När tillverkades din HW....?

När jag letade efter information om luftvapenrenoveringar så snavade jag över följande tabell om HWs vapen:

First HW rifle produced: 1951

5100 Manufactured 1955
5138 Manufactured 1955
31151 Manufactured 1955
44485 Manufactured 1956
51322 Manufactured 1956
58446 Manufactured 1957
72243 manufactured 1959

76244 Manufactured 1960
120662 Manufactured 1962
142447 Manufactured 1964
149423 Manufactured 1965
195863 Manufactured 1965
200000 manufactured 1966
241065 Manufactured 1966
395231 Manufactured 1968

296000 Manufactured 1969
309345 Manufactured 1969
322960 Manufactured 1969
332966 Manufactured 1969
333015 Manufactured 1969

333219 Manufactured 1970
346900 Manufactured 1970
357053 Manufactured 1970
373816 Manufactured 1970
375788 Manufactured 1970

400000 Manufactured 1972
401391 Manufactured 1972
423452 Manufactured 1972
469655 Manufactured 1973
480574 Manufactured 1973

496842 Manufactured 1973
512990 Manufactured 1974
583245 Manufactured 1975
597473 Manufactured 1976
600000 Manufactured 1976

612502 Manufactured 1976
623997 Manufactured 1976
624554 Manufactured 1976
670138 Manufactured 1977
671143 Manufactured 1977

702045 Manufactured 1979
741394 Manufactured 1979
755000 HW35 changes from 12mm to 9mm scope rail
778058 Manufactured 1980
785538 Manufactured 1980
800000 Manufactured 1980
843636 HW 35 changes from Leather to Nylon Piston seal
890268 Manufactured 1980
902189 Manufactured 1981
902315 Manufactured 1981
926011 Manufactured 1983

1000000 manufactured 1983.
1000375 manufactured 1983
1001845 manufactured 1983
Autumn 1983 MK 1 HW77 released in UK
1003486 was delivered in 1984
1003582 was delivered in 1984
1003986 manufactured 1984
1007970 manufactured 1984
1011026 was delivered in 1984
1011108 was delivered in 1984
1016650 was delivered in 1985
1016823 manufactured 1985
1023310 manufactured 1985
Autumn 1985 MK 2 HW77 released in UK

1032802 purchased new 1986
1036521 was delivered in 1987
1036528 was delivered in 1987
1041261 was delivered in 1987
1139541 was delivered in 1988

1139761 purchased new 1988
1178259 born 1989
1181401 was delivered in 1989
1181555 was delivered in 1989
1181588 was delivered in 1989
1182580 manufactured 1990
1183140 bought new in 1990
1186081 manufactured 1990
1188451 was delivered in 1990
1233526 Manufactured in 1991
1284389 Manufactured in 1992.
1288125 was delivered in 1993

1288752 manufactured 1993
1289991 manufactured 1993
1302969 manufactured 1993
1364279 was delivered in 1994
1370364 produced in 1995

1446049 HW 77 switch from 25mm to 26mm cylinder
1459697 was delivered 1998
1538821 bought new in 2001
1551576 was delivered in 2001

1576934 was delivered in 2002
1616583 produced in 2004
1687223 was delivered in 2006
1729479 was delivered in 2008

En gammal Diana..

I veckan så införskaffade jag en gammal Diana som renoveringsobjekt inför en kort serie här på bloggen. Då jag själv varken är speciellt händig eller erfaren i vapenrenovering så har jag konsulterat duktigare entusiaster för goda råd.

Objektet i fråga var en Diana modell 23 som är tillverkad så sent som det bara går under 1960-talet.

Liten, men inte förkrympt...

Vad kan man då säga om Diana 23 anno 1969? Till att börja med så är dess layout en smula udda eftersom den utgör ett mellanting mellan ett juniorvapen och ett familjegevär i traditionell mening. Till skillnad ifrån klassiska familjegevär som Diana 25 och Weihrauch HW30S mfl så är Diana 23 ungefär 15% mindre men det mest vitala dimensionerna för att vapnet ska passa till större skyttar är inte samma som hos nutida juniorvapen som HW25 etc.

