Airpang

Alla inlägg under juni 2017

Av Johnny Ottosson - 27 juni 2017 06:00



BSF Bavaria 30


  Kungen av de riktigt små gevären!


En av de lite udda och numera försvunna fabrikat, som i vissa läger nästan har fått kultstatus, är BSF - Bayerische Sportwaffenfabrikfrån dåvarande Västtyskland. Varumärket Bavaria som salufördes av BSF tillverkades mellan 1935-1985 i Erlangen, en liten stad ungefär 10 km norr om Nurnberg i den tyska delstaten Bayern. Fabrikatet är mest känt för sina lite större modeller som var rejält slagkraftiga i relation till sitt fysiska format och som på grund av detta sålde riktigt bra i USA under 1960- och tidigt 1970-tal.


  Ett litet men charmigt vapen - jag betalade 700 kr för mitt ex, en smula dyrt men de är sällsynta numera.


Dock så hade man, precis som de mer namnkunniga konkurrenterna Weihrauch och Diana också en serie mindre modeller som i första hand var riktade till de lite yngre skyttarna, även om de officiellt ofta salufördes som Freizeitgewehr, ungefär semesterbössor eller fritidsgevär, i dagens översättning närmast familjgevär för rekreativt skojskytte i sommarstugan etc.


  Mer klassiskt blir aldrig ett luftgevär!


Diana hade ju i flera decennier haft en stor och rättmätlig succé med sin lilla M/23 som såldes mellan 1951-1983 i stora upplagor och detta var den modell som BSF i första hand siktade in sig mot med sin motsvarighet, Bavaria 30. Trots ungefär samma dimensioner så var den lite dyrare BSF 30 en modell med vissa mervärden, vilka Diana saknade med sin storsäljande modell 23. De visuellt mest uppenbara är att BSF använder en ledad spännarm, vilket eliminerar behovet av en lång skåra för spännarmen längs hela förstockens undersida. Likaså har modell 30 en justermekanism för avtryckaren, vilket saknas hos Diana. När det sedan handlar om finish, passning och övergripande kvalité så håller dessa båda vapen en enastående hög nivån jämfört med dagens lågprisvapen riktade mot yngre skyttar. 


  Tillgången på nya resevdelar till BSF 30 är förbuffande stor!


Fysiskt sett så är modell 23 maginellt större än modell 30 med en längd på 91 cm jämfört med 87 cm och en liten viktskillnad mellan modellerna med 1900 gram Diana och 1600 gram BSF. Prestandamässigt sett så är emellertid den mindre BSF väl så potent, om man nu kan säga så om dessa minivapen - mina egna fräscha exemplar har jag mätt till i genomsnitt 475 fps (Diana) och 490 fps (BSF) med JSB RS 7.33 gn.


  Här har jag mätt alla mina veteranvapen med samma diabolsort.


Räknar man metriskt så blir det 145 mps (4.95 joule) jämfört med 149 mps (5.22 joule). Min halvnummer större Diana 25 ger med samma diabol 553 fps, alltså 169 mps och 6.71 joule. Kollar vi på en Weihrauch HW30S, som ju av många anses vara ett relativt klent vapen så klarar den lätt 185-190 mps med en såpass lätt diabol.


  En helt felfri blånering är svårt att hitta på äldre vapen, en sådan gjorde att jag gav ett par hundra extra...


Generellt sett så kan man säga att Diana 23 och BSF 30 har prestanda nog för vettigt prickskytte ut till 15-20 meters avstånd där en duktig skytt med öppna riktmedel kan leverera en träffbild om fem skott inom ytan av en enkrona. Just öppna riktmedel är faktiskt det enda alternativet då båda dessa gevär helt saknar kilbas, vilket är typiskt för luftgevären och i synnerhet de mindre sådana under 1950/60-talen.


  Justering av avtrycket är ovanligt på budgetvapen riktade till yngre skyttar.


Något som dock inte är litet runt dessa små fjädervapen är dess charm och karisma. Detta är genuint roliga vapen med en enorm skjutglädje till ett oslagbart lågt pris. Själv så brukar jag betala runt en femhundring för den här typen av små tyska brytbössor, förutsatt att de är välbehållna och så nära nyskick som möjligt. Jag letar inte aktivt efter dem men snavar jag över en på annons eller hittar den i någon antikbod så slår jag till. Vapen med den här grundkvalitén och finishen kan man inte längre köpa nya, i alla fall inte till rimliga pengar. Det främsta användningsändamålet för dem är just de syften till vilka de är konstruerade, skojskytte på tomten hemmavid. 


