Airpang

Alla inlägg under december 2015

Av Johnny Ottosson - 21 december 2015 10:00



Det bästa valet..


 

För många så är The Eliminator själva sinnebilden för kategorin!


Även denna dag ramlade det in en fråga ifrån någon i läsekretsen som kanske kan ha ett allmänt intresse med bakgrund av att jag faktiskt författar ganska få inlägg om just fjädervapen.


"Hej!


Jag vill ha ett riktigt bra starkt fjädergevär med brytpipa. Viket är det det bästa som har tillverkats. Tack för en bra blogg"


Här finns det ju två aspekter att fundera lite över, vad är "starkt" i sammanhanget och vilka egenskaper tänker frågeställaren som "bra"?


Ofta är det så med frågor ifrån läsekretsen, man får gissa lite utifrån ibland ganska vaga funderingar. 


Mitt spontana svar när bästa fjädervapen kommer upp brukar pendla mellan Feinwerkbau Sport eller Weihrauch HW30S men ingen av dem, inte ens Sport, kan med bästa välvilja kallas för starka med dagens referensramar. Om vi börjar med att ringa in vad som är starkt så skulle jag nog vilja påstå att ett fjädervapen över 20 fpe är starkt i ordets mer universella betydelse när det handlar om fjädervapen.


  Webley & Scott Patriot - ett vackert vapen som alla Webleys men vilken åra!


Om vi då börjar vid den nivån så finns det ett antal synnerligen potenta jättebössor med brytpipa som kan vara aktuella. Vi har välkända Webley & Scott Patriot (aka Beeman Kodiak), vi har Theoben Eliminator (aka Beeman Crow Magnum), vi har Weihrauch HW90 (aka Beeman RX), det finns Weihrauch HW80 (aka Beeman R1) samt ett knippe modernare konstruktioner under blandade varumärken med mindre gott renommé. 


  Visst är den kraftfull men skjutbar...?


Detta för oss då in på "bra". Som bra tolkar jag ett vapen med en för vapentypen och effektnivån acceptabelt bra skjutbarhet (exit: Gamo 1250). Alla potenta fjädervapen är krävande att skjuta, man måste alltså vara rätt skytt för att kunna bemästra dem. Detta är inga bössor som man bara lyfter upp och sedan skjuter bra med på typ 30 meter rätt upp och ner utan en ibland ganska så omfattande övning. En del modeller (ex Eliminator) kräver också en ganska ansenlig fysisk muskelstyrka för överhuvudtaget kunna anspännas. Denna naturliga svårskjutenhet ska inte förväxlas med att de har låg skjutbarhet, vilket ofta är fallet med nydesignade överstarka budgetvapen.


Jag vet att definitionsskillnaden här inte är speciellt glasklar så därför ska jag ägna några rader åt just denna.


På en träff där jag var så förekom det en Theoben Eliminator. Dess ägare sköt regelbundet träffbilder runt en enkrona på 30 meter men ingen av oss andra som var närvarande och prövade kunde träffa fem skott i rad på själva måltavlan, 14 x 14 cm.


Den bössan var svårskjuten men hade en acceptabel skjutbarhet, dess tekniska egenprecision var bevisligen bra men dess praktiska precision lämnade överlag mycket övrigt att önska i händerna på de flesta skyttar.


  RWS/Diana 350 har också ett solitt rykte för tveksam skjutbarhet..


Jag var också på en annan träff där en ägare till ett Gamo 1250 beklagade sig över att han inte träffade någonting med sin bössa. Vi var ett tiotal entusiaster samlade och hade säkert ett dussin olika sorters diaboler sammantaget som vi prövade med och ingen av oss kunde få fem träffar i rad på en 14 x 14 måltavla på 20 meters avstånd! 


Den bössan hade usel skjutbarhet och var svårskjuten, den tekniska egenprecisionen saknades och så även den praktiska precisionen som en konsekvens därav.


  Weihrauch HW90 kan bli hyfsat skjutbar men då kostar det också en del effekt..


Ska vi nu kolla på fjäderbössor med brytpipa över 20 fpe (ca 27 joule) som har acceptabelt bra skjutbarhet och god teknisk egenprecision för sitt effektuttag så tunnar vi ut leden en hel del. Själv så har jag aldrig skjutit bra med en Eliminator men jag har faktiskt sett skyttar live som har presterat imponerande resultat med dessa åror, den får därför vara med i sällskapet. Patriot faller bort, den har alla nackdelarna hos Eliminator och fler därtill. Gamla tidlösa Weihrauch HW80 kan få riktigt fint skjutbarhet vid en bra tuning och dessutom få upp effekten över gränsen på 20 fpe så den kvalicierar sig, om än på gränsen. Sin broder HW90 kan också få bra skjutbarhet, om man sänker trycket i gasfjädern ner mot 20 Bar men då faller den under 20 lbs och blir inte längre lika kraftfull.


När jag till sist har vägt olika modeller mot varann så är det egentligen bara två vapen som kvarstår, dels Webley & Scott Tomahawk och dels ett ännu mer spännande alternativ.


  En helt ny oskjuten Webley & Scott Tomahawk (UK-made) är inte lätt att hitta idag..


