Ett liv med kronografer!

En modern kronograf är ett elektroniskt mästerverk till rimligt pris, här en modell FX Airguns saluför.

De allra flesta entusiaster och i synnerhet sådana som använder PCP har numera en eller flera kronografer i sin ägo. Detta är för de flesta fantaster  ett oundgängligt hjälpmedel på en lång rad olika sätt. Man kan snabbt märka om något är fel på vapnet, man kan kontrollera så att man inte ligger över en energigräns för tävlingar/vapenstatus eller helt enkelt använda den som ett redskap för att kunna ställa in vapnet optimalt för högsta tänkbara effekt, lägsta möjliga spridning från skott-till-skott utan att drabbas av onödigt hög luftförbrukning eller skottljud.

Kronografer finns vanligtvis numera i ett prisläge från ca 500 kr upp till 2000 kr, vilket kan bli ännu högre med kringutrustning och liknande. Generellt sett så är dock prisbilden sjunkande i takt med den allmänna tekniska utvecklingen, man får en bättre kronograf nu till ett lägre pris än tidigare.

Om man bortser ifrån billiga kronografer typ Combro, som främst riktar sig till fjädervapenskyttar för mätningar av enstaka skott eller synnerligen budgetpressade köpare, så brukar de flesta välja stationära kronografer med en förhoppning om att de pålitligt ska kunna mäta en längre serie av skott utan att missa ett enda. Detta då för att man ska kunna få fram en pålitlig effektkurva till ett vapen, företrädelsevis då ett PCP.

För många entusiaster så är Combro 625 ett prisvärt och utmärkt val.

De allra flesta användare av dessa känner dock till att man inte sällan drabbas av att kronografen misslyckas med att registrera ett eller flera skott i en serie, något som är både frustrerande och irriterande.

Varför missar då kronografen och vad kan man göra för att undvika detta?

Det finns generellt sett huvudsakligen tre anledningar till att en kronograf misslyckas med att missa en registrering.

Till att börja med så fungerar numera de flesta kronografer enligt två principer, endera fotoceller eller med hjälp av radar. Fotocellsversionerna är i regel billigare och fungerar ungefär på samma sätt som dörröppnare i en affär – en ström av fotoner (ljuspartiklar) som osynliga strömmar mellan en givare och en reflektor bryts av någonting varvid en registrering äger rum.

När det handlar om kronografer så finns det två givare och två reflektorer, en i början av kronografen och en i slutet.

Den första startar en nedräkning av tid och den andra bryter nedräkningen. Därefter så kalkylerar en mikroprocessor fram hastigheten igenom formeln V = S x T. Ofta så kan man också ställa in projektilvikten och därmed även få fram anslagsenergin via en snarlik typ av beräkning från processorn. Reflektorerna kan sedan se olika ut, en del har halvtransparenta skärmar, andra använder himmelen eller ett innetak, andra har byglar precis över givarna så att man skjuter igenom en ”tunnel”.

Nackdelen med dem alla är att de måste ha rätt ljusförhållanden för att registrera pålitligt.

Chrony Beta representerar en äldre typ av kronografer som består av mängder med delar.

Har man det så fungerar det bra, har man det inte så fungerar det däremot uselt. För att bättra på oddsen så har mer utvecklade versioner egna ljuskällor inbyggda i form av UV lampor som ger ett korrekt sken i mätzonen helt oavsett yttre ljusförhållanden.

Vill man emellertid göra sig helt oberoende av ljus så är radar rätt väg att gå. Radar är emellertid lite dyrare men den fungerar alltid helt oavsett ljusförhållanden eftersom den arbetar med ljudvågor istället för ljus.

Nästa felkälla är skottvinkeln och den tolerans för skottvinkel som är inprogrammerad i själva kronografen.

När man använder en kronograf så är det alltid viktigt att man skjuter helt horisontellt, inte bara för att minska risken för att kronografen själv ska bli sönderskjuten. Om man skjuter diagonalt så förändrar man avståndet som projektilen färdas mellan den första givaren och den andra. Om avståndet blir längre så får man en annan hastighet än den korrekta och för att motverka detta så genomför processorn ingen beräkning om skottvinkeln mellan givarna är felaktig och då belönas skytten med ett felmeddelande - som regel att givare 2 missas - detta för att eliminera att en felaktig hastighet presenteras.