  Sile var en amerikansk stockproducent som tillverkade sina stockar i Italien.


Jag och Junior brukar köra tio meter fristående på en vanlig 10-ringad 14/14 måltavla för att se vem som får flest poäng på fem eller tio skott. Alternativt så hänger vi upp en tom läskburk i ett snöre från en trädgren varpå vi beskjuter den vid ett lite längre avstånd, inte sällan runt 30 meter. Den här typen av vapen är lätta att anspänna och man kan skjuta en hel eftermiddag utan att tröttna. Bössan, målmaterial och en ask diaboler - det är precis allt som krävs.


  Många BSF har den här udda märkningen - "West" inslaget efteråt?


Vilken är då favoriten?


Som de flesta kanske förstår så ligger BSF 30 riktigt bra till, främst på grund av sin mer påkostade konstruktion men i synnerhet på grund av ett avsevärt bättre avtryckarsystem. Just avtryckarsystemen på vapen ifrån mitten av 1950-talet lämnar mycket övrigt att önska, jämfört med de avtryckarsystem som vi idag är vana vid från moderna PCP.


  Bavarias tidlösa logotype


På den tiden då mina vapen var nya så var primitiva avtryckarsystem legio och detta var inte heller något som dåtidens entusiaster upplevde som speciellt begränsande. Visst var avtryckarsystemen tunga och diffusa men eftersom diabolerna var usla, drivkällorna skramliga och bara det faktum att man var begränsad till öppna riktmedel så låg anspråken på vapnens prestationsförmåga mycket lågt - med dagens mått mätt.


Att då som idag kunna samla 10 skott i följd under ytan av ett frimärke på 50-60 meters avstånd var ren science-fiction och inget som någon, någonsin förväntade sig. Kunde man träffa en tändsticksask på 20 meter så var man nöjd, givet dåtidens förutsättningar. I skenet av detta och dessa båda vapens pris samt målgrupp så har de utan tvekan en närmast ypperlig praktisk precison gott och väl i nivå med vad en dåtida kund kunde förvänta sig - samt mer därtill.


  Luftpistolen BSF-20 var byggd runt mekanismen av BSF-30 och sin tids mest potenta fjäderluftpistol.


Precis som många andra tillverkare så utnyttjade även BSF sina minsta gevärskonstruktioner som stommar till en serie kraftfulla pistoler, fast man gjorde det på ett mera genomtänkt sätt än exempelvis den efterföljande BSA. Dessa pistoler fick modellnummer BSF-20 och fanns i tre olika versioner, S20, S20 Match Export och S20 Custom Match - alla skärskilda från varann av främst olika trästockar och varierande utförande på de öppna riktmedlen. Produktionen påbörjades 1950 och modellserien hängde med ända till slutet 1985, det var lustigt nog den enda luftpistol som BSF tillverkade under sin existens.


  Precis som BSF-30 så har S20-serien ett fullt justerbart avtryck.


Rent konstruktivt sett så är S20 både udda och nyskapande. För att få en vettig balans med en så lång mekanik i en luftpistol så har man "bullpupat" avtryckarsystemet och flyttat fram det i relation till dess placering när samma mekanik tjänstgör i BSF-30. Detta gör att pistolen blir T-formad med en rejält utskjutande bakre ända. Fördelen är givetvis en ypperlig balans jämfört med de ofta väldigt baktunga konstruktioner som andra tillverkare skapade till sina mest kraftfulla luftpistoler. Just avtrycket och dess konstruktion lade man mycket möda vid och resultatet blev därför ett avtryck på minst samma höga nivå som deras luftgevär, vilka var klart över normen för sin tid.


I den andra ändan av vapnet så hade man en relativt kort pipa, vilket på luftpistoler som regel innebär ett vapen som blir väldigt tungt att anspänna. Hos en del luftpistoler så har tillverkarna till och med skickat med olika redskap (BSA Scorpion, Walther LP53 etc) som temporärt sätts över pipan för att förstärka hävstångseffekten när vapnet anspänns. Tack vare den genomtänkta geometrin med delad spännarm och den grova men otroligt progressiva slagfjädern så behövdes inte detta på S20, som är förbluffande lättspänd ändå.


  Trots att produktionen är nedlagd sedan mer än 30 år så kan man fortfarande hitta oskjutna ex..