The Tomahawk var en av de sista konstruktionerna som anrika Webley & Scott fick fram innan konkursen med god support från Hanock o Co på Venom Arms, sedemera V-Mach. Här fanns ett riktigt vasst avtryck, för de flesta skyttar ett fullgott alternativ till CD och Rekord, riktligt med effekt parat med en ovanligt harmonisk setup. Detta kombinerat med Webleys legendariska finish, passning och övergripande kvalité skapade en värdig grande finale för detta anrika fabrikat. Många hyllar myterna Eclipse, Tracker och Patriot men den bistra sanningen är att detta var inga bra vapen, ens som nya, till skillnad från klassiker som Vulcan/Stingray och Omegan. Ytterligare ett steg upp på stegen som till himmelen bär var Longbow och nyss nämnda Tomahawk. Hade de bara kommit lite tidigare och fått en mer välskött agentur/marknadsföring så hade de mycket väl kunnat rädda Webley - så bra är de.


Mitt personliga val är dock ett ännu mer ovanligt vapen som ganska få entusiaster har skjutit eller ens sett i verkliga livet.


Ifrån East Sussex så kommer det en lång rad fjädervapen som har ett outstanding gott rykte hos fjäderentusiaster i hela världen. Med förbluffande få modeller i sortimentet, noga räknat två stycken, så har man ändå positionerat sig som absolut världsledande i sin nisch. Under varumärket Sussex Armory så saluförde man på 1980-talet en förvirrande flora välbyggda fjädervapen med en udda sidospänningsmekanism och tungvrickande benämningar. Allt förändrades när Ken Turner uppenbarade sig med prototypen till ett vapen som skulle komma att bli en institution i fjädervapnens led.


Själv så är jag ingen vän av varken TX200-serien eller dess mer förfinade och krutvapenliknande sortimentsbrodern Pro Sport men ingen kan snacka bort det faktum att detta är (tillsammans med LGV/LGU) några av världens absolut mest kompetenta fjädervapen. Detta är storsäljande och uppskattade vapen som egentligen bara har haft en enda nackdel emot sig (tja, förutom vikten då), nämligen bristen på effekt - något som är synnerligen viktigt på den betydelsefulla USA-marknaden.


En gång för nästan två decennier sedan så beslöt man sig för att göra något åt saken..


  En ovanlig bössa som förvånansvärt många ändå känner till...


-"Bygg en brittisk HW80", löd direktiven ovanifrån. En konventionell stor brytbössa som ger rejält med effekt. Trots det så ska den emellertid behålla den höga skjutbarhet som övriga modeller är kända för att leverera och samma ypperliga avtryckarsystem. Målet var helt enkelt att skapa en värdig syskonmodell till Pro Sport fast med en effekt som till och med kunde skapa respekt hos en prestandaglad amerikan och då förmå denne att öppna plånboken på vid gavel.


Om vi börjar med pipan så startade processen med att Air Arms köpte in blanks ifrån Lothar-Walther vilka sedan inspekterades med fiberoptik och testsköts i bänk innan de monterades inuti en shroud vilken benämndes SRS - Sound Reduction System, alltså en baffelförsedd anordning av ljuddämpande karaktär. Själva pipan var 14 tum lång och shroudröret blev 16 tum vilket innebar en bättre hävstångseffekt för anspänning samtidigt som två tum kunde användas till den inbyggda dämparen.


  The business end!


Anordningen monterades i ett synnerligen solitt pipblock vars hävarm till pistongen mätte imponerande 6 mm i bredd. Pipblocket hade sedan en "krok" utformad i själva pipblocket vilken låg som ett överfall över låsbulten och under denna fanns en duktigt grov kilformad och fjäderbelastad låskil. En rejäl dask längst ut på pipans spets krävdes alltså med andra ord för att få pipan att öppna sig.


  En grov cylinder garanterade möjligheter till rykande prestanda..


Cylindern var både grov och lång och dessutom utrustad med en pistong som hade en Zephyr-liknande packning formgiven för bästa tänkbara luftevakuering när vapnet avfyrades. Resultatet blev bra med effekt och dessutom effekt som var förhållandevis enkel att utnyttja med god skjutbarhet. Air Arms uppgav själva 24 ft/lbs för kaliber 22 och 21 ft/lbs för kaliber 177, siffror vilket skulle visa sig vara tilltagna lite i underkant. Normalt så kunde man räkna med ca 255 mps med 16 grains JSB och runt 295-300 mps med Crosman Premiers Heavy på 10.50 grains.


  En slank profil trots en jättelik prestanda..


På ovansidan av cylindern så fanns de gängsle hålen mellan kilspåren för att spärra kikarsiktesfästet mot rekylen.


Avtrycket var det kända CD (Computer Designed), inspirerat av Rekord ifrån Weihrauch och samma som TX-serien och ProSport. Till avtrycket så fanns även en automatsäkring som säkrade vapnet direkt vid anspänning. Stocken var tillverkad av bok och noga utvald med rätt fiberriktning för bästa tänkbara hållbarhet. Vidare så var den utrustad med nätskärning både för pistolgreppet och förstocken samt hade en rejält tilltagen roll-over kam på kolven.


