Airpang

Alla inlägg under maj 2014

Av Johnny Ottosson - 31 maj 2014 14:00


 

Inför morgondagen


Laxå SKF inbjuder till Field Target tävling (bild: Laxå SKF)


I morgon så ska då den tredje officiella tävlingen gå av stapeln och som vanligt så kommer här en bild av det förväntade vädret. Glädjande nyheter även denna gång så alla våra tre tävlingar hittils i år har välsignats av bra väder. Jag presenterar här nedan tre prognoser från SMHI, YR och FM:


SMHI: 20 grader varmt, i princip vindstilla med 1 mps vind och sol ifrån en molnfri himmel


YR: 22 grader varmt, vindstilla med 0-1 mps vind och något enstaka lätt moln, i övrigt sol


FM: 23 grader varmt, lätt bris med 1-2 mps vind och strålande solsken hela dagen


Med tanke på att vi är såpass nära (morgondagen) så torde prognosen vara mycket träffsäker dessutom. Det mesta talar alltså för att vädret kommer att bli det bästa hittils på årets träffar. Samtliga prognosinstitut varnar också för höga UV-värden så det gäller att inte bränna sig i solen. Vädermässigt sett så ser det ut att bli en kanondag!


Ifrån Fuxerna här kommer ett helt gäng. Jag och två medresenärer kommer i bil och tre medlemmar anländer redan under dagen innan (läs, ikväll), så vi lär bli minst sex stycken som tävlar. Jag har föranmält mig för PCP16J samt PCP10J och Daniel skulle köra Fjäder 10J.


Väl mött allesammans !



ANNONS
Av Johnny Ottosson - 31 maj 2014 11:00


 

 

Ett litet projekt...

 


   Vacker! Visst. Men 2700 kr ?!

 

Jag har länge funderat på att skaffa en hamster till min Challenger, precis som jag hade en till min gamla CZ200T. Till skillnad ifrån CZ så har dock inte Challengern en helt vinkelrak förstock, vilket komplicerar saken. Hade jag monterat hamstern ifrån CZ200T på Challengern så hade alltså hamsterns platta hamnat paralellt med förstocken och därför lutat uppåt. Inte speciellt snyggt och dessutom inte heller så ändamålsenligt.


Den lösningen som finns är därför en led på fästet till själva plattan, precis som RAW har på sin vackra hamster ovan. Men prislappen där känns inte lika bra - 2700 kr ?!


Jag har länge funderat på en lösning och det var därför en stor glädje när jag insåg en alternativ lösning, inspirerad av en deltagare på Fuxernas klubbtävling härom veckan.


  RAM-Mount !


Egentligen en hållararm till mobiltelefoner i traktorer etc..


 

Rejäla inställningsmöjligheter åt alla håll och kanter..  

 

Jag satt mig därför ner med deras produktkatalog på jobbet och började kika lite vad som fanns att hitta. Slutligen så fastnade jag för det minsta fästet med en entums kula kombinerat med den kortaste armen till just entumskulan. Beställningen blev alltså två kuldelar och en armdel och slutsumman landade på 377 kr ink moms.


För de som inte är bekanta med RAM-Mount så är samtliga delar tillverkade av aluminium eller stål med kulor av någon slags uretanliknande nylon. Förutom den civila marknaden så tillverkar man också fästen till den amerikanska polisen och försvarsmakten, bland annat infästning till kommunikationsutrusning i attackhelikoptrar. Alla mekaniska delar rör sig distinkt och hela fästet ger en solid gedigen känsla.


Väl ankomna dagen därpå så kunde jag bara konstatera att "det här blir bra" så nu var det dags att lösa nästa del - finishfrågan och infästningen samt inte minst själva plattan.


  Självklart så måste man ha färg på den..


  Lika givet att det blir samma färg som på vapnet..


Efter att ha målat och satt samman allt igen så beställde jag två stycken M5x10 insexskruvar och därefter så var det dags att kontakta Dave på Rowan Engineering, England. Jag berättade för Dave om mitt projekt och han lovade att per omgående skicka två stycken fästplattor som passar inut förstocksskenan på Challengern och som dessutom då var gängade för M5 så att det bara återstår att skruva fast den ena fästplattan.


