Airpang

Alla inlägg under december 2015

Av Johnny Ottosson - 31 december 2015 14:00



Orättvist vanryktad - del 2..


 

Weihrauchs laddsystem var starkt inspirerat av såväl Gamo CF-serien som BSAs Merlin


När den nya lilla Weihrauch slutligen gjorde entré på marknaden så mottogs den naturligtvis med sedvanligt jubel, inte minst ifrån de samtida testerna i diverse olika brittiska luftvapenmagasin. Ganska snart så började emellertid modellen också dyka upp hos vanliga entusiaster och snabbt började dåtidens luftvapenforum att fyllas med kritik för usla eller i bästa fall mediokra precisionsrapporter?!


En Weihrauch som skjuter dåligt?


Detta hade sannerligen inte marknaden förväntat sig, det är lite som en bristfällig driftsäkerhet hos en Toyota eller ett falerat krocktest hos en Volvo - tveksam precision var ICKE något som entusiaster i allmänhet förknippade med varumärket Weihrauch.


De kan alltså vara tunga, de kan ha en tunn och lätt ojämn blånering, det kan alltså finnas ett visst mått av kritik som är helt rättfärdig mot HWs tidigare underspännare, modellerna 77 & 97 - men ingen hade någonsin, någonsin haft problem med den tekniska egenprecisionen hos några endaste varianter av endera 77 eller 97!


Vad hade hänt?


Ska man vara elak så kan man lätt avfärda det hela med att Weihrauch hade fått hjärnsläpp! Ja, det kanske låter lite bryskt men vi som redan då hade varit med ett tag nickade igenkännande. Den tekniska lösningen som Weihrauch hade valt för laddningen, med en sladdrig popuppkassett, hade tidigare prövats på 1960-talet i ett juniorgevär som BSA tillverkade och sedan dessutom hos konventionella gevär tillverkade av Gamo.


  Roten till HW57s precisionsproblem - dess laddkassettladdning!


När nyheten om laddkassetterna som konstruktion hos Weihrauch ramlade ut så var vi faktiskt ganska många som var ärligt nyfikna och faktiskt även förväntansfulla på resultatet. Vi visste visserligen att konstruktionsprincipen var fel men det var ändå Weihrauch vi talade om - så stort var HWs anseende.


Att Gamo kunde göra en rova det var liksom inget konstigt men Weihrauch....knappast.


Problemet med laddkassettsladdningen som laddprincip var att man inte längre laddade projektilen direkt i pipan. Den laddades istället i laddkassetten, precis som man gjorde på tvärställda laddtappar i antika luftvapen. Väljer man den vägen så har man direkt ett stort problem att förhålla sig till - projektilen kommer vid avfyrningen att skjutas rakt igenom laddkassetten/laddtappen och sedan in i pipan, den ska alltså passera en skarv på vägen in i pipan.

I början av 1900-talet så körde såväl BSA och Webley & Scott med tvärställda laddtappar med samma problemrisk, de löste svårigheten igenom att tillämpa en tidskrävande och därmed dyr individuell och hantverksmässig inpassning mellan laddtapp och vapencylinder på varje enskilt vapen. Det i kombination med dåtidens usla diaboler och allmänt lågt ställda förväntningar på vad ett luftgevär kunde tänkas prestera gjorde att konstruktionen fungerade tillfredsställande för tidsperioden. Under slutet av 1990-talet så blev dock den tvärställda laddtappen som sådan obsolet och utkonkurrerad av modernare och bättre konstruktioner, företrädelsevis med öppen cylinderladdning.


En del brittiska tillverkare använde tvärställda laddtappar på sina vapen långt in till 1990-talet!


Passningen av laddenheten i själva vapenchassiet är alltså synnerligen väsentlig för att en laddprincip där projektilen ska hoppa ifrån en laddenhet och in i en pipa ska fungera i praktiken.


Tyvärr så hade Weihrauch slarvat på den punkten, det räckte inte bara att göra själva laddkassetten i metall jämfört med Gamos plastvarianter för att per automatik lösa de inbyggda precisionsproblemen i konstruktionen. Den första produktionen blev tyvärr ganska ojämn, vilket är vanligt vi storskalig luftvapenproduktion, men detta är extremt riskfyllt när man tillverkar en såpass känslig vapenkonstruktion som en modell med laddkassettsladdning. En del ex sköt förvisso bra, även om till och med vissa tidningstester lät påvisa att precisionen inte alls låg på förväntad nivå eller ens lika högt som HWs billigare pipspännare. Problemet var emellertid att de som var sämre rent utsagt sköt urselt och med detta så kan man säga att Weihrauch sköt sig själva i foten..


Kunderna som fick usla vapen blev helt enkelt fly förbannade. De hade höga förväntningar på just precisionen hos en toppmodern Weihrauch med underspännarmekanik, vana vid 77 och 97 som referensvapen. Höjden av besvikelse var närmast på den nivån som hade uppstått om en Walther LGU idag hade levererat usla resultat. Köparna fick med andra ord en ordentlig knäpp på näsan. De som talade om att tävla på hög nivå i Field Target med HW57 precis som med HW77 ett decennium tidigare fick hastigt revidera sina planer och förhoppningar.


Beeman i USA som sålde betydande mängder HW konstaterade kort: -"Ta inte hit skiten" och antalet HW57 på USA-marknaden är därför försvinnande få, där flertalet som existerar har tillkommit faktiskt på senare år under Weihrauch egen logga..


Hur är det då med HW57 idag...?


Weihrauch låter hälsa att precisionen är tillfredsställande och att justeringar under produktionen har löst de stora problem som drabbade de första serierna. Många HW57 skjuter hyfsat bra men generellt sett så ska det nog till en hel del tur om man ska hitta en HW57 som skjuter lika bra som exempelvis en jämndyr HW50S. Visst kan man köpa en HW57 om man promt måste ha en underspännare i lättviktsformat och inte har jättehöga krav på den tekniska egenprecisionen men som alltid så måste man veta vad man köper och ha rimliga förväntningar därefter.


Med detta årets inlägg nummer 348 så ber jag därför att få tacka för mig och då tillönska alla entusiaster:


 

Gott nytt 2016 !

