Airpang

Alla inlägg under november 2014

Av Johnny Ottosson - 29 november 2014 10:00



Köpråd och lite laid back shooting


Med 10J/.177 så ökar möjligheterna till skytte under de trista årstiderna..  

Häromdagen så fick jag mail ifrån en kille som hade en synnerligen vid frågeställning. Han sökte rekommendation på ett PCP i prisklassen 5000-10.000 kr som på ett ”hyfsat enkelt sätt” kunde skruvas upp från 10 till 16 joule.


Generellt sett så täcker man säkert in ¾-delar av marknaden med detta budgetspann, om man räknar vapnet rent utan tillbehör eller fyllkälla. Den här breda ekonomiska ramen gör att man då främst får ta en fundering på till vilket ändamål som man avser att använda vapnet. Om detta nämns inget i frågan men då frågeställaren uppenbarligen funderar på 16 joule så går tankarna osökt in på Field Target. Det jag ser framför mig om jag läser frågan mellan raderna är någon som vill börja testa på Field Target med ett billigare nytt tävlingsvapen som först ska gå på 10 joule och sedan upp till 16 joule, om intresset kvarstår och en licens anskaffas.


Med denna breda ekonomiska budget och utan ledtrådar om andra alternativa användningsändamål eller specifika varumärkespreferenser så blir frågan därför i all sin enkelhet svår att svara på så tillvida att även svaret blir väldigt allmänt hållet. Generellt sett så skulle jag i första hand råda köparen att handla av en seriös och etablerad aktör som kan luftvapen. Detta är alltid en fördel om det är ens första PCP och om man dessutom tänker spendera relativt mycket pengar på sitt köp. Nästa steg är att välja ett känt varumärke och en populär vapenmodell som har varit på marknaden ett tag och etablerat ett gott rykte för goda egenskaper, inte minst driftsäkerhet och praktisk precision. När man har kommit så pass långt så kan man börja bryta ner vapenvalet på mer detaljrika aspekter som stockval, tubstorlek, diverse extrautrustning och liknande.


Det enda jag absolut konkret kan rekommendera rakt av, oavsett allt annat, är just kaliber 177. För 10 joule så finns det ingen annan lika bra kaliber (allt invägt) som just kaliber 177. Går man sedan upp på 16 joule så är fortfarande kaliber 177 det bästa valet, om än inte lika kristallklart som för den lägre effekten.  


Sammanfattningsvis så kan man alltså säga att ju bredare och mer allmänt hållen en fråga är desto svårare blir det alltså att ge ett konkret och rättvist svar. Är man totalt villrådig själv och man så att säga inte riktigt vet hur man ska fråga för att få rätt svar så är det absolut bästa lösningen att ta sig till en välsorterad handlare och pröva olika vapenmodeller själv. Då brukar man alltid hitta en modell som särskiljer sig och som man ”tänder på”. Råkar nu denna modell vara helt tokig av någon anledning så finns det ju en bra handlare på armlängds avstånd som kan styra upp och ge konkreta råd.


  En vy av min 15 meter skjutbana och det lilla hörn som jag sitter och bloggar ifrån nu..


Nu när vi verkligen har korta grå dagar och långa mörka delar av våra kalla och regniga dygn så blir verkligen värdet av ett riktigt bra 10J/.177-vapen mer än tydligt. Sådana vapen med låg till måttlig effekt är i praktiken de vapen som är absolut enklast att använda under de trista begränsande betingelser som vintern för med sig. Detta då inte minst för de som bor i lägenhet eller ute i suburbia. Till skillnad ifrån ett PCP med full effekt, från 45J/.22 och uppåt, så kan våra tillståndsfria vapen användas både inomhus och på mycket begränsade ytor utan att varken äventyra säkerheten eller störa grannarna trots att de ändå erbjuder en stor portion skjutglädje.


Jag har sagt det många gånger tidigare och nu kommer det igen – alla och envar som inte har någon form av motsvarande vapen på den nivån har verkligen missat stora möjligheter att njuta av vår hobby året runt. Jag känner tyvärr till flera skyttar som enbart äger grova och potenta dundervapen som man (helt rättvist) känner att man bara kan utnyttja på skjutbanan vilket då för med sig att de bara blir använda under halva året. Handen på hjärtat – hur kul är det?


I morgon: Bra vapen för inomhusskytte och korta distanser med måttlig effekt...

Av Johnny Ottosson - 27 november 2014 21:30



 

Bra tavlor, ruttna forum och fullt upp...

 


Den andra tavlan för dagen över 30 meter blev klart bättre än den första..  


Som många har noterat och en del påpekat så har jag inte haft möjlighet att uppdatera bloggen lika ofta numera som jag hade önskat.  Anledningarna till detta är flera, jag har haft fullt upp på mitt jobb, jag har köpt en ny bil till familjen och sålt en annan, barnen har krävt sin tid, vi har renoverat ett badrum och tiden har helt enkelt inte räckt till full ut för allt. I detta läge så har dessvärre bloggandet fått stryka på foten. Skjutit däremot, det har jag dock gjort. Senast i förrgår så passade jag på att lägga 50 skott inomhus och kunde då notera att jag förmodligen hade fyllt lite högt eftersom de första 25 skotten inte blev lika bra som de efterföljande - vilka förmodligen sköts när vapnet låg precis rätt i sin sweetspot. Totalt så blev det två tavlor på lite drygt 30 meter och detta var befriande skönt, mitt i vardagsstressen.


