Steg-för-steg..

Idag så ska vi då se på de praktiska deltaljerna runt själva effektförändringen. Den största strypningen ligger i själva flödet hos vapnet och här skiljer det en del mellan Mk I och Mk II. Gamla Mk I har en plastplupp i transferkanalen under själva transferporten i pipan. På denna modell så tar man loss pipan (två skruvar) varpå man fiskar upp den lilla pluppen med exempelvis ett böjt gem.

För vapen som har nysålts på UK-marknaden och som därför är försedda med AT (Anti Tamper) så är emellertid den lilla lösa plastpluppen ersatt med en värmeinkrympt stålring härdad till 73 RC. Denna strypning är utomordentligt svår att forcera. Detta nämnt som en parantes då ingen vettig människa ändå importerar ett FX vapen ifrån England med tanke på att importören (ASI) sätter priserna vida över marknaden i Sverige.

För den nya Mk II så sitter strypningen istället inuti själva fartomställaren. Denna anordning har en inre axel inuti sig och denna axel är försedd med ett hål vars storlek reglerar effekten. Original axel har ett litet hål och axeln för full effekt har ett stort hål. Byte sker igenom att man lossar fartomställaren med sin lilla skruv och sedan tar man loss omställaren och delar den varpå valfri axel kan monteras.

När flödet är ordnat så måste också mängden luft ifrån tuben kunna portioneras fram i rätt mängd och för detta ansvarar ventilen och hammaren. Ventilen har lite olika "slaglängd" beroende på hur mycket luft som den ska dosera ut och slaglängden regleras av ventillockets pinne. Ventillocket byter man igenom att skruva loss det gamla och ersätta med det nya. Om locket är trögt eller hårt att lossa så måste det förvärmas först med exempelvis en varmluftpistol för att eventuell Loctite ska lossa. Använd värme med måtta, det räcker med runt 90 grader och en del varmluftpistoler gör lätt 500 grader på full effekt varpå man kan bränna upp saker inuti blocket som man inte vill ha förstörda.

Inuti ventilhuset så byter man också den lilla styrpackningen som sitter i toppen på ventilkäglan och som bifogas i påsen. Efter korrekt arbete så får ventilen rätt slaglängd för fullt effektuttag.

Det sista steget handlar om att låta hammaren öppna ventilen tillräckligt mycket/långt. För att den ska kunna göra detta så måste den vara lite tyngre och av den anledningen så placerar man in en hammarvikt inuti hammaren. Precis som när det gäller locket till ventilhuset så kan även locket till hammarhuset sitta draget med Loctite och det måste därför även här värmas loss på samma sätt. 

Original så har hammarhuset ett bakstycke med en guide (en pinne) som styr hammarfjädern. Denna styrning ersätts nu av hammarvikten och därför måste själva bakstycket bytas. Original bakstycke ersätts därför med den platta brickan som saknar styrning/guide. Rent praktiskt så droppar man bara in hammarvikten i den ihåliga hammaren och sedan stänger man hammarhuset med det platta bakstycket istället för originalet.

Med allt detta genomfört så är konverteringen klar och nu återstår bara en korrekt injustering. Att bara byta komponenterna på ovanstående sätt räcker tyvärr inte. Nu måste allt kalibreras in på nytt igen, precis som när vapnet en gång tillverkades. Gör man inte detta så står man där med ett disharmoniskt vapen som smäller högre, drar mera luft och ger mindre effekt samt producerar en onödigt stor spridning ifrån skott till skott jämfört med vad det egentligen behöver göra.

Hur detta går till i praktiken ska vi titta på i den tredje och sista delen..

Härligt väder..

Kolla transferportens storlek jämfört med en kaliber 25 Exterminator...

Idag så avnjöt jag det härliga vårvädret och den lugna kvällen pysslandes med min favoritsysselsättning. Jag passade även på att ta lite foto på detta samt testade två mindre bra diabolsorter inför den kommande veckan.

Redo att skjuta, Elite är en dröm för de längre distanserna..

I fredags så beställde jag Eunjin samt nya Baracuda Hunter Extreme ifrån Hurricane så idag så blev det till att skjuta de rundnosdiaboler som jag har på hyllan för stunden. I fallande ordning så blev detta JSB King, Exterminator, Baracuda, Benji Domes samt Field Target & Trophy och Gamo Hunter. Resultatet blev som följer:

Det syns tydligt vad som fungerar och vad som inte fungerar...

