Spetsnosdiaboler!

  Legendariska Silver Jets, en spetnosdiabol som verkligen hade gott rykte för bra precision

Idag ska vi avhandla den kanske mest udda och ovanliga formen av diaboler, spetsnosdiabolen. Som de flesta säkert vet så används och omtalas dessa diaboler sällan i praktiken men ändå finns det ett antal olika varianter på marknaden varvid man helt enkelt måste fråga sig - varför?

Den bistra sanningen är tyvärr att spetsiga diaboler, sitt udda utseende till trots, egentligen inte erbjuder några konkreta fördelar överhuvudtaget.

I en del kretsar, företrädelsevis i USA, så finns det emellertid fortfarande en och annan ofta äldre entusiast som nämner spetsnosdiaboler i samma mening som bra precision utan att blanda in en negation i detta påstående men det blir allt ovanligare i takt med att tiden går.

Att det överhuvudtaget förekommer beror på en diabol vid namn Silver Jet och som ibland tillskrivs nästan mytiska egenskaper. I början av 1970-talet så var diaboler inget anmärkningsvärt utanför den smala kretsen av tavelskyttar på elitnivå. Den vanlige luftskytten sköt som regel med de diaboler som den lokala järn- eller jaktaffären hade på hyllan eller kunde uppbringa. Att vissa diaboler gick bättre eller sämre än andra var det långt ifrån alla skyttar som överhuvudtaget uppmärksammade.

På den tiden så fanns det en mängd faktorer som var mer begränsande för skyttens möjlighet att få ut bra praktisk precision ur sitt vapen än bara diabolerna. Vapnen rekylerade hårdare, de hade tyngre och primitivare avtryckarsystem och som regel bara öppna riktmedel. På samma sätt så var de outtalade kraven också mycket lägre, kunde man träffa ett hönsägg på 25 meter så var detta helt okej och vapnet ansågs ha bra precision, vanligtvis klart bättre än medel. 

Under 1970-talet så kom emellertid ett antal anmärkningsbara förändringar, varav den viktigaste var att man började använda optiska riktmedel, alltså kikarsikten, i större omfattning. Detta i kombination med en större spridning, inte minst i USA, av vapen med riktigt hög teknisk egenprecision (HW35/55, FWB300/Sport etc) hos "vanliga" entusiaster gjorde det uppenbart att diabolerna var något som släpade efter och begränsade vapnens praktiska precision på ett närmast plågsamt sätt.

   Klassiska diaboler ifrån 1970-talet, sin tids JSB

En som hade funderat lite runt detta var Robert Law som drev Airgun Headquarters i Virginia, USA. Han scannade av marknaden efter bra diaboler och hade redan i slutet av 1960-talet kommit i kontakt med ett japanskt företag som sålde diaboler under varumärket "Lion". De hade en diabolmodell som hette Jet och som säkerligen var sin tids absolut bästa rundnosdiabol. Robert köpte ansenliga mängder av dessa men plötsligt en dag så fick han en helt annan diabol ifrån Lion, en spetsnosdiabol som Lion själva menade kunde vara intressant för USA-marknaden eftersom man där jagade en hel del och då borde ju en spetsig diabol med "farligt" utseende vara attraktivt?

Robert sköt och gillade, han gillade den skarpt! 

Inte för att den var spetsig, det brydde han sig inte om i sak, men den sköt bra, fruktansvärt bra för sin tid - till och med bättre än vanliga Lion Jet. Anledningen var således inte formgivningen utan det faktum att dessa diaboler tillverkades på ett mer påkostat sätt i en helt ny maskin. Det var alltså precisionen vid tillverkningen snarare än formen som gav den en formidabel precisionspotential för epoken. 

Den nya diabolen fick namnet Silver Jet och ryktet som dess förträfflighet spreds som en löpeld, inte minst igenom Roberts egna reklamkataloger/luftvapentidsskrifter, "The Air Rifle Monthly". En av katalogernas läsare var den inte helt obekante Robert Beeman som naturligtvis också testade Silver Jet och som direkt förstod dess möjligheter.

Beeman kontaktade tillverkaren direkt i Japan och lovade att han kunde sälja avsevärt mycket större volymer, om han fick exklusiv rätt till varumärket på sin inhemska marknad. Efter att ha säkrat en jätteorder så började han effektivt trycka ut stora mängder under dess nya namn "Beeman Silver Jet" på marknaden.