När jag har fullt upp så stannar dock inte världen..


I USA så har det uppstått en hel del turbulens hos Yellowforum då det har krupit fram i offentligen vilken affärsmoral som dess ägare, den gode "Steve in CT" besitter. Precis som på andra forum i vår hobby så tenderar tyvärr en del forum att dra till sig riktiga rötägg som ägare eller förvaltare men just i USA så har allt som vanligt blivit än mera magstarkt.


Steve har ju ett genuint och välförtjänt dåligt rykte som en riktig kantig knöl och många är de som igenom åren har råkat ut för hans udda nyckfullheter. Till de mer kända figurerna som har kommit i öppen konflikt med honom hör Tim McMurrey, Charlie DaTuna och nu senast vår egen Fredrik på FX. För min egen del så är jag naturligtvis sedan länge avförd ifrån Yellowforum eftersom jag tidigt genomskådade Steve och blev därför utslängd ifrån forumet när jag vädrade mina iaktagelser offentligt.


  Tavla 1 på 30 meter gav spridning i höjdled, startade jag kanske för högt - ovan sweetspot?


Upprinnelsen till den konflikten som har blossat upp nu är att Steve (samt i rättvisans namn också en del andra aktörer) har retat sig på att FX Airguns har valt en enda handlare som samarbetspartner i USA, i detta fall Airguns of Arizona. I de smala och inavlade kretsarna som tyvärr många i vår hobby ingår så har flertalet amerikaner en närmast Teapartymässig inställning till samhället och likställer därför FX agerande med näst intill pur kommunism. I en världsbild där fri konkurrens är ett heligt ledord så gnisslar många köpare tänder i frustration över att AoA mer eller mindre har ensamrätt på att saluföra FX produkter på den amerikanska marknaden.


I början så ignorerade man FX Airguns men i takt med att företaget växte och fick en allt större betydelse så började man istället försöka erövra möjligheten att få en del av kakan igenom att försöka förmå Fredrik att dela upp importen på fler aktörer. Utifrån FX perspektiv så är detta dock ingen bra idé. Man ser sig ha ett bra samarbete med AoA, vilka dessutom är stora, finansiellt stabila och professionella i sitt agerande. Av den anledningen så finns det inget skäl att hugga sin egen partner i ryggen för att istället sprida importen på ett flertal andra handlare och i synnerhet inte små källarföretag med en enmansaktör bakom kulissen (ex Wild West Airguns).


Då FX inte backade ifrån den här ståndpunkten så hamnade man sådeles i skottlinjen för allahanda kritik där personerna bakom denna oftast använde den oamerikanska situationen med avsaknaden av fler aktörer som tillhygge. Utifrån sett så har det hela känts en smula märkligt - så länge hoppet om att erövra en bit av kakan i form av ett återförsäljarskap så smörade man hur mycket som helst, nästan så att man som läsare blev generad över den absolut mest okritiska hållning man kan ha till ett enda fabrikat på forumet. Men när sedan möjligheten att få utdelning avslogs och uteblev så vände vinden snabbt och blev istället en iskall storm.


Idag hyllar man istället KalibrGun, då Yellowforums ägare har egna intressen i detta fabrikat och dess import men ratar FX och dessutom en av mina andra personliga favoriter - Ted Bier ("Ted´s Holdover"). Till skillnad ifrån många andra aktörer så är också Ted, liksom Fredrik, av ungefär samma sort. Människor med integritet och som lever lever och för hobbyn helt oavsett vilka ekonomiska utfall man kan få av den. 


Skulle nu någon vara intresserad av att studera mer detaljer runt den amerikanska röran så går det just nu en tråd runt detta på vårt svenska luftvapenforum.

Av Johnny Ottosson - 23 november 2014 15:00


 

Fjäderfavoriter



Fjädervapen fortsätter av någon konstig anledning att fascinera luftskyttar och det är inte sällan som jag får förfrågningar relaterade till just fjädervapen. En anledning kanske kan vara att det som skrivs absolut mest runt angående luftvapen numera är just PCP och att det därför finns ett kvarvarande intresse till just fjädervapen. Förutom rena problemfrågor runt varför ett enskilt unikt fjädervapenexemplar gör eller inte gör något som man önskar eller inte önskar så brukar förfrågningarna domineras av önskemål på köpråd eller frågor om huruvida vapen X är "bra" eller inte.


Idag tänkte jag därför avhandla den enklare delen, vilka fjädervapen som jag själv betraktar som bra köp. För överskådlighetens skull så tänkte jag göra tre grupper om 2000, 4000 och 6000 kr.


