Kikarsikten...

Clearridge Ultra RM - mest sikte för pengarna, någonsin?

Då o då hör folk av sig till mig och frågar om jag kan rekommendera ett kikarsikte. Helst ett stort och rejält sikte med alla tänkbara finess och optisk kanonprestanda för kanske i bästa fall 2000 kr. Tyvärr så är den bistra sanningen den att det finns inga billiga och bra kikarsikten, bara dyra och bra. I bästa fall så kan man dock hitta prisvärda sikten som har acceptabel prestanda. Idag så ska vi titta på de tre olika kikarsikten som jag själv använder och som lägligt nog finns i tre distinkt olika prisklasser. Det gemensamma för dessa tre sikten är att jag har ägt dem i åratal och detta av några mycket enkla anledningar - jag trivs med dem, de passar mitt skytte och de är otroligt prisvärda, inom respektive budgetram, i relation till vad man får för pengarna.

1000-1500 kr

Mitt sikte när det var nytt, då på CZ200T

 Detta är växelpengar i fråga om bra optik. Kraven måste alltså ställas i proportion till detta. Mitt val här är ett Tasco 2.5-10/42 Ao som sitter på min BSA Ultra. Mitt första sikte av den är modellen köpte jag redan 2003 till min då helt nya .22 FX Airguns Cutlas och jag skiftade därefter över det till min dåvarande .177 Air Arms TX200 Mk III där den satt under ytterligare några år. Slutligen så blev det sålt runt 07/08 för att finansiera ett Leupold. Jag gillade dock modellen skarpt så när jag 2010 behövde ett sikte till min CZ200T så köpte jag ett likadant och det har jag hållit hårt i sedan dess. Det första siktet köpte jag ifrån England med £89 på prislappen och 7 år senare så fick jag betala £99 "on sale" när modellen utgick ifrån handlarens sortiment. Efter en kort sväng på CZ200T så skiftade jag över det till min 2006 Ultra och där har det suttit ett par år nu, helt perfekt.

Idag är siktet naturligtvis svårt att hitta och de sista åren innan det försvann från marknaden så såldes det under Hawkes varumärke men dessa hade jag undvikt eftersom många rapporter talar om betydligt lägre optisk kvalité på detta jämfört med Tascos originalvariant. Otroligt mycket kikarsikte för pengarna och välutrustat med fin MilDot, BDC turrets och riktigt fin finish. En värdig arvtagare till legendariska japantillverkade Tasco 2-7/32 från tidigt 90-tal.

2000-2500 kr

Ett klipp för blott $254 när det begav sig..

I mellanprisklassen så importerade en god vän ett Clearridge RM 3-9/32 från USA till den facila summan av $254. Med lite moms och div avgifter så hamnade slutsumman strax över 2000 kr. Full av entusiasm så berättade han om strålande optik och ett mycket bra köp. Lätt luttrad så fick jag något senare möjlighet att bekanta mig med siktet ifråga och höll då bokstavligt talat på att sätta mig på rumpan av pur förvåning - detta VAR verkligen ett kanonsikte! Snabbt så scannade jag av främst US-forum om siktet och en samstämmig kör av duktiga entusiaster lovprisade modellen. Jag var precis på G att beställa ett eget ex då min vän erbjöd sig att byta bort sitt sikte mot en mer högförstorande enhet som jag hade i min ägo. Sagt och gjort - siktet bytte ägare. Ifrån USA så talar många om att RM-serien från Clearridge är jämförbart med självaste Leupold EFR och även om jag själv inte håller med om den slutsatsen så har jag inga problem att förstå den. RM är ett riktigt vasst sikte och skillnaden mellan detta och EFR är faktiskt betydligt större på prislappen än i ren prestanda. Sett till kronor och ören så är detta det absolut mest prisvärda kikarsikte som jag någonsin har ägt. I min ägo sedan våren 2010.