JSB King levererar alltid, den kanske inte alltid skjuter absolut bäst men är det lugnt väder så regerar den. Till sitt pris så är det en helt oslagbar diabol. Kanske lite lätt för bästa energibehållning men mycket pålitlig. Gruppen längst upp till vänster med fem skott på 50 meter.

Exterminator från Hurricane tillverkas av Defiant Ltd England och kostar nästan guld. Jag använder dem dock ändå eftersom de skjuter mycket bra och i synnerhet så under tuffa förhållanden med växlande vind och/eller nederbörd. Gruppen längst upp till höger med fem skott på 50 meter. Tyvärr en flyer uppåt höger.

HN Baracuda är ytterligare en lågprisdiabol som levererar bra. Ett perfekt val om man önskar lite mera vikt till ett lågt pris. Diabolen har på grund av sin längd och tyngd en tendens att bli terminalt ballistiskt instabil och ger då väldigt fransiga anslagsmarkeringar, vilket gör träffbilderna visuellt stora. Träffbilden vänster mitten och även här fem skott på dessa 50 meter.

Benjamin Domes är smutsiga, apdyra och inte lika välpresterande som Exterminators i samma prisklass. Dessutom så är de något lättare. Ytterligare ett handikapp är namnet - Benjamin som Benjamin Syrsa eller vadå? Dessa diaboler skulle naturligtvis ha hetat Crosman Premiers Magnum eller något liknande samt levererats tvättade i en klassisk pappbox till halva priset mot nu, då hade de blivit en riktig hit. Nu överväger inte nackdelarna fördelarna och det är synd för detta är utan tvekan en tekniskt sett mycket bra diabol. Träffbilden i mitten höger och liksom övriga 5 skott på 50 meter, med en retfull flyer nedåt/höger.

Nu kan man se vitsippor i kikarsiktet - våren är här!  

Träffbild nummer fem som ligger nederst vänster är skjuten med HN Field Target & Trophy. Att dessa kan skjuta så formidabelt uselt är för mig en gåta och i synnerhet så när man betänker hur bra dess tyngre syskon Baracuda presterar. De tre träffarna närmast under träffbilden och de två närmaste rejält över träffbilden hör till denna diabol. Uppenbarligen så är 5 skott på 50 meter lite lätt overkill för denna diabol i detta vapen.

Slutligen så har vi träffbild nummer 6 och även denna är skjuten på 50 meter med fem skott, även om det ser ut som om avståndet snarare var typ 150 meter. Sorten är Gamo Hunter och den presterar som förväntat. Diabolerna ser ut som blysänke för metfiske och skjuter därefter. Visserligen så träffade två skott inom riktpunkten men tro mig - detta var bara ren slump! Spontant så upplever man vanligtvis ren glädje och lättnad bara man träffar ett A4-ark på detta avstånd. 

Det ska bli jättespännande att testa nya Baracuda Hunter Extreme jämfört med vanliga Baracuda, kommer det att matcha denna billiga och effektiva tungviktsdräpare eller kommer de precisionsmässigt sätt att göra ett formidabelt magplask liknande Field Target & Trophy?

Samma sak med Eunjin, hur bra skjuter egentligen dessa, detta ska också bli mycket skoj att utröna.

Efteråt så blev det återstående 40-50 skott med Benjamin i takt med att trycket föll...  

Vad är detta ?

Ett mycket populärt tillval till en nyköpt Royale (bild: Mr Rosén)

En av de vanligaste frågorna som ramlar ner är naturligtvis hur man ökar effekten på sitt vapen. Så har frågeställningen alltid varit, ända sedan den tid då vi sköt fjädervapen. I takt med att nya vapenmodeller har anlänt till marknaden så har lite olika prylar komponerats i en extra godispåse för de som önskar mer effekt ur sin bössa.

Till den nu så populära Royale-serien så ser trimpåsens innehåll ut som på fotot ovan och idag tänkte jag gå in lite på vilka grejor som ska sitta var. 

Betänk först att den som monterar ovanstående komponenter utan att ha licens för vapnet också gör sig skyldig till vapenbrott, en förseelse som kan ge efterrräkningar till den som lyckas bli ertappad. Dagens blogginlägg ska i kontexten av detta betraktas som ren referensinformation och ingen uppmaning för individer att bryta mot lagen.

