Jakt med luftvapen!

  Det kvittar om man skjuter små eller stora villebråd, vissa grundläggande principer är desamma. 

Inte sällan så får jag mail eller meddelanden med frågor om olaglig jakt. Vanligtvis så är det någon som frågar hur man på framgångsrikaste tänkbara sätt kan skjuta villebråd X med hjälp av luftgeväret Y. Ett bekymmer med den här aktiviteten - som de flesta emellertid är fullt införstådda med - är det faktum att detta är en olaglig verksamhet.

Jag har två invändningar mot den här sysselsättningen, just med tanke på att den inte är laglig;

1. Det kan ge konsekvenser för den enskilda individ som pysslar med detta

2. Det kan ge konsekvenser för luftskyttet på sikt, igenom en förändrad lagstiftning

Vanligtvis så brukar de flesta skjuta vad de nu skjuter på ett diskret sätt, för att minimera risken att bli ertappad. De vet också att om någon skulle se dem så brukar gemene man överlag inte ha någon invändning över att antalet skator i kvarteret reduceras. Man är emellertid dock medveten om att det finns fågelvänner, självpåtagna ordningspoliser och andra som de facto gärna skulle rapportera en olaglig jakt, inte minst om den sker på ett etiskt tveksamt sätt.

Det är just dessa kategorier människor som den illegale jägaren huvudsakligen och rättmätligen fruktar. 

Konsekvenserna för hobbyn däremot brukar individen mer sällan beakta men faktum är att om luftvapen till exempel börjar förekomma i lokalblaskan som problemobjekt så kan detta över tid erodera bort de mer förmånliga delarna av vår lagstiftning, exempelvis att luftvapen inte kräver skottlossningstillstånd inom tätbebyggda områden.

  Utan rätt förhållningssätt så kan man aldrig nå en effektiv framgång!

Att skjuta mindre djur, företrädesvis diverse fåglar, behöver inte vara så svårt med ett bra luftgevär men det finns ändå en del saker att tänka på, bortsett ifrån vetskapen om att aktiviteten är olaglig och därför egentligen inte bör utföras överhuvudtaget, i det första rummet räknat. 

Med andra ord - bedriv inte olaglig jakt men om du ändå av någon anledning beslutar dig för att göra detta, gör det på ett så smart sätt som möjligt. Detta både för din och för vår skull samt inte minst med hänsyn för det tilltänkta villebrådet.

Det är med den bakgrunden som jag kan ge följande teoretiska vägledningar i frågan.

JA - det går utmärkt att jaga med luftvapen och även så med "klena" licensfria luftvapen. Detta då förutsatt att man anpassar vapnets förmåga efter matchande mål och räckvidder. Generellt sett så gäller principen om att ju klenare kaliber, desto viktigare är skottplaceringen och ju högre utgångshastighet, desto längre effektiv räckvidd. 

Det absolut vanligaste felen som färska luftvapenjägare gör är att man skjuter på för långt avstånd och man siktar rakt på målet.

Vad gäller avstånd så hänger detta intimt ihop med skottplaceringen, alltså ju längre avstånd som man skjuter över, desto svårare är det att träffa på exakt rätt punkt, den som man siktar mot. Liksom inför alla uppgifter så ökar sannolikheten till framgång om man övar och inför jakt så måste man öva på enkla mål - alltså måltavlor eller andra icke levande och lämpliga föremål. Alla levande mål har ju en träffzon som man vill träffa inom. Det är den ytan som man måste öva upp förmågan att alltid träffa på.

Till detta så måste man även lägga till en "jaktfaktor", alltså den press man drabbas av i ett "skarpt läge".

Man kan alltså skjuta imponerande bra på en måltavla men ändå skjuta gravt illa mot ett levande mål. Detta eftersom man känner tidspress, man vill skjuta innan målet flyger iväg, samt att man kanske skjuter i en lutning och under andra förutsättningar än vad man är van vid, typ som i en annan skjutställning.

En bra huvudregel är därför att halvera den tänkta räckvidden.

Skjuter man alltså regelbundet (10 korrekta träffar av 10 skott vid varje givet tillfälle) inom en enkrona på säg 25 meter, med "fältmässiga" skjutställningar, alltså igenom att använda diverse improviserade stöd - då bör man kunna jaga på kanske 15 meters avstånd, i bästa fall.

