Fria dämpare närmar sig!

   Licensfria vapen kräver bara legitimation för inköp och så även för dess tillhörande ljuddämpare!

Till sist så verkar det lossna för fria ljuddämpare, ett tillbehör som de allra flesta hänsynsfulla skyttar anser vara ett fullkomligt självklart tillbehör till ett skjutvapen. Redan idag så äger många entusiaster dämpare illegalt och de som inte gör detta och som ändå skjuter PCP använder endera vapen med shrouds eller vapen som är licensfria.

Den nya propositionen innebär licenskrav till magasin för fler än 10 patroner som används till centralantända vapen. Vapen som är kantantända eller som drivs med luft påverkas inte av detta lagkrav.

I gengäld så släpps dämparna fria, mot uppvisande av tillstånd, vilket i praktiken innebär att de är helt fria.

Jägarnas Riksförbund är naturligtvis positiva och konstaterar att förändringen blir en försämring för ett fåtal men en väldigt stor vinst för det stora flertalet. Man kan läsa mer om det i den här artikeln från deras tidskrift "Jakt & Jägare":

https://www.jaktojagare.se/kategorier/aktuellt/nytt-forslag-om-magasin-och-dampare-20201029/

Större och bättre!

Från 9 till 14 skott kostar 13 mm högre höjd - totalt 40 mm

Som de flesta läsare av Airpang säkert vet så är jag svårt förtjust i SPA 900, en modell som också har blivit internationellt uppskattad över hela världen då den är otroligt prisvärd och dessutom väldigt smidig.

Ett problem som modellen tyvärr har dagits med både för sin Mk I och Mk II version är att magasinen inte är så bra.

Originalmagasinen är visserligen billiga men de är bökiga att ladda eftersom man måste ladda den första diabolen bakvänt, dessutom så tenderar fjäderförspänningen i magasinen att deformera diabolerna när de kuffas av matarpinnen igenom magasinet och ut till pipan.

Ett företag i Kroatien som heter CARM har ju presenterat en lösning på detta i form av en egen magasinkonstruktion som ger högre kapacitet samtidigt som diabolerna ska hanteras varsammare igenom laddningsprocessen, vilket i sin tur ska betyda en bättre praktisk precision.

Funkar det då?

Eftersom det bara finns ett sätt att ta reda på det så har jag nu beställt ett magasin idag, för att jämföra mot mina originalmagasin. Detta ska bli spännande att studera.

Recension av köpupplevelsen och själva produkten kommer framöver.

Länk till aktören: https://www.carm-magazines.com/

Överprestanda?

Ett bra val för lite plinking i källaren eller garaget?

Ibland så kan man få lite märkliga förfrågningar eller läsa om udda kombinationer, exempelvis en kille som letade efter rätt version till honom för en FX Airguns Impact med kaliber 25, som licensfri. Egentligen ville han ju ha kaliber 30/35 men han fick inte tag på dem licensfria, däremot så ville han absolut ha en Power Plenum.

Så långt inget märkvärdigt.

I förbifarten avslöjades dock att han huvudsakligen avsåg att använda sin investering i 15-20.000 kr klassen för skytte i ”sitt garage”?!? Hans garage var naturligtvis inget parkeringshus precis men han uppskattade i alla fall den längsta tänkbara skottvidden till ”nästan 8 meter”.

Min första tanke är naturligtvis – varför ska man ha ett sådant vapen för att skjuta 8 meter?

Det känns ju lite som att köpa en Suzuki Hayabusa för att pendla i Göteborg mellan bostaden i Majorna till arbetet på Backaplan, ett färdväg där man korta sträckor faktiskt kan få köra ända upp till 70 km/h.

Nu finns det naturligtvis människor som vill äga saker som de aldrig någonsin kommer att kunna utnyttja och det är ju till sin natur meningslöst, men kanske inte mer meningslöst än att köpa en tavla för 100.000 kr och sedan hänga på väggen.

Emellertid så är det ju så att de allra flesta entusiaster idag inte har de enorma ytor som krävs för att kunna utnyttja ett modernt PCP fullt ut. Visst, man kanske kan åka till en skjutbana och utnyttja deras banor på 80-100 meter eller man kanske har tillgång till en bekant/granne/arbetsplats med en åker, rejäl gräsmatta, en större industritomt eller liknande men ett problem som kvarstår är nästan alltid klimatet och bristen på tid.