  2000 kr - Weihrauch HW30S


Ni har läst om det förrut och nu kommer det igen - inget annat vapen i budgetklassen under 2000 kr klarar en jämförelse mot en HW30S. Mer värde för dessa små pengar går helt enkelt inte att hitta som ett fabriksnytt vapen. Visst, den är inte perfekt, sammansättningskvalité har i enstaka fall varit varierande och finishen förmår inte att imponera jämfört med dyrare vapen men hur man än vänder och vrider på saken så får man oerhört mycket gevär för pengarna. Den stora guldkanten i sammanhanget är givetvis avtryckarsystemet "Rekord". Detta är bra helt oavsett prisklass och jämför man med Gamo, Crosman, Hatsan och alla andra fjädervapen under 2000 kr så finns det INGET där som slår enheten hos HW30S. Jag hade valt kaliber 177 och detta vapen är licensfritt - helt perfekt som instegsvapen, komplimentvapen eller juniorvapen.


En HW30S är otroligt mångsidig och duger till nästan allt. Bli inte förvånade om det är detta vapen som du kommer att använda allra mest av alla de vapen som du disponerar. Lätt att skjuta med och en duktig skytt kan ut till 25-30 meter leverera precis lika goda träffbilder som i princip med vilket annat konventionellt fjädervapen som helst, oavsett prisklass. Köper man bössan ifrån Tyskland så kostar den 1700 SEK + frakt vilket landar den på 2000 kr-budgeten. Detta vapen är en genuin internationell storsäljare som har sålt bra i decennier vilket självfallet inte är utan anledning. Man kan vara oense om mycket i luftvapenvärlden men det kvittar vem man talar med varnågonstans, alla kommer att framhålla den lilla HW30S som ett av historiens absolut bästa, mest prisvärda och uppskattade fjäderluftvapen.


  4000 kr - Walther LGV Master


Här tänker jag mig endera ett vapen på 10J för den som vill ha ett mer påkostat fjädervapen eller den som vill registrera ett 16J-vapen för exempelvis F/T-tävlingar. Oavsett vilket så har LGV state-of-the-art teknologi med en konventionell men ändå modern och synnerligen genomtänkt konstruktion - till rena rama fyndpriset. Ett ruskigt kompetent vapen som med fördel kan läggas just vid 16J. Visst, den är ganska tung med drygt 4000 gram men detta bromsar rekylen och ökar skjutbarheten. Sedan saknar jag en valnötsstock och jag hade gärna sett en snyggare utformning på säkringen (eller ännu hellre - ingen alls), men man kan inte få allt och i synnerhet inte för dessa relativt måttliga pengar. Detta är ett vapen som kommer att vara länge. Ifrån Tyskland kan man köpa dem för 3535 SEK + frakt vilket ger ett par hundralappar kvar över inom 4000 kr-budgeten.


Personligen så hade jag nog använt dessa pengar till att köpa ett shroudrör ifrån FX Airguns och monterat en airstripper samt en rak bakre gavel (á la Independence/Royale 200) för att få en bullbarrel-look. I övrigt så har man fått till allt rätt - bra kilbas med vertikala hål för ett stabilt kikarsiktesmontage, ett riktigt bra avtryckarsystem, bra finish/passning samt glidbussningar inuti för en alldeles underbar skjutkänsla. Walther har här förvaltat fjädervapnens traditioner på ett helt ypperligt men ändå nyskapande sätt och därmed också visat konkurrenterna att nischen ingalunda är stendöd utan fortfarande har möjligheter att attrahera entusiasterna om tillverkarna bara skapar bra produkter till rätt priser. Ett solitt val.


  6000 kr - Diana 54 Airking


Den är stor, den är tung, den är brutal och den har karisma. Diana besitter med sina mäktiga sidospännare ett genuint gott rykte för rykande prestanda och har dessutom i 54/56-chassiet kombinerat detta med en sällsynt hög skjutbarhet för att vara ett fjädervapen i den äkta magnumklassen. Här gäller licensplikt och enbart kaliber 22, den kaliber som utan snack passar den här plattformen absolut bäst. Inte så blodigt tung att anspänna som många andra potenta fjädervapen men ändå med kraft nog för att nå nära 900 fps med normaltunga diaboler i kaliber 22.


Mitt personliga val hade varit den vackra versionen med laminatstock och då hade den betingat 5900 SEK + frakt ifrån Tyskland. Unikt med 54/56 är den semirekylfria upphängningen av mekaniken i stocken med hjälp av en "släde" som tillåter mekaniken att röra sig fritt i stocken utan att påverka skytten vid avfyrningen. Detta ger dessa modeller en påtaglig och effektiv fördel jämfört med alla andra konkurrenter på samma effektnivå. Vill man ha ut hög effekt ur ett fjädervapen så är helt enkelt dessa Dianor svåra att förbigå.

Av Johnny Ottosson - 18 november 2014 11:00




Läget för stunden..