Igenom detta så "kompenserar" man för "jaktfaktorn" och dessutom för eventuella oförutsedda försvårande omständigheter såsom en vindpust, en ovan skjutposition eller en udda skjutvinkel.

Skapar man igenom ett lämpligt skottavstånd den säkerhet som krävs för att känna sig trygg med att träffa, då har man också skaffat sig råd att mera omsorgsfullt välja var på målet man önskar träffa. Kan man lägga skotten rätt, på de träffzoner som är vitala hos målet, så ökar sannolikheten att den faller på platsen högst dramatiskt.

Förutom att villebrådet slipper lida så belönas den framgångsrike jägaren med belåtenheten av att ha gjort ett bra jobb. Detta skapar då ett självförtroende som i sin tur ökar möjligheten till framgång nästa gång, förutsatt att man inte frångår de principer som gjorde nyss förevarande skott framgångsrikt. Man får alltså inte låta framgången stiga åt huvudet och öka räckvidden eller på annat sätt förändra de variabler som i hög grad påverkar utfallet.

  Långa avstånd ställer avsevärt högre krav på skytten.

Med stigande vana och framgång efter en längre tid så minskar successivt "jaktfaktorn" man får alltså mindre puls av själva situationen och det är då - först då - som man kan "flytta fram" sina positioner igenom att drista sig till längre skottavstånd, inte innan dess. Ett annat fenomen som brukar uppstå vid samma fas i erfarenheten är att man ibland inser att det är smart att släppa tveksamma skott, man vet ju att det förr eller senare kommer ett bättre läge. Om man gör detta så håller man sitt "trackrecord" rent och undviker missar eller än värre skadeskjutningar. 

Man börjar inse att en miss eller ett vådaskott inte bara är retfullt för skytten eller tragiskt för det tilltänkta målet utan det gör även att man "snavar" i framgångstrappan. Misslyckanden skapar nämligen misslyckanden och framgång föder framgång - av den anledningen så är det bättre att släppa ett tveksamt läge än att rubba sitt eget flyt.

Börjar man bli osäker, på grund av att man missade sist, ja - då är risken att missa igen överhängande.

Undvik därför detta igenom att bra ta säkra skott, sådana som känns rätt. 

Visst, man kan missa ändå - shit happens. Men allt är inte förlorat bara igenom detta, om man bara tar tillvara på misslyckandet igenom analysera missödet och lära av detta. Då kan man vända missen till en relativ framgång. Betänk dock att ett bra misslyckande är alltid sämre avsevärt sämre än en komplett framgång. 

Avslutningsvis så om man känner att man måste jaga olagligt så gör det ändå på ett så smart sätt som möjligt, både för din, vår hobby och inte minst villebrådets skull. Korrekt hanterat så är luftvapnet ett formidabelt jaktredskap men fel hanterat så kan man enkelt drabbas av förbluffande olustiga konsekvenser.

Vad får man för ingening?

Även billiga PCP kan bli bra köp - det ska bli spännande att följa PCP-versionen av QB-serien....

Nu när superbilliga PCP har kommit ut på marknaden, alltså vapen under 2500 kr, så uppstår naturligtvis frågan vad man får eller inte får för sina pengar. Symptomatiskt för billiga vapen är en varierande kvalité. Tillverkaren släpper alltså ut lite vad som helst och har inte "råd" att kassera exemplar som är något substandard. Får man ett bra exemplar så har man alltså tur, i de flesta fall så får man ett normalt exemplar men betydligt fler får tyvärr ett dåligt exemplar än vad som är brukligt hos dyrare vapen.

Man får alltså chansa lite men skulle man få ett värdelöst ex och inte kan reklamera det så går det alltid att flippa det till någon mindre nogräknad eller i värsta fall sälja den som delar. Oavsett vilket så blir den ekonomiska förlusten blygsam och aldrig mer än de små pengar som man gav för den. En förlust på 2-3000 kr blir det ju minst på ett dyrare PCP oavsett när eller varför man säljer det. 

Därefter så köper man en ny och litar på sannolikheten att man förmodligen inte får ett uselt ex två gånger i rad. Visserligen så blev budgetvapnet nu något dyrare men i gengäld så kanske man har haft möjlighet att skruva isär och ihop sitt första vapen, där det inte är någon fara om något i mekandet går snett, så då har man fått lite läropengar. Det nya exemplaret som kan nu köper har man då bättre kunskaper att meka med, om behov uppstår.

