En härlig dag!

  Erik gav tummen upp för den nya bössan!

Under söndagen så åkte jag och Erik iväg till Fuxerna för att pröva Challangern på lite längre avstånd än på den egna tomten och detta blev verkligen en dag som gav mersmak till att utveckla det här vapnet ytterligare. Vi började med att testa precisionen på lite olika avstånd.

  Varje meter räknas med såpass måttlig effekt så ett måttband är viktigt..

På bilden ovan så har jag måltavlan vid 15 meter och holken vid 25 meter, ekorren till höger fanns på 20 meter. Till att börja med så sköt jag in vapnet vid 25 meter och på allmän begäran, från exempelvis Silwer, så körde jag 25 skott på 25 meter för att se hur pass mycket den spred.

  Med en mild vind så spred 25 skott på 25 meter ut sig lite på bredden...

Efter detta så prövade jag att skjuta på 30 meter, vilket är ett mycket drygt avstånd för 7.50 joule. Nu kan man naturligtvis anse att 5 meter är ganska lite och att skillnaden mellan 25 och 30 meter därmed borde anses som marginell men så är verkligen inte fallet!

  Här har vi blott 5 skott på 30 meter men ändå en hyfsat representativ grupp för avståndet

Ute på 30 meter så börjar vinden göra sig påmind, trots mycket måttliga vindar denna dag. Vi prövade även att skjuta 10.30 gn JSBH som kompliment till 7.33 JSB RS ovan och dessa duktigt tunga diaboler gav ännu tätare träffbilder på både 25 och 30 meter. Nackdelen var den krökta projektilbanan som krävde ett noga passande av över- och underlag på olika avstånd. Lösningen blev att skjuta 7.33 vid allroundskytte samt vid F/T och reservera 10.30 gn till benchrest.

  Två grupper om 5 skott vardera vid 50 bar, samt en grupp om 5 skott efter fyllning till 135 Bar

Vi prövade också hela tryckregistret mellan 135-50 Bar och efter 120 skott så kunde man se skillnaden ovan mellan grupper skjutna i slutet av fyllningen, skott 110-120 respektive de fem första skotten efter återfyllningen. Allt skjutet på 25 meter. Överlag så presterade Challengern ungefär som förväntat, den skjuter ungefär som mina tidigare 200 från Air Arms respektive CZ med den skillnaden att Chellengern är tystare i skottljudet vid samma effekt samt har ett betydligt bättre avtryckarsystem vilket gör den mera lättskjuten. Den är också betydligt större i formatet, rent fysiskt sett, på gott och ont. Nackdelarna finns främst i finish och passning, detta är inte på nivå av europeiska vapen - undantaget Hatsan.

  Bara 7.50 joule vid mynningen ger en rejäl smäll ute på 30 meter...

Kostnader och fyllningar..

På luftvapenforumet så pågår just nu två intressanta diskussioner, en i tråden Discovery om ekonomin för luftvapen i allmänhet och PCP i synnerhet kontra 22LR och en i tråden om Sodastream som också har ekonomi som tema. Något som jag själv brukar göra vid en nyanskaffning av ett PCP är just att räkna på ekonomin. Börjar vi jämföra en 22LR mot ett 10J PCP så blir kostnaden lätt lite skev, en 22LR kräver ju alltid licens och dessutom vapenskåp - två tunga kostnader som ett 10J PCP slipper och som direkt uppväger kostnaden för en fyllstation, med råge!

Men - låt oss istället leka med tanken att frågeställaren är jägare sedan tidigare, han har alltså redan ett vapenskåp och tidigare krutvapen varpå licensen stannar på strax under 300 kr. Räknar vi mot en Brno 452 för 4500 kr så är vi alltså uppe på 4800 kr inklusive licensen. Skillnaden mot Challengern blir då runt 1500 kr till krutvapnets fördel, oräknat fyllkällan.