De flesta av oss har ju ingen lust att skjuta utomhus när det är mörkt, regnigt, blåsigt eller kallt – vilket är fallet större delen av tiden i Sverige. När det sedan väl är acceptabelt väder så krävs det att man har tid tillgängligt, tid att åka till skjutbanan eller skjutplatsen och tid att avvara i konkurrensen med andra aktiviteter, inte sällan sociala sådana som kommer med ett familjeliv.  

För många så blir konsekvenserna tyvärr att man kanske investerar 20.000 kr i sin utrustning, man kan rent av skaffar klubbmedlemskap, skyttekort, vapenskåp och vapenlicenser varpå allting blir liggande orört. Man har helt enkelt inte de möjligheterna man hoppades för att kunna avsätta tid och hitta ordentliga utrymmen under rätt omständigheter för att kunna utnyttja sakerna.

Precis som att ordentlig research är uppenbart viktigt innan köp, så att man inte köper fel, så måste man även analysera hur ofta man – realistiskt sett – kommer att ha möjlighet att skjuta och under vilka omständigheter som man skulle kunna göra det.

Det är ju precis lika illa att förlora pengar på ett felköp i modellval som ett felköp där resultatet blir att man inte har möjlighet att använda utrustningen.

Den bästa metoden att motverka detta tror jag är att börja med utrustning som speglar bästa tänkbara scenario, alltså under de omständigheter man oftast har möjlighet att skjuta. Har man nu ett garage på 8 meter så kan det vara en bra idé att börja med ett vapen på 4-5 joule, öppna riktmedel eller lågförstorande kikarsikte samt att skjuta så ofta man vill. Får man en vana och en smak på att skjuta så är det ju jättebra - och man blir då mer beredd att acceptera de uppoffringar som det innebär att utveckla hobbyn igenom att skjuta på ett annat sätt, på ett omständligare ställe som kräver mer i form av tid och förberedelser.

Om man däremot omvänt köper ett vapen på 60-80 joule, väcker grannarna med skottlossningen i garaget och får uppenbart svårt både att hitta hållbara kulfång samt förklara kostnaden hos hobbyn för familjen så är det lätt hänt att det inte blir så mycket mera skjutet. Etablerar man däremot hobbyn, hittar en bra skjutplats med längre avstånd som också fungerar i vardagen, ja då är det förhållandevis enkelt att uppgradera sin utrustning, i regel med större förståelse från sin familj därtill.

Rätt ingång till hobbyn och rätt utrustning till rätt pris tror jag är rätt väg för att bli kvar och utveckla vår verksamhet.  

Perun!

I den slaviska mytologin så är Perun åskguden och dessutom den panteonens krigsgud.

Udda nog så kastar han inte en hammare omkring sig som Thor med sin Mjölner utan hans projektiler är huvudsakligen brinnande pilar (blixten) samt gyllene äpplen (!) (åskan/klotblixten). Orsaken till detta sistnämnda - lite udda - projektilvapen är att inom slavisk kulturtradition så är gyllene äpplen (av alla ting) en metafor för total ödeläggelse.

Vad har då gyllene äpplen med diaboler av bly att göra?

Jo, ett fabrikat som de flesta entusiaster känner till är Slavia, ett varumärke som tidigare användes för de luftvapen som tillverkades av Česká Zbrojovka (”CZ”) i Uherský Brod, dåvarande Tjeckoslovakien/Tjeckien. Sedan 2019 så har dock CZ omstrukturerat sin verksamhet, öppnat en filial för krutvapen på sin viktigaste marknad i USA samt sålt vidare tillverkningsrättigheterna till sina luftvapen under Slavias varumärke till ett företag som heter ZVS Holding, lokaliserat i staden Dubnica.

Under sina nya ägare ZVS så har dessa populära modeller bytt namn till just – Perun.