Till plattan så har jag spånat runt lite olika kandidater, den mest lovvärda hittils är en skärbräda (!) från Rusta som verkar vara av rätt plastkvalité för att man ska kunna lackera den på ett beständligt sätt i samma röda färg som själva fästesarmen. Då skärbrädan bara kostade 19 kr så kan det vara en riktigt bra lösning. Återstår gör att såga till den i rätt format, fixa en en snygg infästning av de båda skruvarna samt lackera densamma. 


Ekonomiskt sett så talar vi om 377 kr för fästet, 19 kr för plattan, 2.80 kr för skruvarna och en okänd summa (om någon) för de små plattorna som håller armen mot förstockens skena. Summa alltså 399 kr hittils.

ANNONS
Av Johnny Ottosson - 30 maj 2014 10:00



Crosman pellet pouch


Prydlig med Crosmans logga och allt..


I samband med att jag började förbereda mig inför söndagens tävling så konstaterade jag att det var dags för ytterligare någon form av förvaringsutrymme, nu för mina 177-diaboler. Diablerna i kaliber 22, till mitt BSA, har jag ju i åratal förvarat i en Wilkins Leather Pellet Pouch, vilken har inneburit att jag på tävlingar har fått växla dess innehåll mellan 22 och andra kalibrar. Förutom detta lilla konstverk så har jag även en modell XL som jag kör till de fysiskt större diabolerna i kaliber 25, för min Elite.

      Öppnad o redo..


När det nu var dags för en tredje pouch, för att slippa växla mellan de två befintliga, så började jag med att kolla runt på Hurricanes hemsida. Där tog det inte lång tid innan jag hittade den pouchen som blev ämne för dagens inlägg. Tillverkad i Kina (naturligtvis) men saluförd under Crosmans varumärke, vilket passade bra då den ska användas till Challengerns ammunition.


Själva konstruktionen består av syntetiskt tyg, någon form av nylon, med kardborreknäppning. Insidan av pouchen, där man förvarar diabolerna, har en skoning av ett mjukare manchesterliknande, lätt ribbat, tyg. Två små flikar inuti (se bild 2) är listigt utformade så att diabolerna alltid strävar efter att hamna i mitten av utrymmet så snart pouchen är öppnad. Detta underlättar naturligtvis upphämtadet av diabolerna.


Stängningen (kardborrarna) är väldigt kraftfulla så man får vara försiktig när man öppnar. Drar man upp låsningen med ett ryck så är risken stor att elastisiteten får ett antal diaboler att hoppa ur av bara farten. I övrigt en rejäl låsning som aldrig lär lossa på ett oönskat sätt.


Även på utsidan så finns det en kardborreknäppning som då gör det möjligt för pouchen att sitta på exempelvis ett midjebälte, eller vikas om ett snöre/band etc för att hängas runt halsen osv. Viker man ut detta (se bild 3) så blir pouchen väldigt stabil om man ställer den fristående på exempelvis ett bord.


Den står stadigt för sig själv...


Överlag så känns den här produkten, i all sin enkelhet, mycket förtroendeingivande. Den förefaller vara slitstark, praktiskt utformad och välgjord. Även priset - 49 kr - känns helt humant för en såpass praktisk och varktig pryl. Crosman anger att den ska rymma 500 diaboler med kaliber 177 och det gör den utan tvekan, även om den då blir tung.

Av Johnny Ottosson - 28 maj 2014 23:30


 

 

Vilken kaliber för Field Target..?

 


  Här har vi 177/10J, 177/16J, 22/10J och 22/16J sida vid sida..


Idag ska vi kolla lite på två populära kalibrar för våra tävlingar och i deras två vanligaste effekuttag. På grafen ovan så ser vi två skott med kaliber 177, båda skjutna med JSBH 10.30 (samma BC) samt två skott med kaliber 22, båda skjutna med JSB 16.00 gn (samma BC). På grafen så anges olika kalibrar i rutan till höger men dessa är jämkade till respektive kaliber, alltså bara 177 och 22.


Tre kalibrar är skjutna med 30 meter som inskjutningsavstånd och 22/10J är skjuten med 25 meter.


Den blåa banan (den rakaste) är 177/16J

Den röda banan är 177/10J

Den gröna banan är 22/16J

Den svarta banan (den krokigaste) är 22/10J


Den rosa zonen är en typisk vanlig fallmålsträffzon på 40 mm. På grund av att jag satte 22/10J till 25 meter för inskjutningsavståndet så håller sig samtliga fyra kalibrar inom denna zon ut till 28 meter. Så långt så är alla kalibrarna i princip helt likvärdiga, det är bortom detta avstånd som skillnaden börjar märkas. Möjligtvis så kan man tycka att 177/16J har ett litet handikapp precis i början, inom de första 5 metrarna, men detta är försumbart i sammanhanget då inga mål ändå är placerade så nära skytten.