Av Johnny Ottosson - 30 december 2015 16:00



På ett annat sätt..


  En hel rad med handtillverkade gevär..


När vi tänker på luftgevär så går ofta tankarna till den västerländska produktionen, alltså vapen tillverkade av stora, fräscha och moderna tillverkare av varumärken som vi alla i hobbyn känner väl till sedan decennier tillbaka.


Verkligheten är dock den att alla de vapen som vi känner till är bara en liten, liten bråkdel av den globala produktionen och den största delen av de luftvapen som tillverkas skapas i våra populationstäta U-länder.


  Här finns en lång rad olika modeller att välja mellan och om man så önskar så kan mycket specialtillverkas..


En stor del av tillverkningen sker helt för hand med enkla handverktyg i små skjul och bodar i många av de små gränder och rena getton som utgör de inofficiella förstäderna till många av dagens stora megastäder i tredje världen.


En stockmakare låter lite av produktionen torka utomhus..


På grund av en repressiv lagstiftning i många asiatiska länder, där normala krutvapen inte är lagliga eller mycket svåra att legalt inneha utan udda, dyra och sällsynta vapentillstånd så blomstrar istället en stor industri runt just luftvapen.


  Det mesta av arbetet sker för hand..


Fattiga men skickliga hantverkare tillverkar hela vapnen komponent för komponent i tidskrävande individuell produktion för en timlön av bara några kronor och under arbetsförhållanden som skulle få ett svenskt skyddombud att hoppa jämnfota.


  Lokalerna håller inte direkt västerländsk fabriksstandard


I exempelvis Indonesien, där bilderna i dagens inlägg är tagna, så kan man bara få ut en vapenlicens om man har ett yrke som ingår i en kategori som anses ha behov av ett skjutvapen. Om man inte tillhör rätt yrkeskategori så kan man ibland komma över en licens ändå, förutsatt att man betalar en "bonus" till den lokala polischefen...


  Piporna tillverkas också för hand och justeras med smideshammare..


Precis som många andra luftvapentillverkare i vår del av världen så tillverkar även de asiatiska luftvapentillverkarna sina egna pipor - kanske dock inte på exakt samma sätt som FX Airguns, BSA etc..


  Här förfinas avtryckarhusen för korrekt passning mot trycktuben..


Vän av ordning (och självbevarelsedrift!) frågar sig naturligtvis sponant hur det ser ut med säkerheten för de likaledes lokalt tillverkade tryckkärlen. Här är det inte fråga om någon direkt provtryckning utan om vapensmeden anser att tuben har rätt "klang" (!) när man slår den mot ett städ (!!) så har den tillräcklig styrka för att "hålla länge"...


Slutresultatet - en "Sniper Marauder" 


Då krutvapen är svåra att äga legalt och då påföljden av olaga vapeninnehav exempelvis innefattar ett omfattande spöstraff (!) så väljer i regel den fattige bonden med vapenbehov att köpa ett lokalt tillverkat luftgevär. Om det sedan råkar vara ett villebråd av typen vattenbuffel som ska jagas så spelar detta ingen praktisk roll - man väljer bara ett luftgevär dimensionerat därefter... 



Av Johnny Ottosson - 28 december 2015 17:00



Orättvist vanryktad - del 1..



Allting talade för att den här modellen skulle bli en riktig storsäljare!  



Efter lanseringen av HW77 under hösten 1983 så stod det strax klart att Weihrauch åter igen hade värpt ett guldägg. Den nya modellen blev mycket populär och fick god drivkraft av att Field Target utvecklades som tävlingsform i England liksom att vapnet också ansågs som dugligt och modernt även för andra användningsändamål, exempelvis luftvapenjakt.


Först efter ett decennium så blev det aktuellt att revidera modellen men det hela slutade med att man istället utvecklade en systermodell som redan ifrån början utrustades med många av de detaljer som köparen av en HW77 vanligtvis ändå utrustade sitt vapen med efter egen hand och gottfinnande.


De populäraste modifikationerna var att ersätta kornsiktet med en ljuddämpare eller en kort shorud, både för dess skottljudsreducerande verkan såväl som av rent estetiska skäl. Inte sällan så passade man dessutom på att kapa ner pipan och dito underspännararmen för att få ett mer kompakt vapen. Förutom detta så var det också ganska vanligt att man ersatte hela stocken mot en med modernare formgivning, för att fungera bättre ihop med optiska riktmedel.


Weirauch var därför snabba på att notera dessa modifieringar och nu erbjöd man dem därför hos en helt ny systermodell, benämnd HW97k, där den sistnämnda bokstaven vanligtvis tolkas som "karbiner" eller "kurtz". Också nya HW97k blev en dundersuccé och överskuggande snabbt den åldrande HW77 i popularitet, även om också 77 sedemera kom i ett kortare utförande som HW77k.


Några år senare så funderade Weirauch åter igen i samma banor, skulle man kunna upprepa den här prestationen ytterligare en tredje gång?


Runt milleniumsiftet så började då plötsligt de första rapporterna om en helt ny underspännare ifrån Weirauch dyka upp på forum samt i annan luftvapenmedia och till året därpå så presenterade man slutligen Weihrauchs helt nya och dessutom lätta lilla lätta underspännare - HW57!


  Rekord-avtryckarsystem, HWs fina pipor, hål för kikarsiktesfästet, HWs goda rykte - allt talade för den..


Till sist så fanns det alltså en underspännare ifrån Weihrauch som rakt på adresserade de två invändningar som många kunder hade mot både HW77 och HW97 - nämligen hög vikt och en lite högre prislapp. Med blott 3200 gram så var nya 57 sannerligen en flugviktare jämfört med en 97 på 4300 gram, en skillnad på grovt räknat ett stort kikarsikte med dito skenmontage! 


Om man jämförde med en hyfsat smidig pipspännare (HW50S) så var skillnaden bara 100 gram till underspännarens nackdel.


Prismässigt sett så handlade det om en skillnad på mellan 30-40% på slutpriset ut till kund och då ska man ändå veta att HW77/97 trots sin högre prisbild ändå ansågs som synnerligen prisvärda. Den argaste konkurrenten till HW97k på de flesta och viktigaste marknaderna var då (som nu) TX-serien där prisskillnaden lätt kunde överstiga 100% jämfört med den billigare HW57.