Prestandamässigt sett så uppgavs S20 till 470 fps, vilket var en riktigt rykande prestanda på sin tid i en epok då 400 fps normalt signalerade ett normalpotent vapen. I verkligheten så kunde man dock räkna med runt 450 fps eller ungefär 50 fps mindre än BSF-30. Detta kombinerat med ett riktigt bra avtryck, rimlig anspänningskraft samt en suverän balans gör tveklöst S20 till en av de mest skjutbara och "moderna" veteranluftpistolerna och man slås ofta med förvåning över att grundkonstruktionen faktiskt härstammar från sent 1940-tal.


Tyvärr så är BSF ett ganska så anonymt varumärke utanför de riktiga kännarnas krets. Hittar man ett BSF i en lineup med begagnade vapen på en mässa eller en auktion så är det få som reagerar jämfört med de brittiska fabrikaten som BSA och i synnerhet Webley & Scott. Detta är på många sätt lite orättvist men det ger å andra sida goda möjligheter till riktiga fynd för den som vet vad hen letar efter. Till rätt pris så är BSF förmodligen de mest prisvärda och de absolut mest skjutbara veteranvapnen på marknaden, på minst lika hög nivå som samtida Weihrauch.



Av Johnny Ottosson - 11 juni 2017 18:00


 

Bössan mitt-emellan.

 

   Med ett pris på €216 så blir det mycket vapen för pengarna!


En av de mest underskattade fabrikaten på marknaden är utan tvekan Slavia. För ungefär 15 år sedan så var fabrikatet i ropet på den amerikanska marknaden då man sålde ut ett gäng Slavia 630 för blott $89 och i Sverige så sålde HDF-bolagen i Halmstad dem för 795 kr ink moms i samband med att CZ gjorde en exportoffensiv.


Den främsta konkurrenten då var HWs magnifika 30S som vid denna tid betingade $249 respektive 1695 kr. I det perspektivet så blev 620 känd som "poor mans R7", alltså som ett prisvärt budgetalternativ till HW30S. Modellen blev faktiskt så populär att Maccari himself tillverkade ett tuningkit till modellen och den blev högt älskad av sina ägare. Dock så fanns det många som önskade samma modell men med lite mera effekt, en 620 ger ju 600 fps (ca 180 mps) med normaltunga diaboler i kaliber 177.


Ett par år senare så kom 634 (en mer påkostad variant av 631)  som är en 630/631 men ett halvnummer större. Tyvärr så blev modellen inte tillräckligt kraftfull för att ge fulla 12 fpe samtidigt som den blev lite för stark för att exempelvis som omodifierad klara den svenska gränsen på 10J E4. Den blev alltså lite mitt-emellan.


  Aktivt piplås, justerbara pipkäftar, sikte helt i metall..


En 634 är precis som 630/631 en lång, smal och lätt bössa med 108 cm längd och 2800 gram tjänstevikt, att jämföra med 630 som mäter in på 116 cm och samma vikt! De yttre skillnaderna ligger främst i att 634 har en kortare 45 cm pipa där 630s pipa mäter imponerande 53 cm liksom att 634 har en helt vanlig kilbas - där 630 har en udda storlek som gör det är svårt att hitta bra fästen till kikarsiktet.


Vill man fördjupa sig lite mera i just 630 så har jag ett gammalt inlägg här om modellen:


http://airpang.bloggplatsen.se/2016/03/15/11282673-udda-och-grymt-prisvard/


Den större 634 ligger naturligtvis i en helt annan klass, effektmässigt sett, med en konstruktiv maxeffekt runt 10.00-10.50 fpe (14-15 joule), den högre effekten hos tyngre diaboler eller kaliber 22 och den lägre effekten för kaliber 177 eller lätta laddningar. I England så har en del ägare rynkat på näsan åt detta, vilket är trist då vapnet i övrigt har en enastående god skjutbarhet för sin måttliga prislapp.


En del skibenter på utländska forum menar på att dessa CZ-pipor som används till fjäderbössorna under Slavias varumärke håller samma kvalité som de pipor vilka CZ själva utrustar sin 200-serie med och som man även sålde till Air Arms för användning till Ev-serien på den tiden som det begav sig. Om dessa påståenden är sanningsenliga eller inte vet jag inte däremot så sköt min egen 630 exceptionellt bra och utan tvekan på minst samma höga nivå som Weihrauch. Piporna är därför något som en Slaviaspekulant inte behöver oroa sig över. Som en extra bonus så har dessa pipor dessutom försetts med ett aktivt piplås (precis som gamla Omegan och dagens Walther LGV & HW35) samt pipkäftar som är juster- och låsbara. 

  Slavia 634 är ett enkelt konstruerat gevär helt av trä och metall, notera avtryckarsystemet.