Givetvis så stod inte konkurrenterna stilla utan mängder med spetsnosdiaboler med mer eller mindre fantasifulla namn prånglades ut på marknaden, den ena tyvärr uslare än den andra. Alla tillverkare var helt enkelt bara tvungna att ha en spetsnosdiabol i sortimentet av den enkla anledningen att kunderna köpte dem. Detta då trots att de ironiskt nog sällan sköt speciellt bra jämfört med den aktuella tillverkarens övriga sortiment. 

  Superpoint var RWS variant på temat spetsnosidaboler men då hade syskonet Superdome redan tagit tronen

När sedan Field Target kom på bred front i England så skiftade fokus mot traditionella rundnosdiaboler och en av de första diabolerna av den nya generationen var då RWS Superdomes i de orange plåtburkarna. Superdomes var egentligen helt konventionella diaboler, bara pressade med lite bättre toleranser och detta räckte helt utmärkt mot dåtidens konkurrens - främst då HN med sina Field Target & Trophy och den tunga Baracudan.

I USA så slipades däremot knivarna och ifrån Crosman kom nästa superdiabol, Premiers - eller Accupells som de mest blev kända för här i Europa. Nu hade man börjat lära sig läxan och under slutet av 1990-talet så fanns tekniken och kunnandet för att skapa seriöst bra diaboler för skytte på långa avstånd även med kraftfulla luftvapen. En annan blysammansättning, en annan tillverkningsprincip och en hög kvalité på råvarorna gjorde dessa diaboler till de hetaste på marknaden och den absoluta dominanten på dåtidens fallmålstävlingar.

Det roliga för våra amerikanska vänner varade fram till milleniumskiftet då hobbyns verkliga gamechanger gjorde entré och en då liten obskyr diaboltillverkare ifrån Tjeckien med eftertryck visade var skåpet skulle stå..

Efter detta så blev marknaden aldrig sig lik och vi kan lätt indela den moderna luftvapenhistorien i tiden före och efter JSB...

Med detta så kan man säga att cirkeln slöts. Lion skapade sitt namn igenom hög tillverkningsprecision, Superdomes och HN genomförde skiftet från spetsnos till rundnos, Crosman visade värdet av rätt materialsammansättning och JSB förvaltar detta arv men har lagt till en enormt tight tillverkningskontroll.

En lågprisdiabol ifrån öststaterna förvånade brutalt många av dåtidens entusiaster..     

Idag är därför spetsnosdiabolen närmast en kuriositet i de sammanhang när man talar om hög precision och skytte på långa avstånd. Inte ens de så totalt nyskapande och dominerande Silver Jets är med dagens referenser speciellt bra. Att ställa dessa mot exempelvis en JSB Exact är som att jämföra 1960-talets superbike Honda CB750 mot en modern arvtagare som dagens Fireblade - flera decenniers tekniska utvecklig sätter tydligt sina spår...

Idag är spetsnosdiabolen en typisk "hobbexdiabol", något som nybörjare tycker ser häftigt ut och som man bara måste pröva i brist på kunskap och erfarenhet ifrån hobbyn. Den bistra sanningen är att idag på 2010-talet så finns det ingen precision kvar att hämta hos den här typen av diaboler. Konventionella rundnosdiaboler är billigare att tillverka och levererar dessutom bättre praktisk precision för de allra flesta vapen.

Vad är då det tekniska problemet med spetsnosdiabolerna då?

Akilleshälen för spetsnosdiabolen är nämligen dess balans, eller oftast brist på densamma. En diabol måste gå stabilt igenom lufthavet och får absolut aldrig ha en asymmetriskt förskjuten tyngdpunkt i sin längdled. Om vi tänker oss en rak linje rakt igenom en diabol så måste spetsen på spetsnosdiabolen (som är mindre än spetsen på en rundnosdiabol) vara absolut rak till centrumpunkten på kjolen. Alternativt omvänt, ju smalare (mindre) spets längst fram desto mera noga är centreringen rakt bak, annars så blir tyngdpunkten på diabolen förskjuten asymmetriskt och då är risken överhängande att diabolen kommer att oscillera under färden - vilket naturligtvis är totalt förödande för träffbilden.