För att lättare se placeringen så använder vi följande sprängskiss: 

http://airpang.bloggplatsen.se/2011/04/06/5045933-independence-royale/

Vi börjar ifrån vänster sida på fotot. Den platta brickan med ett sexkantshål är bakstycket till hammarhuset. Placeringen är längst bak på blocket, nedtill. På sprängskissen så sitter den till vänster om del nummer 1 men är inte inritad på själva sprängskissen (varför vet jag inte). Den ersätter originalkomponenten och denna del är lätt att se utifrån blocket.

Nästa komponent, skruven med en fet O-ring och en liten stång på, är ventilhuslocket, på sprängskissen så har den nummer 25. Då stängerna har olika längd, beroende på effekt, så ersätts den strypta med den ostrypta versionen.

Den lilla packningen, i form av en svart syntetring, har nummer 22 på sprängskissen och reglerar också hur mycket ventilen tillåts att öppna. Ju mer den öppnar, desto mera effekt. Även här ersätts originalkomponenten.

Den fjärde delen är själva hammaren (aka "Japanhammare"). Den har nummer 6 på sprängskissen och är tyngre än originalet vilket betyder att den slår upp ventilen längre varpå mera luft kommer ut.

Till sist så har vi komponent nummer 5, den finns inte heller inritad på sprängskissen eftersom skissen avser en Royale Mk I (eg en Independence). Fartomställaren kom först med Royale Mk II. Dess placering är inuti själva fartomställaren där den reglerar flödet av luft upp till pipan.

I nästa del så ska vi gå igenom själva monteringen av komponenterna och lite tips runt detta. Den tredje och sista delen ska avhandla injusteringen av ett konverterat vapen till en bra effektkurva.

Falcon går i graven

En Falcon Prairie Profile Classic  

Nu har det meddelats att NSP Engineering Ltd har beslutat att lägga ner produktionen av sitt ena varumärke - Falcon. Det andra varumärket i sin produktion (Air Arms) påverkas inte. NSP har ägt Falcon sedan 2005 och genomfört en lång rad av förändringar med syfte att höja kvalitén.Tyvärr så förefaller det inte som att försäljningen har följt med i samma takt och därför har man beslutat om en avveckling...

Nu bryts alltså linjen ända sedan 1980-talet då föregångaren Titan hade en dominerande ställning på marknaden och nu går därför ännu ett traditionellt brittiskt varumärke i graven. Frågan är vem som står på tur i den allt krävare marknaden...

Vilken jämnhet?

Om ni ska skjuta tio viktiga skott med ert vapen, var skjuter ni dem då? Alltså, som de flesta vet så har PCP en effektkurva som skjuter av projektilen med olika karaktäristik beroende på var inom kruvan som skottet avlossas. De absolut flesta skulle förmodligen säga - mitt i kurvan, på dess topp. Varför då? Jo, för där går vapnet jämnast och ger minst spridning ifrån skott till skott, logiskt eller hur?

Men är detta verkligen sant, är detta det bästa valet för de bästa skotten?

Låt oss utmana den "sanningen".

En diabol skjuten ifrån ett PCP påverkas på helt olika sätt av vapnets drivkälla beroende på var i kurvan som skottet avlossas. I början av kurvan så är trycket högt, ventilen öppnar fort och diabolen utsätts för en snabb men kortvarig luftpuls. I slutet av kurvan så råder det omvända förhållanden, nu är trycket lågt och för att kompensera detta så öppnar ventilen långsamt och är öppen en längre tid. Diabolen utsätts då för en långsamt men mer långvarig luftpuls. Båda dessa ytterligheter påverkar naturligtvis diabolens uppträdande på dess färd fram mot målet.

Dessutom, olika diaboler har olika preferenser. En del diaboler gillar hårda tag, de vill ha en snabb men kortvarig luftpuls där andra diaboler presterar bäst om de utsätts för en långsam men långvarig luftpuls. Det gäller med andra ord att lära känna sin diabol i sitt vapen för att kunna avgöra vilken del av kurvan som de bästa skotten går att hitta.

Men är inte vapnets jämnhet, skillnaden i hastighet ifrån skott till skott, mycket viktig då?

Jovisst, men vilket är då viktigast? Det finns inget givet svar på detta utan man måste pröva sig fram för att få reda på vad som gäller i just det unika vapnet. Testa ditt vapen i början (de första 5 skotten) och jämför resultatet med skotten i slutet (de sista 5 skotten) liksom mot de 5 skott som ligger precis mitt i kurvan. Upprepa detta några gånger och jämfört träffbildernas storlek. Märks det någon skillnad? Om inte, då är mitt i kurvan förmodligen det bästa valet. Om grupper i början eller slutet av kruvan är bäst så kan man behöva justera om sitt vapen så att man ökar jämnheten ifrån skott till skott just där trycket bakom diabolen är som högst/lägst.