Ganska fort, rätt direkt bortom 28 meter, så dör kaliber 22 med 10J direkt. Som synes så är detta ett riktigt uselt val för ändamålet. Det skiljer 16 cm mellan 177/16J och 22/10J redan vid 40 meter..


Kaliber 177/10J däremot är lite tvärtom, den är förbluffande konkurrenskraftig och går till och med marginellt bättre än den 60% mer kraftfulla 22/16J hela vägen ut till 50 meter.  


Den intressantaste delen är dock jämförelsen mellan 177/10J och 177/16J, samma kaliber med (här) samma BC.


Tittar vi på 40 meter så är skillnaden blott 20 mm. Går vi ut till fulla 50 meter så blir skillnaden 60 mm. Det är den här skillnaden man får på 60% skillnad i effekt och för all extra byråkrati som det licenspliktiga vapnet på 16J medför. Ska man hårddra saken lite så finns skillnaden mellan 40 till 50 meter. Hade våra banor enbart sträckt sig till 40 meter istället för 50 meter så hade vi (bortsett ifrån skillnaden i förmåga att hantera vinden) kunnat köra dessa båda klasser mot varann utan problem.


Alternativt omvänt, ska man kunna utnyttja fördelen av 16J utöver 10J så krävs det att skytten kan träffa bra på avstånd bortom 40 meter. Kan inte skytten det så kommer vi att se i princip samma poängsiffror för båda klasserna. De skyttar som placerar sig bättre kommer alltså att göra detta eftersom de träffar på längre avstånd, där de har hjälp av sina mer flackskjutande vapen. 


Ska man placera sig bra så gäller det alltså att man träffa på de riktigt korta och riktigt långa avstånden. Att träffa på de långa avstånden är svårt av två anledningar; den böjda projektilbanan och den yttre påverkan (vinden). Att träffa på de kortaste avstånden däremot kräver enbart att man behärskar de korta avstånden eftersom den yttre påverkan där är mindre.


Det fel som jag kan se att många skyttar gör är alltså att de missar på korta avstånd helt i onödan. Sedan missar de dessutom på långa avstånd (vilket är mera rimligt). Underligt nog så ser man oftast skyttar som övningsskjuter på långa avstånd snarare än på korta avstånd?!


Ska man nu träna skytte så har man bäst payoff för övning på korta avstånd. Att missa på korta avstånd beror nästan bara på skytten men att missa på långa avstånd beror både på skytten och omständigheterna. Avstånden (oavsett långa eller korta) kan man alltid lära sig att bemästra men de yttre omständigheterna är mycket svårare att hantera eftersom de till sin natur är oförutsägbara, vilket inte avstånden är - 10 meter är alltid 10 meter medan begreppet "vind" är högst växlande.


Att missa på långa avstånd kan alltså alla göra, men att missa på korta avstånd beror i princip alltid bara på endera slarv eller dålig övning - något som alla kan förbättra och det relativt enkelt.


Trots detta så ser man, som sagt, ofta skyttar som över på 40-50 meter men man ser nästan aldrig någon som övar på 10-15 meter.


Märkligt..





Av Johnny Ottosson - 25 maj 2014 20:30



Klasserna i framtiden

 

 


Ett kanske ännu bättre vapenval i framtiden?

I kommentarerna till inlägget som handlade om Fuxernas tävling så pluppade det åter igen upp tankar runt vilka klasser som kommer att vara intressanta i framtiden. Jag vet att ämnet har behandlats här tidigare men då frågan är såpass viktig och av ett allmänt intresse så ska jag ventilera saken en gång till. Så, här kommer mina tankar:


Fråga dig själv;


-"Tror du att det kommer bli enklare eller svårare att få ut en vapenlicens för ett luftgevär i framtiden?"


Min personliga övertygelse är att det kommer att bli svårare. Det kommer att bli svårt för en första licens och det kommer att bli i stigande grad jättesvårare för nästkommande osv.


