JSB RS

  Så här såg de ut när de kom i augusti 2009

Ett av de mest betydelsefulla åren för diaboltillverkaren JSB var tveklöst 2009, ett år då man kom att lansera två av sina absoluta storsäljare. Nytt på sensäsongen var JSB King, företagets första diabol med kaliber 25. Detta var en förhållandevis lätt diabol på 25.40 grains av konventionell diabolform med runt huvud och den kom raskt att bli en riktig succé. Nästa framgång var den för kalibern förbluffande lätta diabolen RS, vilken först kom med kaliber 177.

Även lilla RS var synnerligen lätt för sin kaliber med blott 7.33 grains. Fram till lanseringen så var man mest kända för Exact-serien med vikter på 8.44 grains samt deras supertunga minié-formade Heavy på 10.34 grains. För att bredda sortimentet nedåt i viktklasserna så lanserade man först en 7.90 grain tung diabol benämnd Express, som dock inte visade sig bli en så stor framgång som man hade hoppats.

Det man lärde sig av Express var emellertid att det fanns en bra efterfrågan på en lättare diabol än 8.44 grains men en framgångsrikare diabol borde vara helt ny och inte bara en bantad Exact med relativt liten skillnad i vikt. Express lät man vara kvar i sortimentet men med facit i hand så kom den aldrig att bli en storsäljare på samma sätt som RS eller Exact.

Man gjorde alltså om och denna gång så gjorde man helt rätt. Nya RS blev kortare i totallängden och vikten sjönk märkbart även ifrån Express nivå ända ner till minimala 7.33 grains. Här tangerade man förmodligen den lägsta praktiska gränsen för en rundnosdiabol med ambitioner att fungera bra också på lite längre avstånd.

Visst, det hade funnits lätta rundnosdiaboler tidigare och mest extrem torde Beeman Laser vara på fjuttiga 6.50 grains, men dessa diaboler hade inget vidare gott rykte för bra precision och i synnerhet inte så på längre distanser. När hyperlätta Laser togs fram så fanns inte dagens PBA-ammunition av andra material än bly så Laser fick agera lite av norm för de utgångshastigheter som Beeman kunde stoltera med på USA-marknaden. En Beeman Kodiak (aka W&S Patriot) som sköt Laser garanterade definitivt spektakulärt höga utgångshastigheter...

Det JSB ville uppnå var emellertid inte hårresande utgångshastigheter för att locka nybörjare utan man ville få fram en storsäljande diabol med högre utgångshastighet som kunde ge bästa möjliga tekniska egenprecision hos vapen på upp till 16 joules utgångshastighet, företrädelsevis även 7.50 joule som är dominerande nivåer i länder som Tyskland och Italien mfl. Kort sagt en Europadiabol till lågt pris men med traditionella JSB-egenskaper.

Föga förvånande så blev RS en stor och snabb framgång, det är en diabol som på kort tid har skaffat sig ett genuint gott rykte för att vara billig, välskjutande och - snabb. Epitetet RS (Rennsport, Rally Sport - från bilvärlden) är inte alls malplacerat. Låg vikt ger hög hastighet, på diaboler likväl som på sportbilar. Hög hastighet i sin tur är i allmänhet uppskattat av köparna, förutsatt att precisionen ändå är oklanderlig, och i synnerhet hos köpare som använder vapen med låg- till måttlig anslagsenergi.

Idag, efter ett antal framgångsrika år på marknaden, så har JSB RS och i synnerhet med kaliber 177 etablerat sig som en av de diaboler som man bara måste pröva om man prövar ut ammunition till ett vapen i de lägre eller måttligare effektklasserna. Om det inte är den absolut bästa diabolen för just det vapnet så är den sannolikt i alla fall ibland de allra bästa valen. Att den sedan är billig, ren och snabb gör inte saken sämre.

Nackdelar då?

JSB RS är notoriskt ökänd för att lätt få skador på kjolen, eftersom denna är osedvanligt tunn. Likaså kan RS sprida vid riktigt höga hastigheter men med ordentligt hög effekt i vapnet så är kanske inte RS något av de bästa valen oavsett vilket. Där har ju inte minst JSB en lång rad av andra - företrädelsevis tyngre - alternativ att erbjuda.

