What does it take?

Skulle detta vara lockande för en nybörjare - kan de känna sig bekväma i den här situationen?

På Field Target-forumet så pågår det just nu en intressant diskussion av självrannsakan om varför sporten förefaller döende och varför så få personer kommer till de tävlingar som arrangeras.

Jag har i princip slutat intressera mig för den verksamheten eftersom den har vandrat så långt ifrån den typen av luftskytte som tilltalar mig personligen men då uppfriskande ögonblick av självinsikt ändå dyker upp i tråden där så kan jag inte låta bli att kommentera saken.

Någon noterade ju nyktert att alla som skriver i tråden är ju "bara de som tävlar själva" och detta är nog just ett tecken på problematiken som sådan – alla andra är endera bortskrämda från ett forum som numera helt känns dedikerat till FT eller så bryr man sig helt enkelt inte eftersom man inte tillhör målgruppen som bedriver tävlingsskytte på hög nationell nivå.

Precis som jag har tjatat om i åratal så ligger lösningen i problemen att skapa tillgänglighet, alltså att ha låga trösklar.

Luftskytte ska vara enkelt, kravfritt och roligt.

Råder motsatsen så kan man lika väl skjuta krut, om man överhuvudtaget vill engagera sig – annars skjuter man enskilt hemmavid istället.

Vad är då tillgänglighet och låga trösklar?

Precis som någon annan klarsynt person skrev i tråden så måste man gå till sig själv och fråga; vad krävs det för att JAG (som icke-tävlande) ska delta?

Det är den input som de ansvariga måste erhålla.

Om jag ser på hur jag själv och min familj har deltagit genom åren så krävs det vettigt väder (vilket inte arrangörerna råder över i detalj), alltså att man lägger tävlingen/träffen på så vädersäkra månader som möjligt. Likaså att man har en alternativ dag tillgänglig om den primära verkar vara på väg att regna bort. Företrädelsevis så ska man tävla på söndagar, eftersom många tänkbara deltagare arbetar på lördagar numera, med då lördagen som tänkbar backup. Här har man faktiskt anammat tankebanorna och många tävlingar ligger numera på söndagar.

Är det lättare för en nybörjare att känna igen sig här?

Sedan så är det en fråga om avstånd, att färdas långa sträckor kostar tid, pengar och skapar en ökad miljöbelastning. Själv så åker jag 10 mil i radie med säkerhet och kan undantagsvis tänka mig att åka 20 mil i radie. Tävlingar bortom detta går alltid bort, det är helt enkelt inte värt tiden, kostnaden och mödan.

För min del så har det då varit Fuxerna (innan ledningen där körde klubben i graven), Skepplanda (innan de ledsnade), Örgryte (finns de kvar?), självklart Onsala (två träffar dessutom, en brukar ske på vettigt väder) samt Hova (många glada minnen där från den gyllene tiden för vår hobby).

En annan stor tröskel är det byråkratiska krångel och de extra kostnader som tillkommer i onödan, exempelvis obligatoriska klubbmedlemskap, tävlingslicens, sportskyttekort och förhöjda deltagaravgifter.

Om man nu tävlar en eller två gånger om året (beroende på avstånd, familjesituation, arbete etc) så är det helt enkelt inte värt mödan att ha en tävlingslicens aktiv. Är man aldrig på en skytteklubb, exempelvis på grund av avstånd eller bra möjligheter att skjuta hemmavid, så är det meningslöst att sitta i en klubb bara för en eller två tävlingar.

Ska man vara med i en klubb så ska man - tycker jag - också vara aktivt engagerad och inte bara en regelverksskapad kassako.

Nyckeln till någon form av nytillförsel av deltagare är alltså att skapa frihet, inte krångel.

Om man har ett sådant gevär och skjuter lite hemmavid - vill man tävla då, eller bara umgås och skjuta?

En tävlingsklass måste därför alltid hållas fri, alltså frihet från klubbmedlemskap, tävlingslicenser och förhöjda startavgifter. Sedan om den är på 10J, om den är med i en rating eller vilka utrustningskrav som gäller tror jag är helt egalt. De som ska lockas in till hobbyn är de människor som gillar att träffas, ha kul och skjuta – inte de som ska fostras in i en tävlingsfålla och bli framtida elitskyttar i landslaget. Dessa människor är inte lika intresserade av placeringar, tävlingsteknik eller snordyra tävlingsvapen som de tävlande förefaller tro, präglade av sina egna preferenser.

Gränslöst skytte!

Inne i varuhuset fanns många spännande skyltningar av olika slag.

Som trogna läsare av Airpang säkert vet så är min son en Airsoft-fantast, något som jag huvudsakligen på sin höjd tillskriver med en gäspning i hopp om att detta är en tillfällig fas innan han växlar upp till ”riktiga” luftvapen, eller möjligtvis krutvapen.

Hur kul är det egentligen med look-a-like krutvapen som skjuter små rundkulor av plast utan fart och precision?