Det som är modellens svaga sida är ett ovanligt primitivt avtryckarsystem med rötterna i 1950-talet. Hopplöst omodernt? Ja, man kan lätt tro det men Slavias avtryckarsystem förmår att överraska positivt. Avtrycket är enstegs och består i princip bara av två komponenter, avtryckaren och upphaket, här finns inget avancerat länkage och alla typer av justermån lyser med sin frånvaro.


Precis som med 630 så kan man emellertid med ett enkelt handahavande lätt förbättra upplevelsen av avtryckarsystemet på ett lite udda sätt. Då vapnet har automatsäkring som klickar i när vapnet är anspänt så trycker man in avtryckaren så långt det går (med säkringen på), därefter håller man stilla avtryckarfingret och trycker in säkringen (avsäkrar). I detta läge så är avtryckaren på lätt och förutsägbar i det lätta tryck som krävs för att lossa skottet, jämfört med att avsäkra först och sedan hitta avtryckarpunkten någonstans längs avtryckarens rörelsemån.


Skottcykeln är i övrigt snabb och förbluffande twangfri redan direkt från fabrik. De flesta exemplar mår dock bäst av en genomgång och en lubetune innan de helt kommer till sin rätt. Har man sedan möjlighet att svarva bra guider till slagfjädern så är naturligtvis ännu mera vunnet. Anspänningskraften är ca 25 lbs (runt 12 kg) vilket gör att bössan är något tyngre än HW30S (18 lbs, ca 9 kg) men lätt och mjukt för ett vapen på närmare 15 joule. 


 Slavia 634 är ett traditionellt och mycket prisvärt klassiskt fjäderluftgevär.


För vårt svenska vidkommande så kan man med fördel experimentera lite med effektuttaget. Vi kan ju vanligtvis inte köra det ostrypt då den här blir licenspliktig och få torde lägga en licens på just en Slavia 634. En bra lösning kan då vara att utnyttja det för 10 joule lite grövre vapnet för att få en riktigt fin skjutbarhet. Att försöka gå upp ett par joule med 630 för att landa på precis vår effektgräns stressar vapnet en smula, att gå den andra vägen med 634 blir i det perspektivet en bättre lösning. Som en extra bonus så får man då det aktiva piplåset samt en vettig kilbas.


De öppna riktmedlen är givetvis helt i metall och fullt funktionella, för de som fortfarande charmas av dessa. Jag tror att den här typen av sikten är helt rätt på detta vapen. De som gillar Slavias traditionella framtroning är förmodligen också samma typ av människor som kan tänkas använda öppna riktmedel och som då även vill ha traditionella sådana.


Stocken är av bok och stockningen blir lite av en kompromiss mellan låg höjd för öppna riktmedel och den lite högre kolvkammen som mest kommer till sin rätt för optik. Om man nu vill använda kikarsikten så är förmodligen ett lågt montage att föredra under alla omständigheter. Pistolgreppet är överraskande vertikalt och djupet i förstocken framför varbygeln anspelar också till forna tiders tävlingsvapen, liksom dess razoredge framkant - en designdetalj som var högsta mode i skarven mellan 70- och 80-tal (jmfr FWB Sport & HW80).


Avslutningsvis, är man på jakt efter ett traditionellt fjäderluftgevär och tycker att HW50S känns lite för modern med TruGlo och laseretsad logo på stocken så kan mycket väl en Slavia 634 vara ett intressant alternativ. Mycket vapen för pengarna är det oavsett vilket..

Av Johnny Ottosson - 7 juni 2017 20:00



Field Target till lågpris?


  Traditionell känsla men med ett ypperligt skydd mot väder och vind - laminat med cerakote!


Field Target har ju under de senaste åren utvecklats till en veritabel materialsport och det är inte så vanligt att en utrustning till sporten kostar 30-50.000 kronor, en ansenlig summa pengar med andra ord. Men, finns det då inget billigare väg för den som vill tävla och kunna placera sig bra utan att spendera en summa motsvarande en bra begagnad bil? Jodå, en av de roligaste och mest klassiska klasserna har en betydligt bättre prisbild - Fjäderluftgevären!


Vill man komma in i sporten så är den naturligt vägen in via den nationella klassen 10J. Detta är en rolig och utmanande klass som utgör en perfekt början till Field Target. Vill man sedan gå upp till den internationella klassen 16J så kan man oftast uppgradera ett vapen på 10J till den här nivån på ett enkelt och prisvärt sätt.


