Orättvist vanryktad - del 2..

Weihrauchs laddsystem var starkt inspirerat av såväl Gamo CF-serien som BSAs Merlin

När den nya lilla Weihrauch slutligen gjorde entré på marknaden så mottogs den naturligtvis med sedvanligt jubel, inte minst ifrån de samtida testerna i diverse olika brittiska luftvapenmagasin. Ganska snart så började emellertid modellen också dyka upp hos vanliga entusiaster och snabbt började dåtidens luftvapenforum att fyllas med kritik för usla eller i bästa fall mediokra precisionsrapporter?!

En Weihrauch som skjuter dåligt?

Detta hade sannerligen inte marknaden förväntat sig, det är lite som en bristfällig driftsäkerhet hos en Toyota eller ett falerat krocktest hos en Volvo - tveksam precision var ICKE något som entusiaster i allmänhet förknippade med varumärket Weihrauch.

De kan alltså vara tunga, de kan ha en tunn och lätt ojämn blånering, det kan alltså finnas ett visst mått av kritik som är helt rättfärdig mot HWs tidigare underspännare, modellerna 77 & 97 - men ingen hade någonsin, någonsin haft problem med den tekniska egenprecisionen hos några endaste varianter av endera 77 eller 97!

Vad hade hänt?

Ska man vara elak så kan man lätt avfärda det hela med att Weihrauch hade fått hjärnsläpp! Ja, det kanske låter lite bryskt men vi som redan då hade varit med ett tag nickade igenkännande. Den tekniska lösningen som Weihrauch hade valt för laddningen, med en sladdrig popuppkassett, hade tidigare prövats på 1960-talet i ett juniorgevär som BSA tillverkade och sedan dessutom hos konventionella gevär tillverkade av Gamo.

  Roten till HW57s precisionsproblem - dess laddkassettladdning!

När nyheten om laddkassetterna som konstruktion hos Weihrauch ramlade ut så var vi faktiskt ganska många som var ärligt nyfikna och faktiskt även förväntansfulla på resultatet. Vi visste visserligen att konstruktionsprincipen var fel men det var ändå Weihrauch vi talade om - så stort var HWs anseende.

Att Gamo kunde göra en rova det var liksom inget konstigt men Weihrauch....knappast.

Problemet med laddkassettsladdningen som laddprincip var att man inte längre laddade projektilen direkt i pipan. Den laddades istället i laddkassetten, precis som man gjorde på tvärställda laddtappar i antika luftvapen. Väljer man den vägen så har man direkt ett stort problem att förhålla sig till - projektilen kommer vid avfyrningen att skjutas rakt igenom laddkassetten/laddtappen och sedan in i pipan, den ska alltså passera en skarv på vägen in i pipan.

I början av 1900-talet så körde såväl BSA och Webley & Scott med tvärställda laddtappar med samma problemrisk, de löste svårigheten igenom att tillämpa en tidskrävande och därmed dyr individuell och hantverksmässig inpassning mellan laddtapp och vapencylinder på varje enskilt vapen. Det i kombination med dåtidens usla diaboler och allmänt lågt ställda förväntningar på vad ett luftgevär kunde tänkas prestera gjorde att konstruktionen fungerade tillfredsställande för tidsperioden. Under slutet av 1990-talet så blev dock den tvärställda laddtappen som sådan obsolet och utkonkurrerad av modernare och bättre konstruktioner, företrädelsevis med öppen cylinderladdning.

En del brittiska tillverkare använde tvärställda laddtappar på sina vapen långt in till 1990-talet!

Passningen av laddenheten i själva vapenchassiet är alltså synnerligen väsentlig för att en laddprincip där projektilen ska hoppa ifrån en laddenhet och in i en pipa ska fungera i praktiken.

Tyvärr så hade Weihrauch slarvat på den punkten, det räckte inte bara att göra själva laddkassetten i metall jämfört med Gamos plastvarianter för att per automatik lösa de inbyggda precisionsproblemen i konstruktionen. Den första produktionen blev tyvärr ganska ojämn, vilket är vanligt vi storskalig luftvapenproduktion, men detta är extremt riskfyllt när man tillverkar en såpass känslig vapenkonstruktion som en modell med laddkassettsladdning. En del ex sköt förvisso bra, även om till och med vissa tidningstester lät påvisa att precisionen inte alls låg på förväntad nivå eller ens lika högt som HWs billigare pipspännare. Problemet var emellertid att de som var sämre rent utsagt sköt urselt och med detta så kan man säga att Weihrauch sköt sig själva i foten..

Kunderna som fick usla vapen blev helt enkelt fly förbannade. De hade höga förväntningar på just precisionen hos en toppmodern Weihrauch med underspännarmekanik, vana vid 77 och 97 som referensvapen. Höjden av besvikelse var närmast på den nivån som hade uppstått om en Walther LGU idag hade levererat usla resultat. Köparna fick med andra ord en ordentlig knäpp på näsan. De som talade om att tävla på hög nivå i Field Target med HW57 precis som med HW77 ett decennium tidigare fick hastigt revidera sina planer och förhoppningar.

Beeman i USA som sålde betydande mängder HW konstaterade kort: -"Ta inte hit skiten" och antalet HW57 på USA-marknaden är därför försvinnande få, där flertalet som existerar har tillkommit faktiskt på senare år under Weihrauch egen logga..