En lugn säsong nu. Skyttet ligger endera nere eller sker i sparsam mängd på våra breddgrader under den här kalla, gråa och trista tiden. Själv har jag fått fullt upp med lite andra saker så jag har själv inte varit så aktiv, varken med bössan eller online. En läsare tipsade mig om att det saligen avsomnade gamla forumet Airgun gjorde några dödsryckningar och att det minsann hade uppstått läsvärda inlägg där. Jag dristade mej att kolla läget men hittade bara den sedvanliga pajkastningen mellan forumets ansvarige och spridda skurar med tävlingsentusiaster.


Den enda bärande och rimligt vettiga tankegången var att Ogster skulle ta hand om Airgun då dess ägare (för vilken gång i ordningen har jag glömt av) hade beslutat sig för att lämna hobbyn. Att någon annan skulle ta hand om forumet är självfallet den enda rimliga slutsatsen då stämningen på ett forum är helt avgörande för förutsättningarna till att det ska bli en meningsfull mötesplats. Många med mej tror nog inte att detta kan uppnås med den nuvarande ägarens delaktighet på något som helst plan.


När det gäller Ogster som person så har vi kanske inte alltid delat syn på saker och ting men i grunden så är detta en bra kille som jag personligen tror skulle kunna bli en bra förvaltare av forumet inför framtiden. Det väsentligaste är dessutom att han är en sann entusiast. Jag har nämligen under de senaste decennierna sett otaliga exempel på människor som har kommit in i vår hobby med stor entusiasm och med enorma ambitioner att förändra och skapa, bara för att sedan tappa ångan fullständigt efter ett fåtal år och därefter försvinna helt.


Lämnar vi sedan den svenska tävlingsvärlden och kollar internationellt så har man haft den årliga BR-tävlingen i Arizona, USA. Som vanligt så erövrade FX Airguns framstående placeringar och kaliber 30 kom att dominera tävlingarna totalt. Riktigt kul och bra jobbat dock för en sjätteplats av en RAW500 med kaliber 177, bästa placering för ett vapen som inte hade kaliber 30. En enastående prestation! Vann gjorde Tim MacMurray med sin udda egna och tämligen kompromisslösa skapelse USFT, även denna i kaliber 30. Bäste svensk blev Fredrik Axelsson på en hedrande femteplats med en 30 Boss FT. Nu väntar vi bara på svenska tävlingar också. Kanske en frisk luft i den allt mer murkna och förvirrade kultur som råder kring svensk Field Target?


I frågan om svensk Field Target så skulle det också bli spännande att få veta lite om densamma? Vilka ingår i arrangörsgruppen numera? Vem efterträder Anders som grenansvarig? Vilka regler och vilka klasser kommer att gälla för 2015? Vilka tävlingar kommer att hållas?


Här finns ännu många frågor men få svar...

Av Johnny Ottosson - 16 november 2014 12:00



 

Diana 45!


  En helt ny Diana 45 DeLuxe från 1985


För någon vecka sedan så fick jag ett önskemål om ett inlägg gällande den klassiska, men relativt okända, Diana modell 45. Så, för att i alla fall glädja en läsare, så kommer just ett sådant inlägg idag.


Som de flesta vet så har Diana en lång historia av att återanvända modellbeteckningar och just "45" är naturligtvis inte heller något undantag ifrån detta. Den allra första fyrtiofemman var en underspännare med laddtappsladdning som kom redan 1927. Den hängde med fram till kriget, alltså 1940, då den civila produktionen av luftvapen i Tyskland upphörde.


Den modell 45 som dagens inlägg kommer att handla om är istället den ikoniska magnumbössan som var en av mina egna drömvapen på den tiden så jag själv började skjuta luftgevär under tidigt 1980-tal. Det är också denna modell 45 som de flesta av dagens entusiaster tänker på när modell 45 kommer på tal.


Under 1970-talet så tog försäljningen av "riktiga" (ej BB-guns etc) fart i USA under benämningen "Adult Airguns", påkostade fjädervapen i första hand avsedda för vuxna entusiaster som uttalat föredrog just luftvapen. Marknadens aktörer insåg fort att utgångshastighet sålde och storsäljarna under mitten av 70-talet var just vassa tyska gevär såsom BSF 55 och den legendariska Feinwerkbau Sport. I brist på mindre (nåja, medelstora) fjädervapen med hög effekt så blev en bieffekt även en god försäljning av den stora och klunsiga modell 35 ifrån Weihrauch. Den här marknadsutvecklingen gick så Diana helt förbi eftersom deras modell 27 och 50 helt enkelt inte var potenta nog för att tilltala köparna.


Strax efter 1976 så drog utvecklingen igång och lagom till säsongen 1978 så hade man helt nya modell 45 redo. Detta vapen kom sedan att hänga med ända till 1988 då dess plats både på marknaden och i Dianas lineup hade blivit övertagna av modernare och bättre vapen.  Nästa modell 45 fick då tillägget T01 och var i grund och botten en modell 34 i en mer normal stock, varvid den ganska anonymt hängde med i produktionen ända fram till 2004.