Dagens förslag till startkit för den intresserade entusiasten kommer att vara begränsat till 10.000 kr med sikte på just 10J med utvecklingsmöjlighet till 16J och förslaget kommer att ligga på en fabriksny utrustning som kan köpas av alla och envar online. I klassen 10J så är annars gamla 10M matchgevär otroligt populära eftersom de i regel är semirekylfria och därmed har en teknisk överlägsenhet jämfört med äkta fjädervapen. Problemet med dem, förutom att de bara kan hittas begagnade, är att de blir svåra att få upp över just 10J och därmed inte fungerar så bra i klassen för 16J.


Jag kommer att fördela budeten med 4000 kr för vapnet, 5000 kr för kikarsikte och 1000 kr för "övrigt";

  Weihrauch HW77 skapades för Field Target och är still going strong!


Med ett pris på €380 (SEK 3580:-) så är Weihrauch HW77 ett vapen som är svårt att slå när det handlar om prisvärhet. Detta gevär har nu funnits på marknaden under nästan 35 år och vunnit oräknerliga mängder med tävlingar i just Field Target, en tävlingsform till vilken vapnet ursprungligen skapades. Avtryckarsystemet är så bra som det kan bli på ett fjädervapen - HWs berömda Rekord. Ett suveränt enhetsavtryck vars enda nackdel möjligtvis är att fjädrarna inuti det måste skiftas då o då hos de skyttar som lägger kopiösa mängder skott med geväret. 


Att anspänna vapnet kräver runt 30 lbs vilket är hanterbart för de flesta vuxna, även vid frekvent skytte. Piporna hos Weihrauch är dokumenterat bra, även om individuella nyansiella skillnader faktiskt existerar och den tekniska egenprecisionen brukar kunna förmå att imponera även på de mest kräsna skyttar. Ett riktigt bra vapen för måttliga pengar!


Mitt val hade varit den legendariska sjuttiosjuan med laminatstock eftersom man då får tyngden och känslan hos ett trästocksvapen men ändå en bättre vädertålighet än den traditionella bokstocken. Visst finns även plaststock som ett ännu tåligare alternativ men vem vill egentligen ha en sådan?


Falcon T50 är ett prisvärt sikte till Field Target för €580 (SEK 5460:-).


När det gäller kikarsikte för just Field Target så är Falcons numera klassiska T50 ett mycket populärt sikte och ett solitt val för den tävlingssugne fantasten. Lanserad som en utveckling av föregångaren T40 så presenterades T50 till 2011 som ett färdigt kikarsiktesval till rimliga pengar. Siktet kommer nämligen komplett med stort (125 mm) sidohjul, två motljusskydd, flipps för okular och objektiv samt en alternativ justeringsratt för siktets vertikala inställning. Detta då bortsett ifrån de "obligatoriska" tillbehören som verktyg och rengöringstrasa.


Precis som alla andra renodlade kikarsikten till Field Target så är detta en imponerande stor pjäs, längden uppgår till nära 45 cm (utan motljusskydd) och vågen tippar över till nästan ett kilo jämnt! Precis som många andra sikten av den här typen så har man en 30 mm monotub i aluminium som stomme till optiken. Ett solitt bygge!


Justermånen är generöst tilltagen med 30 MOA, vilket innebär utrymme till mängder av klickande upp och ner när man betänker att justeringen är 1/8 MOA/klick. På det hela taget så är detta ett så prisvärt sikte som man överhuvudtaget kan hitta om man är på jakt efter ett specifikt sikte till just Field Target.


Efter att ha spenderat 9040 kr så har vi nu en knapp tusenlapp kvar. En stor del av detta kommer att spenderas på kikarsiktesfäste och en spiritlever. Ett set Sportsmatch HT036C betingar £25 (SEK 265:-) där man får betala $10 (SEK 83:-) för en Vector ACD. Resterande 612 kr hade jag spenderat på ett bra tuningkit, varför inte ett från Tinbum som erbjuder kits för runt femhundringen?





Av Johnny Ottosson - 6 juni 2017 09:30


 

Theoben Fenman Profile!


      Ett utseende som inget annat vapen på sin tid..


En av de mest personliga, eller spektakulära om man så vill, fjädervapnen under det sena 1990-talet var onekligen den mycket udda Fenman Profile från Theoben. Jag var själv spekulant på ett begagnat exemplar i absolut nyskick på den tiden men det hela föll ut på så sätt att jag köpte min BSA Ultra istället. På den tiden så var jag ute efter ett kompakt karbingevär och dessa var mycket heta runt millennieskiftet, det var en ganska stark trend som faktiskt inte var helt olik dagens sug efter bullpups.


