Tio dagar i rad över 200 besökare/dygnet

Airpang behåller sin popularitet och nu har vi passerat 10 dagar i följd med över 200 besökare varje dygn. Likaså tangerar vi nu 3000 unika besökare varje månad.

Stalker Air Rifles

  Adrian himself..

En något udda tillverkare, eller egentligen förädlare, av luftgevär är Adrian Hartley som drev Stalker Air Rifles under slutet av 1990-talet. Affärsidén för honom var att köpa loss system ifrån BSA och Daystate som han sedan skruvade ihop och passade in för hand varefter han sänkte ner dem i mycket vackra stockar av fina träslag. Därmed så skapade han lite De Luxe-versioner av annars ganska vardagliga modeller.

En av de absolut mest kända modellerna var Tiger Ten, baserad på BSA S10, samt en ännu mer påkostad version av densamma, Tiger Ten LE:

  Den enklare Tiger Ten

  Tiger Ten Limited Edition (LE)

Båda dessa vapen förekom ganska flitigt i brittiska luftvapentidningar på sent 90-tal men Stalker Air Rifles hade en lång rad andra modeller i sin reportoar. Denna lineup sträckte sig ifrån fjädervapen baserade på Webley Tracker (!) till relativt potenta big bores. När inte BSA stod för grundmaterialet till PCP modellerna så använde man skäligen enkla mekanismer ifrån Daystate, ofta skapade ifrån LR90 samt Huntsman.

När BSA sedan förändra sitt sortiment så följde Stalker med och en av de absolut mest udda och minst sålda modellerna var Lion Cub, baserad på BSA Spitfire. Då inte Spitfire blev någon större succé så sålde inte heller lilla Lion Cub något vidare men idag, efter ett decennium senare, så börjar den naturligtvis bli intressant för samlare. På den tiden det begav sig så var dock luftvapenpressen lite skeptiska, något som dagens artikel klart visar:

http://i1220.photobucket.com/albums/dd445/Airpang/IMG_2135.jpg

Då modellen blev en budgetbössa/instegsmodell i Stalkers sortiment så prissattes den blygsamt jämfört med de övriga modellerna, bara £395. Detta tyckte dock många köpare var rätt saftigt med tanke på att en vanlig Spitfire betingade £249. För mellanskillnaden så fick man i princip en snyggare stock av valnöt, dock bara amerikansk valnöt klass II samt ett täcklock av mässing till fyllhålet. Det sistnämnda blev dock standardutrustning till Spitfire direkt ifrån BSA lite senare..

MAC-1 Airguns borta ifrån Yellow Forum

Tim McMurray som äger och driver MAC-1 Airguns har tydligen råkat ordentligt i luven på Steve, som driver Yellow Forum. Efter diverse mailande och samtal så hittade Steve följande på sin telefonsvarare:

http://www.box.net/shared/3ri62sj14onu0arovumk

Här är lite mera om ämnet:

http://www.network54.com/Forum/79537/message/1315927812/EDITED

MAC-1 Airguns: http://www.mac1airgun.com/index.htm

Lite pyssel..

Senaste inkarnationen av min CZ200T 

Idag så har jag tröttnat på att behöva ta av kolven hela tiden på den tvådelade stocken till min CZ200T så därför borrade jag helt enkelt ett hål igenom pistolgreppet. Igenom detta så kan jag nu justera hammarfjäderns förspänning igenom hålet utan att behöva demontera de två skruvar som håller kolven fast vid lådan.

  En dålig bild men den visar principen..

Tyvärr så fick jag inte till någon bra bild men hålet blev desto bättre. Hålet blev helt rakt och symmetriskt samtidigt som det är diskret. Eftersom jag inte har betsat hålet ännu så är det fortfarande trävitt. Jag ska putsa det lite med en motorsågsfil och sedan ska jag betsa hålet svart varpå det sannolikt blir nästintill osynligt. 

   Några blandade träffbilder på 30 meter

Slutligen så testade jag några träffbilder på 30 meter, tyvärr så hade jag ont om luft i tuben så det blev bara 4 träffbilder istället för 5 stycken. Först sköt jag centrumserien, sedan uppe höger, uppe vänster och slutligen nere höger. I takt med att luften ebbade ut så kunde man notera en märkbar skillnad i höjdled.

Airpang på Facebook

Idag har jag skapat en grupp på Facebook för bloggen. Här kan man naturligtvis diskutera bloggen som sådan men främst så kan jag använda medlemmar där för en mailinglista, dels om bloggen skulle ligga nere och dels för framtida bruk som att exempelvis fördela ut lösenord till låsta inlägg etc.