Redan idag så är det åter igen väldigt trögt i Västra Götaland och tillståndsenhetens ambition här är att deras betraktelsesätt på licensfrågan även ska gälla för hela landet när alla våra olika handläggningsdistrikt ska sammanslås till en enda stor centralorganisation. Om detta är fallet så kan vi räkna med att föreningsintygen, i den form som vi idag känner till dem, har spelat ut sin roll. Nu kommer man att utveckla en modernare och mera restriktiv motsvarighet som lägger betydligt större vikt vid erhållna tävlingsresultat och andra verifikationer på sökandens tävlingsintresse.


Men, om man nu trots allt lyckas få ut en styck licens - vilket vapen kommer då sökanden att välja till sin nyvunna licens?


Min gissning är att om man lägger ner så mycket tid, pengar och möda på att få ut en licens så är man också beredd att satsa en hel del pengar även på själva vapnet. Köper man ett luftvapen på licens så påverkar man möjligheten att sälja vidare vapnet ordentligt, i negativ mening, så därför är det troligt att man kommer att göra ett välbetänkt val och inte snåla på investeringskostnaderna.


Detta, gissar jag, talar för att vapnet kommer att bli ett PCP snarare än ett fjädervapen.


Vilken effekt man sedan väljer är mer en öppen fråga. Endera så kommer valet att vara full effekt eller 16 joule. Min gissning är att vi kommer att se fler 177 på licens än tidigare. Detta är en kaliber som fungerar perfekt för 16J och hjälpligt för FP. Kaliber 22 däremot fungerar inget vidare som 16J utan är mera optimal för full effekt. Kaliber 25 tror jag kommer att tappa försäljning på licensvapen då det inte längre existerar någon tävlingsklass där denna kaliber ger en konkret konkurrensfördel.


Så länge klassen för 45J kommer att finnas kvar så tror jag att licenssökanden för sitt första vapen kommer att välja denna. Man ska aldrig underskatta dragningskraften i hög effekt. Sedan så tror jag att man lutar åt 22 före 177 men 177 kommer förmodligen att bli vanligare då man kan ångra sig och ställa ner till 16J för att kunna konkurrera till tävlingar i Internationell klass.


Skulle man däremot ta bort klassen för PCP 45J så tror jag att pendeln slår över till PCP 16J och renodlade F/T-vapen.


Låt oss nu spåna vidare. Vi gissar att sökanden får ut en licens och har nu efter ett eller ett par års tävlingar lyckats krångla till sig ännu en licens - sin andra. Vad kommer hen nu att välja?


Gissar vi att första valet blev en 22/45J så är jag beredd att satsa rätt mycket på att andra valet kommer att bli ett 177/16J, om det finns ett tävlingsintresse - vilket kommer att vara än viktigare i framtiden. Var det första valet däremot en 177/16J så tror jag att vapen nummer två kommer att vara omvänt, alltså ett vapen på 22/45J.


Om däremot klassen för PCP FP försvinner, då tror jag emellertid att ett fjädervapen kan vara aktuellt. Då tror jag snarare att detta vapen kommer att vara på 16J än FP.


Ser man på sannolikheter och bakgrunder på detta sätt, givet att grundpremissen är sann (att licenser blir allt svårare att erhålla i framtiden) så ser det mörkt ut för FP fjädervapen.


Om jag ska orera vidare så är min fulla övertygelse att PCP 10J kommer att bli den absolut största klassen. På andra plats kommer 10J fjäder att vara. Först därefter, när dessa två vapen är införskaffade och använda något år så kan möjligheterna öppnas för en licens. Då tror jag att man endera uppgraderar effekten i sitt 10J PCP till 16J eller att man kompletterar med ett nytt, mer påkostat, sådant. Detta tror jag blir den normala gången. Man köper ett 10J fjäder, testar och tycker det är kul. Då är det enklast, snabbast, billigast och smidigast att bygga vidare med ett 10J PCP. Vill man därefter gå ytterligare ett steg o tävla internationellt så gäller 16J med PCP som givet val.


Dock så tror jag att allt fler "seriösa" skyttar kommer att "stanna" vid två vapen, båda 10J och med ett fjäder och ett PCP. Då får man ut mesta möjliga av en tävling (två turer) utan att behöva krångla med licenser, vapenskåp och liknande.


Unikt för 10J är alltså möjligheten att både vidhålla nyvunna fantaster liksom att vara en inkörsport för nybörjare. Det är därför av yttersta vikt att dessa klasser ska vara så lättillgängliga som möjligt för alla och envar. Därför menar jag att det är givet att man ska skippa byråkratiskt krångel som skyttekort, tävlingslicenser och annan formalia för samtliga licensfria klasser.