Den första Fenman var emellertid redan då ganska gammal i sortimentet eftersom den första versionen tillverkades redan under sensommaren 1993. Tanken var då att få ut en karbinvariant av storsäljande Scirocco men mottagandet blev ganska stillsamt, trots att det i grund och botten var ett mycket trevligt vapen. Under februari 1994 så gjorde man ett nytt ryck med en Mk II-version som fick ett nytt avtryckarsystem istället för den ursprungliga varianten som hade rötterna i Omega-avtrycket från Webley & Scott. Åter igen så hände det inte speciellt mycket, visst sålde modellen men det var definitivt ingen kioskvältare.


  Den ursprungliga Fenman hade en stock av valnöt med udda design på pistolgreppet.   


Ytterligare ett par år förflöt och Theoben började då saluföra stockar som tillverkades av Hyedua istället för valnöt. Hyedua är egentligen ett trädslag ifrån Västafrika som tillhör ärtväxterna och vars främsta företräde är sin styrka. Den goda hållfastheten kommer dock till ett pris, i form av hög densitet och därmed också en hög egenvikt. Tanken var att tillverka skelettstockar av trädslaget samt att använda det starka materialet till de vapen där valnöten hade visat sig vara för klen, först och främst då till Eliminatorn.


De första vapnet som fick skelettstock var flaggskeppet Rapid och där kallade man stockvalsvarianten för ”Profile”. Sedan så kollade man lite i sortimentet och funderade över om inte Fenman skulle kunna passa med skelettstock, den samtida Titan/Falcon hade ju detta och det modellerna sålde faktiskt bättre i detta lite dyrare utförande än i dess basversioner.


  Det hände ibland att stockarna gick sönder, kraften för anspänning är ansenlig och valnöt är klent..


Sagt och gjort – Fenman Profile presenterades till oktober 1996 och började genast sälja klart bättre än tidigare, trots att den även här blev en smula dyrare. Redan efter ett år så kom efterfrågan ifrån USA på en kraftfullare variant och under 1997 och framåt så tillverkades det en serie med betydligt högre toppeffekt för just den marknaden. Detta var val kanske i efterhand inte det mest lyckade draget eftersom modellen dessvärre blev legendariskt svåranspänd.


Ett särdrag med Fenman var ju dess extremt korta pipa, blott 7 tum lång. Även med en rejäl ljuddämpare eller pipvikt så var det en ovanligt kort hävstångsverkan till den nästan obefintligt progressiva gasfjädern. Resultatet lät inte vänta på sig, redan som 12 fpe så låg Fenman runt 40 lbs anspänningskraft (ca 25% över en HW80 med full effekt, runt 20 fpe anslagsenergi) och när man sedan pressade konstruktionen till FAC-nivåer så drev man också upp anspänningskraften till över 60 lbs! Detta är alltså i samma territorium som den samtida Eliminator och klart över gränsen för vad många skyttar kunde förmå att prestera.


Visst kunde man få Fenman med högre effekt men detta hade också nackdelar...  


På hemmamarknaden däremot så ökade intresset för modellen och som 12 fpe blev nog Fenman mest optimal. Det personliga utseendet med skelettstocken blev uppskattad och när man idag, nästan två decennier senare, ser annonser ifrån entusiaster som söker en Theoben Fenman så är det nästan alltid just Profile-versionen som man letar efter. Trots uppryckningen så kom inte Fenman att vara med oss speciellt länge, bara 5 år. Lagom till hösten 2001 så fasades den ut och försvann in i historiens glömska.


På den tiden som jag var spekulant så fick jag tillfälle ett provskjuta mitt tilltänkta objekt vid vårtävlingen i Dalbys stenbrott 2004. Bössan var sparsamt skjuten och mycket trevlig, prislappen var dock ganska hög – 5000 kr. Idag så är kanske 5000 kr inte så mycket att fundera runt men på den tiden så var det en ansenlig mängd pengar. Jag hade ju ett par år tidigare köpt en fabriksny Diana 52 för 3995 kr och ett nytt PCP som den BSA Ultra som jag till sist köpte betingade £249 – drygt 3000 kr. Ville man köpa ett mer påkostat PCP så hade jag 2001 förvärvat en FX2000DL med W&S-valnötstock för 5995 kr, vilket var en hissnande summa. Den begagnade Fenman som jag funderade runt kostade alltså på den tiden ungefär lika mycket som två splitt nya BSA Supersport!