Ni har ju alltid lätt att nå mig medan jag har svårt att nå er, annat än igenom bloggen som sådan och då meddelar jag ändå ut i tomma etern så att säga.

Den som vill och har lust kan alltså ansluta sig på gruppens sida.

Säkerhet

På LuftvapenInfo så går det just nu en intressant diskussion om vapensäkerhet och säker vapenhantering på våra tävlingar. Hedrande nog så har undertecknad framhållits som ett gott exempel på detta och då ämnet är både angeläget och berör oss alla så tänkte jag delge några reflektioner runt detta.

När det gäller brytvapen så är det hela ganska enkelt, man färdas mellan stationerna med vapnet brutet. Luftgevär på tävling eller hagelgevär på jakt spelar ingen roll - ett brutet vapen är ett säkert vapen. Detta brukar de flesta vapenkunniga utan större omsvep hålla med om.

Knepigare blir det på vapen där man inte kan ta ur slutstycket eller på något annat visuellt sätt kan visa omgivningen att vapnet är ofarligt. Min egen lösning på detta är att konsekvent röra mig eller stå med vapnets mynning riktad uppåt, både av säkerhetsskäl och för att signalera ofarlighet med vapnet.

En del människor vill komplettera eller ersätta dessa beteenden med olika tekniska föremål, allt från konventionella plastpluppar till mer fantasifulla uppfinningar som exempelvis blindpluggar som skruvas fast på den gänga som de flesta PCP har längst fram på mynningen.

Själv är jag skeptisk, är man bara helt konsekvent till att alltid ha pipan riktad uppåt samt inga fingrar i varbygeln så ska ingen extern säkring eller fysiskt tillbehör behövas.

Varför då just uppåt med pipan, en del förespråkar ju nedåt?

Jag har själv alltid valt uppåt eftersom jag inte vill skjuta mig själv i foten, eller någon annan heller för den sakens skull. Likaledes så kan ett skott i marken, med ett kraftfullare vapen än luftvapen, orsaka splitter 360 grader runt anslagsplatsen. Vidare så är det lättare att hålla bössan ifrån att slå i saker samtidigt som man hela tiden har varbygeln framför ögonen och kan påminnas sig om att den är tom på fingrar eller andra kroppsdelar.

Något som jag dock ser mer besvärande, än att man kan vara oense om uppåt eller neråt på pipan, är en del deltagares beteenden inför själva skottet. Förhoppningsvis så är det ju få som de facto slarvar så gravt att man travar omkring mellan stationerna med ett skarpladdat vapen. Däremot så är det inte helt ovanligt att se en deltagare som först laddar upp sitt vapen och sedan därefter börjar försöka hitta en bra skjutställning igenom ett antal mer eller mindre akrobatiska manövrar. Detta då medan denne har sitt skjutredo vapen i famnen, förhoppningsvis någorlunda riktad åt målet.

Med tanke på att vi skjuter i slänter, inte sällan fuktiga sådan, eller ibland stenar, rötter och undervegetation så är det lätt hänt att man snavar och står på näsan. Detta då både vid förflyttning i skog och mark likväl som vid själva skjutstationen. Vad som kan ske om man med yviga rörelser försöker återfå balansen med ett skjutredo vapen i högsta hugg och kanske även med fingret på avtryckaren kan man lätt föreställa sig.

Man kan naturligtvis tycka att detta känns långsökt men jag har själv sett en tävlingsdeltargare som i sin iver att nå över en skymmande gren sträckte sig så till den milda grad att han föll raklång som en fura rakt framåt samtidigt som han vägrade flytta någon av fötterna ifrån stationsplattan.

Denne fick sedan ägna sig åt att viska igenom sin pipa med en lång smal gren i hopp om att åtminstonde hyfsat kunna avlägsa en del av omgivningens jord och lera ifrån mynningen.

Kallast var nog annars skjutledaren då, vi hade faktiskt sådana som hängde med varje skjutgäng från station till station, som krasst konstaterade; -"helmiss 0 poäng, skottlängd 2 meter", helt utan att röra en min för övrigt...

Anmärkningsvärt nog så berör inte vårt regelverk detta i någon större utsträckning, där stadgas det bara att vapnet enbart får vara laddat när det ska skjutas vilket ger utrymme för tolkningar. Personligen så hade jag nog helst sett att man tog som vana att ladda/spänna sitt vapen när man väl hade hittat önskad skjutposition, detta snarare än i det ögonblick man travar fram mot plattan för att därefter börja välja eller åla runt..

