Skön söndag!

Idag blev det en sväng runt de nya domänerna.

Även den här helgen så kunde jag inte motstå frestelsen att åter igen ta med min gamla BSA ut till huset för lite skytte över 40 meter. Man kan alltså säga att förra helgen gav mersmak. Nu är det lyckligtvis bara ett par veckor kvar till själva flytten så då blir man inte längre begränsad till helgerna utan kan skjuta varje dag, under de sena vårkvällarna.

En rejäl björk utgör fäste för projektilfånget och dess måltavlor, exakt 41 meter från skjutplatsen inuti huset.

Idag blev det tre tavlor på 10 skott vardera över mina 41 meter och resultatet blev ungefär lika bra som tidigare, mellan 20-30 mm ungefär, vilket är helt acceptabelt i skenet av den måttliga utgångshastigheten (187 mps) och det relativt dryga avståndet.

Notera den gula pinnen i förgrunden som markerar tomtgränsen.

Här kan man se björken som trädet längst till vänster, bakifrån sett. Som synes så finns det ca 10 meter mellan den här björken och tomtgränsen. Kompletterat med husets 10 meters längd och ytterligare 10 meter före huset så borde man efter att ha röjt lite vegetation nå 70 meter framöver. 

Hur blev då utfallen?

Första tavlan gav en relativt låg träffbild...

Nästa träffbild blev betydligt bättre - den bästa för dagen.  

Även den tredje tavlan var utmärkt, men med en retfullt låg träff.

Trots att den lilla tuben bara ger möjlighet till 30 vettiga skott så får man ändå en trivsam halvtimma i den begynnande vårsolen. En skön paus i allt flyttstök. 

Enskilt målskytte är en underbar form av privat avkoppling utan andra människor i närheten.

Plastic fantastic!

Syntetstockar har blivit allt mer populära!

Syntetstockar är numera nästan mer talrika än stockar av trä eller laminat och i takt med behoven av bättre lönsamhet, liksom rådande designtrender för skjutvapen, så talar det mesta för att de dessutom kommer att bli ännu vanligare framöver. Vad många däremot inte vet är att de numera så självskrivna syntetstockarna faktiskt inte är speciellt gamla, historiskt sett.

Vapenstockar av trä har ju faktiskt många tekniska nackdelar då de är relativt känsliga av förändringar i sin struktur skapade av fukt och kyla liksom relativt ömtåliga. Förutom att skifta träffpunkten under varierande yttre omständigheter (temperatur, väta osv) så kan de dessutom ruttna och permanent förändra sin form. Produktionstekniskt sett så ska träd kapas, formas, transporteras i flera led, förvaras korrekt och slutligen förses med en finish och ett väderskydd.

Inte undra på att vapenindustrin sökte med ljus och lykta efter vettiga alternativ för att eliminera så många av nackdelarna här ovan som möjligt.

Precis som nästan alltid tidigare i historien så var det krig som drev på utvecklingen också här.

Syntetmaterial har faktiskt hängt med mänskligheten längre än vad man tror. Redan 1869 så lyckades en kemist vid namn John Wesley Hyatt framställa celloid, som snabbt fann användning till allt ifrån billjardbollar till kamerafilm. Ytterligare ett fyrtiotal år fram i tiden så uppfanns den första riktiga härdplasten - Bakelit uppkallad efter sin upphovsman Leo Baekeland.

Tyvärr så var bakelite stenhårt och därmed sprött så trots mängder av bra användningsändamål så fungerade det överhuvudtaget inte till vapenstockar, annat än som elfenbensersättning till handtagsplattor på enhandseldvapen. Det första världskriget dominerades därför fortfarande av trästockar, som i hundratals år tidigare.

De enorma kvantiteter trä som krävdes för stockar till det andra världskriget krävde emellertid bättre lösningar och under mellankrigstiden så utvecklades Tenite, en cellulosabaserad härdplast, vilken fort vann popularitet inom bilindustrin.

Tenite - ett framtidsmaterial med begränsad livslängd..