Ett magnifikt vackert vapen



Prislappen i kombination med den befarade svårigheten att hitta reservdelar gjorde att mitt intresse för affären svalnade. Bössan som sådan var dock mycket angenäm att skjuta med, bortsett då ifrån tyngden i anspänningen. Rekylen var snabb och förvånansvärt mild, avtrycket överraskande bra och på det hela taget så var det ett gevär som jag mycket väl hade kunnat trivts bra med också över tid. Så blev det emellertid inte och idag så tror jag inte att någon intresserad samlare skulle backa för 5000 kr för en Theoben Fenman Profile i perfekt nyskick – det hade jag inte gjort i alla fall.

Av Johnny Ottosson - 3 juni 2017 05:30



BSA till kronografen!


  Mitt BSA som det såg ut när jag fotade det i slutet av juli 2007 - då hade jag redan ägt den i ett drygt år.


Efter att jag packat om fyllventilen till min gamla BSA så var jag naturligtvis bara tvungen att skjuta lite igenom kronografen. För skojs skull så grävde jag även fram den äldsta mätning jag har på geväret, en mätning som jag genomförde den 18:e juli 2007 - alltså för lite drygt 9 år och 11 månader sedan. De resultat jag fick då presenteras nedan i röd färg, dagens mätning i blå färg;


610, 608, 606, 616, 612, 608, 604, 602, 615, 614


617, 619, 622, 625, 616, 619, 623, 612, 612, 615


612, 609, 610


Högsta värde: 625 fps = 190.50 mps / 18.43 fpe = 24.80 joule

Lägsta värde: 602 fps = 183.50 mps / 17.10 fpe = 23.10 joule

Genomsnitt:  614 fps = 187.15 mps / 17.79 fpe = 24.00 joule

Spridning: 23 fps


606.00 
615.00 
612.00 
606.00 
614.00 
609.00 
609.00 
614.00 
607.00 
609.00 
615.00 
609.00 
619.00 
617.00 
618.00 
614.00 
616.00 
614.00 
613.00 
608.00 

High: 619 fps - 189 mps 
Low: 606 fps - 185 mps 
Ave: 612 fps - 187 mps 

Spread: 13 fps - 4.00 mps 
Ave ME: 17.60 ft/lbs - 23.90 joule 

 

Så efter ett drygt decennium, jag köpte bössan i juni 2006, så är min gamla Ultra still going strong. Jämfört med fotot ovan så har jag bytt avtryckarsystemet mot en justerbar enhet från Rowan Engineering och gängskyddet är ersatt mot en hålborrad pipvikt från Webley & Scott Tomahawk. Mest noterbart är nog ändå stocken, min Mk I bokstock som satt på vid leveransen har jag ersatt med en Mk III valnötstock från Minelli.

 

  Dagens kruva över utgångshastigheten.

 

Mitt enda tekniska bekymmer har varit att fyllventilen läckte efter ett par år, den var en känd felkälla som plågade Mk I och som blev ersatt med en bättre variant till Mk II. Då bytte jag hela ventilen mot en variant från Darrin på XTX Air i England vilken den gode Simon (aka Tench) sålde i början på 2010-talet men som numera har utgått. Det var ironiskt nog just den som läckte nu i förra veckan. I övrigt en fin enhet av mässing med inbyggd manometer.

 

  Tio år senare så ser vapnet ut på följande sätt - med en Mk III valnötstock istället.

 

Ovanpå lådan så tronade vid den här tiden en Leupold VX1 EFR 3-9/33. Det siktet sålde jag sedermera och ersatte med den efterträdande VX2-varianten. Den då nya Leupolden sitter ju idag på Eriks tävlingsbössa, en Crosman 1701P. Redan 2010 så skiftade jag av Leupolden och köpte då en idag vintage men då fabriksny Tasco Varmint 2.5-10/42 Ao.

 

  Tasco Varmint är numera också ett äldre sikte men fortfarande lika bra.

 

Under bössans första fem år i min ägo så sköt jag riktigt mycket med den och tusentals skott lämnade mynningen under de åren. Jag hade då ett annat boende och mer tillgänglig fritid men resultatet av det blev att jag också samlade på mig andra gevär som jag fick avsätta tid till att skjuta med varpå Ultran hamnade i dvala. Under ett par år därefter så sköt jag ofta över riktigt långa distanser, först med en kaliber 25 BSA Lonestar och sedan min FX Airguns Elite.

 

  En manometer är smidigt att ha men tyvärr ofta en orsak till läckage hos PCP.