  Notera dimensionerna på block och infästningar - built like a tank!


Under lite drygt 5 år löpte produktionen (1997-2003) och totalt blev det 1435 exemplar tillverkade, ett fåtal prototyper oräknade. Runt fördelningen mellan kalibrarna är uppgifterna lite mer motsägelsefulla men konsensus ibland samlarna är ca 1000 stycken med kaliber 22 och resten som 177. Det heta samlarobjektet är därför en 177 med öppna riktmedel eftersom de flesta exemplar saknade sådana.


  Notera det udda bakre riktmedlet som monterade på kilspåret och inte pipblocket.


Att hitta en Pro Elite är inte enkelt, ett fåtal nysåldes i Sverige, och om man väl hittar en så ligger de oftast på licens. Just att den största delen ligger på licens även i England gör dem knepigare att exportera över till Sverige. Priserna är dessutom höga, en 177 gick nyligen för £500 vilket anses häftigt i England där vapen på FAC normalt sett har uselt andrahandsvärde på grund av utbudet och krånglet med licenserna.


Skulle man väl hitta en så gäller det att hålla fast vid den, det är en ovanlig kombination av samlarobjekt och fullt skjutbart vapen som står i en speciell särställning igenom sin kombination av rykande hög effekt samtidigt som den faktiskt har en suverän skjutbarhet för sin effekt och det faktum att det handlar om ett fullt rekylerande fjädervapen.

ANNONS
Av Johnny Ottosson - 20 december 2015 10:30



My size is full size !

 

       
  Vad sägs om 1000 cc?

 

Är verkligen större bättre? Ibland, alltid eller aldrig? Idag ska vi kolla lite på något som alla PCP har gemensamt - sin tryckbehållare! Normalt sett refererar man till densamma som tub eller tubflaska, lite beroende på dess form. Det förekommer också att man benämner dem flaska vilket dock kan vara förvirrande då flaska i allmänhet åsyftar dykar-/dykflaskan. Även åt andra hållet kan det också bli fel när man kallar dyk-/dykarflaskan för "(dykar)tub". För enkelhetens skull så är här "flaska" själva dykflaskan och "tub" blir vapnets tryckbehållare.


Tuberna kan ha vitt skilda volymer med allt från 45 cc och upp till 500 cc per styck. Vidare så kan flera tuber sammankopplas i ett och samma vapen varvid man kan få totala vapenvolymer på upp till 1000 cc.


Varför då så stora skillnader?


I grund och botten så beror skillnaderna huvudsakligen på två faktorer, dels vapnets önskade fysiska format och dels den mängd luft som vapnet förbrukar för varje skott. Det är lite som med bilar, en törstig bil behöver ha en större bränsletank för annars måste man fylla stup i kvarten.


Själv så har jag faktiskt två ytterligheter, min Crosman rymmer 45 cc och det är exceptionellt litet, eftersom det i grund och botten är en luftpistol och där är vikt och yttre format viktigt att hålla inom vissa ramar samtidigt som den relativt låga effekten gör att man ändå får ut ett acceptabelt antal skott trots den lilla luftvolymen. Samtidigt så har jag min FX Elite som rymmer 500 cc med den stora tuben och där är det fysiska formatet inte så viktigt, vapnet är jättestort oavsett vilket, på samma gång som att bössan på grund av sina 65-70 joule drar rätt så mycket luft.


Detta för oss då in på vad som egentligen är stort och vad som är litet?


Jag skulle nog definiera en tub på mellan 150-400 cc som normalstor, en tub mellan 100-150 cc som liten där allt under 100 cc är mycket litet. Går vi över 400 cc så talar vi om stora tuber. Större volymer än 500 cc och mindre än 50 cc är vanligtvis mycket ovanliga.


Kan det då bli knas någongång?


Ja, man kan drabbas av en missmatch. Själv så hade jag en BSA Lonestar en gång för några år sedan. Den pumpade ut runt 65 joule men hade bara en förhållandevis liten tub på 154 cc. Resultatet blev max 15 skott på en fyllning och ett evigt fyllande, trots att max systemtryck var relativt höga 230 Bar. På samma sätt så finns det ibland också rapporter om folk som har köpt vapen som exempelvis FX Airguns Gladiator på bortåt 700 cc med vapen som ger 10J. Där lär man kunna skjuta lääääänge innan luften tar slut.


Generellt sett så är det dock bättre om man har en för stor volym än en för liten, förutsatt att det fungerar rent fysiskt/praktiskt. Att ha en för liten tub kan vara rätt frustrerande i längden.


För- och nackdelar..


Förutom den uppenbara fördelen av att en stor tub rymmer mera luft och därmed också räcker för fler skott så har den stora volymen även en nackdel - det kräver mer för att återfyllas. Om man kör med dykarflaska så är detta egentligen inget större problem men för den som handpumpar så kan det här bekymret bli betydande. 


  USFT - en av världens förnämsta F/T-gevär är ett lågtrycksvapen och då är en stor tub inget bekymmer..