 Diana 23 jämfört med CZ200T samt Diana 24

Som man kan se av bilden ovan så är avståndet mellan bakkappan och avtryckarbladet detsamma som Diana 24 och större än både CZ200T (utan förlängd bakkappa som på fotot) och Ruger 1022 (ej med på fotot). Däremot så är förstocken betydligt kortare, ungefär 60% av längden hos Diana 24. Grovleken, tvärs över cylindern, är också rejält större på Diana 24 än på Diana 23.

Tekniskt sett så är det annars ett helt traditionellt fjäderbrytvapen med relativt måttlig prestanda. Jag testade att skjuta 10 diaboler av typen JSB RS 7.33 gn igenom kronografen och fick då ut följande resultat:

495, 495, 493, 491, 492, 492, 495, 497, 494, 495 fps med ett genomsnitt av: 494 fps = 150.50 mps.

Räknat i anslagsenergi så handlar det om 3.97 fpe eller 5.39 joule Vo med 4.83 joule V4 (licensgränsen).

Man kan med andra ord gott påstå att vapnet är licensfritt med god marginal. Effekten räcker för en rimlig projektilbana (inom enkronan) mellan 5 till 25 meter:

   Fullt duglig för kortare avstånd på kanske 15-25 meter inomhus och 10-20 meter utomhus..

Som synes så räcker effekten för lite kortare distanser och jag kommer att återkomma med tvåltester och liknande mer praktiska prov på vad man kan förmå att uträtta med lite drygt 5 joule ME. Redan nu så kan jag dock avslöja att detta är mer anslagsenergi än vad man tror och man vill definitivt inte bli vådaskjuten ens med så låg effekt..

Hurdan är då den praktiska precisionen, går det överhuvudtaget att träffa något med ett så gammalt och primitivt vapen som dessutom bara har öppna riktmedel?

Nu har jag inte prövat mer än en enda tavla faktiskt, så min precisionsmässiga erfarenhet av Diana 23 begränsar sig till 10 skott skjuta helt fristående på (lite drygt) tio uppmätta meter tvärs över en del av min trädgård, se bilden högst upp i dagens inlägg. Utfallet blev som följer:

Tja, givet förutsättningarna så...

Tyvärr så tog träffarna högt upp till vänster eftersom siktena var helt orörda ifrån tidigare ägare. Därtill så var jag klart ovan vid att skjuta med öppna riktmedel. Tavlan redovisar 9 träffar eftersom det första skottet missade tavlan helt o hållet då jag blev överraskad både av den aptunga avtryckaren och den klart märkbara rekylen. Här fanns inga som helst likheter med det vapen som jag är mest inskjuten på för närvarande (CZ200T).

Dock så är jag relativt nöjd, den förefaller att samla tätt nog för att vara värd mödan och kostnaden för en uppfräschning. Kronografen visade jämna och fina värden som stämmer hyfsat överrens med de värden som fabriken anger (150 mps) samtidigt som den tekniska egenprecisionen verkar rimlig. Får jag bara skjuta in mig på den och justerat in siktena ordentligt så ska det bli spännande att pröva den här tingelsten hela vägen ut till 25 meter.

Dagens Upload

Idag kommer den absolut snyggaste versionen av denna klassiska modell. Här är inte bara precis rätt utförande, rent estetiskt sett, utan även rätt kaliber och piplängd/konfiguration. En modell som borde ha sålt bättre än vad den gjorde med tanke på att man fick rätt mycket vapen för pengarna. På den här tiden så var inte heller modellen behäftad med allt kvalitétstrul som efterträdaren gjorde sig (ö) känd för.

http://i1220.photobucket.com/albums/dd445/Airpang/_MG_0617-1.jpg

http://i1220.photobucket.com/albums/dd445/Airpang/_MG_0618-1.jpg

http://i1220.photobucket.com/albums/dd445/Airpang/_MG_0619.jpg

Aktivt tävlande eller tävlande aktivt...?