Gamla Silver Jet hade en massiv framtunghet i form av dubbla anläggningsytor och ett förhållandevis grovt huvud, detta motverkade lite av balansproblemen i kombination av dess höga tillverkningsprecision. Detta var sannolikt en ren slump men dessa omständigheter räckte ändå för att skåpa ut dåtidens konkurrenter. Att däremot försöka få en Superpoint att skjuta bra kräver närmast magi. 

Visst - det går att få även en spetsnosdiaboler att leverera bra precision, teoretiskt sett. Det förutsätter dock en mycket hög (=och dyr) tillverkningsprecision varpå resultatet ändå bara blir i nivå med en bra och billigare tillverkad rundnosdiabol i precisionshänseende. Detta känner tillverkarna till och väljer då den smartare vägen att lägga ner tillverkningsomsorgen på den formgivning som teknisk sett har bäst förutsättningar - rundnosdiabolen.

  Här ser vi de allra vanligaste grundformerna av olika diaboler.

Nästa problem med spetsnosdiabolen är aerodynamiken, en spetsnosdiabol får helt enkelt sällan lika bra BC som rundnosdiabolerna. Tvärtom vad många tror så fungerar inte en optimal strömlinjeform för diaboler på samma sätt som man lätt tror, alltså att ju spetsigare något är desto mindre luftmotstånd har det.

Till att börja med så ska diaboler ha "drag", alltså en form av kontrollerat luftmotstånd. Diabolen måste ha "sämre" luftmotstånd för att gå stabilt igenom luften. Skulle man alltså få "för" bra (lågt) luftmotstånd så blir diabolen automatiskt instabil, vilket självfallet inte alls är varken bra eller önskvärt. Det kvittar ju hur snabbt och rakt en diabol flyger om den ändå bara flyger åt skogen..

Den ballistiska koefficienten är alltså inte enbart en fråga om så lågt luftmotstånd utan snarare ett sätt att etikettera en diabols förmåga att på ett enkelt sätt passera igenom materia (luft) på ett så effektivt sätt som möjligt.

Det vi vill ha är alltså en form som är mjukt avrundad då kantiga "hörn" ger venturieffekter ("turbulensfenomen") som stör stabiliteten hos flykten men som samtidigt ger en kontrollerat (förutsägbart) luftmotstånd som är så lågt som möjligt men samtidigt högt nog för att stabilisera diabolen.

Det är alltså fullt möjligt att den subjektiva känslan av att spetsigare diaboler har lägre luftmotstånd i sak är korrekt men det spelar i praktiken ingen roll då vi vill ha ut mer av diabolen än bara detta och ett lågt luftmotstånd ger absolut inte automatiskt en hög BC.

Ett tanke som fortfarande lever kvar här och där är att spetsnosdiaboler skulle vara bra för jaktbruk, något som naturligtvis är rent nys. Visst får man bättre penetration men om penetrationen skulle vara värdefull så hade man enkelt kunna nå samma mål bara igenom att göra mer välflygande konventionella rundnosdiaboler hårdare i sitt material. Sanningen är att penetration sällan har ett positivt egenvärde vid jakt och att penetration vanligtvis finns så det räcker och blir över oavsett diabolens form, vid normal luftvapenjakt. Låt oss därför skrinlägga myten om spetsnosdiabolernas förträfflighet till jakt en gång för alla.

Brocock Compatto

  En udda design och en hel del spännande teknik från Daystate

Ibland när jag känner mig lite elak så brukar jag påstå att det egentligen bara är Daystate och FX Airguns som utvecklar några riktigt nya PCP på marknanden där de andra tillverkarna bara omsorterar gammal skåpmat till nya modeller. För, handen på hjärtat - när såg ni en helt ny konstruktion ifrån Air Arms eller BSA sist?

Oaktat detta så brukar nykonstruerade PCP numera vara endera dyra eller bullpup och inte sällan bådadera.

Det är därför kul att det äntligen börjar röra sig lite för en modell som faktiskt inte fullt ut är endera och vapnet som jag tänker på är naturligtvis Brocock Compatto. Som de flesta av er säkert känner till så förvärvades Brocock Ltd av Diana Group i mars 2014, som i sin tur ägs av den italienska vapentillverkaren Marocchi & Breda. Då man redan sedan tidigare ägde Daystate så blev konsekvensen att tillverkningen av Brocock flyttades över till Daystate i september 2014 och lagom till IWA i Mars 2015 så hade man några ganska primitivt handtillverkade prototyper av en helt ny modell på plats.

