The Eliminator!

De första Eliminators gjorde ett stort intryck på den samtida marknaden..  

Om det finns någon enskild modell som verkligen definerar Theoben så är det tveklöst The Eliminator, alla fans av Rapid får ursäkta. Mycket av själva essensen, Theobens DNA, finns i The Eliminator - något så unikt som en monsterbössa med själ. En god vän dristade sig en gång att spontant etikettera den som "The Bentley of Airguns" och liknade den med en flygande rockokomöbel för sina lika delar brittisk överklasselegans och rent brutala prestanda. En nätt överdrift, javisst, men inte helt utan poäng. En Eliminator är (var) välbyggd och hade (för sin tid) enastående prestanda.

I mitten av 1980-talet, säg runt 1985, så hade en stor stark fjäderbössa ungefär 20 fpe anslagsenergi. Weihrauch hade under ett halvt decennium suttit stabilt på tronen medan övriga konkurrenter laddade om för det sena 1980-talets effektrace. Det ryktades i branschen om att Diana hade en riktig rökare i kulisserna och den nyheten skulle framöver att bli känd som Diana 48 med angivna 1100 fps utgångshastighet - 100 fps över Weihrauch HW80.

Till saken hör emellertid att HW80s uppgivna 1000 fps i verkligheten var 30-50 fps mer än vad en köpare erhöll i verkligheten, till och med då med lätta diaboler. Beeman, som sålde originalversionen av HW80 under benämningen Beeman R1, ville av försäljningspolitiska skäl kunna ange 1000 fps utgångshastighet - en utsökt hög och jämn summa så därför så blev Beeman R1 ett "1000 fps-vapen" helt oavsett om den hade teckning för detta eller inte.

Dianas stora sidospännare däremot kan man aldrig skoja bort, inte ens när de var helt nya. Detta ÄR mustigt kraftfulla vapen och de hade dessutom egenheten att leverera oproportionellt sett mycket kraft med den än kraftfullare kaliber 22, vilket naturligtvis inte var helt fel för den som ville ha rejält med terminal effekt downrange. För kaliber 177 så klarade lätta diaboler runt 1050 fps och med normaltunga så sniffade man inte långt ifrån verkliga 1000 fps.

Effektutvecklingen hade alltså gått rejält fort på bara några år. Under de sista åren på 1970-talet så var 800 fps med kaliber 177 en magnumbössa med marginal men 6-7 år senare så levererade man över 1000 fps ifrån samma fabrikat.

Generellt sett så kan man säga att en HW80/R1 har en potential på runt 20 fpe och Dianas sidospännare ytterligare lite till, uppåt 22-23 fpe med kaliber 22. Man kunde alltså skjuta lika fort med en Diana 48 i kaliber 22 som med dess andlige föregångare Diana 45 klarade med kaliber 177 ett halvt decennium tidigare - 800 fps räknat med normaltunga diaboler för respektive kaliber.

  Med hjälp av en extern pump så justerar man trycket i Theobens luftfjädrar.

Resultatet lät inte vänta på sig, indikationerna ifrån den viktiga och stadigt tillväxande USA-marknaden var glasklara, ju mer effekt ett vapen kunde påvisa, desto bättre sålde det. Här fanns alltså ett mycket gott incitament för att skapa en riktig killer, en dunderbössa som verkligen kunde visa konkurrenterna var skåpet skulle stå och som man dessutom kunde begära rejält med betalt för...

Theoben hade noterat marknadsläget och detta i kombination med att man hade funderat lite var gränsen låg för Sirocco FAC. Efter en del initiala tester så kunde man konstatera att grundkonstruktionen var sund och att rätt väg vore att gå vidare med en systermodell snarare än att försöka trimma det befintliga vapnet. Det man skapade var ett gevär synbarligen identiskt med Siroccon men med längre cylinder och dito slaglängd, givetvis kombinerat med ett Zephyr pistonghuvud.