Här är lösningen att vila pipan mot något så att vinkeln hela tiden blir korrekt alternativt se till så att en pipmonterad kronograf inte ”trampolinsvajar” vid avfyrningen, exempelvis om kronografen sätts fast med gummiband eller på ett fjädervapen med rejäl rekyl.

Slutligen så är det tredje problemet tryckstöten ur pipan.

Efter projektilen så kommer det ju - som bekant - en tryckstöt av ”överbliven” luft, den tryckstöt som alstrar själva skottljudet från ett PCP eller Co2-vapnen. Många kronografer är förbluffande känsliga för tryckstöten och i synnerhet om denna levereras av ett Co2-vapen. Blir det en miss i registreringen av den här anledningen så brukar kronografen kommentera utfallet med att givare 1 missas.

Airchrony Mk 2 har elektroniken öppen men är fortfarande ett utmärkt val.

Lösningen på detta är att helt enkelt öka avståndet mellan kronografen och mynningen, alternativt förse mynningen med en ljuddämpare eller liknande som sväljer det mesta av tryckstöten så att denna inte stör kronografen.

Ljuset, vinkeln och avståndet är alltså de tre variabler som man själv relativt enkelt kan påverka för att säkerställa att kronografen får bästa möjliga förutsättningar att mäta korrekt.

Det är först när man har kontrollerat så att dessa tre omständigheter är korrekta som man kan börja ifrågasätta själva kronografens tekniska förmåga. Har man nu allt rätt men man ändå får konstiga resultat eller (än mer vanligt) missade mätningar så finns det ett par enkla saker till som man själv kan kontrollera och åtgärda.

Till att börja med – är kronografen hel och ren?

Lika sant som att barn alltid väljer röd saft framför gul så kommer en luftskytt förr eller senare (beroende på rutin, skicklighet och tur) att skjuta sönder sin egen kronograf!

Detta är allt från genant via dyrt till rent utsagt farligt, beroende på hur man gör det och vilken typ av vapen som man använder.

Har man tur så träffar man ingen vital del i kronografen och den kan då fungera helt normalt efteråt, bortsett från vissa finishskador. Har man däremot otur och sätter projektilen rakt in i processorn eller liknande så kan man skapa ett - Game Over - direkt varvid kronografen stendör.

Generellt sett så är återförsäljarna och tillverkarna mycket avvisande till reklamationer på kronografer som har skotthål eller inplacerade diaboler men flera fabrikat har ett bra sortiment av rimligt prissatta reservdelar eftersom de också är väl medvetna om de uppenbara risker som kronografer blir utsatta för när ägarna skjuter långa tröttande serier på kvällskvisten och koncentrationen brister.

Airchrony Mk 3 är dubbelt så dyr som Mk 2 men mer inkapslad.

När man väl (inte om) skjuter sin kronograf så måste man vara noga med att inspektera de skador som ofelbart uppstår. En träff i plåt ska inte bara avfärdas. Detta eftersom plåten kan böja sig konvext inåt kronografen och sedan exempelvis flytta en givare eller knuffa till den så att det uppstår ett glapp mellan givare och kretskort. Ser allt okej ut så får man vara vaksam den första tiden efter träffen för att se om driftsäkerheten förändras eller inte.

Nästa bekymmer, som förbluffande många missar, är att kronografer blir smutsiga!

I synnerhet om man skjuter med potenta vapen så kommer det en mikroskopisk kvast med blydamm, smörjmedelsrester och liknande med tryckvågen efter projektilen. Detta stoftmoln landar då inte sällan på eller i kronografen där det kan lägga sig över givare/sensorer eller till och med själva elektroniken.

Här säger det ju sig självt att ett damm liknande lager över transparenta givare eller reflektorer inte är något som blir gynnsamt för pålitliga mätresultat. I detta läge så är en topz med vita toppar helt rätt beväpning för att inspektera och rengöra vitala delar till gagn för god funktion.

Avslutningsvis: Korrekt använda är dagens kronografer oslagbart användbara, prisvärda och pålitliga men precis som själva vapnen vi använder så kräver de att man använder dem på rätt sätt och sköter om dem korrekt för att de ska fungera optimalt under lång tid framöver.

Expanderande projektiler för luftvapen?

  Predator Pellets tillhör de bästa jaktdiaboler som jag någonsin har prövat själv!

Hur är det egentligen med så kallade "expanderande projektiler" för luftvapen, fungerar de verkligen i verkligheten eller är det bara skönskrivning från marknadskrafterna?