Nytt om bullpups

Bobcat vs Wildcat

Idag (läs, igår) så har det kommit ut lite mer ny information om den starkaste trenden ibland luftgevär de senaste åren, bullpups! Denna gång är temat de olika modellerna som erbjuds ifrån FX Airguns. Först ut så har vi en jämförelse mellan Bobcat och Wildcat från Ted Bier här ovan och sedan så har vi lite nyheter ifrån Tobbe på Hurricane här nedan:

  Äntligen så börjar Impact komma ut till handlarna! (foto: Hurricane)

Ifrån Hurricanes FB så kommer också lite mera information och bilder på nya Impact. Tobbe blir (som vanligt) först i landet med att få in modellen. Priset räknas blir ca 14.000 kr i basutförande. Till att börja med så kommer den med kaliber 22, 25 & 30, där den sistnämnda hamnar på licens. Inga lösa pipor kommer att säljas utan licens men modellen kommer också att erbjudas i set med samtliga tre kalibrar. Inget nytt om kaliber 177, underligt nog? 

I övrigt; kolfibertub, större magasin än tidigare bullpups, sidorails, farthållare med 7 lägen samt ett nytt och smidigt pipbytessystem. Det ska bli spännande att följa modellen och se hur konceptet kommer att slå, inte minst här i Sverige.

Försäljningsprosa

Något som är kul är att läsa hur olika välkända vapen och dess varierande modeller presenterades förr i tiden. I dessa dagar så brukar de flesta handlare använda en och samma text som beskriver det aktuella vapnet, inte sällan bara råkopierat ifrån en generalagents hemsida. Förr däremot, då fick ofta den aktuella återförsäljaren själv skriva ihop lite olika superlativer och allmänna beskrivningar av det vapen denne önskade skönmåla och kränga till förhoppningsvis hugade spekulanter.

Låt oss köra lite exempel ifrån amerikanskt 60-tal och se vad man sade om just det här geväret:

"This rifle can best be described as "Little Miss Dynamite", thunder in a pint size package. Trough weighing just 5 pounds 6 ounces, it produces an astonishing 660 fps velocity from a single cocking stroke. As such it is the most powerful arm of its type - for relative weight made. Firing expense 100 rounds per 25c - best result with match type pellets .177 bore. Cocking effort only 15 pounds and may reload & fire in 5 secunds flat.

With an extreme spread of only 3/16" at 33 feet it can outgropup any air arm priced under $68 in the world made by any other manufacturer. It is exceptionally smooth and crisp, with a lightning fast firing sequence.

The trigger is a no compromise 2 stadge fully adjustable system as on $100 match rifles. Pull is measured in ounces, factory setting runs approximately 16 ounces. The trigger itself is lightweight cast aluminium for sensivity and better apperaearance.

Engineering and workmanship are unapproachable in its price range. Stocks are ealnut finished hardwood. The trigger guard is insert, of the same design as on $90 match arms. A single hidden bold secures he forearm - no unsightly side screws. Barrel is beautifully rifled with a perfect taper at breech. The breech latch is so positive it can outshoot ANY British fixed barrel air arm all the way up to a $125 model. All metal parts are deep-blued polished."

Så fylligt och kärleksfullt beskrev en handlare denna populära modell ett år innan mänskligheten första gången satte sin fot på månen, i en tid då "adult airguns" fortfarande var en mycket udda och lite hobby på den amerikanska scenen. Vid denna tid så hade inte vapnen krystade benämningar, mekaniken var av metall och stockarna var av trä - allt annat var ännu i praktiken helt okänt.

Det intressanta med framställningen ovan är att handlaren här framställer modellen som synnerligen kraftfull, om än i relation till sin storlek. Dock så var 660 fps som angiven utgångshastighet respektingivande, mycket få vapen klarade vi denna tid över 700 fps helt oavsett fysisk storlek. Vidare så betonade man låg vikt, enorm praktisk precision och utsökt finish/passning - gångbara argument ännu denna dag. Mer udda torde vara att ge skotthastigheten, i detta fall ett skott på 5 sekunder, liksom att man uppnår full utgångshastighet med en enda anspänning. Här märks tydligt att läsaren förväntas ha referenser ifrån amerikanska pumpgevär i bakhuvudet så fort luftvapen kommer på tal.

Så, har ni nu kommit på vilket modell som handlaren försöker kränga till er?

En riktig succé!

Så har då säsongens sista tävling avslutats, den traditionsrika Höstlaxen i Mörrum som deltagarna kallade för Scandinavian Open. Glädjande nog så förefaller tillställningen ha varit en veritabel succé med en enorm mängd deltagare, något som vi sannerligen inte är bortskämda med att se inom svensk Field Target.

Tyvärr så har FTSverige, som traditionen bjuder, släpat fötterna efter sig när det gäller att lägga ut de officiella resultaten så dagens rapport kommer ifrån ett inlägg på Luftvapenforumet och måste därför betraktas som preliminärt. 