Idag har några entusiaster hört av sig med anledning av att media idag har highlightat den nya praxisen, som gäller för målskyttevapen i allmänhet och enhandsvapen i synnerhet, sedan årsskiftet. Som vanligt så är det Västra Götaland som går i spetsen för dessa förändringar av hävdvunnen praxis.

Ett referat av nyheten kan man läsa här: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=104&artikel=4767887

Enligt den tidigare praxisen så har har lagens ord om att sökanden ska vara aktiv inneburit ett samförstånd mellan polisen och skytteklubbarna. Den person som bevistar klubbens verksamhet, alltså kommer dit och inte bara skjuter utan även tar aktiv del i klubbens skötsel och övriga verksamhet, exempelvis deltar i årsmöten, klipper gräset, är med och grillar korv eller annat samkväm, har av båda parter ansetts som just aktivt tävlande och därmed lämplig för ett klubbintyg.

Enligt den nya praxisen så gäller inte detta längre, nu måste sökanden, förutom intyget, även styrka sin deltagarhistorik på ett godtyckligt antal tävlingar bakåt i tiden. I vissa fall så ska sökanden även ha presterat specifika resultat, den som uppvisar dåliga tävlingsresultat diskvalificerar sig alltså för fler eller ett förlängt vapeninnehav.

– "Vi har sett över lagstiftningen och sett att vi behöver förbättra oss. Det ska finnas synnerliga skäl för att få vapen, genom de utslagen som vi fått hittills tycker vi att vi ligger rätt i vår bedömning".

- Anna Arnell, bitr. chef, Tillståndsenheten

När jag sökte på min FX Airguns Royale tidigare under året så var jag ju tvungen att inkomma med ett separat dokument, förutom klubbintyget. Detta reflekterade jag inte över då, eftersom jag antog att detta var något som de hade hittat på eftersom jag redan hade luftvapen på licenser, men uppenbarligen så var jag omedvetet utsatt för tillämpningen av den nya praxisen.

Hur ska man då förhålla sig till detta nya påfund?

Som vanligt så vinner den anpassningsbare. Trots att den nya praxisen fullständigt saknar juridiskt stöd i lagen så kommer man naturligtvis inte långt i behandlingen av sitt ärende om man börjar käfta emot. Lösningen är att presentera en så pretantiös och pompös "meritförteckning" som möjligt. Man har alltså inte deltagit i "två tävlingar det gångna året" utan man har självfallit deltagit i "drygt 30% av samtliga nationella tävlingar".

Noterar ni skillnaden?

Det gäller alltså att att broddera ut så mycket som möjligt, här ska man inte vara "svensk" i bemärkelsen blygsam utan det gäller att stå på sig. Tankebanan ska alltså vara som sådan att det är din uppgift som sökande att hjälpa handläggaren till att bifalla din ansökan så snart som möjligt. Handläggarens jobb är bara att bifalla och gå vidare. Din ansökan är bara en formalitet, presumtiviteten måste alltid vara att ett ansökan alltid är lika med ett bifall.

Glöm inte att om utfallet trots allt blir ett avslag så finns aldrig felet hos sökanden, exempel;

-"Blev (betoning) verkligen inte min ansökan bifallen (förvåning)...?"     *konstpaus*

< Handläggaren bluddrar fram en förklaring.. >

-"Hur ska vi bära oss åt för att jag ska kunna hjälpa dig att bifalla min ansökan/hitta de lagrum som ger mig möjlighet att överklaga?"

Notera nyckelordet "vi", möjligheten att påverka utfallet ligger alltså inte bara hos handläggaren utan det handlar om ett teamwork. Igenom detta tankesätt så påverkar vi subtilt och försöker få handläggaren att omedvetet erkänna sökandens rätt och möjlighet. Alltså inte "-Vad ska jag göra för att få dig/er att bifalla?", resonerar man så då erkänner man sublimt det styrkeförhållande som trots allt råder mellan sökande och handläggare.

Det hela handlar alltså till stor del om förhandlingsteknik och principen är betydligt effektivare än vad man tror, speciellt mot människor som är okunnig/oförberedda mot den typen av angrepp. Förfarandet är nära besläktat med olika försäljningstekniker som fungerar på snarlika sätt och där kan man enkelt i rent krassa siffor lätt bevisa att den säljare som konsekvent använder en beprövad och offensiv säljteknik alltid når större framgångar.