Säkerheten då?

Billiga PCP använder billiga komponenter, detta är logiskt och självklart. Givetvis gäller detta även de tryckbärande komponenterna och eftersom ett flertal billiga vapen dessutom har låga systemtryck så inbjuder de till att bli handpumpade, ett fyllsätt som tyvärr ger luft av en lägre kvalité eftersom man ständigt riskerar att dra in fukt i de rostkänsliga tuberna. 

Väljer man ett billigt vapen och dessutom (vilket man inte bör göra) handpumpar dem så ligger det ett större ansvar på ägaren/användaren att regelbundet inspektera sina trycktuber och vid behov skrota ut. Köper man ett licensfritt PCP för 2500 kr och använder det i tio år så kan man ju med gott samvete sälja det för delar när tubens tekniska livslängd närmar sig, förutsatt att den har klarat sig utan rostskador fram till dess.

Värre då om man köper ett Air Arms eller annat dyrare PCP med samma typ av känsliga vapenfasta tuber för 7-8000 kr. Då är det inte lika roligt att skrota så alternativet blir då att försöka få fram en fräsch vapentub och bygga om vapnet från scratch. 

Billiga vapen kräver alltså ett lite annat förfaringssätt än de dyrare och ägaren får oftast vara lite mer bekväm med att greja med sitt vapen, både i förebyggande underhåll och för ett fintrimma det så att man kan förmå det att prestera så bra som möjligt, exempelvis kröna om en tveksam mynning eller finputsa ett avtryck.

Givet detta så kan även ett superbilligt PCP ändå bli ett riktigt bra köp.

Triss i budget!

  Beeman Cheif - en QB78 som är fabriksbyggd som PCP..

Under det senaste året så har det kommit ut eller presenterats inte mindre än 3 stycken superbilliga PCP som borde kunna intressera en hel del fantaster som vill börja skjuta PCP. Idag så ska vi titta lite på dessa tre modeller och notera vilka saker som skiljer dem åt.

  Snowpeak 900 finns redan i Sverige och kostar 2500 kr

Niohundran har blivit populär över hela världen och kan redan idag köpas rakt över disk i Sverige. Detta är ett traditionellt vapen med trästock och som dessutom erbjuder ett självindexerande magasinsystem. Ägarna förefaller överlag vara nöjda och glada med modellen men den del har haft synpunkter på att den praktiska precisionen inte håller samman nivå som dyrare PCP från prisklassen 4000 kr och uppåt.

  Crosman Maximus har ett pris på $199 och frågan är om den också klarar 2500 kr här i Sverige?

Crosmans utveckling av Discoveryn, deras Maximus, har blivit populär i USA på grund av bra teknisk egenprecision tack vare en ny generation egenutvecklade pipor. Här erbjuds bara en syntetstock men med fördelen av fabriksmonterade rembygeldubb. Avtryckarsystemet är samma som för 2260 och inte speciellt sofistikerat, även om det kan förbättras avsevärt av en händig ägare.

Den sista modellen är den nyaste, Beemans PCP-version av QB78 som man hittills (under Shot Show) har benämnt Cheif. Detta är helt enkelt en QB med PCP-teknik och även här landar prislappen på $199. Precis som med Snowpeak 900 så får man en trästock men dock inget magasinsystem. Däremot så finns syntetstock som tillval och eftermarknaden för den här modellen torde vara gigantiskt om delarna är kompatibla med de Co2-drivna QB-vapnen. Med lite tur så bör även detta vapen kunna landa runt 2500 kr och QB-serien är överlag utrustade med ett riktigt vettigt avtryckarsystem som bör ligga ett pinhål över konkurrenterna i prisklassen.

Vilket ska man då välja?

Vill man ha magasinsystem och ett vapen fort så är Snowpeak rätt val. En bössa som även tilltalar traditionalisten. Om man däremot har precision som viktigaste kriterium så torde Maximus dra det längsta strået, mycket på grund av sin fina pipa och ett bearbetningsbart avtryckarsystem. Slutlingen så finns QB-serien för den som gillar att skapa ett helt eget PCP med mängder av tillval från eftermarknaden. Båda de sistnämnda har naturligtvis nackdelen av att de inte finns i Sverige ännu och vi därför inte vet vad de kan leverera samt till exakt vilken prisbild.