De första utvärderingarna av preproduktionsvapnen började under våren 1986 med målsättning att få ut produktsvapen till juli månad, vilket man också gick i land med. Man satte målet svindlande högt, vid 30 fpe (!), vilket man också lyckades få ut men till priset av en enormt tung anspänning och störande påtaglig rekyl. För att inte dra på sig onödig kritik och sticka ut med ett alltför krävande vapen att skjuta så beslöt man sig för att ta ner effekten något och landade istället på 23-25 fpe, beroende på kaliber. Nu visste man att det fanns marginaler att ta av, förutsatt att man på något sätt kunde tämja rekylkrafterna och där hade Ben en lösning i bakfickan men den krävde ytterligare utveckling för att bli praktiskt användbar i verkligheten och inte minst i serieproduktion.

Theoben HE system

Precis som vapenmodellerna i allmänhet så utvecklades också själva luftfjädrarna och blev allt mer sofistikerade. Grundprincipen var att man hade två huvudsakliga funktionssystem. Antingen en gasfjäder, som var sluten och "evighetsfylld" med en gas, eller en luftfjäder som var fylld med luft och vars tryck kan justeras upp eller ner med hjälp av en separat handpump. Det var den sistnämnda varianten som Theoben huvudsakligen pysslade med och som satt inbyggda som drivkällor i deras fjädervapen. De slutna gasfjädrarna köpte man in via AWT och sedan saluförde man dessa som eftermonteringskit till diverse andra vapen, huvudsakligen avsedda för konventionella stålspiralslagfjädrar. Efter några år då Theoben hade etablerat sig ordentligt och då deras vapen hade vunnit gott anseende så blev de eftermonterade slutna gasfjädrarna en luckerativ sidoverksamhet.

Luftfjädrarna var på många sätt en ganska bra lösning som drivkälla till ett fjäderluftgevär. Vapnen var enkla att montera/demontera jämfört med en stark fjäderbössa och dess enorma förspänning på stålspiralslagfjädern och de hade dessutom en kusligt snabb locktime. Självfallet så slapp man också alla vanliga fjädervibrationer och allt twaang vid avfyrningen. Var de bara täta så mattades de heller aldrig.

Tyvärr så fanns det även nackdelar.

  Theobens HE-system höjde ribban ytterligare!

Ett problem var att när luftfjädern dekomprimerades (i detta sammanhang, "fjädrade ut") så minskade trycket bakom pistongen eftersom luften expanderade. Detta innebar att pistongen accelererades snabbare i början av slaget och långsammare i slutet. Resultatet blev en pistongstuds (rekyl) när pistongen nådde sitt ändläge i cylindern. Visst kunde man minska trycket i luftfjädern så att skillnaden i tryck mellan anspänt och avlossat vapen blev mindre men då minskade man ju samtidigt effekten, vilket man inte önskade.

Lösningen på detta blev vad man kom att kalla "HE-systemet", High Efficency.

Nu gjorde man så att man inuti pistongen placerade en floating interia, vilket helt enkelt är ett kul namn för en rörlig vikt. När luftfjädern dekomprimerades så accelererade pistongen som vanligt men när den långsamt började bromsas upp på grund av luftkudden framför sig då all komprimerad luft inte hann evakueras ut ur transferporten så började den rörliga vikten att förskjutas framåt. Ju mer pistongen bromsades ju fortare hann vikten upp pistongens främre insida och resultatet blev ett "hammarslag" - en slags eftersläng i slutskedet av pistongens inbromsning som utbalanserade rekylkraften i samband med att pistongstudsen började uppstå under avfyrningen. Rekylen försvann och skottet fick en extra snärt. Allt krävde dock att alla komponenter var bra kalibrerade mot varann och i idealläget så skulle pistongen accelerera jämnfort i hela slaget samtidigt som den lösa vikten skulle ge en extra peak precis i slagets absoluta slutläge.