Som de flesta har sett så marknadsförs det mängder med så kallade expanderande projektiler som huvudsakligen är riktade till luftvapenjägare med argumentet att de slår ett större hål i målet och därmed ökar sannolikheten att målet fälls direkt på skottplatsen. 

Numera så finns det generellt sett två huvudtyper av expanderande projektiler som man måste särskilja från varann. Dels har vi traditionella diaboler och dels så har vi de modernare slugsen, avsedda för kraftfullare PCP på företrädesvis lite längre avstånd.

Oavsett typ av projektil så krävs det dock några gemensamma nämnare för att en expansion ska äga rum.

1. Projektilen måste ha en utformning i form av konstruktion och materialval som innebär att de ska kunna expandera rent fysiskt. I de flesta fall så innebär detta någon slags kavitet (konkav fördjupning) framtill samt en förhållandevis mjuk materiallegering, projektiler av mycket hårda material, exempelvis stål, har ju måste svårare att expandera än mjuka material (som exempelvis bly).

2. Nästa kriterium är att målet måste ha lagom konsistens. Skjuter man mot ett mycket mjukt material så sker det helt enkelt ingen expansion eftersom projektilen tenderar att passera rakt igenom målet utan att bjuda tillräckligt med motstånd för projektilen att bromsa upp mot och därmed kunna expandera. 

Hur har då projektiltillverkarna löst detta?

I fråga om diaboler så är dessa i regel plattnosdiaboler som förses med en spets av plast eller metall för att ge projektilen en högre BC inför dess färd mot målet. När projektilen sedan träffar målet så ger den närmast rätvinkliga huvudformen så goda förutsättningar som möjligt till en expansion, förutsatt en mjuk projektillegering samt ett tillräckligt hårt mål. Fungerar inte detta så har man i alla fall den trubbiga huvudformen till godo som ger sämre penetration än vanliga rundnosdiaboler och därmed en bättre skottverkan.

Slugs däremot är designade ungefär som kulor till krutvapen, de är koniska (för bra BC) och har sedan ett hål i sin spets för att med hjälp av denna kunna fläka upp sig likt en utslagen ros vid anslaget på målet.

Fungerar de bra då?

Diaboler fungerar bra, under vissa förutsättningar.

Som regel skjuter man ju diaboler på relativt korta avstånd och då fungerar deras lägre BC, relativt vanliga diaboler, rimligt vettigt och många moderna expanderande diaboler har faktiskt riktigt imponerande bra praktisk precision.

Den lägre hastigheten hos diaboler jämfört med slugs gör också att de får svårare att penetrera sina mål - och ju sämre penetration - desto högre sannolikhet för expansion. Då hastigheterna är måttliga så kan också projektilens legering vara mjuk, de måttliga krafterna gör att de håller sin form bra ändå och överlever därmed avfyrningen utan att deformeras på ett alltför negativt sätt, till nackdel för den praktiska precisionen. Mjukheten av materialet blir sedan en gynnsam fördel vid anslaget då mjuka projektiler lättare expanderar.

Numera så finns det alltså expanderande projektiler som vid sansade hastigheter (under 700 fps/210 mps) och mot mål av typ duva, skata, kaja och liknande faktiskt expanderar på ett märkbart effektivt sätt vid anslag på 10-40 meters avstånd, distanser där de faktiskt också har fullt jämförbar praktisk precision med bra rundnosdiaboler. 

Den här tekniska utvecklingen har inneburit att luftvapenjägare på effektbegränsade marknader, typ England, allt mer har börjat övergå till kaliber 177 istället för den tidigare så dominerande kaliber 22. En flackare projektilbana som gör det enklare att träffa rätt kombineras nu med en skotteffekt i målet som mer eller mindre blir likvärdig med forna tiders kaliber 22 då dessa användes med rundnosdiaboler. Visst kan man sedan få ännu bättre effekt med dessa expanderande projektiler också hos kaliber 22 men dess trots allt sämre BC kombinerat med den betydligt mer krökta och vindkänsliga projektilbanan ger ändå övertaget till kaliber 177 när alla faktorer sammanvägs.

Slugs av den här typen är en relativ nyhet till luftvapenvärlden.

Slugsen då?