Unikt med både Discovery och Challenger är att båda vapnen går på lågtryckssystem jämfört med vanliga PCP. Man fyller alltså max 135 Bar mot vanligtvis 200-250 Bar hos konventionella PCP. Detta är en väsentlig skillnad! Dock så måste vapnen fyllas, helt oavsett vilket. Visst kan man använda en handpump, de kostar från en femhundring begagnade till runt 1800 kr nya och dessa två PCP kan faktiskt handpumpas utan större problem. Att "bara" pumpa 135 Bar är AVSEVÄRT enklare än att pumpa 200 Bar och att pumpa 230-250 Bar ska vi inte ens tala om. Lägre tryck ger också mindre fuktproblem eftersom kondenseffekten blir mindre. Slutligen så är tuberna på vapnen relativt små med bara 125 cc och detta betyder även det ett avsevärt mindre pumparbete än på tuber som är 180 cc eller i värsta fall 300, 400 respektive 500 (!) cc stora.

Dock så, med ståltuber så kan jag inte med bästa samvete rekommendera en handpump. Ska man överhuvudtaget använda ståltuber och i synnerhet relativt tunna sådana så SKA man använda så ren tryckluft som man bara kan hitta och DESSUTOM ändå inspektera tuben visuellt invändigt. Ingen olycka är helt enkelt värt underlåtelsen att göra detta.

Återstår gör en dykarflaska. Dessa betingar normalt 1000-3000 kr beroende på storlek, skick och hur nybesiktigade som de är vid tillfället för försäljningen. Till detta kommer även kostnaden för ett fyllkit, normalt ca 1000 kr. Låt oss för enkelhetens skull räkna med 3000 kr totalt. Då avser vi en begagnat dykflaska på 8 liter i gott skick och med mer än halva tiden kvar till nästa besiktning liksom ett fabriksnytt fyllkit av acceptabel kvalité.

Det är dessa 3000 kr + 1500 kr för vapenskillnaden som vårt tänkta PCP måste "tjäna in" för att vara lönsammare än krutvapnet.

Om vi börjar med krutvapenammunitionen så säljer exempelvis Scandinavian Arms 1000 st Federal AE för 599 kr. Som bäst så kan man alltså räkna med att hitta 50 patroner för 30 kr, det betyder ca 60 öre st.

I fråga om 177 PCP så kan man köpa 500 diaboler för 40 kr, räknat vettigt acceptabel kvalité, alltså 8 öre/st.

För luften så får man räkna med 70 kr för en fyllning som räcker till rätt så exakt 100 överfyllningar mellan 135-50 Bar där varje överfyllning ger 120 skott. Summa 12.000 skott för 70 kr eller 0.5 öre per diabol, vi kan för enkelhetens skull avrunda det till ett helt öre. Totalkostnaden för vårt PCP blir alltså 9 öre per skott.

Vi har därför en skillnad på 50 öre per skott mellan 10J PCP och 22LR.

Säg nu att man åker till banan för att skjuta 100 skott en solig söndag. För vårt PCP så kostar det nöjet 9 kr och för 22LR så betingar händelsen 60 kr. Om vi istället räknar med att vi gör detta regelbundet under ett helt år så förbrukar vi 5000 skott. För PCP så bli detta 450 kr och för 22LR så handlar det om 3000 kr.

Katching !!

Här har vi 2500 kr i skillnad redan första året, är man en flitig skytt som skjuter dubbelt så mycket så handlar det naturligtvis om 5000 kr i skillnad osv. Generellt sett så kan man alltså säga att redan efter två år så är fyllstationen betalad men då räknar man egentligen fel eftersom fyllstationen har ett restvärde som tomhylsor till 22LR saknar. Efter ett år så kan man säkert få tillbaka samma pengar på flaskan och säg halva priset på fyllkittet som ju köptes nytt. Då blir investeringskostnaden bara 500 kr för ett års skytte med 10J PCP  och den skillnaden äter man upp bara några månaders skytte.

Den som påstår att PCP är dyrt gör alltså ett rejält tankefel.

Inskjutning hemmavid...

  Tjugofem skott över 10 meter, lätt vind åt vänster...

Idag så monterade jag kikarsikte på Challengern och började känna lite på den hemmavid. Här har jag precis 10 meter att skjuta på tomten, hälften inomhus och hälften utomhus. Den enda förutsättningarna är ju att vapnet är tillståndsfritt, att fara för annan inte kan anses föreligga och att man inte stör någon - därav att en diskret ljudnivå är en stor tillgång. Väljer jag att skjuta utomhus så får jag totalt 16 meter men då sker hela skjutsträckan utomhus, vilket ju inte är lockande inför den kommande säsongen.