Principen var synnerligen lovande, råvaran distribuerades i form av små plastkulor som enkelt kunde transporteras och sedan lokalt smältas för att framställa en ofantlig massa vitt skilda föremål. Vapentillverkaren Stevens anammade snabbt idén och började tillverka ett kombinationsgevär 22LR/.410 liksom modellerna 87, 310 och 124. Det förstnämnda blev dessutom utvalt av US Air Force som en del av planens överlevnadsutrustning. Dessa vapen salufördes aktivt mellan 1938 fram till ca 1950 men dess nackdelar blev över tid tyvärr mycket påtagliga.

Baserad på cellulosa från skogsindustrin så hade de nämligen en tendens att kompostera sig själva, redan under sin livstid! De utvecklade en form av gråvitt pulver som extraherades från ytan och var inte helt olikt mögel, varpå plasten sakta började sönderfalla till sitt naturliga tillstånd som träfibermassa.

Eugene Steners mästerverk AR-7 lever än idag, som Henry Survival Rifle.

Försvarsmakten var fortfarande inte imponerade men man såg potentialen och Armalite började snabbt skissa på några betydelsefulla nya vapen nämligen AR-7 och AR-15/M16 vilka liksom den civila Nylon 66, tillverkad av Remington, presenterades precis i skiftet mellan 1950/1960-talet. Alla dessa modeller drog fördel från upptäckten av ABS-plast som patenterades 1948 och som fick kommersiell spridning i mitten av 1950-talet. Denna plast kunde formsprutas under tryck till önskad form och härdas till valfria egenskaper igenom olika värmebehandlingar. Samma tillverkningsprincip banade också väg för ett annat dugligt material i form av Nylon 66.

  Remington Nylon 66 i tidstypisk brun kulör och dessutom med själva lådan i syntetmaterial.

På den civila sidan så brottades man länge med problemet att stockarna endera blev för hårda och därmed spröda när man använde riktigt kraftfullare kalibrar men då stabila nog för bra praktisk precision - alternativt mjukare och mer flexibla men utan en lämplig nivå av stabilitet.

En av de första som lyckades lösa detta problem var Chet Brown på Browns Precision som under mitten av 1960-talet utvecklade en syntetstock kombinerad med glasfiber. Dessa stockar vann fort vinster och gott anseende inom benchrest-tävlingar och den mest vapenintresserade delen av entusiasterna blev allt mer nyfikna på tekniken. Weatherby drog nytta av detta och presenterade stolt sin Fibermark-serie av exklusiva och kraftfulla studsare med syntetiska stockar.

Det stora genomslaget för syntetstockar för vapen med centralantänd ammunition blev Weatherby 1983.

Igenom allt bättre kontroll över materialen och föremålens tillverkningsprocess så började syntetstockar så sakta bli likvärdiga alternativ till traditionella trästockar under 1980-talet även om priserna fortfarande var höga och  då bromsade det syntetiska genomslaget.

I takt med att allt fler tillverkare började erbjuda syntetstockar som alternativ och då tillförlitlig teknik dessutom blev allt billigare så ökade utbudet sakta men säkert under 1990-talet för att vid millenieskiftet vara fullt etablerat som likvärdiga men prisbilligare alternativ. 

Ytterligare drygt två decennier senare så är det ingen som ifrågasätter syntetstockarnas plats inom vår hobby och till vissa vapentyper (exempelvis bullpups) så framstår inte sällan trä som ett mer udda än naturligt val. En tänkbar orsak till en ökad acceptans är kanske att upplevelsen av dem har blivit allt bättre med tekniker som overmould och softtouch etc. Moderna stockar känns alltså mer högkvalitativa, solida och gedigna än sina tidigare föregångare.

Hur bra är då syntetstockar?

Till att börja med så är det fysiskt omöjligt för dem att absorbera väta och de blir därmed immuna mot att förändras av fukt, att svälla eller formförändras av den orsaken. Moderna syntetstockar av bra kvalité är dessutom starka och tål ordentligt omild behandling utan att skadas på ett varaktigt sätt, bortsett ifrån sin finish. 

FX Airguns gjorde stapplande försök med apfula plaststockar för drygt 20 sedan..

Vad som däremot inte är självklart är att de skulle vara lättare än trästockar. Ofta är detta fallet, men absolut inte alltid och definitivt inte per automatik. Välbyggda syntetstockar är ofta förvånansvärt tunga.