Dagens Upload

I Dagens Upload så blir det en denna gång en personlig betraktelse. Den här artikeln är mycket betydelsefull för mig. Den publicerades ursprungligen i Airgunner Annual under början av 2000-talet och handlade om luftvapenjakt. Själv är jag ganska måttligt intresserad av att skjuta ihjäl smådjur med luftgevär, tvärtom mot vad många tror, så själva ämnet som sådant var inte det som slog an hos mig.

Det som jag tror fängslade mig var atmosfären, upplägget och den genuint brittiska känslan av luftvapen som artikeln förmedlar. Miljön, bilderna, vapenvalet och hela artikelupplägget tilltalade mig något helt kolossalt.

Detta nummer fick jag faktiskt i julklapp av min kära hustru, jag hade vid denna tid inte prenumererat på någon luftvapentidning sedan några år tillbaka och det här nummret fick in mig som prenumerant för ytterligare några år. Artikeln gav så att säga en slags nytändning i mitt intresse för just den brittiska delen av luftvapenhobbyn.

Det finns ytterligare ett par artiklar skrivna av denne Paul Turner där samtliga är precis lika välskrivna och fängslande. Tyvärr så verkar hans artikelproduktion vara ganska begränsad men de har varit oerhört inspirerande för mig och mitt eget artikelförfattande.

http://i1220.photobucket.com/albums/dd445/Airpang/IMG_2131.jpg

http://i1220.photobucket.com/albums/dd445/Airpang/IMG_2132.jpg

http://i1220.photobucket.com/albums/dd445/Airpang/IMG_2133.jpg

http://i1220.photobucket.com/albums/dd445/Airpang/IMG_2134.jpg

Framtidens samlarobjekt

Silwer satt och funderade lite på Airgun över vilka av dagens PCP som kan tänkas bli heta samlarobjekt i framtiden. Tittar man på samlarobjekt överlag så brukar de intressantaste objekten vara sådana som är tidstypiska, banbrytande eller som folk i gemen kan relatera till, antingen igenom eget ägande, önskat ägande eller dess historiska betydelse. Underligt nog så behöver inte produkten vara speciellt bra, tekniskt sett, för att slå igenom som hett samlarobjekt (jmfr Tracker).

Kollar vi på PCP så skulle jag säga att Webley Axsor 96-99 ligger bra till, vilket man faktiskt redan kan se. Den var banbrytande och tekniskt revolutionerande vilket innebar att den på sin tid hade en hög "vill ha faktor". De som inte köpte dem nya på tiden det begav sig kan mycket väl slå till tjugo år senare. Samma sak gäller i ännu högre grad för den någon senare Tarantulan på USA-marknaden.

Ibland andra tidiga PCP så har vi SuperTen, som jag dock INTE tror kommer att vara intressant, trots att den var banbrytande och tekniskt intressant. Till skillnad ifrån Axsorn så ansågs däremot S10 som tämligen apful. Där tror jag istället på ett större intresse för en Mk II Carbine, gärna med kaliber 177. I USA så tror jag att Techstar kommer att vara intressant för kommande generationer entusiaster.

Riktigt udda konstruktioner, o detta är BSA bra på, som exempelvis Spitfire och Firebird är redan intressanta för samlare, i synnerhet Firebird Twice med dubbla pipsatser.

Om det säremot inte sker någon evolution, eller mycket sparsam sådan, samtidigt som modellen ännu är i produktion så sker övergången till samlarobjekt mycket långsammare, här är Rapid-serien ifrån Theoben ett kalasexempel. Samma sak gäller även S200/S400/410 från Air Arms.

Ibland de mer udda fabrikaten i Sverige som Daystate och Titan/Falcon så tror jag att mycket faller på att de flesta inte kan relatera till dem, de var helt enkelt ovanliga i Sverige och sådeles sällan förekommande i annonser och liknande.

Hos det mest publika fabrikatet i Sverige, FX Airguns, så tror jag på en syntet Cyclone pre -05 med blank tub etc samt den samtida Ultimate, vilken jag tror blir ännu hetare då den är mer udda samtidigt som den försvann tidigare ur produktionen. Tidiga FX2000 kommer också alltid att vara attraktiva. I ett ännu längre framtida perspektiv så kommer också Revolution att ha en given plats.