Under de senaste åren så har hans Airsoftmani eskalerat och han har börjat modifiera vapen mer omfattande med andra växellådor, motorer och liknande samtidigt som hans samling har ökat, liksom tillbehör och allt annat runt omkring.

Precis som med vanligt luftskytte alltså, men med ”leksaksvapen”.

Förvisso har jag inte kunnat undgå att bli lite imponerad av hans nyare skapelser som är tungt solida liksom hårt skjutande och med förhållandevis vettig praktisk precision, givet vapentypen, men ändå – inte riktigt min grej.

Hursomhelst.

Nu skulle han på ett Airsoft-konvent och behövde en chaufför då aktiviteten låg utanför Borås, en ansenlig sträcka att färdas för en körkortslös 14-åring. Då hans mamma, om möjligt, var ännu mer ointresserad av att se storheten i Airsoft så tilldelades jag uppgiften att agera transportör till evenemanget. Sagt och gjort, vi åkte dit och junior bubblade av entusiasm inför den stundande dagen.

När vi sedan nästan var framme så svängde vi in i ett industriområde vilket enligt GPS skulle vara rätt väg när en herre i varselväst klev ut i vägen. Först trodde jag det hade inträffat en bilolycka (här inne i ett industriområde??) då en jättelik bilkö uppenbarade sig framför motorhuven vid svängen runt hörnet, men det vara bara en slingrande kö med glada skyttar…?!? Farbrodern (i 60-årsåldern?!) var parkeringsvärd och tillsammans med ett dussin gelikar så hade han i uppgift att slussa in besökande in i själva industriområdet så att de kunde parkera sina bilar på ett vettigt sätt.

Medan jag häpet konstaterade detta och väntade på min tur så påpekade Erik lite syrligt –”Du, pappa, det är fler parkeringsvakter här än det är deltagare på dina skyttetävlingar….”

Kön ringlade sig lång, tur att vi inte var där när det öppnade...

Efter att ha gjort oss av med bilen och travat en ansenlig sträcka igenom industriområdet så kom vi slutligen fram till…ännu en jättelång kö! Nu var det kön in till det inhängande området som där konventet ägde rum. Först trodde jag att man tog inträde och att detta slöade upp tempot men det visade sig bara var allmän trängsel samt att arrangören delade ut lotter till alla besökare. En DJ höll stämningen uppe i kön och några i kön roade sig även med att dansa (!) till musiken.

Blandningen av människor var väldigt intressant, själv föreställde jag mig att det huvudsakligen skulle vara grabbar typ 12-18 år och möjligtvis några fäder men här kunde man se precis alla åldrar liksom förbluffande många tjejer, inklusive sådana i 30-50 års åldern, vilket jag definitivt inte hade väntat mig – annat än möjligtvis som transportörer åt tonårssöner.

En kulstpruta som drevs av en dykflaska, på en specialbyggd terrängbil

Inne på området så fanns det ett tjugotal stånd med olika aktörer som sålde vapen och utrusning men den riktigt stora affärsverksamheten bedrevs inne i ett veritabelt varuhus som utgjorde själva det företaget som förestod träffen. De hade dessutom lejt in vakter som slussade in besökare i tur och ordning med en konstant kö på 20-30 personer utanför, detta med hänvisning till att brandskyddsreglerna bara tillät 200 personer inomhus samtidigt.

En av de fyra väggarna med vapen, här fanns bara moderna gevär

Inne i varuhuset så fanns det en kassa med 4 datorer och tre andra sellingpoints med totalt ett tiotal medarbetare som hade fullt upp att sälja. Det fanns också en skjutbana på uppskattningsvis 15 meter där en spekulant kunde provskjuta det tilltänkta objektet innan inköpet.

Containerstaden med sina olika improvisarade byggnader.

Utomhus så visade det sig att man bakom varuhuset hade byggt upp en ”stad” i form av containers som skulle föreställa hus där man hade skurit upp ”fönster” och ”dörrar”, en del stod på marken och andra var staplade med uppbyggda trappor och liknande. Tydligen så hade man ”spel” här där man sköt på varandra efter att ha sprungit runt i labyrinten av simulerade hus. Anläggningen var så omfattande så att man även kunde köra in och manövrera personbilar där, vilket användes i vissa spel.

En klubb hade två amerikanska polisbilar till sina spel, helt autentiskt utrustade.

Några som visade upp sin verksamhet var diverse klubbar där man ägde olika militära terrängbilar likväl som amerikanska polisfordon av varierande slag ifall man ville spela en shootout mellan tjuvar och poliser i den, av dessa containers uppbyggda, låtsasstaden.

Kanske en Ford Crown Victoria?