Man kan utan tvekan lätt inse att Weihrauch hade gott hopp för sin nya modell...


Riktigt bra pris, både jämfört med egna och konkurrerande modeller, påtagligt lägre vikt, Weihrauchs goda namn och rykte bakom sig gällande kvalité, passning och finish samt slutligen - Rekordavtrycket som standard!


Nu, nu kunde väl ändå absolut ingenting gå fel - eller hur?



Av Johnny Ottosson - 27 december 2015 09:00



En mycket trevlig liten film..


Airgun Exploration & Advancement Channel på Youtube har lagt ut en trevlig video om HW30S

Av Johnny Ottosson - 26 december 2015 11:30


 

Julmix !

 

 

  The Airking är ett synnerligen kompetent vapen med stor karisma!



Idag så kommer det lite blandade frågor ifrån läsekretsen.


Det finns många effektstarka fjäderbössor med stor rekyl och usel precision har vi sett. Men varför inte orda lite om Diana 54 airking? En fjäderbössa med skaplig effekt och rekyldämpning. De som har en verkar mycket nöjda med precisionen trots kraften.

 

The Airking är ett riktigt bra fjäderluftgevär med sin speciella edge på två fronter; den har riktigt hög effekt och den är dessutom semirekylfri. Den har emellertid också två tillkortakommanden; stort format och ett avtryckarsystem som inte är på samma nivå som konkurrenterna ifrån Walther/Air Arms och Weihrauch.

 

Till skillnad ifrån Air Arms och Walther så saknar Dianan, liksom HW, de inre glidbussningarna av syntetmaterial som så många fjäderentusiaster idag har vant sig vid och lärt sig att uppskatta. Likaså saknar Dianas sidospännare hål på sin kilbas som säkrar kikarsiktesfästet på samma sätt som AA/HW.

 

Anledningen till detta är att dessa Dianor i grund och botten är väldigt gamla vapen, föregångaren till 54/56 kom faktiskt redan 1987, för snart 30 år sedan och då som stumma och fullt rekylerande vapen. Till deras fördel så var de emellertid också långt före sin tid igenom ett enormt effektuttag i ett relativt kompakt (nåja) format liksom en centralt placerad transferport kombinerat med en öppen cylinderladdning. Dessa Dianor var byggda för rejäl effekt och var faktiskt de starkaste luftvapen som fanns på marknaden när de lanserades.

 

Trots ett rejält effektuttag så är de dessutom, igenom geometrin hos sin sidospännarmekanism förhållandevis enkla, men långslagiga, att anspänna. Den angivna anspänningskraften är högst måttliga 39 lbs att jämföra med 36 lbs för HW80 som är en klart klenare pipspännare som dessutom är något längre.

 

Diana sålde bra av sin grundkonstruktion och 1994 så utökades familjen med den semirekylfria modellen 54, vilken helt enkelt var en 48 med mekanismen upphängd i en släde (typ som FWB-300) i en ännu större (och tyngre!) oversize bokstock. Just den semirekylfria konstruktionen är oftast (ihop med dundereffekten) det främsta skälet till att en köpare väljer just modellerna 54 eller 56. 

 

Som de flesta känner till så isolerar den semirekylfria mekanismen bara själva skytten ifrån vapnets rekyl, inte exempelvis vapnets optik, så bra (läs, rekyltåliga) kikarsikten med dito bra kikarsiktesfästen är en absolut nödvändighet. Detta sagt så är semirekylfriheten en riktigt STOR fördel - i princip vem som helst som orkar lyfta och anspänna dessa vapen kan direkt skjuta riktigt bra träffbilder rakt ur kartongen!

 

Det är inte PCP bra precision men det är hästlängder bättre träffbilder än vad samma otränade skytt skulle kunna leverera med i princip vilket rekylerande fjädervapen som helst av samma effektnivå.

 

Är då dessa Dianor (54/56) bra köp?

 

Tveklöst JA - förutsatt att man vet vad man köper och att man verkligen vill ha en fjäderbössa av den här typen. Den kommer att vara dyr att köpa, den kommer att vara tung att bära, den är kraftkrävande att anspänna och den kommer dessutom att vara skoningslös mot sin optik. Avtrycket kommer inte att vara på samma nivå som AA/HW.

 

Men..

 

Den fungerar med en bipod, vilket är unikt för ett fjädervapen med dess effekt, och dess räckvidd är på grund av den höga utgångshastigheten minst sagt imponerande. Med rätt skytt och optimala diaboler så är detta en av få fjädervapen som med full effekt faktiskt fungerar bra för meningsfullt skytte även så långt bort som 100 meter!

 

Jämfört med ett PCP på samma effekt så är den dessutom vettigt tystlåten utomhus helt utan tillsatta dämpningsanordningar och den utgör på många sätt en form av hybrid mellan fördelarna hos ett PCP och känslan hos ett fjädervapen. 

 

Mitt val hade varit kaliber 22 där man kan räkna med en verklig utgångshastighet av 250-255 mps (!) hos en diabol på 14-15 grains. Detta ger en ordentlig anslagsenergi bibehållen down range och god stabilitet för yttre påverkan. Alternativet kan vara kaliber 177 men då får man märkbart mindre anslagsenergi och man får hålla sig till tyngre diaboler för att inte drabbas av transsoniska fenomen. På kortare avstånd, säg ut till 50 meter, och om man bara skjuter papptavlor så är 177 ett realistiskt alternativ med riktigt flack projektilbana. Den enda kaliber man bör vara försiktig med är kaliber 25, som dock är ganska ovanlig hos dessa vapen. Den kalibern fungerar helt enkelt inte speciellt bra i dessa vapen och ger märkligt nog vanligtvis mindre effekt än till och med lilla kaliber 177.

 

Sammanfattningsvis..

 

Ett bra och genomtänkt vapen med en hel del år på nacken. Riktigt hög effekt och kanske det bästa fjädervapenet på marknaden i sin effektnivå. Inte bäst val för alla men ändå lätt att gilla för de flesta och synnerligen förlåtande att använda även för oss som inte är så vana vid överstarka fjädervapen.