Tack vare att man med HE-systemet fick rekylkrafterna under kontroll så kunde man då pumpa upp effekten ytterligare med ett längre slag och effekten steg till den "magiska" gränsen vid 30 fpe, med kaliber 22.

  The Eliminator!

Den nya Eliminator Mk II som försågs med HE-systemet ramlade ut på marknaden under senhösten 1990. Då hade redan en annan konstruktion, med måttligare effekt, lanseras - den tekniskt avancerade SLR-88 (Self Loading Rifle 1988). Som namnet antyder så kom den 1988 och förutom Sirocco-serien, Eliminator Mk I och nya SLR så fanns även fabrikskonverterade gevär av andra fabrikat, ifrån Weihrauch HW77 till BSA Superstar, alla försedda med drivlina i form av en luftfjäder från Theoben. En av dem visade sig ha framtiden för sig och det blev en HW80 helt optimerad för luftfjäder men då under betäckningen HW90.

Framtiden - och till viss del hotet mot Eliminator - låg dock inte i diverse olika luftfjädervapen utan i något helt nytt.

Under hela 1990 så arbetade Theoben frenetiskt med att kombinera det automatindexerande magasinet ifrån SLR med en helt ny drivlina för det unga företaget, ett PCP. Med ett 7 skott automatindexerande magasin, ett för sin tid smidigt repetersystem, en rejäl lufttub och Theobens sedvanligt höga kvalité så vädrade man att det fanns en hit på gång - och där hade man helt rätt!

Lagom till julen 1990 - vi talar om ett kvarts sekel sedan nu i skrivande stund - så kom Theoben Rapid Seven.

  Theoben Rapid stal en hel del köpare ifrån Eliminatorn - här en MFR, den ultimata slutgiltiga Rapiden!

Visst, det skulle ta några år innan Rapid blev känt överallt och då dess egen familj hade vuxit till en flora modeller som kunde tillfredställa de mest udda önskemålen ifrån de hängivna entusiasterna men en sak stod direkt klar - framtiden tillhörde PCP. Detta i alla fall om man talade hög utgångshastighet, brutal anslagsenergi och därtill en enorm skjutbarhet på en helt annan nivå än vad något typ av fjädervapen - luftfjäder eller inte - någonsin skulle kunna generera.

The Eliminator sköt bra, i händerna på en skicklig skytt med god vana och som dessutom orkade spänna upp dem.

Problemet var att en Rapid Seven kunde vem som helst hantera och utan ansträngning kunna skjuta skott efter skott med kirurgisk precision på längre avstånd och sedermera dessutom med avsevärt högre anslagsenergi. Till råga på allt så gav den nya tekniken ett vapen som var kortare, lättare och som kunde avlossa 7 skott under samma tid som en skytt med Eliminator kunde få av två - i bästa fall.

I detta perspektiv så levde Eliminator på lånad tid, den blomstrade i det fönster av tid mellan 1986 och ungefär femton år framåt. Visst hängde Eliminator med även ett decennium ytterligare, slutligen som en ännu mer förbättrad Mk III, men hela tiden med en dalande popularitet i takt med att billigare och ännu mer kraftfulla fjädervapen, på slutet även med egna luftfjädrar, ploppade upp på en allt bredare marknad. 

Det största hotet var emellertid den nya tidens vapen i form av bekväma, kraftfulla och lättskjutna PCP i en växande flora av modeller. På slutet så var Eliminator närmast ett prioriterat beslut snarare än ett luftvapenval i allmänhet för den som önskade ett vapen med kraft och räckvidd i största allmänhet.

I det perspektivet så var Eliminator en jättelik dinosaurie som levde kvar långt efter att den egentligen fyllde en praktiskt funktion på marknaden. Den blev konnässörernas val, ungefär som mekaniskt armbandsur av känt fabrikat och hög kvalité. En slags onödig guldkant på tillvaron som valdes för den som visste vad man ville ha och som därtill var beredd att betala ordentligt för det.