Resultatet av denna första Daystateifierade Brocock blev en säregen men också en mycket tekniskt intressant relativ lågprispodukt med benämningen Compatto, vilket är italienska för "kompakt".

Så, vad är då grejen med den är udda tingesten?

Till att börja med så är den en semibullpup, vilket betyder att man har avtryckarsystemet framskjutet i underkant av blocket ungefär som på en riktig bullpup men samtidigt så har man ändå kvar en konventionell (nåja) kolv bakom blocket som ger en mer traditionell ergonomi än hos bullpups överlag.

Det man vill åt är möjligheten att få en relativt lång pipa med tillhörande shroud och en förhållandevis lång lufttub i ett vapen med normal ergonomi men till kortast tänkbara totallängd, i detta fallet 89 cm. Det är alltså ett sätt att både ha kakan och äta den kan man säga. Bullpups har ju en fördel igenom sin längd men samtidigt så vill man inte också ha de nackdelar som förknippas med bullpups i form av bisarr ergonomi och ett ännu mer udda utseende.

  Ett kompakt vapen och här med bipod och separat ljuddämpare..

Här får man en Lothar-Walther matchpipa på 16 tum, som med kaliber 22 ska räcka till 30 fpe, samtidigt som man får den korta totallängden ovan och därtill en vettigt fungerande shroud. Skulle sedan inte detta räcka så finns det naturligtvis även en gänga längst fram på shrouden så att man även kan montera en separat konventionell ljuddämpare. Den 30 mm grova tuben har angivits till 140 cc vilket borde räcka till drygt 100-110 skott för 16 joule och runt 30-35 skott med full effekt, allt räknat för kaliber 22. Som sig bör så blir antalet skott något lägre för kaliber 177.

Modellen erbjuder dessutom ett nytt 10-skott magasinsystem med indexeringen i själva magasinet. Öppningen för magasinet är dock tillräckligt bred för att man ska kunna skjuta vapnet också utan magasin monterat, då som singleskott. En annan lite udda finess är möjligheten att snabbt kunna förändra effekten med hjälp av vred på sidan av blocket, alltså en typ av primitiv fartomställare (inte repetativ). Konstruktionen påminner då alltså om den som finns hos Air Arms snarare än den hos FX Airguns.

  Här finns en ny variant av Daystates Harper slingshot valve

Rent tekniskt sett så har Compatto en mycket spännande drivkälla. Själva ventilsystemet är baserat på Steve Harpers berömda Slingshots-konstruktion, något som har varit standard på alla icke-elektroniska ventilsystem på Daystates vapen sedan 2008. Nu har den tekniken gått i arv även till Brocock och först ut på plan blir nya Compatto.

I ett vanligt PCP så finns det två konventionella typer av ventilöppning, endera knock-open eller blow-off. Den förstnämnda är i särklass vanligast numera och det är den som vi träffar på hos exempelvis vapnen ifrån FX Airguns, BSA, CZ, Crosman mfl. Den sistnämnda finns hos legendariska Sportsmatch GC-2 men är kanske för entusiaster i allmänhet mera känd från Sharps pumpgevär och även vårt inhemska gamla Excellentgevär. 

Nackdelen med en blow-off ventil är att den bör kombineras med en separat regulator för att fungera bra. Gör man inte så då kommer avtryckarmekanismen att bli allt hårdare ("trögare") i takt med att man ökar effektuttaget.

Tillverkarna upptäckte då snabbt att knock-open ventilen var en enklare, smidigare och en fullt acceptabelt bra lösning för att reglera ventilens arbete och därför är den numera överlag standard hos moderna PCP utan separat regulator. Den konstruktionen har emellertid också nackdelar och en märkbar sådan är fenomenet hammarstuds.

  Regulator, självregulerande knock-open ventil jämfört med en slingshot ventil..

När man avfyrar ett PCP med den här ventilkonstruktionen och då hammaren rusar framåt för att slå upp ("knock-open") ventilkäglan inåt tryckbehållaren för att släppa ut en pyts luft att driva av diabolen så kommer också hammaren att göra ett flertal (vanligtvis 4-6 st) återstudsar på ventilkäglan. Dessa återstudsar är en bieffekt av konstruktionen som inte har någon fördel men som däremot har nackdelen av att de "halvöppnar" ventilen helt i onödan varpå lite luft smiter ut helt i onödan. Man eldar alltså lite för kråkorna. I en del konstruktioner så kan man räkna med en förlust på uppåt 40% helt i onödan - luft som hade kunnat räcka till många sköna skott istället.