 

Hej igen. Har tidigare ställt frågan om kikarsikte. Jag har försökt läsa på men hittar bara folk som skriver om sikten från ca 3000- och uppåt. Har också sett att ett och samma märke kan ha samma spann i prisklass. Jag tävlar inte men vill ändå ha en bra lägsta nivå. Köpte ett begagnat fwb300 som ju har kanonprecision och har sett att man kan ha det på uppåt 50m. Har sett en del sikten från walther och gamo och bushnell för runt 1500-1800:-, är det fortfarande för billigt eller är det prisvärt på hobbynivå?

Mvh


Visst kan man hitta ett bra kikarsikte även för små pengar. Optik har haft den goda egenskapen att det under de senaste deciennerna har blivit både billigare och bättre i takt med att åren har gått. Jag har själv ett Tasco Varmint I 2.5-10/40 Ao på min BSA Ultra och det har jag använt till belåtenhet där under snart ett helt decennium. Jag vill minnas att jag betalade £89 för det på den tiden. Det är mycket optik för lite pengar!  


Sedan, visst - jämför jag med mitt Leupold så är skillnaden milsvid om man tittar på dem sida vid sida men det skiljer också runt 4000 kr som inköpspris.


Faktum är att just detta kikarsikte ännu finns till salu och priset har dessutom fallit till blott £79 (!) trots att 8-10 år har gått sedan jag köpte mitt eget. 


Länk:  http://opticswarehouse.co.uk/product/tasco-varmint-2-5-10x42-ao-mildot/

Av Johnny Ottosson - 25 december 2015 10:30


 

The Eliminator!


De första Eliminators gjorde ett stort intryck på den samtida marknaden..  


Om det finns någon enskild modell som verkligen definerar Theoben så är det tveklöst The Eliminator, alla fans av Rapid får ursäkta. Mycket av själva essensen, Theobens DNA, finns i The Eliminator - något så unikt som en monsterbössa med själ. En god vän dristade sig en gång att spontant etikettera den som "The Bentley of Airguns" och liknade den med en flygande rockokomöbel för sina lika delar brittisk överklasselegans och rent brutala prestanda. En nätt överdrift, javisst, men inte helt utan poäng. En Eliminator är (var) välbyggd och hade (för sin tid) enastående prestanda.


I mitten av 1980-talet, säg runt 1985, så hade en stor stark fjäderbössa ungefär 20 fpe anslagsenergi. Weihrauch hade under ett halvt decennium suttit stabilt på tronen medan övriga konkurrenter laddade om för det sena 1980-talets effektrace. Det ryktades i branschen om att Diana hade en riktig rökare i kulisserna och den nyheten skulle framöver att bli känd som Diana 48 med angivna 1100 fps utgångshastighet - 100 fps över Weihrauch HW80.


Till saken hör emellertid att HW80s uppgivna 1000 fps i verkligheten var 30-50 fps mer än vad en köpare erhöll i verkligheten, till och med då med lätta diaboler. Beeman, som sålde originalversionen av HW80 under benämningen Beeman R1, ville av försäljningspolitiska skäl kunna ange 1000 fps utgångshastighet - en utsökt hög och jämn summa så därför så blev Beeman R1 ett "1000 fps-vapen" helt oavsett om den hade teckning för detta eller inte.


Dianas stora sidospännare däremot kan man aldrig skoja bort, inte ens när de var helt nya. Detta ÄR mustigt kraftfulla vapen och de hade dessutom egenheten att leverera oproportionellt sett mycket kraft med den än kraftfullare kaliber 22, vilket naturligtvis inte var helt fel för den som ville ha rejält med terminal effekt downrange. För kaliber 177 så klarade lätta diaboler runt 1050 fps och med normaltunga så sniffade man inte långt ifrån verkliga 1000 fps.


Effektutvecklingen hade alltså gått rejält fort på bara några år. Under de sista åren på 1970-talet så var 800 fps med kaliber 177 en magnumbössa med marginal men 6-7 år senare så levererade man över 1000 fps ifrån samma fabrikat.


Generellt sett så kan man säga att en HW80/R1 har en potential på runt 20 fpe och Dianas sidospännare ytterligare lite till, uppåt 22-23 fpe med kaliber 22. Man kunde alltså skjuta lika fort med en Diana 48 i kaliber 22 som med dess andlige föregångare Diana 45 klarade med kaliber 177 ett halvt decennium tidigare - 800 fps räknat med normaltunga diaboler för respektive kaliber.


  Med hjälp av en extern pump så justerar man trycket i Theobens luftfjädrar.


Resultatet lät inte vänta på sig, indikationerna ifrån den viktiga och stadigt tillväxande USA-marknaden var glasklara, ju mer effekt ett vapen kunde påvisa, desto bättre sålde det. Här fanns alltså ett mycket gott incitament för att skapa en riktig killer, en dunderbössa som verkligen kunde visa konkurrenterna var skåpet skulle stå och som man dessutom kunde begära rejält med betalt för...


Theoben hade noterat marknadsläget och detta i kombination med att man hade funderat lite var gränsen låg för Sirocco FAC. Efter en del initiala tester så kunde man konstatera att grundkonstruktionen var sund och att rätt väg vore att gå vidare med en systermodell snarare än att försöka trimma det befintliga vapnet. Det man skapade var ett gevär synbarligen identiskt med Siroccon men med längre cylinder och dito slaglängd, givetvis kombinerat med ett Zephyr pistonghuvud.


De första utvärderingarna av preproduktionsvapnen började under våren 1986 med målsättning att få ut produktsvapen till juli månad, vilket man också gick i land med. Man satte målet svindlande högt, vid 30 fpe (!), vilket man också lyckades få ut men till priset av en enormt tung anspänning och störande påtaglig rekyl. För att inte dra på sig onödig kritik och sticka ut med ett alltför krävande vapen att skjuta så beslöt man sig för att ta ner effekten något och landade istället på 23-25 fpe, beroende på kaliber. Nu visste man att det fanns marginaler att ta av, förutsatt att man på något sätt kunde tämja rekylkrafterna och där hade Ben en lösning i bakfickan men den krävde ytterligare utveckling för att bli praktiskt användbar i verkligheten och inte minst i serieproduktion.