Den största fördelarna är dock kanske snarare tillverkarens än ägarens. 

Trästockar är dyrare och ömtåligare, de binder mer kapital och måste förvaras på korrekt sätt. De är ömtåligare för hantering under produktion/lagring/transport och de är skrymmande. Dessutom så passar i regel en stock till bara en vapenmodell och har man flera vapenmodeller i produktion så måste man motsvarande ha fler olika stockar tillhanda.

Många var vi som trodde att FX2000 skulle ha FX fulaste plaststock - vi hade fel..

Att tillverka en trästock är en specialiserad affär och de flesta tillverkare köper då från specialister som exempelvis italienska Minelli. Nackdelen med detta är att man blir beroende av deras leveransförmåga och prisbild jämfört med om man hade kunna framställa stocken själv. 

I skenet av detta så är det en gudasänd lösning att ha en stockmaskin och en påse med plastkulor stående i ett hörn. Vid behov så tillverkar man sedan de antal stockar man önskar av aktuell version och resten av råvaran får kvarstå som plastkulor tills nästa behov uppstår. Skulle en vapenmodell utgå så behöver man inte stå med överflödiga stockar i lager utan kan lätt använda plastkulorna till något annat. Dessa kulor är dessutom lättare att förvara.

Många kritiker sade en gång att gevär utan trä kommer alltid att vara fula och aldrig att sälja bra..

Hur är då framtiden för syntetstockarna?

Syntetstockarna är defintiivt här för att stanna och kommer sannolikt att helt dominera vapen i de lägre prisklasserna. På nästa steg upp i prisstegen så kommer vi att hitta stockar av bok och syntet av högre kvalitet. Riktigt fina trästockar och railguns av metall samt påkostade laminatstockar lär slutligen toppa prislistorna.

BSA Silverstar!

BSA Silverstar - finns även som Daisy 599

En lite udda nisch på marknaden för PCP är vad många kallar för flexguns, alltså vapen som är byggda för att hantera olika roller eller situationer med en god förmåga till anpassningsbarhet. Ett exempel på detta är den lite anonyma och ofta okända modellen Silverstar från BSA, vilket även saluförs under benämningen Modell 599 hos Daisy för USA-marknaden.

Detta är ett "klubbtävlingsvapen" av samma typ som Crosman Challenger, CZ/Air Arms S200-serie och vår inhemska FX Airguns Biathlon. Själva tanken är att vapnet ska fungera bra till formellt skytte typ internationellt 3-positioner likväl som för hobbyskytte hemmavid eller kanske rent av som ett instegsvapen till Field Target.

BSAs lilla Silverstar finns med två utföranden, endera kaliber 177 och 6 fpe anslagsenergi med enkla dioptersikten från Gamo liksom i en variant som antingen har kaliber 177 eller 22 men med 12 fpe anslagsenergi och inga riktmedel alls, huvudsakligen tänkt mera åt sporting eller då möjligtvis HFT/FT.

En mycket enkel konstruktion, som de flesta BSA

Den konceptuella tanken är att man kan låta en 6-7 åring under överseende skjuta inne i sin källare på 8-10 meter perfekt inställd för dennes fysiska format med en 6 fpe strypt tub och sedan enkelt byta till en ostrypt tub så att en vuxen kan skjuta utomhus med samma vapen inställd för sin anatomi och fulla 12 fpe ut till kanske 40-50 meter.

Ett universalvapen för alla helt enkelt.

Son ni noterade så nämnde jag strypta och ostrypta tuber. Den här modellen har nämligen sin vapenventil placerad i tuben, precis som Typhoon-serien men med en öppen transferport för max 12 fpe. Tanken är alltså samma som BT-65 serien från Hatsan där enbart monterad tub avgör vilken effekt som vapnet levererar. Detta innebär ju att man väldigt fort kan skifta mellan strypt/ostrypt vapen beroende på situation och behov.

Den första pamfletten som presenterade modellen för allmänheten. 