Ett sätt att lösa problemet blev då slingshotventilen som Steve Harper utvecklade och patenterade för Daystates räkning. Här försökte man nå en konstruktion som gav den separata regulatorns fördelar utan att behöva ha komplexiteten och kostnaden som är förknippad med en separat regulator. Regulatorer har också historiskt sett varit känsliga konstruktioner som tidigare var kända för tveksam driftsäkerhet och livslängd. Allt detta försökte man lösa med "slangbågeventilen"...

Okej, hur fungerar det då rent tekniskt?

Rent principiellt så kan man säga att hammaren består av två delar, en inre och en yttre hammare. Det är enbart den yttre delen som drivs av hammarfjädern. När hela paketet når sitt ändläge vid avfyrningen så stannar den yttre fjäderdrivna delen upp, utan att nudda ventilkäglan. På grund av den levande kraften som paketet bär så kommer emellertid den inre lättare delen att fortsätta ända tills den slår upp ventilen - skottet går.

Efter avfyrningen så stängs ventilen av trycket ifrån tuben och den inre hammaren tvingas då tillbaka in i den yttre hammaren där den stannar, det finns ju ingen hammarfjäder som driver på den mot käglan ytterligare en eller flera gånger. Resultatet blir alltså en enda träff på ventilkäglan som bara öppnar såpass mycket som krävs för att ventilen ska öppna och driva av skottet.

  En Compatto på banan..

Sammanfattningsvis så handlar det alltså om ett relativt innovativt vapen i medelprisklassen. I England så räknar man med en prislapp på £589 vilket i svenska pengar innebär 8200 kr och om detta pris även håller i Sverige så hamnar den rakt mot exempelvis en FX Airguns Royale 400 på 7995 kr. Jämför vi däremot mot normbildande bullpumps i segmentet hyfsat påkostade kompakta och lätt futuristiska vapen så ligger Wildcat närmast till på 9795 kr.

Klarar den då den konkurransen?

Detta tror jag helt och hållet beror på hur mycket Daystate den visar sig vara även i verkligheten och inte bara på pappret. Brocock har inte direkt rosat marknaden med begärliga modeller, tänk bara på Enigma. Om det däremot är en riktig Daystate allt igenom men under Brococks logga så ska vi betänka att en vanlig simpel Regal XL (allt är ju relativt) betingar nästan 13.000 kr hos Hurricane, Vittsjö. I skenet av den prislappen så är drygt 8000 kr plötsligt hela 5000 kr mindre, om det nu verkligen är 100% Daystate i hårdvaran.

Då kan jag tänka mig att den kan  hitta en och annan köpare...

Bug Out Mania !

  Crosman Bug Out kit

Under de senaste dagarna så har jag fått en del frågor runt Crosman 2289 och dess Bug Out kit som Caboom saluför för blott 900 kr så idag så har det blivit dags att adressera dessa funderingar. Min första kontakt med den här familjen av Crosmans modeller kom redan för femton år sedan då jag köpte en 1389, vilket i grund och botten är anfadern till den modernare 2289 som ingår i dagens Bug Out kit.

 
  En udda breech

Det som var nytt med 1389 på sin tid var den enkelt demonterbara axelkolven, som sedan gick i arv till 2289. I övrigt så var 1389 huvudsakligen baserad på pistolen SSP-250 och hade dennes udda breech med en slags sidomatad laddkassett. Denna svängde ut 90 grader åt vänster varvid man laddade en diabol och sedan stängde den åt motsatt håll. Därfter så drog man i en knopp baktill på breechen för att spänna hammarfjädern och göra vapnet redo för skott.

Den här breechen var inte direkt populär och när sedan 2289g presenterades så byggde man den nya modellen runt 1322 istället, alltså den 22-kalibriga varianten av 1377 American Classic Mk III. Då fick man plötsligt samma breech som 22XX-modellerna med Co2-drift. Nackdelen med bytet blev att plastbreechen saknade kilbasen ifrån SSP-modellen vilket gjorde det svår att montera optiska riktmedel på ett vettigt sätt, utan att behöva köpa en separat metallbreech. Fördelen var högre effekt och betydligt bättre förutsättningar för praktisk precision. Till skillnad ifrån SSP-pistolen så användes ju dessa små pistolkarbiner på något längre avstånd, med stabilare stöd (axelkolv) samt med optiska riktmedel vilket allt hade förfelats med den vingliga plastkassetten i plast.