I slutet av 80-talet så såg utbudet ut på ett helt annat sätt, Weihrauch förvärvade BSF som gick i konkurs och HW formligen sprutade ur sig välbyggda, lättskjutna och potenta vapen som erövrade alla de viktigaste marknaderna, inklusive USA och England. Modeller som 80, 77 och 85 mfl var på alla sätt bättre än Dianas motsvarigheter. Med anledning av detta så utgick 45 och ersattes av 34 i kategorin medlestora potenta brytvapen och som nya kungar på Dianas tron kom sidospännarna baserade på modell 48. Efter detta drag så kunde ingen längre snacka bort Diana i toppen av effektligan på fjäderfronten.


Sanningen är ju den att 48 var (och ÄR) riktiga rökare och i synnerhet så med kaliber 22. Här fick Diana fram en konstruktion som kombinerade (o överträffade) Weihrauchs HW80 (utom i fråga om avtryckarsystemet) med modell 77, då både denna och 48 hade fasta pipor med öppen cylinderladdning. Prestandamässig sett så bleknade 45 jämfört med den nya och mäktiga 48. Där pipspännaren fick kämpa för att klara 200 mps med samma diabol i kaliber 22 som modell 48 avfyrade med över 250 mps så var klockan slagen för fyrtiofemman. Den var helt enkelt inte längre ett magnumvapen och därtill så var den dyr och komplicerad att framställa jämfört med efterträdaren 34 som var rationellare konstruerad och därtill mer lättskjuten.


Ett decennium fick den alltså, modell 45. Den höll Diana över vattenytan under en period av aggresiv utveckling ifrån konkurrenterna och en totalt förändrad marknad, som under den epoken till stor del formades till vad den är ännu idag. Modell 45 gav helt enkelt Diana tid att utveckla 34- och 48-serien, vilka sedan har burit Diana ända in till 2000-talet.


Vad var då modell 45 för vapen?


  Udda formgivning, notera den tvärgående bulten som håller mekaniken i stocken samt varbygelns form


En pipspännare, som sagt. En oversize 27 om man ska vara lite elak. Kanske inte del för del räknat men väl så i dess strukturella dimensioner. Man körde på vad man hade och drog upp allt ett halvt nummer så att säga. Det var inte en modell som konstruerades ifrån scratch (som modell 48 eller 34) utan bara en utveckling av befintlig teknologi. Nackdelen med den här typen av modeller är dock att de inte alltid blir så harmoniska, de tenderar ofta till att bli en smula råa och därtill svårskjutna samtidigt som effekten bara blir halvvägs mot vad marknaden då önskar.


På många sätt blev Diana 45 också en övergångsmodell mellan två generationer av generell luftvapenkonstruktion. Den har en del drag som tillhör 50/60-talet såsom läderpackning och påkostade öppna riktmedel samtidigt som den hade automatsäkring och en ordentlig kilbas precis som övriga 80-talsvapen.


När den då lanserades så mottogs den varmt på marknaden, segementet för magnumvapen var ju inte direkt överfullt och varje tillskott uppkattades ärligt av köparna. Man kunde då konstatera att den i verkligheten klarade lite över 800 fps vilket ställde den mellan FWB Sport och HW35 men en del under BSF med sina 850 fps. Inga uppseendeväckande siffor men ändå respektabla. Något som man också noterade var att 45, liksom en del andra vapen, gav onormalt mycket effekt med kaliber 22 - till skillnad ifrån exempelvis FWB Sport. En Diana 45 kunde klara över 700 fps med kaliber 22 och inte alltför tunga diaboler. Detta var utan tvekan i paritet med BSF och klart vassare än Sport och HW35, även om den sistnämnda också hade samma fenomen av god 22-effekt.


Priset för den relativt höga effekten hos 45 var dock en diskutabel skjutbarhet, direkt ifrån kartongen. Här låg man i lä jämfört med Sport men var jämförbar mot BSF, vilken dock kompenserade detta (i dåtidens kunders ögon) med högre effekt. HW35 låg dock i en helt annan värld tack vare det överlägset bästa avtryckarsystemet och sin höga vikt. Om man däremot tog ner effekten lite, säg ifrån 14-15 fpe ner till 12 fpe - vilket var fallet i England, ja då fick man ett betydligt skönare vapen som ändå gjorde fulla 12 fpe med kaliber 22. Det kom sedan att visa sig att kaliber 22 blev populär för modellen (utom i USA) och att tiden i strålkastarskenet blev kort - redan 1980 så kom ju Weihrauchs HW80 och den stängde effektivt dörren i ansiktet på konkurrenterna. Det kom då att ta sju hundhår innan Diana kom ikapp (och förbi) med sina då nya sidospännare. Resten av 45:ans livstid, från 1980 och fram till slutet blev helt enkelt att fylla rollen som överlevare och fanbärare för Diana så gott det gick tills ersättarna var redo. Ett tydligt tecken på detta var att man succesivt sänkte priset på modellen år för år i takt med att den framstod som än mer åldersdigen och underlägsen de allt vassare konkurrenterna.


Hur är den nu då?