Theoben HE system


Precis som vapenmodellerna i allmänhet så utvecklades också själva luftfjädrarna och blev allt mer sofistikerade. Grundprincipen var att man hade två huvudsakliga funktionssystem. Antingen en gasfjäder, som var sluten och "evighetsfylld" med en gas, eller en luftfjäder som var fylld med luft och vars tryck kan justeras upp eller ner med hjälp av en separat handpump. Det var den sistnämnda varianten som Theoben huvudsakligen pysslade med och som satt inbyggda som drivkällor i deras fjädervapen. De slutna gasfjädrarna köpte man in via AWT och sedan saluförde man dessa som eftermonteringskit till diverse andra vapen, huvudsakligen avsedda för konventionella stålspiralslagfjädrar. Efter några år då Theoben hade etablerat sig ordentligt och då deras vapen hade vunnit gott anseende så blev de eftermonterade slutna gasfjädrarna en luckerativ sidoverksamhet.


Luftfjädrarna var på många sätt en ganska bra lösning som drivkälla till ett fjäderluftgevär. Vapnen var enkla att montera/demontera jämfört med en stark fjäderbössa och dess enorma förspänning på stålspiralslagfjädern och de hade dessutom en kusligt snabb locktime. Självfallet så slapp man också alla vanliga fjädervibrationer och allt twaang vid avfyrningen. Var de bara täta så mattades de heller aldrig.


Tyvärr så fanns det även nackdelar.


  Theobens HE-system höjde ribban ytterligare!


Ett problem var att när luftfjädern dekomprimerades (i detta sammanhang, "fjädrade ut") så minskade trycket bakom pistongen eftersom luften expanderade. Detta innebar att pistongen accelererades snabbare i början av slaget och långsammare i slutet. Resultatet blev en pistongstuds (rekyl) när pistongen nådde sitt ändläge i cylindern. Visst kunde man minska trycket i luftfjädern så att skillnaden i tryck mellan anspänt och avlossat vapen blev mindre men då minskade man ju samtidigt effekten, vilket man inte önskade.


Lösningen på detta blev vad man kom att kalla "HE-systemet", High Efficency.


Nu gjorde man så att man inuti pistongen placerade en floating interia, vilket helt enkelt är ett kul namn för en rörlig vikt. När luftfjädern dekomprimerades så accelererade pistongen som vanligt men när den långsamt började bromsas upp på grund av luftkudden framför sig då all komprimerad luft inte hann evakueras ut ur transferporten så började den rörliga vikten att förskjutas framåt. Ju mer pistongen bromsades ju fortare hann vikten upp pistongens främre insida och resultatet blev ett "hammarslag" - en slags eftersläng i slutskedet av pistongens inbromsning som utbalanserade rekylkraften i samband med att pistongstudsen började uppstå under avfyrningen. Rekylen försvann och skottet fick en extra snärt. Allt krävde dock att alla komponenter var bra kalibrerade mot varann och i idealläget så skulle pistongen accelerera jämnfort i hela slaget samtidigt som den lösa vikten skulle ge en extra peak precis i slagets absoluta slutläge.


Tack vare att man med HE-systemet fick rekylkrafterna under kontroll så kunde man då pumpa upp effekten ytterligare med ett längre slag och effekten steg till den "magiska" gränsen vid 30 fpe, med kaliber 22.


  The Eliminator!


Den nya Eliminator Mk II som försågs med HE-systemet ramlade ut på marknaden under senhösten 1990. Då hade redan en annan konstruktion, med måttligare effekt, lanseras - den tekniskt avancerade SLR-88 (Self Loading Rifle 1988). Som namnet antyder så kom den 1988 och förutom Sirocco-serien, Eliminator Mk I och nya SLR så fanns även fabrikskonverterade gevär av andra fabrikat, ifrån Weihrauch HW77 till BSA Superstar, alla försedda med drivlina i form av en luftfjäder från Theoben. En av dem visade sig ha framtiden för sig och det blev en HW80 helt optimerad för luftfjäder men då under betäckningen HW90.


Framtiden - och till viss del hotet mot Eliminator - låg dock inte i diverse olika luftfjädervapen utan i något helt nytt.


Under hela 1990 så arbetade Theoben frenetiskt med att kombinera det automatindexerande magasinet ifrån SLR med en helt ny drivlina för det unga företaget, ett PCP. Med ett 7 skott automatindexerande magasin, ett för sin tid smidigt repetersystem, en rejäl lufttub och Theobens sedvanligt höga kvalité så vädrade man att det fanns en hit på gång - och där hade man helt rätt!


Lagom till julen 1990 - vi talar om ett kvarts sekel sedan nu i skrivande stund - så kom Theoben Rapid Seven.


  Theoben Rapid stal en hel del köpare ifrån Eliminatorn - här en MFR, den ultimata slutgiltiga Rapiden!


Visst, det skulle ta några år innan Rapid blev känt överallt och då dess egen familj hade vuxit till en flora modeller som kunde tillfredställa de mest udda önskemålen ifrån de hängivna entusiasterna men en sak stod direkt klar - framtiden tillhörde PCP. Detta i alla fall om man talade hög utgångshastighet, brutal anslagsenergi och därtill en enorm skjutbarhet på en helt annan nivå än vad något typ av fjädervapen - luftfjäder eller inte - någonsin skulle kunna generera.


The Eliminator sköt bra, i händerna på en skicklig skytt med god vana och som dessutom orkade spänna upp dem.


Problemet var att en Rapid Seven kunde vem som helst hantera och utan ansträngning kunna skjuta skott efter skott med kirurgisk precision på längre avstånd och sedermera dessutom med avsevärt högre anslagsenergi. Till råga på allt så gav den nya tekniken ett vapen som var kortare, lättare och som kunde avlossa 7 skott under samma tid som en skytt med Eliminator kunde få av två - i bästa fall.


I detta perspektiv så levde Eliminator på lånad tid, den blomstrade i det fönster av tid mellan 1986 och ungefär femton år framåt. Visst hängde Eliminator med även ett decennium ytterligare, slutligen som en ännu mer förbättrad Mk III, men hela tiden med en dalande popularitet i takt med att billigare och ännu mer kraftfulla fjädervapen, på slutet även med egna luftfjädrar, ploppade upp på en allt bredare marknad. 