Modeller som Slavia 630/77 heter numera Perun 730 och på samma sätt har man gjort med 631 som blir 731 liksom nya 634 som nu är 734. Rent konstruktivt så har inget nytt hänt med dessa tidlösa modeller, de mindre (men riktigt långa!) modellerna 630 och 631 levererar angivna 175 mps vilket innebär runt 7.50 joule. Den grövre 734 kan dock ge 15-16 joule tack vare sin uppgivna utgångshastighet om 240 mps, den sistnämnda finns även med kaliber 22 och då har man satt Vo till 175 mps.

För de som inte är bekanta med dessa modeller så kan man kort sammanfatta dem med att 730 utgör ett traditionellt fjäderluftgevär från 1950-talet som ännu idag tillverkas. Allt är stål och trä med en synnerligen traditionell formgivning, vilket ger ett lätt gammaldags intryck. Modellen har dock utrustats med säkring men i övrigt så kunde den lika väl varit tillverkad för 70 år sedan. Karaktäristiskt för den är en udda storlek på kilbasen för kikarsikte liksom en osedvanligt lång pipa.

Nästa modell är den lätt tävlingsinfluerade 731 som har en djupare och mer triangulär förstock med pressad nätskärning på sidorna. I övrigt så har den ingen nätskärning men till skillnad från 730 så har den i alla fall en bakkappa, om än i formen av en tunn skalk av hårdplast. Den även här långa pipan har ett aktivt piplås med en spak som man måste frigöra för att kunna bryta pipan till laddning och anspänning.

Slutligen så har vi toppmodellen i sortimentet med den klart högsta prestandan – 734. Bortsett ifrån skåror på sidan om förstocken, precis som 730, så har den för övrigt samma formgivning på stocken som 731, liksom ett aktivt piplås. Den skiljer sig också från de två andra modellerna eftersom man kan få den med syntetstock, vilket är ett mycket ovanligt och djärvt drag för detta varumärke. Valmöjligheterna inkränker sig dock till svart ihålig hårdplast med färgade inlägg på förstockens sidor, pistolgreppet och själva kolvkammen liksom bakkappan (!) i kulörerna blått, askgrått och rött – vem sade att gamla kommunistländer inte kunde poppa upp sin produktion med lite klatschiga (kitschiga?) trender? Oavsett detta så är normalvarianterna av 730, 731 och 734 genuint uppskattade modeller på de marknader där de saluförs.

Mest internationellt känd är förmodligen gamla Slavia 630 (Perun 730) som såldes i Sverige av HDF-Bolagen i Halmstad för runt 15 år sedan till den facila summan av 730 kr. Även i USA sålde den bra och fick epitetet ”The Poor Mans R7” med referens till Beeman R7, här mest känd som Weihrauch HW30S. På den tiden så kostade ju en Beeman R7 hela $249 vilket gjorde Slavia 630 till ett klipp med $85 på prislappen.

Modellen blev så populär och uppskattad att Jim Maccari tillverkade speciella tuningkits till den (eg bara slagfjädern) för ett pris av $15. Resultatet blev en fabriksny traditionell tunad fjäderbössa i stål och trä med anständigt avtryckarsystem för blott $100.

Idag har tyvärr priserna fnattat iväg och en Perun 730 hamnar vid €195 (2030 SEK 201020), vilket är en ganska liten skillnad mot en Weihrauch HW30S som (hos Hurricane) kostar 2495 kr. Importerar man sin HW30S från någon av de större handlarna i Tyskland så kan man komma ner till lite drygt 2000 kr vilket innebär att prisskillnaden till Perun blir svår att motivera. Det är alltså en lite annan situation jämfört med förr då man fick två stycken 630 och lite pengar över mot en Weihrauch HW30S.

Är en Perun ett bra val då?

Tja, förr var den det. Jag köpte själv en 630 för 730 kr och var enormt nöjd, halva priset mot HW30S trots att HW30S inte var dubbelt så bra, om än märkbart bättre. Inte ens på den tiden fanns det ju några direkt konkurrenter under 1000 kr. Idag är den mer tveksam, utan rätt pris så är HW30S och HW50S helt enkelt väldigt svåra att komma runt. Dessa Slavia/Perun är dock lite udda och väldigt charmiga vapen som inte kostar jättemycket pengar. Hade de sedan kostat €150 så hade saken varit en helt annan, de hade dessa modeller väl förtjänat – det är traditionella, genuina och väldigt karismatiska vapen i en tid som allt mer domineras av hårdplast, Tru-Glo samt usel finish.