Det är igenom en sådan mindset som man når framgång.

Tyvärr är det så att den som frågar snällt oftast är den som får nej. Den som står med mössan i handen blir överkörd. Man måste vara offensiv, vänlig och hjälpsam för att nå framgång. Som ni ser på den biträdande chefens citat ovan så finns det ingen objektivitet kvar i handläggningarna. Deras politiska direktiv är att att avslå på default och då finns det absolut inget moraliskt fel för oss sökanden att inte tillämpa samma teknik åt andra hållet.

Vi frågar alltså inte om lov - vi hävdar vår rätt.

Ett intressant alternativ

Ett snyggt jobb med tanke på utgångsmaterialet... 

Sedan CZ lanserade sin konventionella stock, som ersättning för den tidigare tvådelade versionen, så har många entusiaster haft färgstarka åsikter om designen av densamma. Vill man inte lösa problemet igenom att köpa en customstock, exempelvis av GINB, så finns det nu ett intressant alternativ.

BAR (airgunbuyer.com) saluför nu en modifiering av originalstocken för £90.

Lite mera Diana 22

Igår så hade jag tyvärr inga bra bilder tillgängliga på Diana 22 så dessa får komma idag istället. Samtidigt så tänkte jag ta tillfället i akt att rätta mig själv, den gode Tony Belas har jobbat på Air Arms, inte W&S, förutom Daystate.

En fin Milbro G22, alltså Milbros version av Diana

Proudly made in the UK

Diana 22 & 23

Min egen privata Diana 23 som är tillverkad i december 1969

Idag ska vi fortsätta att titta lite närmare på Dianas efterkrigshistoria och de något större modellerna, de snarlika Diana 22 och Diana 23. Efter ett par tuffa år direkt efter kriget så kom Diana slutligen igång med vapenproduktion under septermber 1950 men fortfarande var det bara tillåtet för tyska vapentillverkar att använda slätborrade pipor. Första modellen av plattformen 22/23 blev modell 22, vilken skiljer mot 23 igenom att den har en enklare plåtpipa där den mer påkostade 23 har en riktig solid, borrad, pipa.

I augusti 1951 började man så tillverka modell 23, nästan ett år efter presentationen av modell 22. Detta blev det minsta "riktiga" luftgeväret ifrån Diana, byggt på det sätt som klassiska fjäderluftgevär med brytpipa ännu i denna dag konstrueras. Ett mycket smidigt format med bara 1800 gram vikt till 91 cm längd gjorde modell 22/23 som lämpade för de lite äldre ungdomarna, från 10-årsåldern och uppåt. Utgångshastigheten hamnade runt 150 mps, vilket räckte gott för allroundbruk ut till ca 20-25 meter.

Diana 23 blev direkt en storsäljare över hela världen och såldes under mängder av olika varumärken, produktionen löpte faktiskt ända till december 1983 och ett flertal fabriksnya exemplar såldes ända in till 1986/87. Varför var den då så populär? Förmodligen så var det en bra kombination av pris, varumärkesvärde och det faktum att man fick bra teknisk precision (för prisklassen). Det är gediget tillverkade och förbluffande påkostade vapen som erbjuder ett högt och tidlöst bruksvärde.

Trots att de är talrikt förekommande så börjar också prisbilden stiga lite, precis som för de större Diana 25 samt Diana 27, och idag så får man vara beredd att betala 500-1000 kr för ett fint exemplar i bruksskick. Själv betalade jag 800 kr för min extremt fina, men inte perfekta, 60-talare. Riktigt fina exemplar, oskjutna i kartong med alla tillbehör betingar minst 1500 kr och jag har sett ett fåtal av dessa pärlor förvaltas hos samlare för priser upp till 2500 kr! Skjutbara finishslitna vapen brukar man kunna hitta för 300-500 kr och riktiga ras för någon enstaka hundralapp, vilket ändå kan vara en idé som reservdelsdonator.