Hurdan var då en Eliminator?

Stor! Det är nog en lämplig kort sammanfattning. Drygt 120 cm lång (trots blott 16 tum pipa), gruvligt tung, en del varianter över 5000 gram och ett monster att anspänna, om man hade laddat på max i luftfjädern. En Eliminator på max tryck kunde kräva 60 lbs kraft för att anspännas, dubbelt upp mot en HW80 och tre gånger kraften för att spänna en HW30S. Här fanns förmodligen den största praktiska nackdelen hos just Eliminatorn. Mot slutet av sin livstid så kom Eliminatorn till sist att få ett mindre syskon, The Crusader, som bara krävde 35-38 lbs för anspänning trots att den ändå kunde ge drygt 20 fpe.

  En typisk tidig Eliminator, dropp-down safety, litet kikarsikte och tumhålsstock av valnöt.

Förutom att upplevelsen av ett vapen alltid är individuell ifrån skytt till skytt beroende på dennes preferenser och erfarenheter så är det också viktigt att betänka det faktum att Eliminatorn är inte bara ett vapen utan finns i ett flertal Mks, vilket ganska dramatiskt kan påverka upplevelsen. De olika subversionerna förändrar alltså känslan av modellen högst påtagligt beroende på vilken variant man prövar.

Den riktiga brytpunkten kan man säga går mellan Mk II och Mk III, vilket inträffade i november 1994.

Mk II som gick mellan oktober 1990 och fyra år framåt hade HE-systemet med mindre (allt är relativt) rekyl men fortfarande valnötsstockar och ett primitivt enstegs avtryckarsystem. Inuti så hade man en Zephyr-packning på pistonghuvudet.

Mk III som kom 1994 bar med sig en rad förändingar, stocken började tillverkas av Hyedua, vilket är handelsnamnet på trädet Guibourtia ehie, som faktiskt är en ärtväxt (!). Träslaget, som är populärt bland annat för gitarrbyggare, har en hög densitet och är mycket tåligt - men tungt. Med detta så kom man ifrån risken för kolvhalsbrott som då och då drabbade Eliminatorägare med valnötsstock eftersom vapnet är såpass tunga att anspänna. Faktum är att under slutet av Mk II så gick Theoben faktiskt ut med en speciell pamflett för att instruera Eliminatorägare exakt hur de skulle anspänna sina vapen. Metoden som man förespråkade var inte den enklaste varianten, vilket man annars hade kunnat tro, utan den metoden som gav stocken längst livslängd och bäst möjligheter att överleva sitt förväntade slitage om den var tillverkad av valnöt. Att valnöt som material inte var helt optimalt försökte man förebygga hos de första vapnen igenom att erbjuda dem med tumhålsstockar eftersom dessa blir starkare för den här typen av belastning. Att låta kunderna välja den för ändamålet mer tåliga och därmed praktiska varianten med en stock av bok var aldrig aktuellt så därav detta udda trästocksval.

Nästa väsentliga skillnad var ett helt nytt äkta tvåstegs avtryckarystem som man benämnde Evolution.

Eliminator hade fått mycket kritik för sitt avtryckarsystem och detta med all rätta. Till Theobens försvar så måste man emellertid också framhålla att det är tekniskt sett utomordentligt svårt att konstruera ett avtryckarsystem som kan hålla den enorma stressen av Eliminatorns mäktiga drivkälla och samtidigt kunna leverera en mjuk fingertoppskänsla för själva avfyrningen. Ben Taylor menade i efterhand på att just Evolutions avtryckarsystem var en av hans karriärs största tekniska utmaningar och lösningen blev en typ av falling block mekanism för det andra steget. 

Slutligen så försågs Mk III med ett helt nytt pistonghuvud där man helt saknade en konventionell packning. 