Egentligen så var det hela inte så mycket att orda om, jag sköt fyra träffbilder om 5 skott vardera och Erik sköt en av träffbilderna då han råkade halka förbi och var nyfiken på vad jag gjorde. Ammunitionen var JSB RS, vilket är den enda sort som jag har prövat ännu. Utgångshastigheten hamnade på 583 fps i snitt, alltså rakt på 7.50 joule.

Lite överraskande var hur lätt avtrycket var, direkt ur kartong. Den har ett mjukt och ganska långt förstasteg som sedan knäcker distinkt när skottet går. Avtrycket känns riktigt bra trots att jag inte har justerat det. I morgon så ska jag masa mig iväg till Fuxerna och testa på 20, 30 och även 40 meter. Det ska bli spännande. Vidare så kan jag inte notera någon märkbar minskning på mängden luft utifrån manometern. Att man får nära 120 skott på en fyllning känns högst rimligt och då märks ju inte mina 25 skott speciellt tydligt.

Lite justeringar...

  Projektilbanan vid 7.50 joule med JSB RS 7.33 gn och BC=0.015

Idag så blev det äntligen dags att göra en första bekantskap med nyförvärvet. Förutom att dra rent pipan, det är förbluffande hur smutsiga piporna är på fabriksnya vapen, även om de är en premiumprodukt, så började jag med att testa några skott igenom kronografen. Resultatet med lätta RS blev blott 540 fps, alltså 164 mps och 6.40 joule. Lite i lägsta laget.

Just Challengern är lite udda i sin design jämfört med Discoveryn och dess fartomställare baktill på lådan har två justeringar, en "vanlig" för hammarfjäderns förspänning och en även för hammarens slaglängd. Man får alltså tänka sig för lite hur man justerar. För att öka utgångshastigheten så spände jag först förspänningen igenom att skruva medurs, vilket udda nog sänkte utgångshastigheten till mycket slappa 200 fps..!!

Tillbaka till utgångsläget så ökade jag istället hammarens slaglängd och vips - nu sköt effekten i taket (nåja). I alla fall så landade jag rätt så direkt på 584 fps i genomsnitt på 10 skott med 8 fps spridning. Med andra ord en utgångshastighet av 178 mps och prick på 7.50 joule.

På den här nivån så kunde jag höra en marginellt högre ljudnivå än på 6.40 joule och likaså kunde jag notera en gråvit luftpuff från mynningen. Troligtvis så skulle fulla 10 joule innebära en ytterligare distinkt högre knall, något som jag erindrar mig ifrån mina gamla 200T, vilka lät betydligt mera (relativt sett) på 10 joule än på 7.50 joule. Otvivelaktigt är det emellertid så att den 60 mm längre pipan på Challengern jämfört med 200-serien gör gott för att minska skottljudet. Att skjuta igenom kronografen inomhus helt utan tillsatt dämpning var inga som helst problem, ljudnivån är mycket diskret och utan tvekan "backyard friendly".

Bristen på effekt då?

Tja, studera projektilbanan ovan. Den rosa zonen motsvarar en enkrona i diameter och hela vägen mellan 6-28 meter så kan man alltså hålla rakt på och ändå träffa maximalt 13 mm från riktpunkten. Tycker man att 10 joule är lite så måste naturligtvis 7.50 joule upplevas som än mindre men faktum kvarstår - vid skytte på avstånd ut till 30 meter så duger 7.50 joule precis lika bra som 10 joule. Ska man däremot skjuta på längre avstånd så dalar projektilbanan närmast skrämmande skarpt. Vid 40 meter så har träffpunkten ramlat ner över en decimeter! Detta då jämfört med inskjutningsavståndet på 25 meter. Det är med andra ord inte så konstigt att man bara skjuter över 40 meter på F/T-tävlingar i exempelvis Tyskland, Italien och andra länder med en licensfri gräns på precis 7.50 joule.

För en "vanlig" entusiast, alltså en "trädgårdsskytt" etc så är den här effektnivån helt utmärkt. Då handlar det som regel om kortare avstånd, vanligtvis 10-25 meter, samtidigt som en lång ljudnivå är av prioritet. Dessutom så kan ett lågt flykt- och anslagsläte liksom den mycket måttliga destruktiva effekten på den här nivån vara en ytterligare tillgång.