Många människor upplever handpumpning som betungande, vilket det också är i de flesta fall. En del av problemen finns vanligtvis i fel pumpteknik men även om man pumpar på rätt sätt så är olika tuber avsevärt olika i hur arbetsamma de är att fylla. Graden av ansträngning beror på två faktorer, dels vilket tryck man ska nå och dels hur stor behållare som ska fyllas.


Något som en del misstar sig över är att stora tuber skulle vara tyngre att handpumpa än små, så är INTE fallet. Hur tungt det är att pumpa beror enkom på hur högt tryck man ska uppnå. Däremot så måste man pumpa fler pumptag om man fyller en större behållare än en mindre och detta påverkar naturligtvis den totala pumpansträngningen ifrån början till slutet.


Generellt sett så klarar de flesta människor av att pumpa till 180-190 Bar utan problem, att pumpa till 235 Bar kanske på pappret ser ut att vara en mindre ökning proportionellt sett men den som tror det kommer att bedra sig. Att fylla 235 Bar är betydligt tyngre än att pumpa till 190 Bar. En del vapen med regulator kan fyllas till 250 Bar och detta är ingen bra uppgift för handpumpning, varken för den som pumpar eller för själva pumpen.


Om man med andra ord har ett vapen med 235 Bars tryck så måste man vara väldigt uppmärksam på hur stor tuben är då skillnaden i arbetsinsats är enorm beroende på om man har 65 cc (typ BSA Ultra) eller 154 cc (BSA Lonestar etc). Vänder man på saken så är arbetsinsatsen inte speciellt mycket värre om man pumpar ett 135 Bars lågtrycksvapen med 125 eller 250 cc, det tar bara längre tid i anspråk.


En viss eftertänksamhet är alltså på sin plats när man bestämmer fyllmetod till respektive vapen beroende på dess tubvolym och maximala systemtryck.







ANNONS
Av Johnny Ottosson - 19 december 2015 10:00



Mindre och mindre..

 

  

En gång i tiden så var det vapen av den här typen som entusiasterna suktade efter..


Något som har blivit tydligt de senaste ett-två åren är det faktum att bullpups har blivit mer och mer populära. Själv så har jag alltid varit en hängiven vän av korta och lätta vapen men nu har detta idékoncept även populariserats i bredare lager av entusiaster. En gång i tiden så var jag tämligen ensam om att låta mig roas av vapen som HW30S och S200 men vapen av dessa dimensioner har nu snarare blivit norm än undantag och idag är det sällan som dessa vapen föraktfullt avfärdas bara som "juniorvapen".


Länge så var man emellertid hänvisad till långa och i vissa fall även tunga vapen om man vill ha ut hög effekt och det är detta som bullpups nu har förändrat. Den långa pipan, som är essensiell för att få ut hög effekt, kan igenom bullpumpkonfigurationen nu kombineras med ett kort och smidigt vapenchassie för att slutprodukten till sist får ungefär samma dimensioner som HW30S/S200.


Även på fjädervapensidan så kan man skönja lite av samma utveckling fast över längre tid. När jag började skjuta med lite kraftfullare luftvapen i slutet av 1980-talet så var de stora underspännarna den riktigt heta vapenkategorin. Själv köpte jag en BSA Superstar men även modeller som HW77, Airsporters och sedermera modeller som HW97 och TX200 var heta innevapen under fjädervapnens sista stora dominansperiod mellan 1990-1995.


  En av mina HW30S, när jag köpte min första så var det inte många som en hade sett en sådan..


Några år senare så kom PCP och de som önskade högre effekt skiftade över till den nya typen av drivkälla varvid en del av marknaden för kraftfulla fjädervapen sakta började erodera bort. Istället så började man märka ett allt större intresse för lättare och smidigare fjädervapen med måttligare effekt. Gamla modeller som Trackern hängde med men fick snabbt dela marknaden med nyare modeller som Meteor Mk VI, HW30/50S/57 och liknande.


Under 2000-talet så har marknaden till stor del legat vid kraftfullare PCP, lite mindre fjädervapen med starka fjädervapen företrädesvis av lågprisutföranden mer riktade till nybörjare (!). Påkostade kraftfulla fjädervapen som W&S Patriot och Theobens stora gasfjädervapen försvann allt eftersom.


När vi bröt in till 2010-talet så kunde man skönja två starka trender, dels påkostade "riktiga" vapen till Field Target och dels då den nyss nämnda trenden med bullpupskonfiguration för de allra mest kraftfulla vapnen. På fjäderfronten så har vi sett ett par nykonstruerade påkostade modeller (LGV/LGU, nya FWB Sport), vilka dock förefaller mest vara riktade mot 16 joule. 


Dagens dinosaurier på PCP-fronten är snarare de fysiskt långa och stora PCP som för ett halvt decennium sedan dominerade marknaden för effektstarka PCP, modeller som Royale/Airwolf etc.


  För tiotalet år sedan så var den här vapenkonfigurationen het..


Självfallet så följer många av trenderna på det nationella planet yttre omständigheter som exempelvis lagstiftningen och den tekniska utvecklingen, snarare än enkom kundernas tycken och smak. Att stora, tunga och effektstarka fjädervapen började tappa greppet om marknaden under tidigt 1990-tal beror givetvis till stor del på lagändringen 1992 som bromsade försäljningen av starka vapen i kaliber 22 och 25 då de hamnade under licensplikt. När vi i början av 2010-talet fick en betydligt mer formaliserad tävlingsstruktur på våra fallmålstävlingar så skapade detta ett intresse för FT-vapen samtidigt som klassiska HP-vapen till FT förlorade popularitet.