  Original 1389 Backpacker är idag inte speciellt vanlig längre..

Själv så har jag alltid gillat Crosmans produkter högt och skarpt, även om vissa av dem naturligtvis också är tämligen usla. Den absoluta styrkan hos Crosman har emellertid alltid varit förmågan att skapa vapen som är billiga att köpa, roliga att skjuta och möjliga att enkelt bygga om till nästan precis vad som helst. 

Här är 2289g naturligtvis inget som helst undantag.

Själv köpte jag för några år sedan en 1377 som jag byggde om för hårresande mycket pengar men kunde sedan pressa ur den en effekt som var minst sagt imponerande - med kort 10 tum pipa så hade jag 16 joule och med en 14 tum pipa (som är original på 2289g) så borde jag ha landat strax över 20 joule! För den som hade lagt ytterligare lite engagemang (o pengar) i ett sådant projekt så hade 25 joule inte varit omöjligt, kanske till och med 30 joule om man hade skiftat över till en längre pipa med kaliber 25.

Om man är intresserad av att följa min byggserie på 1377 så kan man med fördel söka på "1377" på bloggens sökfunktion där alla 14 delarna i artikelserien är upplagda.

Men - hur är då en 2289g i rent originalskick?

Självfallet så är den enkel och plastigt byggd eftersom den betingar $99 USD som riktpris i USA. Här i Sverige så säljs den för 900 kr och till den summan så är den naturligtvis ett riktigt klipp! Bara att köpa! Då prislappen är låg så finns det naturligtvis en hel del nackdelar jämfört med säg en HW30S (för dubbla pengarna). De största nackdelarna är tre:

Avtryckarsystemet

Detta är inte bra, i bästa fall så kan man kalla det acceptabelt. Det kan bli bättre med lite handpåläggning, javisst, men som sagt - man kan få det acceptabelt och inte mera. Detta avtryck är inte att sammanblanda med det avtryck som ser snarlikt ut och som finns på Prod, 1720, 1701 osv och som är på en helt annan nivå.

Piporna

En del pipor är bra, andra dåliga - inga är direkt lysande. -"Built to a price point", som Crosman själva säger. Då en del andra faktorer begränsar den praktiska precisionen (typ avtrycket) så finns det inget skäl att plöja ner pengar i en riktigt bra pipa. Dessa vapen används ofta på korta avstånd mot förhållandevis lite större mål och då duger pipor på den här nivån utmärkt väl. Som regel så skjuter dessa vapen ändå bättre än de flesta fjädervapen upp till dubbla prislappen och då får man ändå acceptabel valuta för sina pengar.

Pumpandet

Pumpvapen är i regel aldrig roliga eftersom det blir mycket pumpande och lite skjutande. Nu kan man förvisso nöja sig med en lägre effekt och pumpa färre antal gånger men nackdelen med detta är att utgångshastigheten förefaller bli ganska varierande. I allmänhet så går pumpvapen jämnare ifrån skott-till-skott om de fylls helt (alltså med max eller nära max antal pumptag). Alternativet i den här prisklassen (1200 kr, +300 kr) är en 2240 med 1389 kolv. Då slipper man pumpandet men man får en avsevärt högre driftskostnad i form av Co2-patroner samt en märkbar temperaturkänslighet på våra breddgrader.

  Crosman 1322 med 1389-axelkolv är ett kortpipigt alternativ till 2289g

Fördelar då?

Priset

Man kan inte snacka bort 900 kr i skrivande stund, dessutom inklusive frakt. För dessa pengar så får man i princip ingenting alls vettigt som alternativ. Möjligtvis så kan man hitta någon form av kinabössa eller något liknande. Detta är ett oslagbart värde för pengarna och ska man ha något bättre så får man slanta upp dubbelt så mycket.

Smidigheten

Detta är en familj små och smidiga vapen som är lätta och enkla att använda, bortsett då ifrån pumpandet. Modellerna kan användas av alla, inklusive barn och min egen tioåriga son skjuter enkelt bra resultat med en 2240 utan problem. Har man väl skjutit in sig på ett dylikt vapen så blir även ett annars tämligen ordinärt fjäderluftvapen plötsligt en otymplig bjässe i händerna. Smidiga att transportera, oömma och enkla att bära runt.