Nationell klass PCP10J 

En tidigare riktigt stor klass som har drabbats hårt av kraven på all byråkratisk formalia. Denna gång så lyckades man emellertid fylla pallen med 3 stycken deltagare. Garanterad pallplats för alla deltagare med andra ord.

Nationell klass F10J

Lustigt nog så fick den här klassen betydligt fler deltagare - 4 st. Kul att fjäderfantasterna fick såpass bra deltagande denna gång, detta är ju också en klass som har krympt ordentligt sedan glansdagarna för några år sedan.

Nationell klass FP (F/PCP)

Här så slog man ihop FP för både fjädervapen och PCP men såvitt jag kan utläsa så deltog inga fjäderskyttar överhuvudtaget. Deltagarantalet var dock överlag fantastiskt - imponerande 9 st deltagare! Ska sanningen fram så kommer jag inte ens ihåg på rak arm när detta inträffade sist. I de senaste årens tävlingar så har hälften av detta deltagarantal snarare varit norm än undantag. Mycket kul att se, kanske har den här klassen en framtid ändå?

Internationell klass PCP16J

Klassen som ÄR Field Target i Sverige numera och detta är något som deltagarantalet klart bekräftar. Otroliga 16 st deltagare i en och samma klass är ofattbart bra med dagens mått mätt. En strålande uppslutning och inte minst om man betraktar det faktum att detta är en klass som inte är sammanslagen.

Internationell klass F16J

Här listar man inte mindre än 11 st deltagare, vilket också detta är något av ett rekord. Detta är en tävling som sannolikt har samlat alla landets tävlanden i denna klass samtidigt på en och samma gång. Fascinerande och en riktigt prestation. Kan det vara det ypperliga resultatet i VM som plötsligt har lockat till till ett så stort engagemang? Härligt att se oavsett vilket, fjädervapnen var ju trots allt Field Targets historiska vagga ifrån begynnelsen.

Sammanfattningsvis

Höstlaxen har utan tvekan blivit en stor framgång för sporten detta år. Mörrum har ju historiskt sett legat ganska off jämfört med de andra tävlingarna i företrädelsvis Laxå och Onsala. Trots detta så har man lyckats etablera sig som ett starkt lokalt näste som nu förmår att locka deltagare ifrån hela sydsverige till sina mycket uppskattade event. Efter en lång rad nedslående deltagarantal ifrån tävling till tävling under hela säsongen så har sporten slutligen lyckats resa sig i elfte timman och till sist lyckats prestera en tävling vars deltagarantal i alla fall ger en antydan om uppslutningen ifrån fornstora dagar.

Låt oss nu bara hoppas att detta inte var en engångsföreteelse utan att sporten överlever och håller sina ställningar även inför nästa säsong...

Ur handlarens gömmor..

  Ett Excellent kanske?

Idag så pep jag in till min lokala handlare för att sondera terrängen i dennes sortiment av begagnade luftvapen och andra kul bössor. Det första objektet jag stötte på var en Excellent som jag skulle kunna få billigt då handlaren misstänkte att den kunde vara trögsåld på grund av skick och licensplikt. Förmodligen en helt korrekt analys då få entusiaster idag torde krångla med licenser för att få inneha en antik pumpbössa som bara med högsta möda skulle orka sega sig över 10 joule oavsett vilket. När jag därtill upplyste om att den enda ammunitionen som fanns till modellen nu hade utgått så såg handlaren närmast plågad ut...

  Precision på en helt annan nivån än Excellent - ett Feinwerkbau

Nästa bössa var en FWB vars exakta modell jag inte kunde precisera. Den såg ut som en C60 (Co2) men hade en PCP-cylinder för tryckluft monterad, kanske någon form av konvertering? Alternativt kanske någon tidig variant av PCP baserad på C60s design? Oavsett vilket så hade handlaren konstaterat att "den skjuter bra" och det är nog en rätt så kraftfull underdrift. Själv är jag inget fan av FWB (bortsett ifrån Sport-serien) men oavsett vad man tycker om saken så har i alla fall alla FWB som jag har använt levererat en synnerligen ypperlig teknisk egenprecision som jag tror att ytterst få skyttar i praktiken kan göra rättvisa. Något prislapp fanns inte men jag lät mig förstå att den handlade om en helt annan prisklass än den slitna Excellenten. Notera även en Gamo bakom som var inne för fjäderbyte (!). Vidare så kunde jag också hitta en riktigt sliten men mekaniskt fräsch Diana 23 som skulle betinga "några hundralappar".