Framtiden då?


Där tror jag på två kommande trender, dels allt mer prisbilliga PCP och dels en marknad för ännu mindre PCP riktade till effektbegränsade behov, kanske även här som bullpups ungefär i samma anda som FX Airguns Wildcat och Collibrin. Full power PCP tror jag kommer att ligga kvar starka som just bullpups. Ett exempel där vi förresten tydligt ser en vakans på marknaden är ett 10J bullpup PCP med semiautomatisk repetering. Här finns ju ett nytt svängrum på marknaden igenom en positivt förändrad nationell lagstiftning som inte en enda aktör ännu har gjort anspråk mot, bortsett ifrån prototypen till Microburst för några år sedan, om någon kommer ihåg den.


  Collibri (aka Hummingbird) tillhör en ny generation PCP


Det är nämligen så att i takt med att vi ser billiga PCP ramla in på marknaden i prisklassen 2500 kr och där tror jag att vi kanske till och med kommer att hitta nya vapen framöver med prislappar som är ännu lägre, så kommer de andra aktörerna som har specialiserat sig på mer påkostade vapen att behöva särskilja sig ytterligare för att även i fortsättningen kunna motivera sitt ännu högre pris.


  På vår nationella scen så har mer kompromisslösa F/T-vapen blivit allt populärare


Kommer man utifrån och in i hobbyn så tror jag att vapen runt 5-6000 kr som Cyclone eller BT-65 kan få svårt att värja sig mot exempelvis den nya Snowpeak och i synnerhet om kunden är traditionalist med smak för vapen av stål och trä snarare än aluminium och plast. 


En lösning för ögonblicket är bullpups där kunden är tvungen att köpa betydligt dyrare konstruktioner ifrån etablerade varumärken för att komma över den här typen av konfigurationer. Av den anledningen så tror jag att många importörer kommer att tänka till en extra gång innan man tar in bullpups med låga prislappar, exempelvis Snowpeaks.


Vad man måste göra är helt enkelt att locka med saker som inte går att få hos lågprisvapnen. 


  Näpet format och lågt pris - Snowpeak har sannolikt framtiden för sig (om kvalitén är vettig)


Förutom bullpuplayout så kan semiautomatik, regulatorer, exklusivare materialval (typ kolfibertuber) och liknande vara gångbara lockmedel till dyrare inköp, helst då kombinerat med större immateriella värden som bra garantier och ypperlig support etc.


En annan lösning att möta lågprisvapnen är att vara mera modulär. Kollar man på exempelvis en S200 så får man ett skäligen billigt men prisvärt vapen som har en hel del enkla och billiga plastkomponenter som håller ner priset. Den som vill kan däremot spendera åtskilliga summor på prylar ifrån eftermarknaden för att skapa ett mer solitt och exklusivt vapen. Den marknaden är såpass stor så att den kan sysselsätta ett flertal tredjepartsaktörer utan problem.


Den marknaden borde tillverkaren istället försöka muta in och bevaka hårt.


Om man gör det så kan man alltså lansera ett billigt basvapen som prismässigt sett kan konkurrera med exempelvis kinesiska lågprisvapen. Sedan så kan kunden successivt efter behov och växande spenderlust bygga på eller om sitt vapen efter tycke och smak. Bilbranschen använder redan samma koncept och inget säker att det också kan fungera lika bra på vapen. 


Oavsett vilket så ska det bli mycket spännande att möta framtiden i vår hobby...




Av Johnny Ottosson - 18 december 2015 14:00


Luftförbrukningen?


  Fartomställaren - använd av få men krånglande för en del..


Idag så blir det ännu en fråga som kan ha lite allmän karaktär så därför blir även denna ett eget inlägg.


Tjena Johnny!

Några frågor igen:

Drar ett japan-kit avsevärt mycket mer luft i min Fx Royal 300 förhållande till standard?
(Licensfritt utförande)

Hur påverkas mitt gevär om jag skruvar in hammarfjädern i bott?

Vart sitter transferporten på Royalen? Behöver blocket klyvas för att nå strypning?

Om strypning tas väck, hur påverkar det luftkonsumeringen?

Trevlig dag!

 

Om vi börjar med luftförbrukningen så brukar man som en gammal tumregel säga att skillnaden är ungefär tre gånger, allt annat lika och förutsatt kaliber 22. Får man 100 skott på 10J så bör man få ca 30 skott på full effekt. Vill man beräkna antalet mer noga så krävs det en kronograf. 

 

Det man gör då är att man adderar ihop den totala mängden anslagsenergi som vapnet presterar inom önskad spridning vid den aktuella effekten och sedan dividerar man resultatet med den effekt man önskar omjustera mot. Utfallet då blir det förväntade antalet skott.