Flexibiliteten

Precis som Rugers fantastiska 1022 eller AR-plattformen så finns det en formidabel uppsjö av olika tillbehör och tuningparts till Crosmans vapen i 1XXX/22XX-familjerna. Här kan man bygga i princip precis vad man vill med den uppenbara risken att kostnaden lätt kan skena iväg. Utbudet är verkligen gigantiskt med luftvapenmått mätt och alla torde här kunna hitta just exakt de delar som man själv önskar för att fullborda den egna visionen om ett vapen precis som man själv önskar.

Skjutglädjen

Detta är nog den mest abstrakta delen av ägandet till någon av dessa modeller. De är helt enkelt roliga att skjuta på ett svårdefinierbart sätt. Modellerna har karisma och en oöverträffad smidighet vilket innebär att de ofta är go-to-get vapen när man bara vill kasta av några skott eller ska rycka med ett vapen ut någonstans.

Sammanfattningsvis

Vad är 900 kr idag? Man har i princip ingenting att förlora i en värld där luftvapen för 10 gånger den här summan snarare är norm än undantag. Mer skjutglädje per krona är svår att nå redan i originaskick och vill man sedan bygga om så finns det bokstavligt talat inga gränser. På sista raden så existerar det alltså inga vettiga ursäkter till att inte köpa en dylik. 

Okej - jag gillar den men jag vill ha ett bättre vapen?

Då ska man definitivt titta på 1701 och 1720 direkt. Detta är PCP-vapen och har en del finesser som löser de problem som finns hos 1XXX/22XX-serien. Här finns bra pipor, matchpipor ifrån Lothar-Walther, precis samma som exempelvis Air Arms köper, här finns ett riktigt bra avtryckarsystem och man slipper pumpa/betala dyra Co2-patroner eftersom man kör med tryckluft. Detta är dessutom i långa loppet ett mer ekonomiskt val eftersom en 1XXX/22XX med diverse utrustning lätt springer upp till samma pengar utan att oftast ändå inte eliminera de nackdelar som modellerna besitter. Fördelarna däremot, de finns hos 1720 och 1701, i precis lika stor utsträckning med smidighet och skjutglädje.

Crosman helt enkelt - när det är som bäst!

Magasinhållare för Wildcat

  Inte så dumt, eller hur?

Sedan ett par månader tillbaka så finns det nu en praktisk magasinhållare till Wildcat ute på marknaden.

  Magasinhållaren med dess förpackning

  Monterad på ett vapen

  Fylld med magasin och klar att användas

Magasinhållaren kan köpas på Ebay för $40 USD: http://www.ebay.com/itm/121746368645

Jubileum!

   Luftvapen är en hobby som erbjuder något för alla!

Tiden går och idag så är det faktiskt på dagen 6 år sedan Airpang gick online. Under dessa 2191 dagar så har jag producerat 2322 st inlägg i linje med ambitionen att Airpang ska leverera minst ett inlägg varje dag - i skrivande stund 1.06 st inlägg per dag.

Under åren 2004-2009 så tillbringade jag stor tid på det gamla forumet Airgun och producerade där nästan 9 inlägg om dagen under de åren. Med det i bakgrunden så satte jag målet att lägga i alla fall ett inlägg om dagen på min egna blogg istället, detta då många inlägg på Airgun mest var kommentarer/repliker och mycket offtopic ifrån utanför luftvapenvärlden.

Målsättningen på Airpang var därför ett inlägg per dag och inga inlägg som inte har med luftvapen att göra. Så långt så har detta fungerat över förväntan. Något som däremot har blivit allt mera märkbart är den tidsbrist som min tillvaro har drabbats av på grund av en tillväxande familj, ett annat arbete och livet i övrigt.

Människan är emellertid anpassningsbar till sin natur och trots smärre förändrade omständigheter (skilsmässa, bostadsbyte, skytteklubb i konkurs etc) under resans gång så har jag försökt att få verksamheten att rulla vidare efter bästa förmåga, om än lite mera ryckigt än vad jag egentligen har önskat.