Personligen så ska jag nog börja med att lägga mig på 7.50 joule, även om jag redan har införskaffat borr för transferporten, och sedan ska jag fundera lite över hur vapnet kan utvecklas. Kanske dags för en dipping precis som jag gjorde med min dåvarande S200 för ett tag sedan? Framtiden får utvisa...

Första intrycket - avtrycket

  En av enheterna är från Crosman Challenger och den andra från Theoben Rapid Mk II

Då har äntligen nyförvärvet anlänt och jag har gjort en första visuell inspektion av investeringen. Min allra första spontana reflektion berörde finish och passning - USEL! Jag hade en Crosman Discovery för några år sedan och den här är helt klart på samma nivå! Bakkappan är av såphal hårdplast (!) och kanar på alla typer av textiler, liksom golv. Detta är inte rätt bössa att ställa lutande mot väggen ens på ett linoleumgolv.

Lackeringen på stocken är av en grov, lätt flammig karaktär inte helt olik en bedliner på ett pickupflak. Justermekanismen till stocken känns okej i mekanismen och justermånen är generöst tilltagen men mellanlägget mellan plastbakkappan och själva kolven är även den av enklaste och billigaste sortens hårdplast. Till fördelarna hör att stocken i sig självt känns solid och förbluffande tung. Jag ska inte ta i och påstå att den känns gedigen men i alla fall riktigt hygglig. Stocken är ordentligt vridstyv och känns inte "ihålig" som billigare plaststockar lätt kan göra. Infattningen av skenan under förstocken är helt symmetrisk och riktigt bra gjord. Själva skenan känns dock billig, jämfört med exempelvis S200T, och liknar mest en obehandlad aluminiumprofil från tillverkningsindustrin.

Tittar man på tuben så håller den samma nivå som Discoveryn, alltså ungefär som en vanlig 2240 för tusenlappen. Pipan däremot har riktigt fin blånering och man kan direkt se att den inte "hör dit" utan är inköpt utifrån. Här syns en markant visuell skillnad mot Discovery. Faktum är att finishskillnaden är såpass stor att man spontant reagerar över det. Blocket har acceptabel finish och det T-formade repeterhandtaget (som också känns billigt) är mycket lätt att repetera, slaglängden är ovanligt kort, bara någon centimeters slaglängd, något som dock inte ger någon speciellt distinkt känsla ändå eftersom det finns ett glapp i hela mekanismen. Passningen är lite sisådär.

Ur instruktionsboken... 

Något som däremot inte är halvdant är avtryckarsystemet! Detta är generöst justerbart på alla möjliga och omöjliga sätt och riktigt gediget. Skillnaden mot vapnet i övrigt, undantaget möjligtvis pipan, är frapperande. Fattar man tag om avtryckarbladet eller säkringsreglaget och trycker/pressar/drar i dem så rubbar de sig inte en millimeter. Att sedan göra en avfyrning skickar tankarna åt ett helt annat håll än de intryck man har fått av vapnet i övrigt.

Avfyrningsvikten kan ställas helt steglöst mellan 790 gram upp till 1600 gram. Anledningen till detta är att man i USA har en nedre gräns på vissa tävlingsformer som stadgar att man inte får gå under 670 gram. Avtryckarmekanismen har en speciell fjäder som gör att även om man helt skruvar loss justerskruven så kan man helt enkelt inte komma ner under ca 780 gram. Om man däremot tar loss den här fjädern (eg kapar eller rätar ut dess hook) så kan man få ner avtryckarvikten ytterligare. Ända ner till ca 400-420 gram har jag sett pålitliga rapporter om utan att man riskerar att få spontanavfyrningar. Det viktigaste är ju att avtrycket är säkert snarare än ultralätt. Ifrån fabrik så står avtrycket på ca 1 kg, eller mitt emellan justermånens spann.

Förutom vikten (A på skissen ur instruktionsboken ovan) så kan man även ställa in slaglängden på både första och andra steget liksom avtryckarbladets positionering och overtravel. Jämfört med vanliga avtryck (typ min BSA) så kan man direkt märka en ordentlig skillnad, sedan så finns det säkert ännu bättre avtryck hos rena matchgevär men jag tror att få "genomsnittliga" skyttar kan önska sig ett bättre avstryck än den här enheten. Grundkonstruktionen är för övrigt (liksom magasinsystemet hos Marauder) kopierad ifrån Theobens Rapid-serie och likheterna där är minst sagt slående.