Ett intressant samlarobjekt, i första hand. Den historiska kontexten runt modellen gör den spännande men som vapen räknat så har den tyvärr inte direkt åldrats med värdighet. Den är udda i utseendet och medioker i prestandan. Den saknar den ikoniska auran som omger BSF och Feinwerkbau och den är med facit i hand en typisk mellanmodell, en transfer eller transportsträcka mellan två helt olika tidevarv med dito krav. För oss som var med när det begav sig så kan den naturligtvis vara en barndomsdröm men den saknar den tidlösa attraktionen hos exempelvis Sport, vilken ständigt driver fram nya fans även hos de yngre fantasterna. Den var en hastig nödlösning som dessutom blev omodern för snabbt men på många sätt så kan man säga att den räddade Diana i en svår och föränderlig tid.


Vem vet, framtiden kanske kommer att visa att Dianas P1000 fyller precis samma roll. En halvdan produkt som berättar att Diana trots allt vill och kan men som i sig självt inte förmår att driva fram varken begär eller försäljning utan som också den i framtiden kommer att hamna i samlarnas "kylbox".

Av Johnny Ottosson - 12 november 2014 18:00




Att recensera en recension.. 



Idag så kom jag sålunda äntligen över det senaste nummret av Vapentidningen och kunde förnöjt konstatera att det äntligen har kommit med en artikel om luftgevär igen. Sedan undertecknad slutade skriva i Vapentidningen för två år sedan så har ju andelen artiklar om luftvapen varit ungefär lika lätt räknade som tänder hos höns.


Den nu publicerade artikeln ger en titt på lite olika moderna och storsäljande PCP, till skillnad ifrån vad rubriken till artikeln antyder så har den dock ingeting alls med Field Target att göra, mer än att vissa av de prövade modellerna ibland används av en del hobbyskyttar även till den här tävlingsgrenen. Det rör sig alltså långt ifrån om några riktiga Field Target-vapen, vilket inte minst närvaron av en Gladiator (!) vittnar om.


Att ta del av en sådan här recension på olika vapen är extra roligt när man själv har skrivit den här typen av artiklar. Man får så att säga en möjlighet att se någon annans arbete, direkt utifrån vad personen har skrivit och indirekt utifrån att man själv enkelt kan sätta sig i artikelförfattarens perspektiv.

 

Ett problem när man skriver är ofta att lägga ribban på rätt nivå. I en publikation som Vapentidningen så kommer man till stor del att tala till ännu icke frälsta vilket kräver att man är väldigt tydlig och pedagogisk. Samtidigt så får nivån inte vara alltför basal eftersom artikeln så kommer att uppfattas som tom och innehållslös för den kunnige luftentusiasten när denne läser samma verk.

 

Detta är något som jag personligen tycker är svårast och mest utmanande att försöka skapa. I jämförelse så är det därför ganska enkelt att skriva blogginlägg. Här kan jag själv välja nivå utan att behöva ta hänsyn till vad en betalande part har för önskemål och dessutom så riktar jag bloggen mot redan intresserade så därför kan jag med gott samvete släppa många absolut fundamentala förklaringar i löptexten.

 

Artikelförfattaren i Vapentidningens senaste inlägg tycker jag har hittat en bra nivå, även om den i och för sig är mera låg än hög. Viktigast av allt är dock att han inte springer i den farligaste fallgropen av alla, att lägga en nivå som är högre än vad man själv bemästrar.

 

Detta har jag sett flera exempel på tidigare ifrån Vapentidningen och det var faktiskt därför som jag själv började skriva åt dem en gång i tiden.

 

Vad man gör i detta nummer är att man presenterar ett gäng olika vapen och parar ihop dem två och två för en enkel grundläggande (läs, mycket grundläggande) analys. Bedömningen är allmänt hållen till stora delar och kryddas enbart med någon enstaka träffbild på 30 meter, utan djupare genomgång. Att man har kört ner till Tobbe på Hurricane, kastat ut några bössor på gräsmattan för att fota upp bilder till artikeln är föga imponerande och dessutom tyvärr ganska tydligt. Jag ser inte det som en speciellt hög ambitionsnivå men vem vet, man kanske led av tidsbrist?

 

Nu kanske jag inte ska sticka ut hakan alltför mycket, jag är själv betydligt bättre på att skriva än att fotografera men vem blir egentligen glad över att se en Air Arms posera på ett knallrött vapenstöd av hårdplast? Lite mer smakfulla miljöbilder hade inte gjort ont. Har man svårt att ordna något rent praktiskt så köp bara en jutesäck och lägg bössan på. Lite bättre kompostion i bilderna med andra ord, även om jag själv mer än väl vet att det kan vara svårt att vara fantasifull om man inte själv har "blick" för sådant.

 

I övrigt så är artikelförfattarens slutsatser om de olika vapenmodellerna solida, trots att de inte direkt utvecklas på djupet. Att lilla CZ200 hålls som det mest prisvärda som man kan köpa ibland marknadens alla PCP är föga förvånande men man påpekar också (med all rätt) att dess avtryckarsystem inte är mer än mediokert. Här fick dess antagoniskt, FX Airguns Typhoon, bita i gräset, även om det naturligtvis handlar om nyansiella skillnader.