Meteorval!  

  BSA Meteor Mk V - överst 177 Standard, mitten 22 Super, nederst 22 Super - alla oskjutna.

Tidigare i veckan så fick jag frågan om vilken Mark av Meteor som jag rekommenderar och varför. Den klassiska BSA Meteor tillverkades ju en rad olika ”Marks” (Mk), som särskiljer de olika generationerna av modellen ifrån varann. Förutom dessa Mks så finns det även tidiga och sena subversioner av vissa Mks där viktiga detaljer skiljer dem åt varann inom samma Mk.

  Tidiga Meteor hade denna udda kilbas, avsedda för BSAs eget kikarsikte.

Sagan om Meteor började ju redan 1959 med Mk I och sedan rullade det på fram till 1994 då den sista klassiska Meteoren försvann och som ersattes av Mk VI, som huvudsakligen var en Gamo 400 med BSA-pipa. Varumärket Meteor har därefter funnits kvar men på helt andra modeller, så dessa lämnar vi därhän. Idag ska vi alltså koncentrera oss på 1959-1994 och de riktiga brittiska BSA Meteor, de som man i allmänhet avser när man talar om BSA Meteor.

  BSA Meteor Mk V har en karaktäristisk kort urfräsning under förstocken för den ledade spännarmen.

Så vilka är då mina val?

Jag har faktiskt två val. Den ena är ett modernt fieldrifle som fungerar fint även för modernt allroundbruk och det andra valet är lite mer av ett funktionellt samlarvapen, med en del tillkortakommanden i relation till de efterkommande modellerna.

  Meteor Mk II, överst en tidig version och nederst en sen version med vanlig kilbas och slankare stock.

Mk V

Man brukar ju lite skämtsamt säga att ingen modell är så bra som när den är på väg att läggas ner och detta stämmer mycket bra på den sista riktiga Meteoren, nämligen Mk V. Det här är den mest fulländade varianten och den är dessutom lätt att identifiera eftersom den har en ledad anspänningsarm undertill.

  Klassiska Meteor förutom Mk V har en lång skåra under förstocken för en spännarm utan led.

Detta är den helt unik med och alla tidigare Mks har anspänningsarmar i ett enda stycke. Den ledade anspänningsarmen ger en mindre skåra undertill i förstocken och själva förstocken blir därför starkare, samtidigt som den högerhänta skytten får en större komfortabel yta att nytta för sin vänsterhand.

  En tidig Mk II med den första typen av udda kilbas

Vidare så har den här versionen BSAs legendariska och synnerligen tåliga emaljfinish liksom det modernare pistonghuvudet för maximal effekt och slitstyrka. Visst är det fortfarande i grunden en gammal konstruktion och inte alls lika sofistikerad som exempelvis en Weihrauch HW30/50S men detta är utan tvekan den modernaste ”riktiga” Meteoren och fortfarande ett mycket trevligt och charmigt vapen med en enorm karisma.

  Sena Mk II har normala kilspår.

Mk II – late version

Ett par år in på 1960-talet så hade Meteor funnit sin form. Fortfarande så var metallen blånerad men nu hade man till sist bytt ut de lite besynnerliga fyra klackarna för kikarsiktesfäste till en lång modern kilbas. Den tidlösa Meteor-logotypen finns fortfarande kvar och modellen har en graciös, slank stock.

  Tidiga Meteorer hade den här underbart vackra logotypen.

Den allra vackraste och mest tidlösa Meteoren och dessutom med möjlighet att montera ett kikarsikte på ett vettigt sätt. En perfekt kombination av utseende och funktion. Visst blev senare Meteor tekniskt bättre med modernare pistonghuvud och anspänningsgeometri men detta är den själva arketypen för BSA Meteor.

  Mk IV med sin bleka stock av "Scandinavian hardwood", svensk bok!

Men Mk I och de övriga då?

Det är absolut inget fel på en Mk I men de fyra kilspåren gör det svårt att montera modern optik. Vidare så är de kvarvarande exemplaren av denna absolut första variant mest av allt samlarvapen, kännetecknade av sin unika stock med sina längsgående (och smutssamlande) räfflor på förstocken. Lejonparten av Meteorer i Sverige är emellertid huvudsakligen Mk III och spridda skurar av övriga varianter.

