Sommaren i suburbia!

På detta sätt vill nog många se sin skjutplats - stora, vackra och ostörda ytor.

Det är den sista halvtimman av dagsljus, klockan har precis passerat 22.

Regnvädret under eftermiddagen har sänkt temperaturen och nu när solen så sakta går ner märker man hur skyar av dimma samlas på fälten i fjärran. På den andra sidan om den täta häcken så har den uppsluppna stämningen successivt dämpats till mera av ett sorl, avbrutet med ett och annat fyllefnitter.

Grannarna har haft grillfest och en underbar doft av deras måltid har spred sig tidigare över nejden.

En hel del fylla har inneburit att åtminstone en av männen har ledsagats in till byggnaden av sin respektive för att inte somna på stolen. Av rösterna att döma så har vi en man och 3-4 kvinnor kvar, diskuterande livet och världen över ett otal antal glas med vin.

Bortsett från dem så är det verkligen tyst, skrämmande tyst, i omgivningen. Det är så tyst att man faktiskt kan höra robotgräsklipparens dämpade surr på andra sidan en annan häck åt ett annat håll.

I verkligheten så ser det ofta ut på det här sättet istället.

Om jag ställer mig på tå så kan jag i dunklet tydligt se hur deltagarna i grillfesten har kurat ihop sig med varsina filtar över axlarna i det matta skenet från några värmeljus och den falnade glöden från grillen.

Jag sätter mig ner på min gamla tävlingskudde och i blir ett med mörkret från skuggan av min täta Tuija-häck.

Ännu en gång överraskas jag av ljusgenomsläppet från min 15 år gamla smala Leupold, tänk att ett så tanigt kikarsikte kan ge sådant ljus och klarhet här i det skumma ljuset. Trots skuggorna och det annalkande mörkret kan jag fortfarande relativt tydligt avskilja de fem riktpunkterna på min måltavla, 15 meter bort, tvärs över tomten.

Jag anspänner andäktigt vapnet och dess mekaniska klick låter kusligt tydligt i den totala tystnaden.

Jag lyssnar spänt – hörde någon, något? 

Nej, de lågmälda diskussionerna löpte sömlöst på den andra sidan häcken.

Jag måste påminna mig själv att jag håller i vapnet och att min upplevelse av ljudet är många gånger starkare och mer påtagligt än deras, dels 15 meter bort och dels eftersom de inte kopplar ljudet till min aktivitet. Jag laddar och lyssnar, helt vindstilla.

En labyrint av hus och mängder med små tomter inramade av häckar.

Skottet går.

Ett vagt prasslande läte berättar att diabolen passerade den tunna kartongskivan där borta. Ingen reaktion på andra sidan häcken. Både vapnets tillbehör och unigum har förtjänstfullt gjort sitt arbete. Fler skott, fortfarande ingen reaktion. Jag slappnar av och tänker bort dem. De småpratar, skojar och fnittrar vidare totalt ovetande om vad som sker bara ett par meter bort.

Jag skjuter 25 skott utan att någon reflekterar över saken i en för övrigt dödstyst miljö.

Buskar, träd och häckar dämpar ljud och ger skydd mot insyn, en annorlunda jaktmark för många.

Nu börjar mörkret falla ordentligt. Gatubelysningen tänds, det är helt stilla i området, skenet från fönstren avslöjar avrundade lata sommardagar framför Netflix eller HBO.

Nu är det dags för en promenad med sportbagen i handen, ner till det där trädet längst bort där hela bostadsområdets samling av skator tenderar till att träa över natten i inväntan på nästa dag.

Det är sommarnatt.