 

Exempel: Mitt vapen ger 8 joule och jag får 30 skott inom den önskade maximala spridningen. Vapnets samlade effekt blir sålunda 240 joule. Hade jag nu valt att justera upp till 10 joule så hade mina 30 skott istället blivit 240/10=24 skott. Hade jag däremot justerat ner till 5 joule så hade jag på motsvarande sätt fått 240/5=48 skott.

 

Detta är inte helt exakt men i de flesta fall så stämmer det förbluffande bra med verkligheten. Vissa variabler måste man emellertid betänka, exempelvis att om man ändrar piplängd eller någon annan viktig parameter så faller kalkylen.

 

Om man avlägsnar en strypning så får man betydligt högre anslagsenergi, vanligtvis ca 4 gånger så hög (vilket dock kan variera beroende på kaliber, piplängd etc). Luftförbrukningen ökar som tidigare har nämnts ca 3 gånger men ljudnivån kommer också att skena dramatiskt, vilket jag dock inte har några konkreta övergripande siffror över.

 

Om man ökar förspänningen på hammarfjädern så händer det en hel del saker eftersom detta är en viktig variabel i vapnets hela setup. Ökas förspänningen så öppnar ventilen tidigare i kurvan och den sista delen av kurvan blir obrukbar. En högre förspänning på ett självregulerande vapen fungerar alltså bäst med ett högre systemtryck då dessa två variabler balanserar ut varann. 

 

De mindre uppenbara sakerna som händer är att rekylen blir skarpare eftersom man ger hammaren en högre levande kraft när den frigörs, även avtrycket kan på en del konstruktioner förändras så att det måste justeras om. Risken för återstuds av ventilen ökar också, vilket leder till ett större slöseri med luften.

 

Generellt sett så försöker tillverkarna undvika hög hammarfjäderförspänning eftersom det tenderar till att ge mer nackdelar än fördelar. Vapnen ifrån FX Airguns har exempelvis en väldigt låg förspänning vid anspänningen och ingen alls när vapnet inte är anspänt. Detta kan man påtagligt notera om man vänder vapnet fram och tillbaka då hammarfjädern ligger helt lös inuti vapnet och "skramlar" runt. Daystate kör med sin Harper-ventil för att minska bieffekterna av hög hammarfjäderförspänning och Crosman har på sina tävlingvapen en utifrån justerbar längd på själva hammaren för att man ska kunna nå fördelarna av högre hammarfjäderförspänning utan att faktiskt behöva förspänna hammarfjädern hårdare.

 

  Lösa transferportar kan finnas i massor av olika storlekar

 

Systemtryck, hammarförspänning och flöde (=transferportens storlek etc) är de tre viktigaste variablerna för vapnets setup. Det är inställningen av dessa tre faktorer som helt avgör vapnets uppträdande, dess effektutveckling, luftförbrukning, ljudnivå, spridning ifrån skott till skott mm.

 

Det är därför viktigt att man inte justerar om en enda av dessa utan att vara uppmärksam på om de andra två också kanske måste förändras för att vapnet ska fungera harmoniskt igen och vara i balans. Eftersom man har tre detaljer att påverka så är det därför också lätt hänt att man "skruvar bort sig" så man bör vara uppmärksam och notera alla inställningar innan man justerar om något. En krongraf är också ett oundgängligt hjälpmedel, utan en sådan så skruvar man helt i blindo och arbetet blir fullkomligt meningslöst.

 

Transferporten på Royale-baserade vapen sitter inuti själva blocket, det är alltså inte någon lös dysa som hos en del andra konstruktioner (typ FX2000). Det kan dock finnas stryphylsor inuti transferporten (som på gamla Cyclone) för vissa varianter av Royale (de utan fartomställare), dessa kan vara i plast eller härdat stål, beroende på marknad.

 

Med lösa dysor så kan man enkelt experimentera igenom att skifta storlek och därefter kunna återställa vapnet. Man kan köpa olika strypta dysor och sedan borra fram dimensioner som egentligen inte existerar om man verkligen tycker det är roligt att finlira, såsom jag gjorde på min egen Crosman 1701 o Challengern. 

 

Att däremot sätta borren i själva blocket på en Royale kräver emellertid att man tänker efter mycket noga innan. Gör man fel så sitter man där och lösa block är både dyra och en smula krånliga att komma över. Generellt sett så bör man inte ge sig på att borra block själv utan gedigen kunskap om vad man vill uppnå och erfarenhet/utrustning för att verkställa arbetet korrekt.

Av Johnny Ottosson - 17 december 2015 19:30



En presentation av Compatto av Lloyd på BAR


Han ser visserligen ut som en uteliggare men videon är intressant..

Av Johnny Ottosson - 17 december 2015 10:00


 

En ganska vanlig typ av fråga..


 Diabolen är en fantastisk uppfinning i alla sina olika former..


För ett par dagar sedan så kom det en fråga som är ganska representativ för ganska så många frågor av snarlik art som kommer då och då. Ett alltid populärt ämne är ju ballistik och den här frågan berör mycket riktigt just detta:


Hallå, undrar om kulbanan för en 1 grams 22 diabol är lika rak över 50 m som för en 1/2 grams 177 diabol om de skjuts med samma hastighet? Sjunker den tyngre kulan mer än den lättare? Har avståndet någon inverkan?