Rent tekniskt sett så påminner vapnet ganska mycket om en Weihrauch HW25, en i Sverige lite udda modell eftersom den har prissatts av de flesta handlare i nivå med den betydligt mer kompetenta HW30S. Diana 23 är ett enkelt basalt vapen med enstegs avtryckarsystem, enkla riktmedel med korn och skåra, där höjdjusteringen sker igenom att baksiktet höjs och sänks när sidledsjusteringen sker igenom att kornsiktet försiktigt knackas i sidled, samt en på alla andra sätt konventionell uppbyggnad.

Till skillnad ifrån modellerna 1 samt 15 och 16 så är både modell 22 och 23 fullt brukbara luftgevär med modernare känsla än de tre mindre modellerna. Här har naturligtvis modell 23 en stor fördel då den igenom sin solida pipa känns mera upp-to-date. Med en modernare formgiven stock, plastsikten av sorten Tru-Glo och avtryckarblad av "komposit" så är jag helt övertygad om att en Diana 23 fortfarande skulle kunna sälja bra i 2010-talets konkurrens.

Nästa gång så ska vi se på Dianas motsvarighet till Weihrauchs ytterst kompetenta HW30S, nämligen mellanmodellen och familjebössan Diana modell 25.

Diana 15 & 16

   Dianas lineup under Milbros varumärke under 1962

Tvärom vad många tror så är jag faktiskt väldigt förtjust i vissa fjädervapen och i synnerhet så tycker jag om Dianas äldre produktion. Just Diana från 1940-1960 talet är ofta populära samlarobjekt eftersom de är billiga, talrika och för att de flesta entusiaster i mogen ålder förmodligen har någon personlig anknytning till dem sedan barndomen.

Jag tänkte i en kort serie titta lite närmare på de olika modellerna och först ut blir populära nummer 15 & 16. Som ni kan se på fotot ovan så ingår dessa båda systermodeller i den klassiska lineup som bestod ifrån sent 1940-tal fram till början och i vissa fall även ända till mitten av 1980-talet!

Den absoluta instegsmodellen benämndes, passande nog, Diana 1. Detta vapen var ett mellanting mellan en leksak och ett riktigt luftgevär, kanske snarast att jämföra med ett klassiskt amerikanskt BB-gun. Utgångshastigheten var måttlig, 50-60 mps, och vapnet var huvudsakligen tillverkat av pressad plåt. Unikt för modellen var att man skruvade loss pipan inför varje laddning varpå man sedan kunde skjuta pilar eller diaboler igenom den slätborrade pipan. Med 80 cm och 900 gram samt sitt billiga utförande och låga prislapp så var kundgruppen främst de yngre gossarna.

Nästa modell upp på skalan var de två systermodeller som dagens inlägg huvudsakligen ska behandla. I grund och botten så handlar det om samma vapenmodell men med olika stockning, modell 15 hade en kvartstock och modell 16 en helt vanlig halvstock. Dimensionerna är 1100 gram och 83 cm för modell 15 samt 1400 gram och 85 cm för modell 16. Båda versionerna ger ca 130 mps.

Notera den unika låsmekanismen som jag har ringat in i rött 

Till skillnad ifrån de flesta brytfjädergevär, som har låsmekanismen till pipan placerad i botten på pipblocket, så har dessa små Dianor sin låsmekanism placerad i spännarmen för vapnet. Den här lösningen patenterades i februari 1930 av Edwin Mayer och syftet var naturligtvis att förbilliga produktionen. Då dessa modeller var tillverkad av pressad stålplåt så kunde man lätt hålla nere kostnaderna på detta sätt. Faktum är att man experimenterade faktiskt med en ännu billigare lösning i form av ett kort rör, liggandes längs med insidan av spännarmen med en slits riktad uppåt. När pipan slöts så klickade eller klämde röret runt motsvarande tapp på cylinderns undersida varpå man erhöll en låsning. Enkelt så det förslog. Tyvärr fungerade inte lösningen speciellt bra så den kom aldrig i produktion. Man insåg att skulle man få tanken att fungera i praktiken så krävdes det en vida bättre passning och dessutom högklassigare material vilket då hade blivit såpass dyrt att den bättre lösningen på bilden ovan ändå blev mest lönsam att serieproducera. Konkurrenten Haenel inspirerades dock och använde samma lösning, men bättre utförd, på sin samtida Model XV från 1933 och framåt.