Det största hotet var emellertid den nya tidens vapen i form av bekväma, kraftfulla och lättskjutna PCP i en växande flora av modeller. På slutet så var Eliminator närmast ett prioriterat beslut snarare än ett luftvapenval i allmänhet för den som önskade ett vapen med kraft och räckvidd i största allmänhet.


I det perspektivet så var Eliminator en jättelik dinosaurie som levde kvar långt efter att den egentligen fyllde en praktiskt funktion på marknaden. Den blev konnässörernas val, ungefär som mekaniskt armbandsur av känt fabrikat och hög kvalité. En slags onödig guldkant på tillvaron som valdes för den som visste vad man ville ha och som därtill var beredd att betala ordentligt för det.


Hurdan var då en Eliminator?


Stor! Det är nog en lämplig kort sammanfattning. Drygt 120 cm lång (trots blott 16 tum pipa), gruvligt tung, en del varianter över 5000 gram och ett monster att anspänna, om man hade laddat på max i luftfjädern. En Eliminator på max tryck kunde kräva 60 lbs kraft för att anspännas, dubbelt upp mot en HW80 och tre gånger kraften för att spänna en HW30S. Här fanns förmodligen den största praktiska nackdelen hos just Eliminatorn. Mot slutet av sin livstid så kom Eliminatorn till sist att få ett mindre syskon, The Crusader, som bara krävde 35-38 lbs för anspänning trots att den ändå kunde ge drygt 20 fpe.


  En typisk tidig Eliminator, dropp-down safety, litet kikarsikte och tumhålsstock av valnöt.


Förutom att upplevelsen av ett vapen alltid är individuell ifrån skytt till skytt beroende på dennes preferenser och erfarenheter så är det också viktigt att betänka det faktum att Eliminatorn är inte bara ett vapen utan finns i ett flertal Mks, vilket ganska dramatiskt kan påverka upplevelsen. De olika subversionerna förändrar alltså känslan av modellen högst påtagligt beroende på vilken variant man prövar.


Den riktiga brytpunkten kan man säga går mellan Mk II och Mk III, vilket inträffade i november 1994.


Mk II som gick mellan oktober 1990 och fyra år framåt hade HE-systemet med mindre (allt är relativt) rekyl men fortfarande valnötsstockar och ett primitivt enstegs avtryckarsystem. Inuti så hade man en Zephyr-packning på pistonghuvudet.


Mk III som kom 1994 bar med sig en rad förändingar, stocken började tillverkas av Hyedua, vilket är handelsnamnet på trädet Guibourtia ehie, som faktiskt är en ärtväxt (!). Träslaget, som är populärt bland annat för gitarrbyggare, har en hög densitet och är mycket tåligt - men tungt. Med detta så kom man ifrån risken för kolvhalsbrott som då och då drabbade Eliminatorägare med valnötsstock eftersom vapnet är såpass tunga att anspänna. Faktum är att under slutet av Mk II så gick Theoben faktiskt ut med en speciell pamflett för att instruera Eliminatorägare exakt hur de skulle anspänna sina vapen. Metoden som man förespråkade var inte den enklaste varianten, vilket man annars hade kunnat tro, utan den metoden som gav stocken längst livslängd och bäst möjligheter att överleva sitt förväntade slitage om den var tillverkad av valnöt. Att valnöt som material inte var helt optimalt försökte man förebygga hos de första vapnen igenom att erbjuda dem med tumhålsstockar eftersom dessa blir starkare för den här typen av belastning. Att låta kunderna välja den för ändamålet mer tåliga och därmed praktiska varianten med en stock av bok var aldrig aktuellt så därav detta udda trästocksval.

 

Nästa väsentliga skillnad var ett helt nytt äkta tvåstegs avtryckarystem som man benämnde Evolution.

 

Eliminator hade fått mycket kritik för sitt avtryckarsystem och detta med all rätta. Till Theobens försvar så måste man emellertid också framhålla att det är tekniskt sett utomordentligt svårt att konstruera ett avtryckarsystem som kan hålla den enorma stressen av Eliminatorns mäktiga drivkälla och samtidigt kunna leverera en mjuk fingertoppskänsla för själva avfyrningen. Ben Taylor menade i efterhand på att just Evolutions avtryckarsystem var en av hans karriärs största tekniska utmaningar och lösningen blev en typ av falling block mekanism för det andra steget. 

 

Slutligen så försågs Mk III med ett helt nytt pistonghuvud där man helt saknade en konventionell packning. 

 

I den här varianten av drivkälla så lät man instället dubbla O-ringar runt pistonghuvudet, tillsammans med en finjustering av HE-systemet, utgöra kompressionstätning för pistongen. En av fördelarna blev en något längre slaglängd och därmed ytterligare höjd effekt.

 

  I USA så såldes Eliminatorn under namnet Beeman Crow Magnum med ambistock.

 

Då Eliminatorn var i produktion under mycket lång tid, ända till slutet för Theoben, så hann man med ytterligare en del mindre förändringar på olika detaljer (säkringsutförande etc) under resans gång. Tyvärr så drabbades man också av den hel del problem mot slutet av produktionen så kvalitén på hantverket sjönk men detta var inget som den precisionskrävande konstruktionen av Eliminatorn accepterade. Mest känt är att en del exemplar drabbades av slarv med honingen av cylinderns insida, något som är absolut kritiskt om man väljer att använda en sidoställd O-ringstätning för pistongen.

 

Den stora Eliminatorn tuffade alltså på igenom decennierna allt mer och mer som en kuriositet och ständigt handikappad av det faktum att många ägare kände sig utvalda till att äga en men betydligt färre visade sig i praktiken vara utvalda för att kunna njuta fullt ut av konstruktionens egenheter.

 

En Eliminator kräver mycket av sin ägare och användare. Det måste vara någon som är införsedd av dess nackdelar eller rättare sagt egenheter och därmed också beredd att acceptera dessa.

 

En god vän och tillika stor luftentusiast sade en gång följande;

 

-"En Eliminator är en fjäderbössa all-in, tänk dig alla för- och nackdelar hos en vanligt fjäderluftgevär och förstora dem gånger tio, då är man nästan där. En Eliminator är däremot alltid rättvis, den är lika delar frustererande och hopplös som den är belönande och utvecklande för den som har rätt sinnelag och ett stort tålamod."