 

Här har man tänkt i termer av projektilvikt och troligtvis också tvärsnittsyta hos de olika kalibrarna. Det som dock spelar absolut mest roll i sammanhanget är den ballistiska koefficienten (BC). Det korta svaret på frågan är att vid lika hastighet så kommer den projektilen som har högst BC att sjunka minst, den kommer alltså att ha den rakaste (flackaste) projektilbanan och den kortaste bantiden. 


I det allra flesta fall så kommer en diabol i en grövre kaliber också att ha en högre BC och därmed vara den vinnande diabolen i jämförelsen ovan.


Detta är dock inte en universal sanning. Har vi en lätt 22-diabol med dålig formfaktor som exempelvis en flatnosdiabol och jämför den mot en tung 177-diabol med utmärkt formfaktor så kan utfallet mycket väl vara det omvända med en flackare projektilbana för kaliber 177.


BC är helt enkelt otroligt viktig att beakta och för att komplicera saken ytterligare så är BC inte statiskt utan den kan variera med två faktorer; projektilens utgångshastighet och diabolens accelerationstid. 


De värden för BC som man kan läsa i en test eller i en diabolspecifikation är alltid en schablon som är tänkt för jämförelser under lika omständigheter i övrigt mot andra diaboler eller som ett ungefärligt värde för att kunna ge den intresserade ett hum om i vilken härad som den aktuella projektilen kan tänkas ligga.


Vill man ha fram exakt BC så måste man testa med två kronografer och med det vapen man avser att använda.


Även på vilket sätt som diabolen accelereras spelar en stor roll för diabolens BC. Sker accelerationen förhållandevis lugnt och stilla som i ett PCP så kan BC bli helt annat än om diabolen accelereras våldsamt fort i exempelvis ett kraftfullt gasfjädervapen. Det gäller alltså att läsa noga vilka omständigheter som har varit aktulla när man ska återanvända ett BC-värde ifrån någon annans källa.

Av Johnny Ottosson - 16 december 2015 14:00



Populärt tema med luftvapenjakt...


  Inlägget om luftvapenjakt slog alla rekord?


För ett par dagar sedan så körde jag ett inlägg om ett kontroversiellt ämne men resultatet lät inte vänta på sig. Inget annat inlägg på 6 år har någonsin haft så många views, delningar och gilla som just detta. Tecken på ett uppdämt behov/intresse måntro?


  Jaktinlägget räckte faktiskt för en topp tio-plats på Bloggplatsen den dagen..


Nu kan man naturligtvis tycka vad man vill om luftvapenjakt i sak men intresse runt ämnet som sådant finns det uppenbarligen och lustigt nog så har det även renderat en del kommentarer via mail och FB där jag noterar att vissa inte ens hör till luftvapenfantasternas egen krets, med synpunkter på företeelsen åt båda håll.

Av Johnny Ottosson - 16 december 2015 05:30



Vågar man köpa?


  BAM-50, det senaste kinesiska PCP som prövade den svenska marknaden..


Med anledning av Snowpeaks lansering i Sverige så har det ramlat in en och annan fråga om huruvida man vågar köpa ett kinesiskt PCP i den extrema budgetklassen eller inte? 


Till att börja med så har vi redan gjort det. För några år sedan så sålde bland annat Commander ett PCP med betäckningen BAM-50 ifrån en kinesisk tillverkare. Detta var då en tämligen oblyg kopia av en tidig Daystate Huntsman och modellen betingade på den tiden knappt 3000 kr. Importören lyckades emellertid inte få fram så många exemplar och lade sedan ner verksamheten varvid modellen försvann ifrån marknaden utan att göra något större väsen av sig.


Förutom en sporadisk tillgång så hade emellertid vapnet två bekymmer att stångas mot på den svenska marknaden, dels den då relativt nya modellen Typhoon från välrenommerade FX Airguns och dels den precis introducerade AT-44 ifrån turkiska Hatsan. Båda dessa vapen var då blott en dryg femhundring dyrare.


Idag är läget helt annat.


Till att börja med så har ekonomin växt under de senaste åren, 3000 kr är mindre pengar nu än för 5 år sedan och 2500 kr är alltid 500 kr mindre därtill. Sedan så har konkurrenternas prislapp växt betänkligt, en Typhoon kostar nu 4200 kr och ytterligare en tusenlapp om man vill ha en trästock. Hatsans gamla AT-44 har också följt med och även den ligger nu på samma nivå med likaledes 4200 kr. 


Vi talar alltså numera om en skillnad på 1700 kr istället för en femhundring sist som det begav sig.


Prismässigt sett så har alltså vår nya Snowpeak ingen egentlig konkurrent, prismässigt sätt och i synnerhet inte om man känner att man bara måste ha ett vapen med trästock. Då är de billigaste konkurrenterna i praktiken nästan precis dubbelt så dyra (AA S200/Typhoon) på runt 5000 kr. Skillnaden på 2500 kr motsvarar lätt värdet av vettig optik med matchande fästen, såpass stor är kostnadsskillnaden.


Ja, ja, vi har fattat att den är billig - men får man något för pengarna då?


Bra fråga!