Det är först då man kan få tillväxt OCH underhåll av klasserna. Vi måste nu få in volymer av tävlanden och detta måste vara överordnat diverse formalier. Det är först då man har någon så tänd på sporten att denne vill ta alla bekymmer med att gå upp till 16 eller 45J som vi kan köra ner tävlingslicenser, kort och annan i halsen på entusiasten.


För på sista raden är det nämligen så enkelt så att om man inte har en volym av tävlanden att "hämta ur" så kommer man heller aldrig att kunna få fram några mängder skyttar på 16J att räkna med.


Den absolut viktigaste klassen kommer alltså att vara 10J och den måste vi alla vårda omsorgsfullt.

Av Johnny Ottosson - 25 maj 2014 00:15



Klubbtävling på Fuxerna SG


  Premiär för min rumpkudde...


Idag var det dags för en "klubbtävling" på Fuxerna SG. Då jag egentligen inte är något fan av dagens formaliserade Field Target under Svenska Skyttesportsförbundets mantel så tänkte jag först hitta på något roligare men då vädret faktiskt blev kanon så fick jag ändå ett infall att åka dit. Skulle det vara öken så kunde jag kanske i alla fall skjuta lite själv på banan under tiden som tävlingen pågick.


När jag kom fram så visade det sig att det närliggande stallet hade en stor ridtävling så det var gott om folk och bilar här och där. Döm dock om min förvåning då Fuxerna hade lockat gott om folk till sin tävling, till skillnad ifrån de tidigare klubbtävlingar som jag har besökt där. Till och med tävlanden ifrån Danmark hade gästat för att delta i dagens tävling. Imponerande!


Gott om folk och en dejlig stämning med andra ord så jag blev inte så svårövertalad att trots allt vara med på tävlingen. BR-stödet blev utbytt mot rumpkudden som jag hade tagit med i reserv varpå jag fick möjlighet att gå med redan i den första gruppen, då bestående av undertecknad och 4 andra tävlanden. Det tog inte många stationer innan jag insåg att detta var något helt annat än de lite taffliga och ihophastade improviserade tävlingar som man hade bedrivit tidigare.


Detta var en riktigt proffsigt arrangerad tävling som faktiskt med god marginal hade platsat som vilken nationell tävling som helst.


Jag har under åren varit på ett flertal nationella tävlingar och även på en del skytteaktiviteter av typen "Söndagsskytte hos Onsala" etc och dagens tävling var utan tvekan en av de bättre tävlingarna jag har besökt igenom åren och inte bara en egen liten klubbaktivitet. Att jag blev såpass positivt överraskad beror på ett antal olika faktorer; man hade en bra uppslutning, det är alltid roligt med många tävlanden. Man hade också en välplanerad bana, inte bara mål utkastade på måfå i terrängen. Banan var genomtänkt skapad och med en välbalanserad svårighetsgrad (bästa skytten sköt ca 75% av maximala poäng, som sig bör). Vidare så hade man en full bana, 10 stationer med tre mål vardera - inte bara någon halvbana ett stenkast ifrån den formella banan. Ytterligare en gagnfullhet är att man besitter ett utmärkt skjutområde. Tävlingen var förlagd i ett synnerligen naturskönt område över varierande terrängförhållanden, ifrån den täta barrskogen över öppen blandskog och till tillhörande gläntor.


Visst fanns det tillkortakommanden, det saknades startplattor på en del stationer, en del mål satt lite konstigt vinklade och ett mål gick knappt att fälla även med ren träff med 10J. Detta är dock marginalanteckningar och det intressanta var inte att något hakade sig, sådant händer alltid, utan att de ansvariga på ett konstruktivt sett förhöll sig till detta på ett bra sätt. Krånglande mål antecknades nogsamt så att man kunde efterjustera dessa målinvidivider tills nästa tävling, likaså efterfrågade man feedback på banans utformning och liknande. Det fanns med andra ord en hög ambition hos arrangörerna att vilja göra bättre och jag tror det är den här attityden som gör att man har kommit såpass långt på såpass kort tid.


