Direktlänk till inlägg 22 december 2015
Den heta vinden..
Det var med den här annonsen som hela historien började..
I maj månads nummer av Airgun World 1982 så fanns det med en liten annons i ett hörne på annonssidorna där ett helt nyskapat företag erbjöd ett mycket udda vapen. Annonsen, som ni ser här ovan, var inte speciellt talande för sig självt men det som stod i den fångade snabbt entusiasternas intresse. Det hela såg ut som ett helt vanligt fjäderluftvapen av en typ som de flesta vid den här tiden mycket väl kände igen, men den tekniska beskrivningen skapade en hel del frågetecken.
Vapnet drevs av en "pneumatic powered piston", vars innebörd inte direkt förklarades speciellt tydligt. Vidare så hade man kikarsiktesfästen som var fastsvetsade på själva cylindern, något som skulle lösa de förhatliga problemen med zeroshifts som var vanliga problem på 1970-talet när kikarsiktesfästen överlag var usla och kikarsikten om möjligt ännu värre.
Företaget bakom konstruktionen kallade sig lite pompöst för Theoben Engineering men bestod bara av två personer, Dave Theobald och Ben Taylor. De hade för övrigt precis skrivit kontrakt på att hyra en lokal i adressen på Burrel Road som angavs i annonsen ovan. Själva tillträdet ägde dock inte rum förrens i juli månad så de som snabbt nappade på annonsen och begav sig till adressen möttes av....ingen verksamhet alls.
Själva lokalen var bara på 150 kvm men någonstans så måste man ju börja..
Det vi bevittnade där är naturligtvis, precis som ni säkert har förstått, födseln av Theoben och lanseringen av deras allra första produkt och man tog nu steget ifrån ett hobbyprojekt till att bli ett riktigt företag. Hela berättelsen började faktiskt redan runt 1978 när Ben Taylor började experimentera med diverse olika prototyper till luftfjädrar, inspirerad av stötdämparna på sin motorcykel. Själva idén mognade under ett par år och 1980 så patenterade man en produktionsduglig konstruktion (GB 2173287, EP 0460961, US 4709686). Därefter så tog det ytterligare knappt två år att ordna finansiering, insourca komponenter ifrån andra tillverkare osv.
Det första avtrycket var primitivt och inspirerat av dåtida W & S
I slutet av juli 1982 så drog det dock igång, i sortimentet så hade man en (1) modell och en skäligen enkel konstruktion. Stocken var grovt tillyxad av bok, avtrycket var ett tämligen primitivt hemmasmide, pipan kom ifrån Webley & Scott (detta var innan man hade råd att köpa dyra matchpipor ifrån kontinenten) och man erböjd bara kaliber 22 till en början. Tvärtemot gängse trend i Storbritanniens industrikrisande 1980-tal så satsade Theoben redan ifrån början på en superb finish och detta var något som uppskattades högt av kunderna som inte sällan jämförde den nya modellen Sirocco med saligen avsomnade Webley & Scott Mk III.
Theoben började så sakta röra på sig..
Sirocco blev alltså ganska så direkt populär och inte minst eftersom det var en relativt kraftfull bössa. Den här tidiga gasfjäderskonstruktionen hade en effektpotential på 14-18 fpe och klarade utan vidare fulla 12 fpe med kaliber 177, något som inte alls var givet hos fjädervapen i början av 1980-talet. De tilltänkta kunderna såg alltså tre goda argument för den nya modellen; den hade svetsade kikarsiktesfästen, den var kraftfull och sedan så hade den en ny typ av drivkälla som man egentligen inte visste speciellt mycket om men som säkert också var bra.
Theoben Sirocco snr 773 med Webley-pipa och valnötsstock från Custom Stock
Då beställningarna började ramla in så insåg man fort att en enda universalmodell troligtvis inte kunde tillfredsställa alla olika typer av kunders önskemål och att man därför borde diversifiera sitt sortiment ytterligare för att attrahera fler tänkbara köpare. Då man bara hade en enda grundkonstruktion så fick den naturligtvis breddas så mycket som möjligt.
Den första åtgärden var att kunna erbjuda valnötsstockar och därför kontaktade man Customs Stock i Sheffield, ett anrikt företag som för övrigt fortfarande är i full sving, och de hade inga problem att börja leverera. Ifrån mars månad 1983 så fanns valnöt som ett (populärt) tillval.
Med valnöt som tillval och möjlighet att erbjuda kaliber 177 så tog beställningarna fart ordentligt och man insåg att det gick inte att möta efterfrågan under nuvarande förutsättningar. Resultatet blev en flytt till Stephenson Road, Cambridgeshire i februari 1984 där man fick 300 kvm fabriksyta - en fördubbling. Större försäljning gav mer pengar in och nu började man också utvecka sin produkt ytterligare. Ett avtal slöts med Anschutz som började leverera pipor med kaliber 177 och även om man inte ska säga något ont om Webleys pipor så....ja...
Nåväl..
I maj 84 kom till sist den första nya produkten, Sirocco Field Target. Med Anschutz pipor, CS-stock från Custom Stock och all den omsorg som Theoben förmådde uppbringa så blev detta verksamhetens nya stjärna. Skillnaden låg emellertid inte bara i detaljerna utan Sirocco Field Target var faktiskt ett helt nytt vapen, vilket inte alla insåg.