Så går recensionen vidare, modell mot modell parvis räknat och det hela är en underhållande men ganska grund artikel som jag själv tycker lovar gott inför framtiden. Klart läsvärt med andra ord.

Av Johnny Ottosson - 9 november 2014 19:00


 

De första intrycken..

 


  Utgångsläget på startskärmen när ett skott har passerat ifrån min Challenger


Så har jag äntligen fått lite tid över att bekanta mig med den helt nya kronografen som jag köpte i veckan som gick. Överlag så är jag oväntat positivt överraskad över den här skapelsen, den är onekligen på många sätt en betydligt modernare och mer ändamålsenlig konstruktion än min gamla Pro-Chrony Beta.


Utförandet.


Hela Air-Chrony är tillverkad av förhållandevis grov metallplåt, nästan som ett kulfång. Det gör också att den är oväntat tung (över ett halvt kilo!) och den känns synnerligen solid. Små detaljer som exempelvis gummifötter undertill och känslan i strömbrytaren samt knappar/reglage känns förtroendefullt och bidrar till intrycket av en allt igenom gedigen produkt. Inget skramlar eller sitter löst, alternativt på tre-kvart (jmfr batteriplaceringen på Beta) utan hela kronografen känns totalt homogen. Upplösningen i teckenfönstret har skarpt sken och tydliga tecken, mörka sådana på ljus bakgrund. Lättläst och tydligt.


  Ordentliga gummifötter undertill..


Formatet


En av de största fördelarna med Air-Chrony är formatet, den är betydligt smidigare än Betan och i princip så liten som en fristående kronograf kan bli rent praktiskt. Det som oroade mig var risken att inte skjuta rakt igenom den lilla tunnel som kronografens blygsamma format tillåter. I praktiken så var detta dock inget bekymmer eftersom mina praktiska prov visar att man får absolut pålitliga mätningar helt oavsett vart inom kronografens tunnel som projektilen färdas. Eftersom kronografen är så pass okänslig för hur man skjuter igenom dem så kan man också hålla mynningen nära och koncentrera sig på att undvika att skjuta själva kronografen men ändå vara trygg i förvissningen om att man alltid får en korrekt värde noterat.


Pålitligheten


Jag har prövat med alla möjliga luftvapen - ifrån 5 till 70 joule, fjäder, Co2 liksom PCP och ingen annan kronograf som jag har prövat tidigare har mätt lika pålitligt. Jag har kört långa sekvenser, både med skarpt ljus i rummet likväl som dämpat framåt kvällskvisten men Air-Chrony tuggar pålitligt på ändå. Förbluffande!


  Här sätter man in batterierna, notera dioderna nedtill som sköter mätandet.


Användandet


Att hantera kronografen sker igenom tre knappar som sitter under teckenfönstret. Den som har haft ett armbandsur från Casio känner snabbt igen sig. Det är enkelt att rent intutivt manövrera kronografen utan att ha bruksanvisningen i knät. I default när man knäpper på kronografen så får man två rader i teckenfönstret, ett för utgångshastighet (MPS) och en rad för anslagsenergi (Joule). Trycker man på knapp 1 så kan man i detta läge ändra projektilvikten, vilken ligger till grund för energipresentationen. Detta går mycket snabbt och smidigt. Tillbaka till "huvudnivån" igen så kan man trycka på knapp 2 för att vandra vidare igenom de olika presentationerna. I tur och ordning så får man då se vilket skott i ordningen man har skjutit, genomsnittlig hastighet (so far), högsta hastighet, lägsta hastighet, genomsnittlig anslagsenergi, spridning i MPS, standardavvikelse och slutligen hastighet i FPS.


  Strömställare och COM-port baktill


Sammanfattningsvis:


+ Gedigen, känns solid och välbyggd, seriösa och påkostade komponentval

+ Lättläst och tydlig display med belysning, rapp programvara

+ Omtänksamma detaljer, allt ifrån instättning av batterier till fina gummifötter undertill

+ Läser pålitligt oavsett skottvinklar och ljusförhållanden - förutom i direkt starkt solljus

+ Rejäl minneskapacitet - 250 mätningar!

+ Kan kopplas mot PC etc - har inte prövat detta ännu

+ Litet format (137 mm hög, 95 mm bred och 70 mm djup) - men tung!

+ Kan matas med 220V igenom en tillbehörsadapter


- Tung och känns klunsig, bör inte tappas på foten typ

- Alla defalut är metriska och all information kan inte fås IMP

- Ingen automatavstängning, batterier varar 5 timmar

- Liten skottunnel, kräver att man tänker sig för och siktar rätt

- COM-port känns lite 90-tal, varför inte USB?


  Skott nummer 10 i läge IMP för icke-metriska värden..


Slutligen: So far, so good. Jag är positivt överraskad hittils och kronografen känns solid och gedigen för sina pengar. Totalt så har den kostat mig 1255 kr och det känns inte som något opris i konkurransen. Nu ska jag använda den lite mera och jag kommer därför att återkomma framöver med fler vunna erfarenheter av den.