Överlag så får man emellertid beundra dessa små Dianor för deras framsynta konstruktioner. Med tanke på de små resurser man hade till sitt förfogande och de tuffa tider som lågkonjukturens 1930-tal innebar när det gällde att sälja så "onödiga" produkter som luftvapen så måste man imponeras över hur bra man ändå lyckades. Av båda modellerna så tillverkade man totalt runt 20.000 exemplar under varje år ända fram till krigsutbrottet.

Som vapen räknat så är de faktiskt förvånansvärt kompetenta, i relation till sitt pris och dåtidens konkurrens. Till skillnad ifrån Diana 1 så ger dessa små bössor riktigt hyfsad vapenkänsla. Det vore lögn o påstå dem som vuxna men de är utan tvekan mer än dugliga för yngre skyttars behov av ett vettigt luftgevär för skytte på 10-15 meter.

Precis som för övriga modeller av Diana så upphörde produktionen under kriget och kom inte igång igen förrens september 1950. Då fanns det dessutom inte mindre än två Dianafabriker!

Förutom tung bombning under andra världskriget då Mayer & Grammelspacher, som är tillverkningsfabriken bakom varumärket Diana, tillverkade delar åt vapentillverkaren Mauser så ingick fabrikens utrustning i krigsskadeståndet som Tyskland lämnade åt segermakterna. Ny ägare till Dianas luftvapensortiment blev Millard Brothers Limited. De kom över verktyg, gjutmaterial, maskiner, mätinstrument osv ifrån de franska (!) ockupationsmakterna. Om saker och ting hade fallit ut på ett annat sätt så hade vi kanske haft en fransk Dianaproduktion, snarare än en brittisk.

Hursomhelst så var Millard Brothers, senare Milbro, väl bekanta med Dianas produktion så de högg blixtsnabbt på möjligheten att loota rubbet. De hade under 1930-talet varit agenter för Dianas luftvapen och byggt upp ett bra återförsäljarnät för produkterna över hela Storbritannien. Förutom Diana så saluförde de Zenith, King, amerikanska Daisy samt Em-GE och Tell. Detta var en imponerande produktportfölj för sin tid och vid sidan om giganter som BSA och Webley & Scott så var Millbro ledande när det gällde att få ut luftvapen på marknaden.

Framgången för Millbro hade dock inneburit en hel del problem, under våren 1926 så var man tvungen att flytta till splitt nya större lokaler. Det gamla handelshuset på Stockwell Road, London, var på tok för litet så man skaffade en helt ny rejäl lokal på 467 Caledonian Road där man dessutom fick stora lagerlokaler. Japp, som den observante noterar, så är det själva gatuadressen för de då nya lokalerna som fick ge namn åt en av Milbros mest sålda diaboler igenom historien - Caledonian Pellets, sin tids premiumdiaboler.

Med de nya lokalerna och de minskade volymerna när det glada 20-talet övergick till det depressionsplågade 30-talet så var Milbro, tack vare sitt breda sortiment, väl rustade att hålla ångan uppe. Ett bekymmer var emellertid distributionen i de avlägsna norra delarna av riket så därför öppnade man en fillial på 152 Clyde Street, Glasgow.

När efterfrågan sedan dök på grund av kriget så stod lokalerna upp i Skottland tomma och när plötsligt produktionsresurserna för inte mindre än 10 stycken olika gevärsmodeller, 2 olika luftpistoler och i praktiken allt det som fanns i en 300 man stark produktionsapparat behövde inhysas någonstans och det dessutom med kort varsel så blev Glasgow det naturliga valet. Snabbt så byggde man upp en komplett fabrik, tack vare hjälp ifrån nyanställda gamla medarbetare ifrån förkrigstidens M&G.

I nästa del så ska vi kolla vidare uppåt i sortimentet, via nästa modellpar, nummer 22 & 23, samt bekanta oss med ödet för den tyska delen av produktionen...