Så, hur ska man då sammanfatta de första intrycken?

Tja, en Discovery i allt väsentligt. Inget fel på detta, en i grunden vettig konstruktion, men överprissatt här i Sverige. Skillnaden på tre tusen kronor mellan den modellen och Challenger ligger helt klart i pipan och avtryckarsystemet - that´s it. Visst är stocken okej, men ändå lite DIY, här krävs en bättre bakkappa, lite finputs på skenan under förstocken men sedan så blir den riktigt bra. Justermånen är ju som sagt generös och det är ju detta som är väsentligt på en fullt justerbar stock. Likaså känns stocken bra, den känns "tung" för att vara en plaststock och ordentligt vridstyv, klart bättre än exempelvis Typhoonens Mk I-stock.

Reptermekanismen är ju trevlig, men ingen väsentlig fördel över det vanliga repeterhandtaget hos Discovery. Noteras bör dock att både stock och T-repeteringen är totalt 100% ambi. Repeteringen är dock väldigt enkel att hantera, min 8 år gamla grabb hanterar den hur lätt som helst med en hand. Alla som har prövat har emellertid överrumplats över hur kort slaglängden är och hur lite kraft som krävs för att öppna/stänga mekanismen. En annan sak man måste passa sig för är hur lätt det är att överfylla vapnet ifrån en dykarflaska med kanske 250-300 Bar. Maxtrycket hos Challenger är ju bara 138 Bar så den går blixtsnabbt att fylla. Manometern känns riktigt rättvisande samtidigt som den har en bra placering, bättre än under förstocken och enormt mycket bättre än längst fram på tuben - den sämsta tänkbara placeringen (förutom Theoben Rapids riktiga idiotplacering under pipan). Luftkopplingen är en Fosterhane och fungerar då perfekt ihop med min infrastruktur för Royale/Elite. Plastskyddet över kopplingen är i plast och man upplever det som att denna kommer att få en mycket begränsad livslängd.

Det känns allt mera uppenbart att Crosman har lagt allt krutet på en "importerad" (=dyr) matchpipa samt Marauders erkänt fina avtryckarsystem, för övrigt helt och hållet tillverkat av metall. Stocken är mitt emellan och resten är Discovery lågpris - funktionellt men inte mer.

Hursomhelst så ska det bli en intressant bekantskap och mitt främsta referensobjekt kommer att vara snarlika S200T liksom Challengers basmodell, Discovery.

Mera BKL

En pedagogisk förklaring till förträffligheten hos BKL

Bössan på taket..

Jag fick tips av en läsare idag om att läsa ett inlägg på luftvapenforumet om en kille som hade lyckats med konststycket att glömma (!) sitt gevär på ett tak under en veckas tid. Tydligen så låg han på ett tak och sköt och glömde helt sonika av bössan där tills veckan därpå när han avsåg att skjuta nästa gång.

En del har reagerat över det udda i att glömma ett vapen på det sättet men ingenting förvånar mig längre efter att ha läst om såväl jägare som glömde skarpladdad hagelbössa i skogen där en bärplockaren hittade den till säkerhetspolisen som glömde automatpistolen på en offentlig toalett när han gjorde sina behov.

Nåväl..

Hur illa går det då med ett vapen som glöms ute i väder och vind en vecka under den skiftande svenska årstid som vi kallar hösten? Som jag förstår saken så var vapnet i fråga en FX Airguns Typhoon och liksom de flesta PCP av idag så består dessa vapen till stor del av eloxerad aluminium, ett mycket vädertåligt material. Är sedan dessutom stocken av syntetmaterial ("plast") så är den i praktiken helt väderokänslig, i alla fall under kortare tid och i synnerhet om plasten är UV-stabiliserad.

Det som är mest känsligt är utan tvekan pipan, denna är tillverkad av stål och dessutom försedd med ett fullkomligt uselt väderskydd - blånering. I praktiken så räcker det med lite, lite fukt så kommer rosten direkt. Varje gång det händer så blir man förvånad över hur otroligt fort detta inträffar. Det enda sätt man kan skydda en blånerad yta är olja. En kletig olja med god vidhäftning är det bästa sätt att förebygga rost men ännu bättre är naturligtvis om man istället förser pipan med en bättre ytbehandling, helst någon form av lackering.