  De nyare Meteorerna hade en stramare logotype

Självfallet så är de ungefär lika bra/dåliga som övriga versioner men de står inte ut på samma sätt som Mk II och V. Exempelvis en Mk III Super är på alla sätt en riktig Meteor men ändå en smula anonym i sin talrikhet.

För den som vill göra ytterligare en nostalgitripp så kommer här en artikel ifrån tiden då det begav sig:

Länk:

http://www.shellysguns.co.uk/images/BSA_Meteor_Manufacture_1985_Airgun_World.pdf

Vad händer hos FX Airguns?

FX Airguns Streamline är det senaste vapnet från FX Airguns.

Jag fick i dagarna ett mail från en entusiast som undrade varför FX Airguns inte hade med någon stor nyhet på Shot Show, som ju gick av stapeln bara för några dagar sedan. Personligen så tycker jag emellertid att FX Airguns formligen har sprutat ur sig mängder av nyheter de senaste åren, även om det då inte råkade komma något nytt på just 2017 års Shot Show.

Vi har ju sett Bobcat 1 & 2, Wildcat och inte minst Impact samt Streamline, vilka tillsammans är tre helt nya och unika plattformar - bara inom loppet av de senaste tre åren.

Detta tror jag ingen annan tillverkare kommer i närheten av.

När man så har lanserat ett flertal nya och oprövade modeller så kan det rent av vara sunt att hålla lugnt ett mellanår för att koncentrera krafterna på att komma ikapp med produktionen och se till att antalet barnsjukdomar inte rasar iväg. 

Framöver då?

Jodå, jag är övertygad om att vi kommer att se ett stort antal nya modeller från FX Airguns även i framtiden. Ett av de absoluta kärnvärden som är intimt förknippade med FX Airguns är ju just innovation. Jag tror också att det kommer att bli svårt att ha en lika stark representation i instegsklassen som man tidigare har haft igenom Typhoon-serien, detta i takt med att det kommer in fler och fler prisvärda budgetvapen. Förmodligen så kommer man att röra sig uppåt på skala med olika medvärden för att kunna hålla prisbilden uppe. 

Sedan så kan det även bli tufft på USA-marknaden med tanke på utfallet i presidentvalet.

Att ha en protektionistisk president som uttalat vill bromsa och motarbeta internationell konkurrens på den egna hemmamarknaden kan slå hårt mot ett mindre företag med stort fokus just mot USA-marknaden. När sedan de amerikanska tillverkarna börjar få allt bättre modeller till allt bättre priser så försvåras situationen ytterligare.

Redan i nuläget så ligger instegsmodellen FX Airguns T12 Whisper Mk II med syntetstock på $699, vilket är $200 mer än Crosman Marauder. Detta då redan i nuläget utan framtida straffskatter eller liknande.

I den andra ändan av skalan däremot, säg mellan $2000-3000 så är spelrummet friare.

Här finns inte alls den konkurrensen och i synnerhet inte från amerikanska tillverkare. Samtidigt så är de fantaster som är beredda att betala $2500 för ett PCP inte alls lika priskänsliga. Vill de ha en modell så spelar det inte så stor roll om den kostar $2500 eller $3000 - tilltalas de av modellen så köper de dem. Vapen i den här prisklassen har också en helt annan lönsamhet och utan bra marginaler så dör verksamheten.

Jag tror därför att de europeiska tillverkarna kommer att röra sig uppåt samtidigt som kinesiska tillverkarna vinner mark nedifrån där de amerikanska tillverkarna på sin hemmamarknad kommer att besätta mellanprismarknaden.

Det ska bli väldigt spännande att se hur det hela utvecklar sig...

Den tidigare generationen!

Det ska bli spännande att se vad modellen med regulator kan prestera i relation till föregångaren ovan..

Slowshooting!

  Hur långsamt är det meningsfullt att skjuta diaboler med kaliber 22?

I ett tidigare inlägg så berättade jag om den nya Ultran, modell JSR, som har en maximal effekt på 6 fpe (ca 8 joule). Den här effekten är i sig självt inte så märkvärdig, om det inte vore för att den levererades ifrån kaliber 22. Många entusiaster här i Sverige anser ju inte att en anslagsenergi på 7-10 joule överhuvudtaget är meningsfull och de som gör det talar sig nästan alltid varm för just kaliber 177. 