Uppfriskande val helt enkelt.

Vinterförvaring!

På vintern så uttrycker man inte sällan intresset för luftvapen och skytte bakom tangentbordet.

Något som ofta skapar frågor inte minst på våra talrika Facebook-sidor är just funderingar om vinterförvaring, eller rättare sagt långtidsförvaring överlag. Ett år som har dominerats av Corona har ju inneburit att många inte har varit ute och tävlat så mycket medan andra har skjutit desto mera då de har varit hemmavid och disponerat sin vapengarderob så klokt att de har haft tillgång till en bra slowshooter för skytte inomhus eller på kortare avstånd i exempelvis sin trädgård.

Ofta har detta skytte därför genomförts med fjädervapen då många inte kan skjuta kraftfulla PCP inuti sin bostad eller i sin trädgård, av olika förklarliga anledningar. Ett andra- eller tredjevapen som dediceras till korta avstånd tenderar ju dessutom som regel att vara ett fjäder eller möjligtvis Co2-vapen varpå ens primära PCP har fått samla damm i vapenskåpet.

Så, vad gäller? 

PCP har ju integrerade tryckkärl i sin konstruktion och dessa kan inte bara långtidsarkiveras helt problemfritt, vilket som regel är fallet med fjädervapen. Inuti ett PCP så finns det ju O-ringar som tenderar att bli platta av kraften från trycket i lufttuben och när de sedan påverkas av endera en fyllning eller ett skott som avlossas så börjar de inte sällan läcka när de har stått helt orörda i flera månader.

Av den anledningen så så finns det två försiktighetsåtgärder som är kloka att vidta.

1. Motionera vapnet ibland.

Att skjuta då och då är inte bara trevligt utan det är också nyttigt för vapnet. Helst bör man skjuta var fjortonde dag eller i alla fall en gång i månaden så att allt ska få röra på sig. Det behövs inga störra skyttessioner, bara ett tiotal skott räcker och om situationen är riktigt begränsad så kan det duga bra att bara skjuta in i ett kulfång inomhus (tänk dock på säkerheten vid kombinationen hög effekt och korta avstånd, använd alltid skyddsglasögon). När man har skjutit så är det likaså viktigt att fylla upp vapnet igen, så att man får en aktivitet även "åt andra hållet" så att säga. PCP är alltså som fordon, ska de användas ibland så mår de alltid bra att röra på sig så att allt verkligen fungerar när det är dags att skjuta nästa gång.

2. Förvara vapnet med ett vettigt tryck.

Att det är viktigt att förvara vapnet med tryck inuti känner de flesta till men det finns å andra sidan inget skäl att förvara det med ett överdrivet högt tryck heller, vilket då ligger emot och pressar på O-ringar och andra tätningsytor. Jag brukar rekommendera minst 50 Bar och till detta lite marginal. Mina egna PCP förvarar jag med 70-80 Bar och skjuter dem då ibland ner till 50 Bar för att därifrån fylla upp igen. Anledningen till just 50 Bar är att det är normalt det tryck som tillverkarna brukar ange som det lägsta tryck som låser ihop ett vapen där bara själva skruvförbandet utgör låsning. Att fylla till 70-80 Bar gör att man får möjlighet att skjuta något tiotal skott innan man faller under 50 Bar liksom att förlusten av luft blir minimal om vapnet visar sig läcka under en förvaring på längre tid. 

Generellt sett så gäller ju för alla luftvapen (inklusive fjädervapen) att de ska förvaras oladdade, säkrade (om möjligt), rena, korrekt inoljade (utan fingeravtryck) samt - inte minst - säkert inlåsta på en plats som håller rumstemperatur och normal luftfuktighet (inte i en potatiskällare eller vindsutrymme).  

Slutligen - ibland får man lite udda frågor, en av dem, med viss anknytning till dagens tema om off-season, var helt enkelt den lätt överrumplande; "Hur ser det ut där du sitter och skriver på bloggen?"

Tja, en bild säger ju mer än 1000 ord antar jag, så därför blev rubrikbilden i dagens inlägg just en bild på min lilla skrivhörna med alla dess parafenalier.