Visserligen så får man ett smalare effektband men att få ett bättre och mer förutsägbart träffresultat kan ju vara värt förlusten av ett antal skräpskott i perferin? Likaså kan man även påverka saken igenom att byta tub på vapnet till en med annan volym. Har man exempelvis mer volym så kan ju detta kompensera och bredda ett i grunden smalare effektband.

En enkel operation

  Nackdelen är att patienten inte överlevde....

Igår så fick jag en fråga av signaturen HD om hur jag bär mig åt för att demontera en shroud från Royale/Elite. Jag vet en del entusiaster som har lyckats lösa detta med hjälp av ordentligt med värme, mer än en varmluftpistol, men själv så gjorde jag en lite mera brutal lösning.

Först så tar jag loss pipan från vapnet.

Därefter så är min strategi att först kapa shroudröret så att röret kan dras framåt ut över airstrippern. Sedan så "sprättar" jag upp resterande shroudrör som sitter fast på konan/gaveln. Syftet med detta är att lokalisera den skruv som håller fast konan/gaveln vid pipan. Det gäller alltså att vara försiktig så att man inte skadar själva pipans finish eller den skruv som håller konan/gaveln. Den skruven måste ju vara intakt för att kunna lossas med en insexnyckel.

När man har gjort detta några gånger så kan man ganska lätt förutse var skruven finns och direkt angripa den punkten. Skruven är dessutom ganska så försänkt, vilket skyddar den från Dremelns kapskiva. Skuven är bara att skruva loss och sedan så för man konan/gaveln försiktigt bakåt längs pipans hela längd tills man har loss den. 

Överlevande del ifrån den kompletta enheten är airstrippern (sitter med Loctite på gängan) samt locket framtill på shroudröret. De delar som måste beställas nya är; shroudröret, kona/gavel, lockinsats framtill på shroudröret och ev den skruv som håller konan/gaveln mot pipan. Lockinsatsen sitter med Loctite i själva shroudröret och någon sådan har jag aldrig lyckats få loss i användbart tillstånd.

Med en ny, löstagbar, shroud så går det avsevärt enklare att dra rent pipan med draglappar men i gengäld så måste man vara försiktig för blydammsprut bakåt och täta ordentligt mellan kona/gavel och pipan.

Om inte FX Airguns hade funnits...

A piece of art...  

Signaturen Jimmy frågade häromdan vilket vapen jag hade valt om inte FX Airguns hade existerat, vilken bössa hade då ersatt min Elite? Jag hade valt ett tubvapen och jag hade valt ett vapen med kaliber 25, såpass mycket är jag helt säker över. Frågan är bara om det hade blivit en Daystate AirWolf?

AirWolf är idag det närmaste man kan komma en Elite rent prestandamässigt men frågan är om jag kanske inte hade komponerat en egen bössa istället. I så fall så hade jag börjat med blocket ifrån en Theoben Rapid MFR, detta eftersom det blocket är sidoskuret för singelmatning så att man slipper magasinet. 

Stocken hade blivit en Mk I, som jag tycker är bra mycket snyggare än original MFR. Den har dessutom en riktig varbygel och ett mera tidlöst utseende. Theoben anger 30 fpe med 21 tum pipa men jag hade valt en 24 tum pipa och då borde jag nå runt 38-40 fpe till priset av 50 istället för 60 skott på fyllningen. Mk I använder ju den lilla 280 cc tuben istället för en fullstor flasktub på 400 cc.

Pipan hade utan tvekan blivit en BSA pipa från Leupy:

http://www.leupyscustomshop.co.uk/content/gallery.php?twg_album=barrel+work 

Jag vet sedan min Lonestar att BSAs hammarsmidda pipor är otroligt svåra att slå när det gäller praktisk precision, en riktigt bra BSA-pipa skjuter bättre än någon annan pipa från en generisk tillverkare (typ LW) och därav att många entusiaster uppgraderar sina Daystate/Theobens med just BSAs pipor. Detta ungefär som att Air Arms använde CZs pipor till sina toppmodeller (Ev-serien). Just detta förhållande med BSAs pipor lär gälla i synnerhet för just kaliber 25, som dock tyvärr är en smula trögladdade pga BSAs undersizing. 

Ungefär så hade nog min bössa sett ut, såvida jag inte hade köpt ett komplett vapen rakt över disk och då hade sannerligen AirWolf legat mycket bra till...