Hur är det då med HW57 idag...?

Weihrauch låter hälsa att precisionen är tillfredsställande och att justeringar under produktionen har löst de stora problem som drabbade de första serierna. Många HW57 skjuter hyfsat bra men generellt sett så ska det nog till en hel del tur om man ska hitta en HW57 som skjuter lika bra som exempelvis en jämndyr HW50S. Visst kan man köpa en HW57 om man promt måste ha en underspännare i lättviktsformat och inte har jättehöga krav på den tekniska egenprecisionen men som alltid så måste man veta vad man köper och ha rimliga förväntningar därefter.

Med detta årets inlägg nummer 348 så ber jag därför att få tacka för mig och då tillönska alla entusiaster:

Gott nytt 2016 !

 

Labbe

31 december 2015 17:08

Precis detta jag påtalade i förra inlägget om hw 57 fast betydligt mindre mångordigt. Uselt fungerande laddkassett, därmed ointressant för den med intresse för precisionsskytte och stabil funktion.

 

Air

31 december 2015 18:07

De första HW57 som kom var inte bra jag ägde en av dom.
Men HW förbättrar hela tiden sina produkter.Nu fungerar
laddblocket bra men ger en något försämrad precision jämfört
med andra modeller där man laddar direkt i pipan.Skillnaden
vid skytte på 25m brukar vara cirka 3-5mm större träffbild.
Har en nytillverkad HW57 i min samling av luftvapen där även
alla andra HW modeller finns.Skulle inte klassa HW57 som skit....
Den är en intressant konsruktion med bra balans som är olik många
andra fjäderluftvapen.Att laddblocket skulle fastna är handhavandefel där man försöker slå igen laddblocket när kulan inte är i ordentligt.För de som vill finns andra modeller att välja på.Hw57 är trevligt välbalanserat gevär.

Johnny Ottosson

31 december 2015 20:14

Jag kan bara hålla med.

 

Archon

31 december 2015 21:42

Gott Nytt År på dig också, Johnny!!! Vad gäller Hw 57 har jag ingen personlig erfarenhet av detta vapen så därför tänker jag inte uttala mig om denna modell. Däremot var mitt allra första luftgevär en underspännare med laddtapp, en ungersktillverkad FEG LG14. En solid och välbyggd bössa av trä och metall och tung som attan. I alla fall för mig som bara var cirka 12-13 år på den tiden. Jag vill minnas att precisionen var hyfsad. Men jag hade å andra sidan inga särskilt höga krav på den tiden. Kunde jag plinka aluminiumburkar på 30 meters håll var jag nöjd. Effekten var måttlig och vapnet tungt så rekylen var inga större problem att hantera. Efterhand försvann luftvapen-intresset och bössan föll i glömska och blev med tiden förvandlad till en rosthög. Det tycker jag är synd. Önskar jag hade tagit bättre hand om bössan. Den skulle onekligen haft en betydande plats i min luftvapen-samling nu när jag återfått mitt intresse för luftskytte. Den var ju en del av min livshistoria.

 

PeterÅ

1 januari 2016 14:14

Önskar dig ett Gott Nytt År också Johnny.Tänkte lite på vad du skrev om det här med laddtapp.Brorsan och jag har alltid varit förtjusta i Engelska vapen som Webley och BSA och de enda "laddtappsvapen"vi har är två Webley Tracker som vi köpte 1989.Dessa har till skillnad mot HW57 utmärkt precision om vi skjuter med JSB kulor kaliber .22 det gäller bara att ha rätt fattning när man skjuter.Går förstås inte att jämföra med mina BSA Lonestar kaliber .25 men det är ju en annan femma.

 

Glen

1 januari 2016 18:48

Archon,jag äger just en FEG LG14 i bra skick och kan bara hålla med dig att det är en trevlig bössa med helt ok precision.För en vuxen människa är den inte speciellt tung enligt min mening.
Undrar om det finns många kvar i bra skick ute i stugorna.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  En ammunitionstest!   Klassiska Baracuda med tre olika vikter och betydligt bättre burk.     När jag köpte min gamla BSA Ultra på sommaren 2006 så betalade jag £249 vilket kompletterades med £89 för kikarsiktet och ytterligare 2 x £4...

  Brno nummer 5 Ett vackert vapen, bara stål och trä dessutom.   Även denna gång så kommer temat att vara rimfire/”salongsgevär”/småviltstudsare/kantantänt/22LR eller vad man nu egentligen vill kalla den här vapengruppen. Jag har...

  På dryga distanser...   Att skjuta över 40 meter med 177/8J är en utmaning utomhus. Idag blev det en sväng till huset och eftersom det var någorlunda vindstilla så tog jag min lilla Crosman 1701 Bullpup - i allt väsentligt drivlinan av e...

Skön söndag!   Idag blev det en sväng runt de nya domänerna. Även den här helgen så kunde jag inte motstå frestelsen att åter igen ta med min gamla BSA ut till huset för lite skytte över 40 meter. Man kan alltså säga att förra helgen g...

    Plastic fantastic!     Syntetstockar har blivit allt mer populära! Syntetstockar är numera nästan mer talrika än stockar av trä eller laminat och i takt med behoven av bättre lönsamhet, liksom rådande designtrender för skjutvapen, ...