Jag har, som tidigare nämnts, varit på Fuxernas SGs klubbtävlingar tidigare och de har aldrig varit på den här nivån - mycket glädjande att notera. Jag kom gång efter gång på mig själv att under dagen betänka det märkliga att inte ännu fler passade på att besöka den här tävlingen. Det finns ju en hel del entusiaster boende inom tiotalet mil från Fuxerna och dessa hade säkert blivit lika positivt överraskade över dagens tävling som jag blev. Faktum är att jag har åkt mängder med mil till nationella tävlingar som inte alls har nått upp till ens i närheten av kvalitén på dagens tävling. Förbluffande!


Detta är helt enkelt en tävling på sådan nivå att jag faktiskt skulle kunna tänka mig att åka tjugotalet mil enkel resa för att besöka den och det hade ändå känts meningsfullt. Givetvis så var även övriga faciliteter i ordning, bra parkeringsmöjligheter, korvgrillning, fika att köpa, en riktigt klubbstuga osv. Kort sagt, en komplett tävling.


Hur gick det då?


Jo tack, jag sköt 10J med Challengern och erövrade andra plats, i en klass som tyvärr bara drog fem tävlanden. Resultatet blev 22 poäng utav 30 poäng och tre poäng kort från klassens segrare - Daniel med 25 poäng. Ett resutat som jag är nöjd med. Bästa poäng overall satte ordförande Lars med 27 poäng för 45J och högsta resultat i Internationell klass 16J erövrades av Jan Pedersen (Danmark) med 27 poäng. Tyvärr så var jag tvungen att hasta iväg direkt efter tävlingen till kvällens Cruising i Kungälv men tävlingen avslutade sedemera, som sig bör, med en formell medaljutdelning - vilken jag dessvärre missade.


Avslutningsvis så skulle jag definitivt vilja råda den som är intresserade av Field Target och som bor inom rimligt avstånd ifrån Göta (säg tiotalet mil från GBG) att gå med i klubben. Är den här typen av tävlingar regel snarare än undantag så kan man knappast önska mer som luftfantast.


Slutligen så vet jag att en del snabbt brukar påpeka att jag är medlem i klubben och därför talar för klubben i egen sak och även om detta i grunden är korrekt som sakförhållande så vill jag påpeka att jag minsann har haft mina kontroverser med styrelsen och även om vi nu har lagt dessa bakom oss så hade jag ändå inte dragit mig för att tala om vad jag tyckte om tävlingen på ett minst lika frispråktigt sätt om den inte hade varit till belåtenhet. Är ni redan medlemmar så ta då mitt ord för saken och försök vara med på nästa tävling. Ni som bor längre bort och känner er fundersamma på vad Fuxerna, som "ny" klubb, kan förmå inför den planerade tävlingen i augusti - ni behöver inte fundera mera.


Nu dags för lite bilder ifrån dagen:


Banan var prydligt uppmärkt, varningsskyltar och gul markeringsfärg för säkra zoner mm


 

Trädplacerade mål satt på riktiga hållare.

 


    En riktigt vass skytt



  En av våra gäster från Danmark sköt Steyr - med den äran..

 


Kul med allt fler kvinnor i hobbyn..



 

Emil hade kul, sköt bra och övade mycket på vänster och höger...



 Alla gjorde inte som undertecknad och glömde Hurricanesviden..



  Avståndsbedömning är viktigt, i synnerhet om man skjuter 22/10J


Det är svårt att fota sig själv så detta foto tog Lars J.



 

Markmål


 

Challenger 10J/177


 

En stock som inte liknar någon annan - handgjord!


   Tre markmål på rad i en svagt uppåt sluttande backe



Mål nr 2 på 35 m, jag sköt i bogen och fällde inte, Emil träffade däremot helt rätt - men målet föll inte ändå.



Målet på 40 meter är svårt med 10J/177 men jag fick faktiskt till en fällning - med nöd och näppe...

  


En del mål stod i nedförsbacke och var också rätt kluriga med skottvinkel etc..


 

Den sista stationen fanns i den lummiga ravinen..



 

En fantastiskt naturskön bana..



Av Johnny Ottosson - 22 maj 2014 17:14

 

 

 

Dual Fuel?

 

  Finn fem fel...

 

En sak som jag har funderat över en hel del är varför inte fler tillverkare använder ett lägre systemtryck? Jag skjuter ju, vilket knappast kan ha undgått någon, en Challenger från Crosman och detta är en modell som har ett udda lågtryckssystem med max fylltryck på bara 138 Bar. För de flesta PCP så har man ju istället ett systemtryck på från 200-220 Bar och nedåt. Vissa modeller med regulatorer har ju ännu högre, 250 eller till och med 300 Bar. Med andra ord så ligger Challengerns maxtryck över minimitrycket på en del PCP som ska återfyllas på den nivån!