 

Ord av sanning och tro mig, jag har själv sett en Eliminator leverera i händerna på en hängiven och skicklig skytt och det är sannerligen imponerande om man själv har försökt skjuta Eliminator ifrån scratch. Jag antar att det är lite som att ge sig på att skjuta en kraftfull långbåge själv för första gången och sedan se en tävlingsskytt hantera densamma. 

 

Lägg sedan till detta en passning, en konstruktionskvalité och en blånering vars like man med svårighet kan hitta ens hos moderna krutvapen med synnerligen tunga prislappar - då förstår man lätt att Eliminatorn har blivit vad den är och att den ännu har en närmast magisk förmåga att förhäxa entusiaster i alla läger..

Av Johnny Ottosson - 24 december 2015 18:00



God Jul alla entusiaster !


  Hade tomten med sig något roligt det här året?

Av Johnny Ottosson - 22 december 2015 11:30


 

Den heta vinden..


  Det var med den här annonsen som hela historien började..


I maj månads nummer av Airgun World 1982 så fanns det med en liten annons i ett hörne på annonssidorna där ett helt nyskapat företag erbjöd ett mycket udda vapen. Annonsen, som ni ser här ovan, var inte speciellt talande för sig självt men det som stod i den fångade snabbt entusiasternas intresse. Det hela såg ut som ett helt vanligt fjäderluftvapen av en typ som de flesta vid den här tiden mycket väl kände igen, men den tekniska beskrivningen skapade en hel del frågetecken.


Vapnet drevs av en "pneumatic powered piston", vars innebörd inte direkt förklarades speciellt tydligt. Vidare så hade man kikarsiktesfästen som var fastsvetsade på själva cylindern, något som skulle lösa de förhatliga problemen med zeroshifts som var vanliga problem på 1970-talet när kikarsiktesfästen överlag var usla och kikarsikten om möjligt ännu värre.


Företaget bakom konstruktionen kallade sig lite pompöst för Theoben Engineering men bestod bara av två personer, Dave Theobald och Ben Taylor. De hade för övrigt precis skrivit kontrakt på att hyra en lokal i adressen på Burrel Road som angavs i annonsen ovan. Själva tillträdet ägde dock inte rum förrens i juli månad så de som snabbt nappade på annonsen och begav sig till adressen möttes av....ingen verksamhet alls.


Själva lokalen var bara på 150 kvm men någonstans så måste man ju börja..


Det vi bevittnade där är naturligtvis, precis som ni säkert har förstått, födseln av Theoben och lanseringen av deras allra första produkt och man tog nu steget ifrån ett hobbyprojekt till att bli ett riktigt företag. Hela berättelsen började faktiskt redan runt 1978 när Ben Taylor började experimentera med diverse olika prototyper till luftfjädrar, inspirerad av stötdämparna på sin motorcykel. Själva idén mognade under ett par år och 1980 så patenterade man en produktionsduglig konstruktion (GB 2173287, EP 0460961, US 4709686). Därefter så tog det ytterligare knappt två år att ordna finansiering, insourca komponenter ifrån andra tillverkare osv.


  Det första avtrycket var primitivt och inspirerat av dåtida W & S


I slutet av juli 1982 så drog det dock igång, i sortimentet så hade man en (1) modell och en skäligen enkel konstruktion. Stocken var grovt tillyxad av bok, avtrycket var ett tämligen primitivt hemmasmide, pipan kom ifrån Webley & Scott (detta var innan man hade råd att köpa dyra matchpipor ifrån kontinenten) och man erböjd bara kaliber 22 till en början. Tvärtemot gängse trend i Storbritanniens industrikrisande 1980-tal så satsade Theoben redan ifrån början på en superb finish och detta var något som uppskattades högt av kunderna som inte sällan jämförde den nya modellen Sirocco med saligen avsomnade Webley & Scott Mk III.


Theoben började så sakta röra på sig..


Sirocco blev alltså ganska så direkt populär och inte minst eftersom det var en relativt kraftfull bössa. Den här tidiga gasfjäderskonstruktionen hade en effektpotential på 14-18 fpe och klarade utan vidare fulla 12 fpe med kaliber 177, något som inte alls var givet hos fjädervapen i början av 1980-talet. De tilltänkta kunderna såg alltså tre goda argument för den nya modellen; den hade svetsade kikarsiktesfästen, den var kraftfull och sedan så hade den en ny typ av drivkälla som man egentligen inte visste speciellt mycket om men som säkert också var bra.


   Theoben Sirocco snr 773 med Webley-pipa och valnötsstock från Custom Stock


Då beställningarna började ramla in så insåg man fort att en enda universalmodell troligtvis inte kunde tillfredsställa alla olika typer av kunders önskemål och att man därför borde diversifiera sitt sortiment ytterligare för att attrahera fler tänkbara köpare. Då man bara hade en enda grundkonstruktion så fick den naturligtvis breddas så mycket som möjligt.


Den första åtgärden var att kunna erbjuda valnötsstockar och därför kontaktade man Customs Stock i Sheffield, ett anrikt företag som för övrigt fortfarande är i full sving, och de hade inga problem att börja leverera. Ifrån mars månad 1983 så fanns valnöt som ett (populärt) tillval. 

 

Med valnöt som tillval och möjlighet att erbjuda kaliber 177 så tog beställningarna fart ordentligt och man insåg att det gick inte att möta efterfrågan under nuvarande förutsättningar. Resultatet blev en flytt till Stephenson Road, Cambridgeshire i februari 1984 där man fick 300 kvm fabriksyta - en fördubbling. Större försäljning gav mer pengar in och nu började man också utvecka sin produkt ytterligare. Ett avtal slöts med Anschutz som började leverera pipor med kaliber 177 och även om man inte ska säga något ont om Webleys pipor så....ja...

 

Nåväl..

 

I maj 84 kom till sist den första nya produkten, Sirocco Field Target. Med Anschutz pipor, CS-stock från Custom Stock och all den omsorg som Theoben förmådde uppbringa så blev detta verksamhetens nya stjärna. Skillnaden låg emellertid inte bara i detaljerna utan Sirocco Field Target var faktiskt ett helt nytt vapen, vilket inte alla insåg.