Här beror resultatet helt på vilken konsistens som projektilen möter i sitt mål. Ofta så har luftvapen som används med slugs till jaktändamål en betydligt högre anslagsenergi än vanliga diabolskjutande luftvapen, som regel minst 40 joule. Skjuter man då ett, relativt sett, mindre mål som exempelvis en ringduva så blåser slugsen bara rakt igenom med hög hastighet utan märkbar expansion. Som regel spelar detta ingen roll för målet som med största sannolikhet tas av daga oavsett. 

Skjuter man däremot större mål, säg ett däggdjur av samma format som en större katt/räv eller en stor fågel, exempelvis en välvuxen mås eller gäss, så har de tunga slugsen och deras extremt höga anslagsenergi fördelen av att de kan slå igenom även täta kroppstrukturer som skelettdelar och ändå förmå en total penetration. Huruvida det sker en expansion eller inte spelar sannolikhet ingen större roll här heller, slugsen är i regel för kompakta för att kunna expandera effektivt.

Den största fördelen som jag ser hos slugs är dess höga BC - vilka kan nå 0.075 och det är en avsevärd förbättring över motsvarande rundnosdiaboler på 0.033 - en enorm praktisk skillnad.

För jakt så ligger alltså styrkan i möjligheten att med acceptabel praktisk precision kunna nå mål mycket längre bort under mycket svårare förhållanden än vad som är möjligt för motsvarande diaboler, snarare än att de skulle ge en extrem expansion med proportionellt ökad möjlighet att fälla målet på skottplatsen. 

En favorit från förr..

En fin promenad i skog och mark blev det idag (klicka för större bild).

En gång i tiden under våren 2003 så var jag på en Jakt och Skytte-mässa i Jönköping, på Elmia. Där köpte jag ett trevligt litet skjutmål från Caldwell, England. Exakt vad som hände med just det där målet vet jag inte, sannolikt blev det stående utomhus och rostade bort eller så blev det sönderskjutet av alltför kraftfulla vapen, ett inte helt ovanligt öde för många metallmål eller kulfång.

Hursomhelst så har jag ibland tänkt på det med saknad och när jag till sist hittade ett identiskt på Caboom för hyfsade 199 kr inklusive fri frakt så blev det affär. Det nya målet fungerade precis som det gamla, en samling stålpinnar och roterande skedar som igenom en smart konstruktion kan återställas igenom en träff på den översta skeden.

Lite skramligt men enkelt och genialt, till ett bra pris.

Det enda som är lite klurigt med målet är att man måste sätta det åt rätt håll för att det ska fungera. Vidare så krävs det ett relativt plant underlag och då målet är lackerat från fabrik så brukar det fungera bäst när det är lite inskjutet efter ett tag då alla skedar har rört sig såpass mycket att de har skavt bort färglagret som ger deras rörelse en viss tröghet.

Korrekt montering är med markpinnarna riktade framåt, här ser man en sked uppskjuten.

Förutom att målet är billigt och enkelt så är det dessutom hyfsat smidigt att ta med sig ut i skog och mark, liksom förvånansvärt förnöjsamt att använda. Mitt minsta PCP är ju inställt på mycket låg effekt och ger bara 5.00 joule vid mynningen, på 20 meters avstånd återstår då 3.75 joule med JSB RS, vilket dock räcker för att slå runt skedarna. Om man däremot använder 30 meter så räcker kraften inte med 3.30 joule. För skojs skull gjorde jag en liten film på 10 meter där skedarna träffas av 4.25 joule.

Ett mycket trevligt litet mål minsann..

Nu kan man notera att skedarna hängde sig ett par gånger i filmen ovan men detta beror inte på otillräcklig kraft utan på att skjutmålet är helt nytt med färg på ytorna som bromsar skedarnas rörelse samt att målet inte stod helt rakt, något som är mycket viktigt för en riktigt bra funktion. De flesta rekommenderar målet för max 16 joule men jag skulle nog själv säga max 10 joule på 10 meter för bästa livslängd och funktion.

En ryggsäck räcker för allt som man vill ha med sig ut.

Förutom målet så har jag idag prövat lite utrustning på en tur ut. I ryggsäcken så kan jag lägga in vapnet placerat inuti dess vanliga "datorväska", ett skjutmål, ammunition och den demonterbara prydnaden för pipan. När man sedan vill skjuta så behöver man inte vika ut eller montera ihop en byggsats utan vapnet är i princip redo att användas direkt ur väskan. Vill man sedan ta sig ut till platser med färre besökare och dit bilar inte kommer så är en ryggsäck alltid bra eftersom man både kan ha den på ryggen när man cyklar såväl som när man fotvandrar i oländlig terräng. Utrymme finns dessutom för avståndsmätare, buddybottle och annat som kan vara bra att ha med.