Låt oss börja med vad man inte får, eller rättare sagt vad man inte kan förvänta sig att få för 2500 kr när 2016 står framför dörren. Det som ofta är tveksamt på billiga vapen är finish, passform och materialval. Ytbehandlingarnar är ofta tunna, något som är tydligt på billigare Crosman, passformen kan vara lite sisådär (läs gärna om min erfarenhet av Crosman Discovery exempelvis) och stockarna kan komma ifrån träslag som vi knappt kan uttala och som vanligtvis förekommer vid tillverkningen av lastpallar...


Build to a price point..


Man kan alltså inte få allt, på dessa tre områden så lär vi inte kunna matcha en Snowpeak mot ett modernt PCP för tre gånger pengarna. Funktionellt sett så ska det däremot inte vara några problem, vilket vi exempelvis kan se på vapen som den kinesiska QB-serien. Det är superbilliga Co2-vapen (runt tusenlappen) som trots detta har acceptabel driftsäkerhet, en solid konstruktion och inte sällan en förbluffande kompetent teknisk egenprecision - sett till sitt pris.


  Ingen vill ju ha en rostig tub..


Vi kommer troligtvis inte att se ett vapen som rent tekniskt sett kan matcha en S200 när det gäller finish, passning och praktisk precision. Likaså kommer ventilsystemet troligtvis att vara mindre sofistikerat vilket innebär ett färre antal skott på fyllningen sett till vapentubens volym. Vi kan också komma att mötas av ett diffust och primitivt avtryckarsystem liksom ett råare mekanism. Här ligger i alla fall mina personliga förväntningar, allt utöver detta skulle komma att överraska mig positivt. 


Vad jag däremot förväntar mig är en kompromisslös säkerhet!


Här får absolut inga som helst tveksamheter förekomma och jag utgår ifrån att Snowpeak som tillverkare och Fondprodukter som importör har in insiktsfull avsvarsyn på de risker som 200 Bar kan innebära för användaren om konstuktioner visar sig ha några egendomliga tillkortakommanden eller besparingar på den här fronten.


Hade jag stått bakom ett sådant vapen, exempelvis som importör, så hade jag noga synat konstruktionen innan den ramlar ut på marknaden. Det får inte handla om en nödförstärkt kolsyrekonstruktion utan allt måste redan ifrån ritbordet vara dimensionerat för att fungera som PCP med fulla säkerhetsmarginaler. 


Vad gäller tryckkärlet så är detta troligtvis ett vanligt enkelt hydraulrör, precis som hos Air Arms etc. Detta är inte den optimala konstruktionen men man kan leva med den om man förhåller sig till den på ett sunt sätt. Till att börja med så ska man försöka undvika vätskeångande handpumpar i möjligaste mån.


Stål, i synnerhet om det saknar en bra ytbehandling, i kombination med fukt och vilt växlande temperaturer är ingen bra kombination överhuvudtaget. Använder man vapen med ståltub (jag gör det själv) så ska man försöka hålla luften så torr som möjligt och då utgår handpumpen i mina ögon, även om man väljer de bästa på marknaden från FX Airguns. Likaså ska man försöka bereda sig möjligheten att åtminstonde visuellt kunna inspektera insidan av tuben på egen hand för att tidigt upptäcka tecken på korrosion och dessa inspektioner bör ske med jämna mellanrum. Till detta hör också att vapen äldre än 10 år inte får användas i tävlingar och att byta tuben på ett tio år gammalt vapen för 2500 kr är nog knappast ekonomiskt försvarbart.


Det finns alltså ett antal reservationer mot Snowpeak i Sverige men jag är ändå hittills nöjd över att modellen finns på marknaden hos oss.


Billiga PCP har goda förutsättningar att öka mängden entusiaster i våra led och då popularisera luftskyttet, åter igen förutsatt att de är säkra att använda och av meningsfullt hög kvalité. Sedan så får man naturligtvis inte allt för såpass blygsamma pengar, detta måste man ha i åtanke när man öppnar plånboken. Bortsett ifrån rollen som första PCP så tror jag att Snowpeak kan vara ett spännande val som andra- och tredjevapen för den redan intresserade entusiasten som sedan innan äger ett bra PCP och som har en fungerade infrastruktur för att fylla densamma.


En 22 Snowpeak kan säkert vara ett trevligt kompliment för den som exempelvis har en S200 eller något annat vapen med kaliber 177 som kanske används mera som huvudvapen. Det ska onekligen bli spännande att följa Snowpeaks utveckling på den svenska marknaden, eller hur?





Presentation


Välkommen till bloggen om Luftgevär. Detta är portalen till luftvapenvärlden i Sverige. Här finns alla nyheter om luftvapen samt länkar så att man kan gå vidare till alla sidor i Sverige som intresserar luftvapenentusiaster.

Fråga mig

861 besvarade frågor

Omröstning

Är Airpang en meningsfull del av din luftvapenhobby som tillför dig nytta?
 Ja, oundgänglig
 Ja, bra och nyttig
 Tja, kul men inte mer
 Nej, slöläser bara ibland
 Nej, kommer aldrig mer att besöka

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

Besöksstatistik

AirPang Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se