Så, hur användbar är då kaliber 22 vid en såpass måttlig effekt som 6 fpe?

Om vi nu tittar på min egen BSA Ultra så fungerar den bra med JSB RS när den är ställd på 12 fpe. Detta är alltså den lättaste diabol som BSAs Ultror är kända för att precisionsmässigt sätt prestera bra med. Räknar vi då baklänges så innebär 6 fpe en utgångshastighet på 450 fps givet en projektilvikt på 13.43 grains. Räknar vi metriskt så handlar det då om runt 135 mps och 8 joule.

   En brant projektilbana minsann...

Om vi studerar grafen ovan så ser vi projektilbanan hos nyss nämnda .22 JSB RS med en utgångshastighet av 135 mps. Utifrån den så kan man konstatera att projektilbanan börjar sin användbara kurva vid 6 meter och den stiger sedan till ett maximalt överslag vid 15 meters avstånd där den går +25 mm. Sedan dalar den ner mot riktpunkten vid 25 meter där den går rakt på.

I praktiken så kan man alltså räkna med ett meningsfullt målskytte ut till 25-30 meter vid stationärt skytte när man kan klicka över/under. Mot mer improviserade mål så får man räkna med att ställa riktpunkten på 20 meter istället;

  Med 20 meter som riktpunkt..

Nu ser vi en helt annan projektilbana. Här börjar den vid 7 meter och når högsta punkt vid 14 meter med +11 mm. Därefter så dalar den mot riktpunkten på 20 meter. Man kan alltså konstatera att den måttliga effekten på 8 joule med kaliber 22 är fullt användbar på alla avstånd ut till 20 meter. Med rätt förutsättningar och en engagerad skytt så kan man räkna med 25 meter, kanske 30 meter under gynnsamma förhållanden. Allt bortom 30 meter lär bli väldigt krävande.

Duger det för mig då?

Tja, det beror ju på - främst på vilket astånd som man tänker skjuta. För den som har en radhustäppa eller liknande och alltid skjuter på 15-20 meter så fungerar ju den här effektnivån i praktiken precis lika bra som 10 joule, 16 joule eller 45 joule etc. Man är helt enkelt inom den funktionella zonen för ett vapen med 8 joule och kaliber 22.

Om man däremot alltid eller ofta har möjlighet att skjuta på 25 meter eller bortom detta, då kan effekten bli såpass låg att skyttet snarare blir frustrerande och det är ju naturligtvis aldrig roligt..

Make USA great again!

  Nej, det handlar inte om wacko politik utan om ett riktigt lovande gevär..

Så har det äntligen kommit ut bild och specifikationer för den helt nya regulatorförsedda Marauder G2 och med en prislapp på $629, vilket förmodligen i verkligheten kommer att bli $599, så kan detta bli en riktig hit - förutsatt att inte Umarex Gauntlet underminerar den med sitt $200 lägre pris.

Än så länge som finns den bara med kaliber 22, en kaliber som Crosman tyvärr tidigare har haft precisonsproblem med. För kaliber 177 så löste man detta igenom att köpa in pipor från Lothar-Walther och för kaliber 25 så monterade man pipor tillverkade av Green Mountain. 

Igenom lanseringen av Maximus så kom däremot en helt ny generation egenutvecklade pipor som utlovas vara av en helt annan kaliber (!), nja, inte bokstavligt talat, vilket man kan se på diverse fristående tester på just Maximus. Det är en sådan 22-pipa som nu ingår i den nya Marauder.

Avtrycket är Marauderns vanliga, motsvarande det hos systermodellen Challenger, och effekten anges till 32 fpe, alltså strax under de 45 joule som vi använder vid Field Target här i Sverige. Haken är dock att den effekten är bara aktuell i regulatorns avslagna läge. Enligt uppgift så arbetar bara regulatorn ut till max 20 fpe, vilket är maxeffekten för Field Target i USA.

Man anger upp till 70 skott på en fyllning och vapnet har precis som föregångarna en effektiv full shroud och reversibel repetering. Ett mycket spännande tillskott till marknaden inför 2017.