Efter de senaste två veckornas ovanligt stränga vinter med ned till -19 grader och ett par hyfsat rejäla snöfall så har nu vädret slagit över och på bara ett par dagar gick vi från sträng kyla till +7 grader varmt. Redan nu går solen ner 1730 på eftermiddagen och om en månad så är våren här på riktigt. Då ska det bli betydligt mer utomhusskytte!

JSB RS - med varierande priser..

För 149 kr så får man dock en varningstejp på köpet..

En av de mest populära diaboler för luftvapen med måttlig effekt är JSBs fantastiska RS. Den här diabolen har ju varit med oss en massa år och fungerar utmärkt som allroundprojektil för alla möjliga användningsändamål. 

Något man måste notera är att dessa diaboler har en stor variation av priser, från 68 kr upp till 149 kr!

I veckan så handlade jag ett skrymmande skjutmål från Caboom och passade då på att köpa ett par burkar RS och en packe måltavlor. Egentligen så var jag mest sugen på skjutmålet, som Caboom hade ett mycket bra pris på, men då Caboom har den utmärkta fördelen att de erbjuder fraktfritt på beställningar över 500 kr så passade jag på att fylla upp med lite bra-att-ha saker som jag ändå brukar köpa, därav två askar diaboler och hög med måltavlor.

Fri frakt är naturligtvis tilltalande och vissa saker hos Caboom är onekligen mycket prisvärda - dock inte alla.

Under andra varumärken så blir det en annan prisnivå.

JSB RS är en diabol som väldigt många saluför och då till högst varierande priser.

En del av dessa diaboler säljs under JSBs eget varumärke och andra har varumärken från andra tillverkare. Normalpriset på RS 4.52 brukar ligga på runt 100 kr, men spannet i prissättning är som sagt stort.

Vill man betala mera så kan man, som sagt, köpa från Caboom och Skyttespecialisten - den förstnämnda begär 149 kr och den senare 139 kr. Intressant nog så uppger Skyttespecialisten ett "ordinariepris" på imponerande (förfärande?) - 159 kr! Den prisnivån är man inte ensam om tyvärr, också Out North begär exakt 159 kr.

Vill man betala mindre så finns ju Hurricane och Skytteservice med 89 respektive 95 kr men allra billigast blir dessa diaboler under andra varumärken. Billigast jag har hittat här är Cometa RS som kostar blott 68 kr hos Skyttespecialisten, lite lustigt med tanke på Skyttespecialistens prisläge för dessa under JSBs eget varumärke.

Det är alltså en bra idé att kika runt för bästa pris och inte glömma att räkna in fraktkostnaderna därtill.

Leupold EFR 3-9/33 EFR Freedom!

Jag har använt Leupold EFR under mer än 20 år nu och de är fortfarande marknadens bästa val.

Redan 2001 så köpte jag mitt första Leupold EFR. På den tiden så hette modellen VX-I och hade både blank ytfinish samt rheostat-justering av rattarna vilken dels hade myntskåra och dels helt klicklös justering. Jag vill minnas att jag betalade 2995 kr för siktet hos dåvarande Vildmarkcity och det var på den tiden en ansenlig investering. Lyckligtvis så blev jag väldigt nöjd med siktet och trots att jag hade en mängd andra sikten vid samma tidpunkt och åren därpå så hade Leupolden alltid en favoritplats på ett av mina då mer ofta skiftande vapen. I början av 2000-talet så använde jag ett flertal Simmons, inte minst i WCR-serien, Bushnells, Simaluxerna (importerade av ProGunner) samt den magnifika Light Stream (som man kanske borde ha haft kvar).

Efter sju år så fick jag dock ett erbjudande som jag inte kunde motstå, möjligheten att köpa en helt ny EFR med den uppdaterade versionen VX-II. Detta sikte hade matt finish, klickjustering av rattarna och en ännu bättre optik! Siktet var köpt av en entusiast och låg nytt i kartong, helt omonterat, då han fick annat fokus och ville avyttra siktet till förmån för annat. Det begärda priset var bara 3500 kr och jag köpte det direkt. För att finansiera inköpet, jag hade ju precis köpt hus och hade två små barn hemma, så fick jag sälja mitt gamla VX-I och det såldes direkt för 2500 kr.