En annan trevlig nyhet var att handlaren nu hade börjat lagerföra JSB RS kontinuerligt, både med kaliber 177 och 22. Den grövre kaliberns ask var inte prismärkt men de mindre 177 betingade 89 kr för en burk - inget opris alls...

  Ruger 1022 takedown tillsammans med diverse andra krutbrännare..

Som de flesta vet så har jag en speciell plats i mitt hjärta för Rugers legendariska halvautomat, modell 1022. Sedan ett par år tillbaka så finns den även som takedown men idag så var det första gången som jag fick tillfälle att bekanta mig med en sådan i praktiken. Till att börja med så kunde jag konstatera att det har skett ganska många förändringar på just 1022 sedan jag köpte mitt eget exemplar helt fabriksnytt under hösten 2003. Lådan har numera en helt annan textning och slutstycket är försett med fabrikatsbenämningen i lasergravyr mm. Detta då bortsett ifrån att hela avtryckarsystemet numera (eg sedan några år tillbaka) är tillverkat av plast. 

Själva delningen var enkel och genial, vilket är typiskt Rugers konstruktionslösningar. Man spänner bara upp slutstycket och därfter så skjuter man en i förstocken ifälld spak framåt varvid man kan dela vapnet med en bajonettliknande rörelse i 90 grader. Återmonteringen är precis lika enkel. Min enda invändning är helt estetisk - glappet mellan de båda halvorna när vapnet är monterat blir förhållandevis stort och springan är såpass vid att det närmast liknar en Benjamin 392 etc. Personligen så föredrar jag nog den konventionella modellen men visst blir man lite lockad av takedown i kombination med en vikbar stock, nu när dessa har blivit lagliga på jaktlicens, så länge man inte jagar med vapnet...

Lite blandade frågor..

En läsare funderade på att gå upp ifrån 10J till 16J för att byta klass i Field Target men var då orolig för att hans antal skott inte skulle räcka till. Frågan blev då, finns det något rättvist sätt att beräkna hur många skott jag får kvar vid den högre effekten?

Ja, det gör det faktiskt.

Jag tror att jag har berört ämnet tidigare men jag ska köra det igen, lite kortfattat. Nu nämner inte frågeställaren vilket vapen som åsyftas så därför ska jag exemplifiera med min egen 1701, eftersom det är ett vapen med väldigt liten luftvolym.

Som jag skjuter den nu så ger den 6 fpe inom 25 fps spridning. Spridningen är jag nöjd med så därför räknar jag med att jag har 30 bra skott, som klarar den maximala spridningen. Den totala mängden energi jag kan lagra i vapnets tub är då alltså 30 x 6 = 180 fpe. Säg nu att jag vill ha 11 fpe istället för 6 fpe, då bör jag få ut 180/11 = 16 st skott. 

Den här typen av beräkning förutsätter dock att vapnet kan avstämmas absolut korrekt mot det högre effektönskemålet, alltså att man går upp med matchande större transferport, eventuellt hårdare förspänning på hammarfjädern och liknande. Det är först då som beräkningen blir hyfsat tillförlitlig.

En tävling i Field Target består vanligtvis av 40 eller 50 mål och om man inte vill fylla om under tävlingens gång så bör man ha åtminstonde 60 skotts kapacitet hos vapnet, alltså 60 x 11 = 660 fpe lagrad energi i tuben. Delar vi detta med 8 fpe (vår licensfria gräns) så hamnar vi på 83 skott. 

I min erfarenhet så klarar de flesta vapen på 10J med inte alltför jättesmå tuber att skjuta 16J utan större problem. Mitt eget BSA Ultra ger 30 skott med 17 fpe, alltså 510 fpe. Omjusterad till 11 fpe så hade det blivit 510/11 = 46 skott, alltså på gränsen. Detta BSA har då 78 cc tub, vilket normalt sett är väldigt litet.

Ett vapen på 10J och minst 100 cc tub (räknat från 200 Bar) klarar nästan alltid övergången från 10 till 16 joule med 50 skotts kapacitet med rimligt låg spridning.

Nästa fundering rörde också Field Target och där undrade man vilka klubbar som finns i Västsverige och som skjuter Field Target. 