I den här varianten av drivkälla så lät man instället dubbla O-ringar runt pistonghuvudet, tillsammans med en finjustering av HE-systemet, utgöra kompressionstätning för pistongen. En av fördelarna blev en något längre slaglängd och därmed ytterligare höjd effekt.

  I USA så såldes Eliminatorn under namnet Beeman Crow Magnum med ambistock.

Då Eliminatorn var i produktion under mycket lång tid, ända till slutet för Theoben, så hann man med ytterligare en del mindre förändringar på olika detaljer (säkringsutförande etc) under resans gång. Tyvärr så drabbades man också av den hel del problem mot slutet av produktionen så kvalitén på hantverket sjönk men detta var inget som den precisionskrävande konstruktionen av Eliminatorn accepterade. Mest känt är att en del exemplar drabbades av slarv med honingen av cylinderns insida, något som är absolut kritiskt om man väljer att använda en sidoställd O-ringstätning för pistongen.

Den stora Eliminatorn tuffade alltså på igenom decennierna allt mer och mer som en kuriositet och ständigt handikappad av det faktum att många ägare kände sig utvalda till att äga en men betydligt färre visade sig i praktiken vara utvalda för att kunna njuta fullt ut av konstruktionens egenheter.

En Eliminator kräver mycket av sin ägare och användare. Det måste vara någon som är införsedd av dess nackdelar eller rättare sagt egenheter och därmed också beredd att acceptera dessa.

En god vän och tillika stor luftentusiast sade en gång följande;

-"En Eliminator är en fjäderbössa all-in, tänk dig alla för- och nackdelar hos en vanligt fjäderluftgevär och förstora dem gånger tio, då är man nästan där. En Eliminator är däremot alltid rättvis, den är lika delar frustererande och hopplös som den är belönande och utvecklande för den som har rätt sinnelag och ett stort tålamod."

Ord av sanning och tro mig, jag har själv sett en Eliminator leverera i händerna på en hängiven och skicklig skytt och det är sannerligen imponerande om man själv har försökt skjuta Eliminator ifrån scratch. Jag antar att det är lite som att ge sig på att skjuta en kraftfull långbåge själv för första gången och sedan se en tävlingsskytt hantera densamma. 

Lägg sedan till detta en passning, en konstruktionskvalité och en blånering vars like man med svårighet kan hitta ens hos moderna krutvapen med synnerligen tunga prislappar - då förstår man lätt att Eliminatorn har blivit vad den är och att den ännu har en närmast magisk förmåga att förhäxa entusiaster i alla läger..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  En ammunitionstest!   Klassiska Baracuda med tre olika vikter och betydligt bättre burk.     När jag köpte min gamla BSA Ultra på sommaren 2006 så betalade jag £249 vilket kompletterades med £89 för kikarsiktet och ytterligare 2 x £4...

  Brno nummer 5 Ett vackert vapen, bara stål och trä dessutom.   Även denna gång så kommer temat att vara rimfire/”salongsgevär”/småviltstudsare/kantantänt/22LR eller vad man nu egentligen vill kalla den här vapengruppen. Jag har...

  På dryga distanser...   Att skjuta över 40 meter med 177/8J är en utmaning utomhus. Idag blev det en sväng till huset och eftersom det var någorlunda vindstilla så tog jag min lilla Crosman 1701 Bullpup - i allt väsentligt drivlinan av e...

Skön söndag!   Idag blev det en sväng runt de nya domänerna. Även den här helgen så kunde jag inte motstå frestelsen att åter igen ta med min gamla BSA ut till huset för lite skytte över 40 meter. Man kan alltså säga att förra helgen g...

    Plastic fantastic!     Syntetstockar har blivit allt mer populära! Syntetstockar är numera nästan mer talrika än stockar av trä eller laminat och i takt med behoven av bättre lönsamhet, liksom rådande designtrender för skjutvapen, ...