 

  Om man var van vid BSA AIrsporter och Webley Vucan så var detta något helt nytt - på alla sätt....

 

Här fanns en grövre och tyngre cylinder, en lättare ny luftfjäderkonstruktion och en betydligt kortare slaglängd vilket gav en ännu snabbare locktime, faktiskt den snabbaste som någonsin hade tillverkats! Avtrycket, modellens akilleshäl, filade man på så gott man kunde. Resultatet blev ett något mer framtungt vapen med en närmast explosiv locktime. Detta i kombination med en högre vikt och Anschutz-pipor gjorde samtida testare lyriska och modellen drog snabbt stor publicitet varpå orderböckerna växte.

 

Den ökade efterfrågan innebar direkt rent praktiska problem, de nyinförskaffade lokalerna blev för trånga och den utomstående leverentören som skötte blånering och metalbearbetning hann inte med. Man försökte hyra grannfastigheten men den affären gick i långbänk och då började man bygga på en övervåning för att få mer yta. Till sist så fick man emellertid hyra lokalen brevid. Resultatet blev nästan 1000 kvm yta och den nyhyrda lokalen fick inhysa en helt egen metallverkstad för ytbehandling och finish. Under senhösten 1984 så blev allt klart.

 

Allt arbete runt den praktiska företagsdriften och den initiala framgången hade emellertid inneburit att produktutvecklingen hade halkat efter. Ben började därför skissa på lite nyheter inför 1985. Av rent praktiska skäl så hann man inte få färdigt alla tankar och idéer så 1985 blev lite av ett mellanår för att komma ikapp sig själva. En sak som emellertid efterfrågades ganska ofta var högre effekt, kunderna ville köpa vapen på FAC och detta hade Theoben löst igenom att pumpa upp befintliga Sirocco (inte Sirocco Field Target) till 14-16 fpe. Självfallet så ville en del kunder ha ännu mer effekt och som en första lösning på detta problem så patenterade Theoben sin Zephyr-packning, eg pistonghuvud, (GB 8508427, EP 91351330, US 4771758). Med hjälp av detta så kunde man få ut angivna 20 fpe vilket var en ansenlig anslagsenergi under mitten av 1980-talet.

 

  Theoben Sirocco De Luxe och en Sirocco Classic

 

När så 1986 kom så var Theoben redo och hade ett flertal spännande nyheter att möta konkurrenterna med. Detta blev på många sätt Theobens genombrottsår på marknaden. Sirocco knoppades av till en rad olika modeller:

 

Sirocco Classic

 

Basmodellen, en enkel instegsmodell som hade bokstock som standard. En enkel ljuddämpare i stål ingick i England, liksom kikarsiktesfästen som svetsades fast ovanpå cylindern. Här fanns både höger- och vänsterkolv som tillval.

 

Sirocco Field Target Mk II

 

En finpusad modell av den första Field Target-modellen. Justerbar bakkappa hade tillkommit. Modellen avlöstes av De Luxe under året som fick Classics mekanik men Field Targets stock. Kortare pipa på drygt 15 tum. Anledningen till Field Targets frånfälle vara nya Grand Prix, se nedan.

 

Sirocco Countryman

 

En Standard med ambidextriös stock, endera bok eller valnöt. Modellen kom framöver att ersätta Standard som ett kompliment till Classic. Även här en enkel dämpare av stål eller en pipvikt för de marknader som inte tillät detta.

 

Sirocco Grand Prix

 

Årets egentliga nyhet. En Field Target utrustad med tung tumhålsstock från Custom Stocks vilket rederade en totalvikt på över 5000 gram utan kikarsikte. Imponerande 120 cm lång och laddad med alla finesser som Theoben då kunde uppbringa. 

 

Som synes så hade man nu fått ihop en fin om än lite virrig familj av modeller som kunde locka de flesta tänkbara spekulanter på ett luftfjädervapen. Modellerna fanns i ett brett spektra av prisklasser och många tillval kunde dessutom göras tvärs över de egentliga variationsgränserna vilket kan göra det vanskligt för en nutida samlare att hålla ordning på vilken modell som var vilken. 

 

En dag på vårvintern 1986 så fick man emellertid besök av en representant ifrån Royal Air Force vars division hade haft ett par Siroccos i drift under 1985 för att hålla efter antalet duvor i hangarerna på ett närbeläget flygfält. Man var överlag mycket nöjda med sina nya vapen som hade ersatt ett antal urgamla BSA och i synnerhet så var man nöjd med en FAC-variant som nu emellertid behövde en smärre översyn, vilket föranledde besöket.

 

I samband med detta så började man snacka lite och frågan dryftades om hur bra räckvidd, eller hur mycket kraft man egentligen kunde få ur dessa moderna och bevisligen synnerligen potenta luftvapenkonstruktioner.

 

En Sirocco FAC låg ju på runt 20 fpe men nog borde det gå att få ut ytterligare lite, om man bara expanderade grundkonstruktionen lite grann...?

 

Resultatet av detta kom att bli ett begrepp i luftvapenvärlden under slutet av 1980-talet och även under en lång tid framöver efter detta - en helt ny typ av luftvapenkoncept som kom att spränga gränserna för vad många trodde var möjligt för luftvapen och detta långt innan PCP hade etablerat sig på marknaden..

 

Det hela blev en Sirocco på steroider som sedermera blev känd under benämningen The Eliminator !

 

 

 

 

Presentation


Välkommen till bloggen om Luftgevär. Detta är portalen till luftvapenvärlden i Sverige. Här finns alla nyheter om luftvapen samt länkar så att man kan gå vidare till alla sidor i Sverige som intresserar luftvapenentusiaster.

Fråga mig

868 besvarade frågor

Omröstning

Är Airpang en meningsfull del av din luftvapenhobby som tillför dig nytta?
 Ja, oundgänglig
 Ja, bra och nyttig
 Tja, kul men inte mer
 Nej, slöläser bara ibland
 Nej, kommer aldrig mer att besöka

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

Besöksstatistik

AirPang Gästbok


Skapa flashcards