 

Fördelarna med ett lägre systemtryck är naturligtvis flera; lättare att handpumpa eller fler överfyllningar ifrån en dykarflaska torde vara den mest påtagliga men även en mindre belastning på hela konstruktionen torde ju vara gagnfullt.

 

Får man då inte ut färre skott då?

 

Nej, inte i praktiken – skillnaden är bara att man flyttar ner hela registret i tryckintervall. Challengern ger 50-60 skott inom 10 fps på 10J från 135-60 Bar med 135 cc tub. Ett oregulerat vapen med samma tubvolym som använder högtryckssystem mellan 210-140 Bar ger vid samma effekt och i samma kaliber ungefär lika många skott.

 

Anledningen till att Crosman kör sitt lågtryckssystem, ibland kallat HPA (High Pressure Air) för att skiljas ifrån (traditionella) PCP med högre tryck, beror som bekant på att man har sitt Dual-fuel koncept. Tanken bakom Duel-fuel är att man även ska kunna använda (bulkfylld) Co2 istället för tryckluft på de marknader där det är svårt eller dyrt att komma över traditionell tryckluft (exempelvis vissa delstater i USA). I Sverige är värdet av detta högst tveksamt, jag känner personligen inte till någon som har kört Discovery och/eller Challenger på Co2 eftersom vi har bra tillgång på tryckluft och då dessa vapen är (förhållandevis) enkla och (relativt) bekväma att handpumpa till sina måttliga 135-140 Bar. Här hemma så kan vi ju enkelt och billigt fylla våra dykarflaskor på den lokala Räddningstjänsten eller i en av (de här på västkusten talkrika) dykshopparna. Vidare så kan vi besiktiga våra dykarflaskor för ”teknisk luft” vilket innebär 10 års godkännande. Det är med andra ord enkelt och smidigt att hantera tryckluft här.

 

På andra marknader så är detta inte fallet. Där kan man inte fylla på hos motsvarigheten till Räddningstjänsten utan man är hänvisade till enbart dykshoppar, sådana som är lätt räknade i exempelvis amerikanska delstater som Nevada/Arizona. Man får alltså åka långt och totalkostnaden för en fyllning blir därmed hög. Nästa bekymmer kan ju bli på marknader där dykarflaskor måste besiktigas årligen, till en högre kostnad, och där flaskorna har låga tekniska livslängder (typ 5-15 år) innan de måste kasseras. För Co2 så kan däremot situationen se ut på ett annat, bättre, sätt. En del marknader har stabila och varma klimat (åter igen, tänk Arizona, Texas etc) året runt där det nästan alltid är varmt. Då är temperaturnyckfullheten hos Co2 inget praktiskt bekymmer, vilket är fallet i Sverige. Kolsyrevapen trivs ju som bekant bäst i jämna temperaturer över 25, eller i alla fall, 20 plusgrader.

 

I ett globalt marknadsperspektiv så är alltså Co2-vapen inte alls ett så udda eller dumt fenomen som vi här hemma lätt frestas till att tro. Vi får istället nöja oss med fördelarna av HPA och en annan sak jag uppskattar med detta är möjligheten att försörja vapnet med en buddybottle som backup. En vanlig Luxfer 400cc tub är liten och lätt men kan ändå, om den fylls till ca 240 Bar, ge 4-5 överfyllningar på ett vapen som Challenger/Discovery.

 

I praktiken så innebär detta 300-350 skott utan att man behöver en tung och skrymmande dykarflaska eller dito därtill svettdrivande pump. Det betyder att man klarar både en hektisk enskild dag och kanske även en hel helgs skjutande utan tillgång till en större fyllkälla än vad man lätt kan bära med sig själv i fickan/bältet.

 

DET är ingen dum idé alls...

Av Johnny Ottosson - 18 maj 2014 15:00




Avdammad Ultra...


  Ett kompromisslöst luftgevär för jakt - Made in England.

 


Med en nyfylld dykarflaska så kunde jag äntligen tanka upp bortom 150 Bar och jag fyllde därför upp min gamla Ultra för att ta med den till banan under gårdagen. Detta blev en ganska omskakande upplevelse. Nu har jag inte skjutit Ultran på rätt så exakt ett år, jag hade med den till tävlingarna i Onsala under våren och sedan så sköt jag med den någon gång på skjutbanan strax därefter under förra året. Synd egentligen, tänkte jag, att jag inte använder den oftare. Dock så, när jag började skjuta med den så insåg jag direkt varför...