Ibland så får jag frågan om hur länge jag egentligen har tänkt att köra vidare med projekt Airpang. Mycket av den funderingen bottnar i att man tror att jag ursprungligen skapade bloggen enbart som en motreaktion av den då strama toppstyrningen på forumet Airgun och att Airpang helt enkelt bara skulle vara ett statement.

Detta var emellertid aldrig tanken.

Skälet till Airpangs tillkomst var i grund och botten att jag ville ha kontroll över mitt eget material. Artiklarna som jag skriver är jag i sak inte intresserade av att besitta äganderätten av – de får alla använda efter eget gottfinnande, även kommersiellt, men jag ville ha någon form av garanti för att de i alla fall fanns online på i alla fall en plats på Internet så länge som jag själv önskar, gärna ännu längre.

Om någon annan däremot äger plattformen så kan materialet när som helst tas offline. Det övergripande målet är alltså att Airpangs material ska finnas tillgängligt till gagn för alla entusiaster och alltid utan att det ska kosta något.

Sammanfattningsvis:

* Alltid uppdaterad, i snitt ett inlägg varje dag

* Alltid gratis att ta del av inläggen

* Alltid fritt att sprida och nyttja inläggen 

* Alltid enbart luftvapenmaterial, inget annat

Sedan hur länge jag kör vidare vet jag faktiskt inte, så länge jag har lust är nog det ärligaste svaret. Förr svarade jag alltid att jag skulle skriva "så länge som jag är intresserad av luftvapen" men då kommer jag sannolikt att "sitta fast" med bloggen tills dess jag går i graven. 

  Idag är olika former av luftskytte något helt annat än för bara ett par decennier sedan..

Skriva kommer jag nog alltid att göra, så länge jag kan klara av det rent fysiskt. Blir det inte luftvapen, som jag tycker är i särklass roligast att skriva om, så kan det bli andra projekt som rollspelsmoduler (RPG "äventyr"), horologi, gröna fordon, motorcyklar eller andra saker som intresserar mig tillräckligt mycket. Idag funkar det inte på grund av tidsbrist utan luftvapen har under det senaste decenniet fått första prioritet.

En annan fråga som jag också får ganska ofta är varför jag inte skriver mer tidningsartiklar till typ Vapentidningen eller liknande. Skälet till detta är att jag vill att det jag skriver ska vara till gagn för hobbyn i första hand, alltså att alla entusiaster ska kunna ta del av materialet utan att behöva betala för det.

Luftvapen ska vara en billig, rolig och tillgänglig hobby i första hand och detta vill jag i möjligaste mån bidra med.

Bortsett ifrån detta så känns idén med tryckt media en smula motbjudande med tanke på hur resurskrävande och miljöbelastande detta är när vi ändå har snabbare, enklare och miljövänligare digital media att använda nu på 2000-talet.

Det tredje vanligaste frågan (vid sidan om hur länge bloggen ska rulla och varför jag inte skriver för tidningar) är om jag är sponsrad av någon/några. Airpang är och har aldrig varit sponsrat i någon mening! Visst har det inträffat att en marknadsaktör har skickat något för mig att låna eller erhålla men detta har aldrig skett i avtalsform eller på grund av min egen begäran och detta har enbart inträffat i ett mycket ringa antal tillfällen av speciella skäl.

Mitt mål är att bloggen ska vara oberoende av marknadens olika aktörer och jag väljer själv vad jag vill skriva om och exakt hur jag känner inför det jag skriver om. Det förbehållet tänker jag inte heller göra mig av med i framtiden.

Lite frågor..

FX Airguns Royale 300   

Ett gäng frågor har dykt om i frågelådan de senaste dagarna så jag tänkte av handla dem här i rask takt då jag tror att de har ett allmänt intresse.

Hej! 

Trevlig blogg att läsa!

Jag heter John, 22 år.

Jag skrev en fråga på din blogg, men kunde sedan inte fram mitt inlägg så jag testar via mail istället.

 

En trevlig presentationsfilm

En lite annan uppslutning än på fallmålstävlingar i Sverige..

En ny aktör på marknaden..

  Amerikanska Thomas Air Inc har specialiserat sig på vapen för FT och BR

En ny spelare i branschen försöker nu etablera sig med en serie vapen specifikt riktade för Field Target och Benchrest. De har tydligen deltagit i lite tävlingar och är duktiga på att föra fram detta i sin marknadsföring.

Mer information kan hittas på deras hemsida: http://www.thomasrifles.com/home.html