En annan falang entusiaster pysslade med reenactment av diverse olika krig från varierande historiska tidsperioder, med tonvikten lagd på nutid, Vietnam-konflikten samt – naturligtvis – andra världskriget. Nu är jag, som sagt, inte så intresserad av Airsoft som hobby men som ”utomstående” med viss erfarenhet av vanliga skyttetävlingar så var detta sannerligen något utöver det vanliga. Engagemanget och skalan på evenemanget kunde inte undgå att imponera, så mycket tid och pengar som det måste ha krävts för att iscensätta allt detta!

En klubb som pysslar med reenactment, här var temat andra världskriget.

Som ansvarig inom en (annan) försäljningsverksamhet så noterar man också vilka summor som måste ha omsatts denna dag i de affärsmässiga delarna, det var ju inga små mängder med prylar som besökarna passade på att handla med sig. Tänker man några tusenlappar per kund och sedan kanske 3-400 besökare..

Nästa överraskning var att Sverige inte bara hade ett landslag i tävlingsformen Airsoft utan även ett damlandslag. Några representanter av dessa var här på plats och skrev autografer (!) till sina fans. Någon annan ”utomstående” frågade landslagsmannen vad han ”gjorde annars” (=när han inte tävlade), spontant och leende svarade han ”tränar”, varpå frågeställaren förtydligade – ”men till vardags?”. Med en oförstående och lätt förvånad min så svarade tävlings mannen belåtet ”Inget, det här är ju mitt jobb”. Vidare så berättade han att de hade erövrat en fjärde plats av tjugonio olika nationer i VM som tydligen hölls i Taiwan och som TV-sändes nationellt, ungefär som när vi kollar på skidskytte i Sverige.

Det här gänget körde nutid Irak som sitt tema...

Totalt sett så blev det en heldag både för oss båda och jag roade mej mest med att gå runt och prata lite med olika fantaster som utövade diverse varianter av den här hobbyn.

En mycket trevlig kille jag snackade med var fritidsledare och drev en sida på Instagram som han kallade ”Real Fake Guns” och han åkte runt i skolorna med sin Vietnam-utstyrsel och höll föredrag om militär historia tillsammans med hans klubb, där alla intresserade sig för just denna konflikt. De hade också gjort en studieresa ihop till just Vietnam för att fotografera sig på de platser där olika slag och viktiga händelser ägde rum, komplett uppklädda med all sin utrustning. Några andra fantaster ägnade sig mera åt cosplay och hade klätt upp sig (”klä ut sig” lärde jag mig fort var en oförskämd och okunnig benämning på fenomenet) till olika karaktärer från kända konflikter, exempelvis General Patton och liknande.

Överlag så blev det hela en mycket trivsam och intressant dag, även om jag egentligen inte är så intresserad av just den här hobbyn.

En skjutbana där man kunde testa lite udda vapen utomhus, inklusive spränggranater!

Tankarna går dock onekligen till Svensk Field Target, eller vad som nu är kvar av den. En snarlik lite nischad hobby som visserligen också har ett landslag men där dess antal ungefär utgör halva mängden nationella utövare, med lite god vilja två dussin. Det hela kändes märkligt med tanken att man i Field Target stänger klasser på grund av för få utövare på en enskild tävling när det inom den här skytteformen stängs ute deltagare då en tävling av organisatoriska skäl bara kan ta 200 deltagare som aktiva i ett event. Här kör man först-till-kvarn för att inte överhopas av tävlanden där men inom Field Target möter tillkännagivandet på ett forum med ännu en tävlingsdeltagare med stort jubel och nöjt konstaterar att SM-avgörandet nu kommer att ske mellan 3 deltagare så att tävlingen överhuvudtaget kan äga rum.

Försäljning på gården..

För grabbens skull så förhörde jag mig lite om vad som krävdes för att få vara med att spela, bortsett från lämplig ålder (vilken föreföll vara 15 år, helst 18 år, på de flesta klubbar). Samtliga rapporterade bara önskemål om ”egen utrustning och glatt humör”, liksom att ”vadsomhelst duger i början, en budget på tusenlappen ger både vapen och mask”. Ingenting nämndes om vapenlicenser, obligatoriska klubbmedlemskap, skyttekort eller tävlingslicenser.

Bara kom, ha kul och var med o skjut.

Många företrädare gjorde spontant en betoning på att man ska ha låga trösklar och att det ska vara enkelt och krångelfritt att vara med. Det väsentligaste var ju inte att prestera något utan bara att träffas, skjuta ihop och ha kul.

Tankeväckande och uppfriskande.

Ännu en salugata med blandade leverantörer.. 

Jag frågade vad som gjorde att deras hobby hade vuxit så explosionsartat med tanke på den badwill som finns i media med ungdomar som rånar folk på stan med Airsoft liksom RPS häxjakt efter vapentypen? Den dominerande uppfattningen var att ”vi har kul tillsammans och alla kan vara med, sedan behöver man inte göra så mycket, det växer på spontant” eller som en medelålders dam skrattande berättade – ”ställ upp några tomma burkar på lite avstånd och ge vem som helst en automat så är de fast direkt”…