Av Johnny Ottosson - 8 november 2014 11:00



Lågtryck att vänta..?



Nej, den här gången så talar jag inte väder, vilket vanligtvis bara sker här i bloggen inför större tävlingar. Det jag tänker på nu är en tänkbar utveckling av vapnen som vi använder i vår hobby. Nu tror nog många att det kommer att bli ännu mera tjat om Crosman och deras dualfuel-koncept men idag tänkte jag tala lite om den här tekniken i mer vida termer.


Det är nämligen så att HPA/dualfuel/kalla-det-vad-du-vill kan ha framtiden för sig. Som jag ser saken, utan att vara alltför tekniskt bevandrad bakom de olika teorierna runt PCPs olika drivkällor så kan jag instinktivt se tre rejält stora fördelar med den här tekniken, fördelar som dagens högtryckssystem saknar:


1 - Lägre ljudnivå


Alla vill väl ha ett vapen med låg ljudnivå? Visst, man kan få en låg ljudnivå på andra sätt också, om man använder ett mer normalt systemtryck, exempelvis med hjälp av en ljuddämpare, en shroud eller liknande. Men här så får man en sansad ljudnivå också utan dessa tillbehör och med dem så blir ljudet naturligtvis ännu lägre. Handen på hjärtat - är det verkligen någon som har tyckt att ett PCP kan låta för lite...?


2 - Luftfyllningen


Med lägre systemtryck så räcker luften längre. Antingen så blir det enklare att handpumpa eller så räcker luften i en dykartub betydligt längre och det är inga små skillnader heller som vi talar om. Lägre tryck tillåter också mindre tuber eftersom dessa ändå räcker länge nog - själv får jag ut 60 bra och totalt 80 acceptabla skott ur 126 cc ifrån bara 1350 Bars starttryck. Tänk då en 500 cc tub..


3 - Lägre påfrestningar


Ett lägre systemtryck stressar materialet mindre. Detta gäller inte bara tryckkärlen utan även sekundära komponenter som exempelvis att man kan använda lättare hammare och klenare hammarfjäder då ventilsystemet hela tiden jobbar mot ett lägre mottryck. En klen hammarfjäder gör också att avtrycket kan tillverkas med bättre precision eftersom det inte måste hålla emot så stora krafter etc. Hela vapnets alla komponenter gynnas av att påverkas av mindre krafter.


Men finns det inga nackdelar då?


Då jag själv inte kunde hitta några rent spontant så ringde jag upp Fredrik på FX för att fråga. Han har stor erfarenhet av hur ventilsystem till PCP tillverkas, förmodligen störst erfarenhet i landet, och dessutom så tillverkar han bara vapen med förhållandevis höga systemtryck. Med detta i minnet så borde han vara precis rätt person för att bevisa mig fel när jag lovprisar lågtryckssystem, eller hur?


Till min förvåning så höll han till stor del med om mina resonemang och han hade själv experimenterat med systemtryck så låga som under 20 Bar! Trots detta extremt låga tryck så hade han ändå fått ut acceptabelt hög effekt men tyvärr drabbats av precisionsproblem. Hans teori var att ett för lågt tryck inte fick kjolen på diabolerna att "greppa in" i vapnets räffling på ett korrekt sätt för att stabilisera diabolen när den lämnar mynningen.


Förmodligen så krävs det någonstans runt 60 Bar och uppåt för att ett lågtryckssystem ska börja fungera acceptabelt, alltså ungefär den trycknivå som råder hos Co2-vapen, vilka vi alla vet kan presentera riktigt vass praktisk precision. Innan SSP/PCP så var ju Co2 riktigt populära även hos tävlingsvapen för Int 10M och deltog framgångsrikt i så stora tävlingar som VM/OS i de grenar där precision i praktiken betyder precis allt. 


Personligen så hade jag inte blivit förvånad om vi i framtiden kommer att se fler tillverkare som ger sig på att tillverka lågtrycksvapen. Detta eftersom fördelarna är många och påtagliga samtidigt som vi (ännu) har sett väldigt få, om några, konkreta nackdelar med koncepten. 


I en värld där allt fler tillverkar närmar sig varann, både i form av formgivning och att man använder gemensamma komponenter ifrån samma underleverantörer, så kan kanske en unik drivkälla vara nästa steg framåt som driver något eller några tillverkare vidare i utveckligen. Här tror jag att det kan finnas ytor att tjäna på framöver.


Vad tror ni själva?

Presentation


Välkommen till bloggen om Luftgevär. Detta är portalen till luftvapenvärlden i Sverige. Här finns alla nyheter om luftvapen samt länkar så att man kan gå vidare till alla sidor i Sverige som intresserar luftvapenentusiaster.

Fråga mig

868 besvarade frågor

Omröstning

Är Airpang en meningsfull del av din luftvapenhobby som tillför dig nytta?
 Ja, oundgänglig
 Ja, bra och nyttig
 Tja, kul men inte mer
 Nej, slöläser bara ibland
 Nej, kommer aldrig mer att besöka

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

Besöksstatistik

AirPang Gästbok


Skapa flashcards