De jag vet är Onsala, en gammal och väletablerad klubb med regelbunden verksamhet sedan åratal tillbaka. Sedan så har vi Örgryte som drog igång med liv och lust tidigare i år. De två som eventuellt sysslar med denna tävlingsform är Nimrod i Uddevalla och Skepplandas skytteförening norr om Älvängen. Jag har hört mycket lite ifrån dessa klubbar på sociala medier den senaste tiden så jag är osäker på om de har någon verksamhet och i så fall hur aktiva dessa är numera. Det kan dock vara värt att undersöka även dessa två klubbar närmare.

Fuxerna, i Lilla Edet, som jag själv sköt för tidigare har emellertid lagt ner och dess deltagare gick till Skepplanda, Örgryte eller lade ner tävlingsskyttet så den anrika klubben är tyvärr numera helt borta. Om någon läsare känner till fler klubbar i Västsverige så kommentera gärna så editerar jag inlägget med fler uppgifter.

Evanix Rex

  En udda konstruktion med rena linjer - här som karbingevär

Om man vill ha riktigt med hög effekt i ett litet paket så har tidigare TalonP varit den starkaste kandidaten med det tillkortakommandet att den "bara" har kaliber 25, alltså 6.35 mm. En del vill naturligtvis ha mera, helst mycket mera, och för dessa så har nu Evanix sin REX att erbjuda. En TalonP erbjuder i bästa fall runt 50 fpe, alltså joule.

En Evanix REX är något helt annat...

Tänk dig en diabol på 81 grains, mer än 3 gånger så tung som en JSB King, men som förflyttar sig med över 230 mps. Förutom den rejäla tvärsnittsytan av 9.00 millimeter så uppgår anslagsenergin till ansenliga 135 joule! Där talar vi om en riktigt seriös anslagsenergi.

  En databild på konstruktionen i dess pistolutförande

Till detta hör också att vapnet är 75 cm lång med en vikt på blott 2430 gram. Få andra luftvapen torde ha högre anslagsenergi i relation till sin egenvikt. Trots den slanka tuben så ska luften (220 BAR SWP) räcka för 15 skott. För den hugade så landar prislappen på €975 (+frakt) och modellen kräver naturligtvis vapenlicens. Önskar man inte kaliber 9.00 mm så finns den även med kaliber 25, alltså 6.35 mm.

  Lite udda att repetera mekanismen med varbygeln..

Ett litet lätt vapen med kompakt format och hög anslagsenergi parat med god teknisk egenprecision borde vara ett idealiskt koncept för den drivna skyddsjägaren. Ett vanligt luftvapenvilt som exempelvis en duva torde falla på ett minst spektakulärt sätt med såpass hög anslagsenergi ifrån den här duktigt grova kalibern..

Var går gränsen för meningsfullheten?

Nästan 13 sekundmeter - rätt läge att skjuta lite?

I kommentarsfältet så växlade jag lite synpunkter med den gode Gubbe om väder och skytte i vind. Det som fick mig att fundera lite är det faktum att vi har så olika preferenser när det handlar om vind. Jag föredrar när det är så vindstilla som möjligt, för att minska påverkan av yttre omständigheter på det resultat jag presterar (minska "slumpens" inverkan). OM jag förstår Gubbe rätt så välkomnar han dock vinden eftersom det skapar en större utmaning för hans skytte.

Frågan är då - var går gränsen?

Skjuta i halv storm kanske? Mer utmaning onekligen men blir det meningsfullt? Var finns skiljelinjen mellan när något är meningsfullt och stimulerande kontra när det är meningslöst och frustrerande? Förmodligen så har vi högst individuella gränser här. Jag resonerar på så sätt att jag vill minska all yttre påverkan på mitt skytte. Om jag missar så vill jag veta att det beror på att JAG har fallerat (med möjlighet att dra lärdom), inte att något annat (vind, rekyl, whatever) har påverkat mig så mycket så att mitt skytte egentligen inte als skapade utfallet (överhuvudtaget).

  Gamo 1250 Hunter - en utmanande bössa att skjuta med 36 uppgivna joule i kaliber 177..

Vill man verkligen ha en utmaning så varför skjuter man då inte fjädervapen allena? De är onekligen mer svårskjutna men kan bevisligen bemästras bra för den som har talang och lägger ner erforderlig träning. Varför skjuta med kikarsikte förresten? Det måste ju vara betydligt mer utmanande att skjuta öppet?

Som jag ser det, min personliga åsikt, så kan man argumentera för perfekta eller mycket goda omständigheter enligt ovan. Likaså kan man möjligtvis argumentera för att man vill öva under så tävlingsmässiga omständigheter som möjligt, där vind kan ingå. 

Men att medvetet välja en massa vind...?

Tja, alla är vi olika....