Förvånad kunde jag alltså notera att jag bara tappade 500 kr på 7 års ägande och detta kändes ju bra när jag köpte ett sikte för ännu mer pengar, 3500 kr. Ännu bättre kändes det då Leupold steg rätt hårt i pris de kommande åren och redan för ett tiotal år sedan så kostade ett nytt VX-II hela 4995 kr. 

Nu har ytterligare 13 år förflutit sedan inköpet och då siktet fortfarande är som nytt så känns det inte otroligt att jag skulle kunna få tillbaka mina 3500 kr igen om jag nu skulle sälja det. Detta är dock inte lika givet som man kanske tror eftersom de sista VX-II faktiskt såldes nya för $399, bara 2 år sedan under 2018. Anledningen till detta fenomen är att modellserien utgick och ersätts numera av Freedom-serien, lätt identifierbar igenom sitt fyrkantiga ratthus. 

Precis som alltid med Leupold så är det inga revolutioner som presenterades, det handlar nästan alltid bara om försiktig finputsning, detalj efter detalj, i ett mycket måttligt tempo. Nu har optiken blivit ännu lite bättre, liksom utformningen av rattarna och dess växelhus i en sakta och nästan sävlig evolution. 

Vad är det då för sikte - varför behåller man samma sikte i 13 år och är modellserien trogen i flera decennier?

Till att börja med så är detta inget sikte för Field Target eller Benchrest. Det finns ingen elektronik eller högteknologiska finesser som belysta riktmedel, bildförstärkning eller 4K HD-kamera. Inte heller kan man hitta avancerade hårkors som Mildot eller sidohjulsjustering av parallaxen. 

Leupold EFR är små och lätta sikten med justerbar parallax på objektivet, en klassisk entums tub och en förstoring på mellan 3 till 9 gånger. Rattarna är tämligen rutimentära med myntskåra och skruvlock. Visuellt sett (utom då nya Freedom) så ser det ut att kunna vara från slutet av 1970-talet likaväl som 2018. 

Men för den vanlige rekreative luftskytten som skjuter på 10-30 meter under högst växlande ljusförhållanden så är en EFR med kanske 6 gångers förstoring svår att slå och samma sak för luftvapenjägaren ute på exempelvis skyddsjaktsuppdrag. Ska man fokusera på anledningen till EFRs starka ställning så ligger dessa i de traditionella kärnvärden som Leupold förmedlar - en enastående optisk kvalité och en fantastisk känsla av soliditet.  

Man kan säga att dessa sikten fungerar ungefär som ett par äldre och väl ingångna jeans - de sitter alltid rätt och känns alltid perfekt sköna att använda. De är faktiskt så behagliga att man saknar dem när man inte har använt dem på ett tag och när man väl använder dem så funderar man över varför man helt enkelt inte alltid använder dem.

Just att man har svårt att sätta fingret på konkreta fördelar gör dem svåra att beskriva, det är helt enkelt en känsla av att de alltid upplevs som rätt och att de alltid passar perfekt för nästan alla normala användningsändamål. 

Ännu så har jag inte prövat den nya Freedom-serien själv och trots att de redan har funnits ute i snart 3 år så kommer det säkert att dröja ett bra tag till just bara eftersom jag trivs så fint med min gamla VX-II. Den enda vettiga anledningen är kanske i så fall ren nyfikenhet och ekonomiskt sett så är det kanske ingen dum idé. En ny Freedom kostar under $400 och skulle jag få tillbaka säg 3000 kr så vore det kanske en rimlig uppgradering?

Att köra samma sikte i 13 år för 500 kr och sedan lägga 1000 kr emellan är ju inte orimligt. Då har jag kört två sikten under 20 år för 1000 kr i värdeminskning och sedan lagt 1000 kr upp på ett helt nytt sikte som säkert kan vara med mig i minst 10 år till utan problem. Enda kruxet är väl kanske att jag fortsatt skulle vara precis lika nöjd i ytterligare ett decennium med den EFR som jag redan använder.

Detta är ju detta som är problemet med dessa Leupods - deras tidlöshet gör att man aldrig tröttnar på dem och dess egenskaper är ju precis lika bra nu, som när de var helt nya en gång för alla dessa år sedan...

Liten och praktisk!