 

I samband med flytten från Ödsmål till Ucklum så skiftade mitt intresse från 60-70 joules jättebössor till små vapen med 10 joule och företrädelsevis kaliber 177, vilket jag nu huvudsakligen har pysslat med under de senaste åren.


När jag upptäckte läckan hos Ultran så hade det jag inte skjutit ett enda skott med den på nästan två år och den gången så sköt jag bara ett par fyllningar, innan det så stod den säkert oskjuten ytterligare ett par år. Det är därför lite av ett återseende när jag tog med bössan ut till Skepplandas bana i helgen. Det tog inte så många skott innan jag blev påmind om varför jag en gång i tiden köpte den - ett genuint trevligt gevär, lite som ett par väl ingångna jeans, där allt känns helt rätt på en gång. 


  Valnöt ger en speciell känsla åt vapen i allmänhet och brittiska vapen i synnerhet...


En nyförälskelse helt enkelt..


Så vem vet, det är inte omöjligt att jag kommer att dedikera ett inlägg till samma gamla BSA om ytterligare ett decennium framöver, den blev ju allt en riktig keeper trots allt. 

Av Johnny Ottosson - 1 juni 2017 18:30


Fördel för Foster!


  Min hemmagjorda adepter överst och en färdig lösning nedtill.


En gång för inte så länge sedan så var Fosterkopplingen ganska ovanlig i vår hobby. Skulle man fylla ett PCP så använde man i regel en fyllnippel av den typ som tätar med hjälp av två O-ringar och själva överföringstrycket. Hade man inte en sådan så fanns det endera unika klick-on kopplingar (typ Air Arms) eller så skruvade man helt enkelt av tuben/tubflaskan och gängade på en koppling manuellt (typ Theoben Rapid).

 

På den svenska marknaden så fick Fosterkopplingen sitt genombrott 2008 i samband med lanseringen av FX Airguns Royale och sedan dess så har den här formen av koppling utvecklats till lite av en branschstandard. Idag så återfinns den hos Brocock, Crosman, FX Airguns och en rad andra tillverkare.

 

Så långt är allt väl, men om man nu har vapen med olika former av nipplar?

 

För några år sedan så var detta inte så vanligt eftersom man i regel bara ägde ett enda PCP men nu är flervapenägare med just PCP inte alls ovanliga och då uppstår ibland problemet, även om det minskar i takt med att allt fler fasar över till Foster. Till mitt BSA så använder man just en O-ringsnippel och detta är något som fortfarande finns på dagens BSA.

 

För min egen del så placerade jag en hona Foster på slangen för att smidigt kunna fylla min FX Airguns Elite och vår Crosman. Vill jag sedan fylla mitt BSA så fick jag skruva av honan på slangen och sätta ditt BSA-nippeln, något som naturligtvis medför en del bök. Lösningen blev därför att sätta ihop en adapter så att jag kan snabbkoppla dit BSAs nippel när jag använder det vapnet. Så har jag nu gjort ett par år och även om adaptern blev lite klumpig på grund av alla dess separata komponenter (Tredobrickor, dubbelmuff etc) så har den fungerat.

 

Uppenbarligen så är jag emellertid inte ensam om det här problemet för XTX Air har nu börjat saluföra en fabrikstillverkad enhetsadapter i ett betydligt mindre och smidigare format, faktiskt så liten att det passar i de flesta diabolpouchar. Förutom den blygsamma storleken så slipper man även risken för läckor i alla skarvar som fanns på min egenbyggda adapter.

 

Riktigt bra är dessutom att den år så lång så att den även passar på alla BSA, inte bara de med smaltub av Hornet-typ utan även på R10-serien, vilka normalt kräver en separat (längre) fyllnippel. En riktigt bra och prisvärd produkt med andra ord som därför rekommenderas varmt!

 

Länk:

 

https://www.xtxair.com/collections/bsa-ultra-mmc/products/bsa-fill-probe-adaptor-quick-couple

 

 

Presentation


Välkommen till bloggen om Luftgevär. Detta är portalen till luftvapenvärlden i Sverige. Här finns alla nyheter om luftvapen samt länkar så att man kan gå vidare till alla sidor i Sverige som intresserar luftvapenentusiaster.

Fråga mig

868 besvarade frågor

Omröstning

Är Airpang en meningsfull del av din luftvapenhobby som tillför dig nytta?
 Ja, oundgänglig
 Ja, bra och nyttig
 Tja, kul men inte mer
 Nej, slöläser bara ibland
 Nej, kommer aldrig mer att besöka

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

Besöksstatistik

AirPang Gästbok


Skapa flashcards