Skillnaden mot Challengern, som jag nu är mera "inskjuten på" var moumental.


  Då många gillade min förra selfie så kommer det en till på allmän begäran...


Till att börja med så var kikarsiktet....ärligt talat...ganska mycket skräp. Siktet ifråga är ett Tasco Varmint I 2.50-10/42 Ao som jag köpte för £89 under 2009 någongång. Att växla ifrån Leupolden till detta var som att kika igenom botten på en colaflaska typ. Jag hade absolut inget som helst minne av att skillnaden var så enorm. Förutom de optiska kvalitéerna, eller bristen på dessa, så kändes det väldigt ovant vid MilDots och tjocka staplar i hårkorset. Leupoldets hårkors är otroligt mycket finare och mindre skrymmande när man skjuter på längre avstånd. I sanningens namn så hade jag en del motljus, vilket kanske satte fingret på skillnaden i optik mellan de båda kikarsiktena lite väl tydligt men visst blev det en överraskning.


  En vy ner mot skjutbanan..

 

Ni har säkert upplevt fenomenet själva någon gång. Man kanske kollar på en film eller kör ett fordon som man distinkt kommer ihåg på ett speciellt, oftast mycket positivt, sätt men när man sedan konfronteras med detta vid ett senare tillfälle så blir både besviken och fundersam på vad det var som man egentligen gillade.


Ett föga imponerande kikarsikte, numera.. 

 

Nästa stora uppvaknande var skottljudet. Vilken knall! Visserligen så kommer jag ihåg att Ultran lät mycket, även som 12 fpe (18 fpe ska vi bara inte tala om), men här hoppade jag till ordentligt. Skillnaden mellan lång pipa och 177/10J mot kort pipa och 22/16J var minst sagt brutal. Inte konstigt att man alltid har dämpare på det här vapnet i dess hemmamarknad, England. Fy katten!


Det är märkligt hur man förändrar sin syn på något när man har en annan nyare erfarenhet i bagaget.
Ett annat område där detta var väldigt tydligt var avtryckarsystemet. Jag har alltid tyckt att Ultrans avtryck är "okej". Visst, ett enkelt jaktavtryck men ändå kort och rent. Säkert helt ypperligt för sitt användningsområde men för att jaga ultimat precision på en papptavla....nä.. Nu framstod det plötsligt som väldigt tungt, jämfört med Challengerns enhet.



  Lite skytte över 40 meter, knappast bättre än Challengern trots högre effekt..

 

Slutligen så var hela balansen hos vapnet helt annorlunda och detta gjorde Ultra mycket mera svårskjuten. Det är ett mycket kort och "högt" vapen (hög tyngdpunkt) med markerad pipstregring vid avfyrningen ("muzzleflip"). Likaså är omladdningen med sina två olika steg lite bökig och tidskrävande. Nu när man har vant sig vid straight-pull (klick bak, klick fram) så var den här skillnaden också väldigt tydlig.


Sammanfattningsvis så kändes det som att Ultran hade åldrats, alternativt att jag har fått andra perspektiv på den. Att den inte är något universalvapen utan en kompromisslös jaktkarbin har ju inte varit någon hemlighet sedan länge men att skillnaden var så brutalt stor jämfört med ett vapen specialiserat för just tavelskytte hade jag inte reflexterat över innan.


Nu har dock den vackra Ultran åkt in i skåpet igen och mycket talar nog tyvärr för att den får stå där en bra stund till innan den kommer till användning igen.



Presentation


Välkommen till bloggen om Luftgevär. Detta är portalen till luftvapenvärlden i Sverige. Här finns alla nyheter om luftvapen samt länkar så att man kan gå vidare till alla sidor i Sverige som intresserar luftvapenentusiaster.

Fråga mig

854 besvarade frågor

Omröstning

Är Airpang en meningsfull del av din luftvapenhobby som tillför dig nytta?
 Ja, oundgänglig
 Ja, bra och nyttig
 Tja, kul men inte mer
 Nej, slöläser bara ibland
 Nej, kommer aldrig mer att besöka

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

Besöksstatistik

AirPang Gästbok

Visitors

Följ på Instagram

Airpang på Instagram

https://instagram.com/airpangsweden/

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se