Luxfer 500 cc Daytripper med AP-valve från Best Fitting UK

Som de flesta läsare säkert känner till så har jag sedan ett antal år använt en buddybottle för att slippa släpa runt min 7 liter stora och 11 kg tunga (tomvikt) Faber dykflaska för fyllning i fält.

Det hela har fungerat väldigt bra men då jag nu har blivit utan manometer hos min 1701, på grund av konverteringen till bullpup, så jag har fått komplettera buddyn med en separat manometer varvid jag också passade på att lägga till en 10 cm lång fyllslang för ytterligare smidighet i hanteringen.

Själva buddyn är ju en sedvanlig 500 cc Luxfer och den får fyllas med maximalt 250 Bar.

Dock så brukar jag fylla 260 Bar och då får jag 6 fulla fyllningar till min 65 cc stora tub som arbetar mellan 190-110 Bar. Då kan jag nå 60 bra skott vid 5 joule, 30 bra skott med 10 joule och blott 20 bra skott vid 15 joule så jag får därför 360, 180 respektive 60 bra skott extra med buddyn, utöver de skott som finns i den fulla tuben när man åker ut i skog och mark.

Best Fittings, som jag köpte grejorna ifrån, brukar kalla 500 cc buddys för ”Daytripper” och det är nog ingen dum benämning, man får nog ungefär vad som behövs för en dags skytte – i alla fall om man håller sig på de lägre effektnivåerna. Rent tekniskt så fungerar buddyn precis som en dykflaska fast med allt i miniatyr.

Jag har utrustat mitt exemplar med 2 mm slang för att få en långsammare överföring av luften till tuben (det finns ju även 3 mm på marknaden) och den nya manometern är en Wika av lite större format med 1.60 procent maximal felvisning. Kranen är från AP Valves i England och har en riktigt bra mekanisk känsla, så att man påtagligt kan känna förtroende för hanteringen och slippa överraskande ”ketchup-effekter”.

En skillnad jämfört med dykflaskans Poseidon-kran är att AP:n använder en tryckknapp istället för en skruv till att avlufta trycket i slangen efter överföringen. Det hela är en smaksak kanske men knappen är onekligen betydligt snabbare till priset av att dess tryckstöt blir med ljudlig och kan verka överraskande för ovana användare.

Tomvikten på en komplett Daytripper ligger på 1130 gram komplett och prislappen är £129 + frakt.

Efter den första bekantskapen..

Här har vi 50 cm bullpup som kan justeras mellan 5.00-15.50 joule! (klicka för större bild)

När jag nu har bekantat mig med min Crosman i Rapid-70s nya bullpupkonfiguration så har jag gjort lite iaktagelser. Till att börja med så lossade pistolgreppet, ja inte lossade så att det separerade men tillräckligt för att kännas glappt. Tyvärr så måste man i praktiken riva nästan hela vapnet för att kunna åtgärda problemet. Förmodligen så beror glappet på att man tenderar till att lyfta och hantera vapnet i just pistolgreppet och dess infästning i förstocken är bara två skruvar utan någon form av låsbrickor. Lösningen blev lite lim samt ordentligt åtdragna skruvar. Hittills så har det fungerat utmärkt.

Ett kindstöd gör underverk för ergonomin på en bullpup..

Nästa sak jag kunde konstatera var värdet av ett bra kindstöd. Här köpte jag ett löst kindstöd till FX Airguns Bobcat hos Hurricane för ca 340 kr inklusive frakt, vilket levererades dagen efter inköpet. Kindstödet skjuts på kilbasen med handkraft och sitter sedan fast med sin egen friktion. Det finns förvisso hål för en skruv, uppifrån och ner mot kilbasens topp, men den var aldrig nödvändig. Kindstödet passade perfekt och enda nackdelen är att jag måste ta bort det för att kunna byta transferport - något som jag iofs mycket sällan gör i praktiken. 

Här ser man hur ihålig kolven är samt hålet i bakstycket som används till att justera mekaniken.

När allt var på plats så kunde jag emellertid konstatera att laddningen måste ske igenom en väldigt liten rektakulär öppning under kindstödet på höger sida om vapnet, ett riktigt litet "brevinkast". Först blev jag bekymrad men efter att ha testet ett tag och fått in snitsen så gick det helt utmärkt att ladda både snabbt och träffsäkert. Tricket var att använda diabolens framtunghet samt rundade huvud för att kunna peta in diabolen så att den hamnar rätt. 

Nu ska det bli lite mera skjutande så får vi se om det framkommer något annat av intresse...