Jag skriver Airpang på en Toshiba C30 Chromebook från 2014 ovanpå en sekretär i teak från tidigt 1950-tal, tillverkad på A W Rydén Möbelfabrik i Nybro. När jag skriver så avnjuter jag inte sällan en raspig radioröst från en Graetz Komtess 1211 tillverkad 1963, vilken jag har ärvt av mina föräldrar som köpte den ny i kvarterets radioaffär som nygifta. Det är en 5 tubers rörradio som kräver en del uppvärmning och som jag definitivt inte skulle lämna rummet med påslagen.

Jordgloben, vid sidan om, är också arvegods - min mamma vann den i ett lotteri 1962 och skänkte den till min morfar som 60-årspresent året därpå. När han sedan gick ur tiden 1978 så ärvde mamma den och när hon sedan gick vidare 2012 så ärvde jag den. Det är en Tower, som importerades av Hassings Förlag i Köpenhamn och skapad av St B Börcher.

På den så kan den intresserade notera länder som Tjeckoslovakien, Rhodesia, Abessinien, Nubien, Kordofan, Brittiska Adenprotektoriatet osv..

Närbild på Lego-byggsatsen ovanpå radion

Den skarpögde kan också notera ett Lego-flygplan ovanpå radion. Den föreställer Spirit of St Louis. Sats 456. Lanserad 1977. Den här byggsatsen kommer jag klart ihåg när jag fick, det var i samband med min födelsedag och den köptes på dåvarande OBS! Bäckebol när jag skulle fylla 6 år - alltså september 1977. Unika detaljer är stjärtfenan samt dekalen med texten bakom motorn. Satsen hette 661 när den såldes i USA, endast kartongen skiljer dem åt. Tyvärr så har jag slarvat bort original vit hjulaxel till landningsställen och därför sitter det en svart ersättare på fotot. I övrigt komplett. Lustigt nog så är LEGOs version gul eftersom man inte har silverfärgade klossar, originalplanet (Ryan NYP) var ju silverfärgat och finns nu i Washington DC på The National Air and Space Museum.

I övrigt så finns det inte så mycket nämnvärda eller synliga prylar i min skrivhörna. Min hustru är väldigt förtjust i Palette-blommor så dessa återfinns lite överallt i huset, på de mest oväntade platser (i en garderob, i badkaret etc) - ibland känns det som att man sitter i en botanisk djungel när det är säsong och hon driver upp sticklingar för byte med andra entusiaster över hela landet..

Gloss silver is the new black...

Svårt att fota bra med en mobilkamera...

I linje med övriga budgetmodifieringar så har jag också löst problemet med ett svart kornsikte i kombination med ett likaledes svart bladsikte som inte sällan riktas mot ett svart fält på måltavlan. Först var jag inne på att sätta en vit droppe färg på toppen till kornsiktet men istället så valde jag att putsa bort blåneringen och därefter polera upp ytan till en spegelblank finish.

Nu får man en klart distinkt kontrastverkan dels mellan bladsiktet och kornsiktet men dessutom så blir det mycket enklare att hitta en stabil riktpunkt med kornsiktet mot ett mörkt eller svart mål. Själva arbetet tog ungefär en kvart och krävde starka glasögon, bra belysning samt en Dremel.

Innan poleringen till spegelblank finish..

Skillnaden i svårighetsgrad för att få bra träffbilder var påtaglig och detta redan vid måttliga 12 meter så det ska bli riktigt spännande att framöver se hur bra dessa öppna riktmedel fungerar på ännu längre avstånd. Många moderna modeller har ju Tru-Glo men dess plastiga känsla och ofta taffliga utförande har inte lockat mig. Min Ruger har sin kornsiktestopp i form av en mässingspärla och det är naturligtvis en vettig lösning från fabrik men den är ändå svårare att se mot en mörk bakgrund än den nu högglanspolerade toppen på min BSF.

Nästa steg är att försöka få till en snygg och funktionell spirit level för vapnet så att jag kan eliminera min eventuella kantning. Detta kräver dock lite mer funderande eftersom min bössa helt saknar kilbas eller andra uppenbart lämpliga placeringar för liknande tillbehör. Vi får se hur det kommer att lösa sig…