En fördel jämfört med CZ200T är dessutom att den har en quick-fill som kan användas när tuben är monterad så man slipper det irriterande "skruva av eller skruva på tuben" varje gång man vill fylla, á la Theoben 1992. Fysiskt sett så är det betydligt mindre än Challengern, vilket är en stor fördel och den har dessutom en löstagbar tub, tyvärr utan Challengerns suveräna lågtryckssystem. Stocken på Silverstar finns även med bokträ som tillval, till skillnad från FX Airguns Biathlon och allt sammantaget så blir Silverstar en modell som är snarlik ett antal modeller på marknaden men ändå med tillräcklig särart för att vara unik. 

Versionen med låg effekt kommer även med dioptersikte.

Vem är då köparen?

Vem som helst, är nog poängen. Främst kanske en nybörjare med tanke på lågt pris £649 och en lättmekad konstruktion, ett perfekt vapen att dela mellan flera i familjen eller som far/son-vapen. Den kan också vara helt rätt för den mer erfarne entusiasten som prioriterar praktisk precision framför brutal anslagsenergi och som trivs på kortare distanser ut till kanske 40-50 meter.

Nackdelarna då?

Låg eller maximalt måttlig effekt. För många så är avsaknaden av magasinsystem en påtaglig nackdel. Utseendet är väldigt tävlingsinspirerat, vilket kanske inte tilltalar vissa. BSA är uddavapen här i Sverige och ofta oproportionellt dyra jämfört med andra och främst inhemska konkurrenter. 

Något för mig själv?

Absolut! Egentligen...

Jag har ju haft alla snarlika modellerna tidigare (Typhooner, flera S200, en Challenger osv), jag gillar konceptet och jag har alltid gillat BSAs luftgevär. Dock så har jag redan min Crosman 1701 Bullpup på 10J för precisionsarbete med kaliber 177 på 25-40 meter liksom en SPA-900 också på 10J med öppna riktmedel för 10-20 meter. De behoven som en Silverstar kan tänkas täcka är ju redan tillfredsställda rent praktiskt sett och på längre avstånd från 40 meter och uppåt så har jag min BSA Ultra (24 joule) och inte minst FX Airguns Elite med 70 joule ur kaliber 25 - den sistnämnda en formidabel långdistanskanon för de maximalt 70 meter som jag för närvarande har tillgängligt.

En trevlig recension av modellen i sitt utförande som Daisy 599.

Behoven av 10J är alltså redan täckta (1701/2240/SPA-900) liksom 30-70 meter med BSA/FX. Skulle jag komma över mera mark och hitta utrymme i budgeten för ännu ett luftgevär så hade nog klass IV varit mer närliggande och då hade det handlat om .30 och uppåt. Ett sådant vapen för runt 20K kräver emellertid utrymmen och jag är inte säker på att blott 70 meter hade räckt till för att ge dem rättvisa. 

Hade jag däremot inte haft ett enda luftgevär i min kollektion så hade kanske en Silverstar varit en hyfsat optimal lösning, både för 10-15 meter inomhus på vintern likväl som på 40-50 meter utomhus på sommaren, med 10J och kaliber 177.

Att däremot ta den på licens med kaliber 22 är jag tveksam till med sin relativt måttliga effekt (som är 10J lägre än min redan hyfsat långsamma Ultra), då hade jag valt en Goldstar för tävlingsbruk eller helt enkelt gått direkt på klass IV för enkelheten med licensen.

Glöm inte att numera så klarar kaliber 25 allt som kaliber 22 klarar fast ännu bättre och den enda nackdelen med just kaliber 25 är svårheten med licenserna, där kaliber 30 för klass IV blir betydligt enklare och smidigare.

En 177/10J Silverstar och en Wildcat BT Sniper .30/153J kanske är allt som man egentligen hade behövt?

Stay simple?

Enkla och primitva PCP kan också ge en stor skjutglädje.

Igår så satt jag och kollade lite på Youtube och tog del av Giles presentation av 500 mm UK-spec Panthera liksom Andys AAR program om någon form av Prophet-version, en lookalike till Impact. Tekniskt avancerade vapen med mängder av olika finesser som flera manometrar, kolfibertubflaskor, regulatorer, stora plenum-kammare och givetvis regulatorer.

All the Balls & Whistlers!

Idag tog jag en paus från hus-fixande och gjorde lite re charge igenom att skjuta lite med min 17 år gamla BSA Ultra. Inget märkligt, bara 40 meter tvärs över gräsmattan i lugn och ro med ett skott i taget från de 25-30 skott jag får på fyllningen. I ett sävligt tempo så får man möjligheten att reflektera lite över tillvaron och göra en reset i huvudet.