Om man var van vid BSA AIrsporter och Webley Vucan så var detta något helt nytt - på alla sätt....
Här fanns en grövre och tyngre cylinder, en lättare ny luftfjäderkonstruktion och en betydligt kortare slaglängd vilket gav en ännu snabbare locktime, faktiskt den snabbaste som någonsin hade tillverkats! Avtrycket, modellens akilleshäl, filade man på så gott man kunde. Resultatet blev ett något mer framtungt vapen med en närmast explosiv locktime. Detta i kombination med en högre vikt och Anschutz-pipor gjorde samtida testare lyriska och modellen drog snabbt stor publicitet varpå orderböckerna växte.
Den ökade efterfrågan innebar direkt rent praktiska problem, de nyinförskaffade lokalerna blev för trånga och den utomstående leverentören som skötte blånering och metalbearbetning hann inte med. Man försökte hyra grannfastigheten men den affären gick i långbänk och då började man bygga på en övervåning för att få mer yta. Till sist så fick man emellertid hyra lokalen brevid. Resultatet blev nästan 1000 kvm yta och den nyhyrda lokalen fick inhysa en helt egen metallverkstad för ytbehandling och finish. Under senhösten 1984 så blev allt klart.
Allt arbete runt den praktiska företagsdriften och den initiala framgången hade emellertid inneburit att produktutvecklingen hade halkat efter. Ben började därför skissa på lite nyheter inför 1985. Av rent praktiska skäl så hann man inte få färdigt alla tankar och idéer så 1985 blev lite av ett mellanår för att komma ikapp sig själva. En sak som emellertid efterfrågades ganska ofta var högre effekt, kunderna ville köpa vapen på FAC och detta hade Theoben löst igenom att pumpa upp befintliga Sirocco (inte Sirocco Field Target) till 14-16 fpe. Självfallet så ville en del kunder ha ännu mer effekt och som en första lösning på detta problem så patenterade Theoben sin Zephyr-packning, eg pistonghuvud, (GB 8508427, EP 91351330, US 4771758). Med hjälp av detta så kunde man få ut angivna 20 fpe vilket var en ansenlig anslagsenergi under mitten av 1980-talet.
Theoben Sirocco De Luxe och en Sirocco Classic
När så 1986 kom så var Theoben redo och hade ett flertal spännande nyheter att möta konkurrenterna med. Detta blev på många sätt Theobens genombrottsår på marknaden. Sirocco knoppades av till en rad olika modeller:
Sirocco Classic
Basmodellen, en enkel instegsmodell som hade bokstock som standard. En enkel ljuddämpare i stål ingick i England, liksom kikarsiktesfästen som svetsades fast ovanpå cylindern. Här fanns både höger- och vänsterkolv som tillval.
Sirocco Field Target Mk II
En finpusad modell av den första Field Target-modellen. Justerbar bakkappa hade tillkommit. Modellen avlöstes av De Luxe under året som fick Classics mekanik men Field Targets stock. Kortare pipa på drygt 15 tum. Anledningen till Field Targets frånfälle vara nya Grand Prix, se nedan.
Sirocco Countryman
En Standard med ambidextriös stock, endera bok eller valnöt. Modellen kom framöver att ersätta Standard som ett kompliment till Classic. Även här en enkel dämpare av stål eller en pipvikt för de marknader som inte tillät detta.
Sirocco Grand Prix
Årets egentliga nyhet. En Field Target utrustad med tung tumhålsstock från Custom Stocks vilket rederade en totalvikt på över 5000 gram utan kikarsikte. Imponerande 120 cm lång och laddad med alla finesser som Theoben då kunde uppbringa.
Som synes så hade man nu fått ihop en fin om än lite virrig familj av modeller som kunde locka de flesta tänkbara spekulanter på ett luftfjädervapen. Modellerna fanns i ett brett spektra av prisklasser och många tillval kunde dessutom göras tvärs över de egentliga variationsgränserna vilket kan göra det vanskligt för en nutida samlare att hålla ordning på vilken modell som var vilken.
En dag på vårvintern 1986 så fick man emellertid besök av en representant ifrån Royal Air Force vars division hade haft ett par Siroccos i drift under 1985 för att hålla efter antalet duvor i hangarerna på ett närbeläget flygfält. Man var överlag mycket nöjda med sina nya vapen som hade ersatt ett antal urgamla BSA och i synnerhet så var man nöjd med en FAC-variant som nu emellertid behövde en smärre översyn, vilket föranledde besöket.
I samband med detta så började man snacka lite och frågan dryftades om hur bra räckvidd, eller hur mycket kraft man egentligen kunde få ur dessa moderna och bevisligen synnerligen potenta luftvapenkonstruktioner.
En Sirocco FAC låg ju på runt 20 fpe men nog borde det gå att få ut ytterligare lite, om man bara expanderade grundkonstruktionen lite grann...?
Resultatet av detta kom att bli ett begrepp i luftvapenvärlden under slutet av 1980-talet och även under en lång tid framöver efter detta - en helt ny typ av luftvapenkoncept som kom att spränga gränserna för vad många trodde var möjligt för luftvapen och detta långt innan PCP hade etablerat sig på marknaden..
Det hela blev en Sirocco på steroider som sedermera blev känd under benämningen The Eliminator !