Insidan av pipan kan man av naturliga skäl inte lackera utan där får man lita helt och hållet på oljeskydd samt att pipans insida är att nå för nederbörden, såvida inte vapnet är placerat med mynningen uppåt. Den som regelbundet oljar sina diaboler har som regel skaffat sig ett bra skydd mot korrosion på insidan av pipan och FXs pipor av Smoothtwist-typ har än bättre skydd eftersom en till stora delar slätborrad pipa har en mindre yta för rosten att "bita fast i" än en konventionellt räfflad pipinsida. Hade nu vapnet varit en Whiper eller någon form av modell med shroud så hade självfallet pipan fått ett bättre skydd mot vätan utifrån, dock inte nödvändigtvis från kondensen.

Inuti mekanismen så är det mesta tillverkat av mässing, plast eller gummi. En del av metallen är av rosttrögt ("rostfritt") stål medan annat är av ordinärt stål och det sistnämnda kommer ofelbart att rosta. Det rör sig då i första hand om små sprintar, obehandlade skruvar och liknande. Här kan en tillverkare underlätta ordentligt igenom att välja rostfritt istället för vanligt obehandlat stål till dessa mindre detaljer.

Exteriört sett så har vi optik och fästen till densamma. Detta är normalt inga större problem, optik tål väder och vind mycket bra, likaså fästen som oftast är av aluminium. Det man får hålla ett öga på är även här obehandlade skruvar. Vet man om att det väntas regn, exempelvis inför en tävling, så brukar jag alltid lägga på en klick fett på varje skruvhuvud liksom eventuella exponerade sprintar. Pipan smörjer jag nogsamt in med en bra vapenolja.

Vi får hoppas att det gick bra för den glömske entusiasten och istället glädjas åt att denne troligtvis aldrig mer kommer att glömma bort ett vapen vid framtida skytte.

Mina favoriter

  Klassiska fästen med en mycket genomtänkt konstruktion

Till min nya Challenger så förefaller det bli en helt amerikansk setup. Förutom vapnet så kommer även kikarsiktet (Leupold) från USA liksom också fästet från BKL, deras klassiska modell 257. Jag har i åratal använt dessa fästen på lite olika vapen och det gevär som har burit dem längst är min BSA Ultra där jag monterade dem nästan direkt när bössan inköptes under sommaren 2006. TIll skillnad från Sportsmatch, Leapers, Hawke och även B-Square så har BKL en helt unik design med ett två viktiga fördelar.

  1. En automatisk centrering

Tittar man på "vanliga" kikarsiktesfästen så är som regel klacken/skenan mot kilbasen/kilspåren en separat lös del. Denna är också oftast vändbar vilket betyder att den passar på vidder mellan 9-11 mm, i vissa fall mer. Nackdelen är dock att centrum på ringhålet blir aldrig centrerat rakt över centrum på pipan. Man får alltså alltid en viss "tilt" och detta blir ibland påtagligt för den som "klickar upp och klickar ner" igenom höjdinställningen på kikarsiktet.

  2. Tryckutjämning vid monteringen

När kikarsiktet sedan monteras så tillåter BKLs fästen en viss "svikt" som skonar tuben på kikarsiktet. Sportsmatch har försökt lösa problemet med exakta toleranser, lågprisfästen tenderar till att kompensera bristen av detsamma med hjälp av en tejpbit i (de lätt oversizade) ringarna. Här har man gjort två "skåror" precis ovanför fästet mot kilbasen. Detta gör att om man drar fast kikarsiktet så kommer ringarnas flexibilitet mot kilbasen att äta upp eventuella skillnader så att ringarna inte ger klämskador på tuben.

Själva monteringen av dessa ringar är också lite speciell. Man börjar med att skruva loss den skruven som fäster basen av ringarna mot kilbasen. Sedan skruvar man in skruven på "baksidan" av ringens bas. När skruven dras åt så tvingas basen på ringen isär och fästet kan då passas in på kilbasen. När önskat läge har hittats så skruvar man bara loss skruven igen och då klämmer basen på ringen åt kilbasen. När den nu lösa skruven åter igen skruvas in i det första hålet, där den "normalt" ska sitta , så säkras ringen mot kilbasen. Enkelt och genialt.