En stor och enskild tomt är en enorm tillgång!

Utvecklingen de senaste 25 åren i vår hobby har varit sannerligen fantastisk.

Mycket av det som vi idag betraktar som självklarheter var ren science-fiction för ett kvarts sekel sedan. Trots alla dessa tekniska framsteg så är priserna fortfarande högst acceptabla, ett riktigt bra gevär idag kostar fortfarande ungefär en månadslön netto, precis som på den tiden - låt vara att det idag betyder 20.000 kr istället för 6000 kr. Samtligt så är vapnen på alla sätt betydligt mycket bättre byggda och levererar en avsevärt bättre prestanda, objektivt sett.

Detta sagt så började jag fundera lite över vad jag saknar när jag satt här och sköt mitt gamla BSA.

En manometer ger ofta krångel men kan även vara praktisk.

Visst, jag har en manometer eftermonterad, men det var mest för att se så att trycket i tuben håller sig mellan 50-100 Bar under långtidsförvaring. Under själva skyttet använder jag den aldrig. Magasin saknas helt, man får ladda en diabol i taget. Det finns inte heller någon regulator och således inget plenum. Pipan är solid och hammarsmidd i ett enda stycke utan utbytbara liners. Inte ens en Picatinny-skena finns någonstans, varken ovantill eller undertill på vapnet. Till råga på allt så laddar man modellen lite omständligt med en tvåstegsprocess. 

Den är primitiv, med dagens perspektiv.

Där, bortom lusthuset, på en gammal björk så sitter projektilfånget.

Jag har ju länge häcklat Air Arms PCP eftersom tiden förmodligen stannade någonstans runt millennie-skiftet i deras värld. Visst, det har kommit en planlös hastighetsjustring samt en sidospännare men tittar man på 2023 års S400 så är det inte speciellt mycket som skiljer mot en S300 från 1997.

Men, med handen på hjärtat - är det verkligen så illa?

För, faktum kvarstår, de säljer ju fortfarande sina medeltids-modeller (i alla fall på den inhemska marknaden) och tittar man på en S400 så visst är den vacker?

På 40 meter så räcker ett kikarsikte med 2-10 gångers förstoring helt utmärkt.

Den är kanske inte välbyggd på det där kassaskåpsliknande sättet som Theobens modeller var under sina glans dagar men den är enkel och ärlig med ett minimum av olika finesser. Passning, finish och känslan av övergripande kvalité är av hög nivå och vapnet har en vacker tidlös design.

Den har erkänt bra och beprövade LW-pipor som man kanske visserligen inte kan skjuta slugs med men de duger ju till de ändamål som 90 procent av köparna föredrar, vanliga hederliga diaboler på kanske som längst 30-40 meters avstånd. Stockarna tar de från Minelli, precis som "alla" andra och dessa må vara anonyma och lite könlösa med sin industriella precision och laserskurna nätskärning och i övrigt så är det lite PCP av typen Standard 1A över dem.

Tekniskt sett så gör modellerna sitt jobb klanderfritt utan att för den skul vara cutting edge och samtidigt så är de estetiskt vackra med hyfsat rimliga prislappar. Uppernbarligen finns det en marknad för dem och jag kan faktiskt förstå varför.

Med sin måttliga utgångshastighet så räcker 40 meter gott för meningsfullt skytte.

När jag nu sitter där och blickar ut över en våt och grådassig gräsmatta i mitten av februari med 5-6 grader på termometern så funderar jag ibland över vad jag egentligen saknar när jag skjuter mitt gamla BSA jämfört med som jag hade suttit här med ett toppmodernt vapen fyllt med mängder med finesser.

Hade jag haft roligare då?

Hade jag åtnjutit en större känsla av frid och avkoppling?

En sak är i alla fall säker - jag kan beskåda mitt vapen med dess skimrande blånering och äkta valnöttstock och jag vet inte riktigt om en eloxerad aluminiumbalk hade kunna förmedla samma känsla.

Skönhet kan också ha ett stort värde, bortom en hög utgångshastighet.