Accepterar allt och träffar allt...?

I går så hade jag min Elite som tema för bloggen och med anledning av detta så testade jag lite skott över uppmätta 50 meter för att analysera utfallet i OnTarget. Jag använde de fyra diaboler som skjuter bäst i just mitt vapen:

Resultatet med de fyra bästa rundnosdiabolerna..

Den första raden, träffbilderna vänster och höger på översta raden, är skjuten med Exterminators. Nästa rad är skjuten med HN Baracuda, den tredje raden var JSB King och den sista var Benjamin Domes. Den första träffbilden med Exterminators höll sedvanligt hög kvalité, dock med en flyer. Den andra träffbilden var emellertid inget vidare, men så blir det ibland.

HN Baracuda är en solid performer, båda grupperna var mycket täta och fina. JSB King levererade också två täta och fina träffbilder, notera att siktet är ställt efter HN Baracuda och Kings är 50 fps snabbare men träffar ändå såpass nära. Slutligen så sköt jag Benjamin Domes, den första gruppen där spretade lite men den andra var helt okej.

Här kommer träffbilden analyserad via OnTarget:

   Totalt 0.788 MOA och 11.50 mm CTC som genomsnitt av 8 träffbilder med 4 olika diaboler!

Ett mer allätande vapen än Elite tror jag inte man kan hitta med kaliber 25, på detta sätt så är den unik på marknaden. Rundnosdiaboler skjuter dock alltid bra eller bäst i de absolut flesta vapnen, frågan är nu hur bra en Elite kan prestera med hålspetsdiaboler, i detta fall Predator Pellets respektive klassiska Crow Magnum.

Även här uppmätta 50 meter, övre raden Predator, nedre raden CM.

Många hålspets/flatnosdiaboler flyger ganska yvigt och är därmed känsliga för sid- och motvind. Crow Magnum är dessutom föga aerodynamisk utan tenderar till att tappa fart ordentligt varpå den lätt kantrar vid anslaget och blir terminalt instabil. Flera av träffarna för Crow Magnum visar tydligt att diabolen träffar med långsidan i målet och jag kan försäkra att det levande mål som påskjuts med en en tvärflygande Crow Magnum lär klappa ihop på platsen. En hårdare slående diabol än Crow Magnum i kaliber 25 är nog svårt att tänka sig hos small bore airguns. Den träffar helt enkelt som en kastad tegelsten..

Predator Pellets har en helt klart bättre BC och träffbilderna är betydligt mer pålitliga och förutsägbara jämfört med Crow Magnum på ett sådant drygt avstånd. Vi ska ju alla komma ihåg att 50 meter är ett ordentligt långt avstånd och i synnerhet så med skyddsjaktsdiaboler egentligen avsedda för betydligt kortare avstånd, kanske bara 20-25 meter, alltså hälften av fulla 50 meter. 

Man kan tydligt se hur Predators antingen flyger stabilt rak på eller driver av ordentligt, notera också att anslagshålen är helt runda, Predators träffar rakt på och de är terminalt stabila. Med tanke på förutsättningarna och det dryga avståndet så blev resultaten mycket tillfredsställande;

Enligt OnTagret så blev resultatet för alla fyra träffbilderna ett snitt av MOA 1.862 och dryga 27 mm CTC.

Hur ska man då sammanfatta det hela? FX Airguns Elite ÄR onekligen fantastiskt förlåtande mot olika sorters diaboler. Testa vilket vapen ni än önskar och skjut 8 grupper på mätta 50 meter med 4 olika sortes diaboler med ett genomsnittligt slutresultat på under 12 mm, mätt enligt OnTarget. Jag tvivlar på att något annat vapen klarar detta.

Orsaken tror jag ligger i det faktum att man laddar direkt in i pipan, diabolen skyfflas inte brutalt till startläge med en trubbig matarpinne i stjärten och diabolen behöver inte heller passera över de skarpa kanterna till en pipplacerad transferport. Hos Elite så kommer lufttrycket stabilt och jämnt rakt bakifrån, mjukt fördelat över diabolens hela drivspegel.

Fördelen av den skonsamma hanteringen både vid laddningen och när diabolen lämnar pipan via Smoothtwist-tekniken är än mer tydlig hos de för långa avstånd ofördelaktligt utformade hålspetsdiabolerna. Träffbilder för två helt olika sorters diaboler, totalt 20 skott, på precis över en inch är imponerande.