5-6000 kr

  Leupold EFR - i en klass för sig själv

Nu börjar vi närma oss elitserien när det gäller normala kikarsikten för luftvapen. Här har jag haft förmånen att äga många riktigt fina sikten mellan åren, från premium Bushnell till exotiska supersikten som den mäktiga Light Stream. Min favorit är dock och har alltid varit EFR-serien från amerikanska Leupold. Min första EFR var den gamla och sedan länge utgångna VX-I som jag köpte runt 02/03 någongång. Jag importerade två exemplar och sålde det ena för 2000 kr varpå mitt eget ex då kom att kosta en tusenlapp eftersom jag gav 1500 kr/st för dem i USA. Detta sikte ägde jag i många, många år tills jag runt 09 (tror jag) sålde det eftersom jag hade köpt den nyare motsvarigheten VX-II. Det nya siktet hade en vän i Stockholm tagit med sig ifrån en affärsresa i USA och jag fick köpa det för 3500 kr varför det inte fanns något skäl att tveka. Mitt gamla kvarvarande VX-I sålde jag för 2000 kr, dubbelt upp för vad jag gav ca 7 år tidigare och än idag så tvekar jag inte på att jag 4 år senare fortfarande skulle få 3500 kr för det om det gick ut till salu, kanske till och med något mera, eftersom ett nytt dito ryker på från 4800 kr på svensk mark och då dessa sikten sällan cirkulerar begagnade. Som ni ser så är dyra (not. äkta) Leupold kanske kostbara att köpa in men i långa loppet så kan man inte äga billigare kikarsikten.

Tittar man sedan runt på våra olika communitys runt om i hela världen så hyllas EFR-serien unisont. Mängder av namnkunniga fantaster som John Ulrich, Harry Fuller, DaveG och Jim Chapman mfl. Anledningen är enkel, kan man leva med priset och den måttliga förstoringen så finns det inget annat sikte i detta format som kommer i närheten prestandamässigt sätt. Optiskt sett är siktet naturligtvis kanon men Leupold erbjuder så mycket mer, inte minst i fråga om passning, finish och rent mekanisk känsla. Detta ÄR helt enkelt top-of-the line och ännu så har jag inte hittat något sikte under 10K som kan förmå mig att byta bort det, inte ens den annars så magnifika Light Stream.

Varierande effekter och en usel packningsteknik

Original packning till höger, en modern packning till vänster...

Så fort jag redovisade effekten hos min egen Tracker så kom naturligtvis ett flertal rapporter som alla intygade att deras Trackers gav helt andra (läs, högre) effekter än min och självfallet så undrar man ju varför? Som konstruktion sett så har Trackern mycket som talar mot den när det gäller att få god skjutbarhet och vettig effekt.

Talar mot hög effekt

Kort slaglängd

Smal cylinderdiameter

Läckage från laddtapp

Uselt utformad packning

Talar mot vettig skjutbarhet

Tung pistong

Pistongvikt

Usel packning

Laddtappsladdning

Funktionslös fjäderguide

Hur uselt det hela är kan man lätt förstå om man jämför med ett såpass litet och nätt fjädervapen som en vanlig Diana 34. Med kaliber 22 så ger den här lilla brytbössan lätt ca 200 mps med kaliber 22 och 14.30 gn. Det är en nivå som inte Tracker når, helt oavsett vad en enskild ägare kan påstå.

Så, varför då den så varierande effekten?

Jo, detta beror då på effekten av den första generationens syntetpackningar. Webley var tidigt ute och satsade på en relativt hård PFTE-packning. Tanken här var att få en packning som var enkel att montera vid tillverkningen och som formade sig självt efter det unika vapnets specifika inre dimensioner. På detta sätt så kunde man slippa att hona cylindern inuti, vilket som regel krävdes för den tidigare typen av läderpackningar, samtidigt som syntetmaterialet gav lång teknisk livslängd. Billigare att tillverka alltså och en förväntat lång livslängd.

Tanken var att förse vapnet med en lätt (relativt sett) undersize packning, när packningen sedan slogs i botten av cylindern tillräckligt många gånger så "plattade" den ut sig och tätade då perfekt (teoretiskt sett). För att detta skulle fungera så krävdes dock en relativt tung pistong. Kruxet var att då de inre dimensionerna var begränsade och då man ville pröva sin tanke med "flytande" fjäderguide så kunde man inte ha hur klunsig pistong som helst och då valde man istället en lös pistongvikt ("tophat"). Denna guidade fjädern till viss del, ifrån andra ändan, samtidigt som den ökade pistongens vikt och massakrafter så att packningen "smetades" ut på ett effektivare (snabbare) sätt. För att inte packningen skulle bli alltför deformerad så backade man upp den med en "packningsdämpare" som en separat "extrapackning" direkt bakom själva kompressionspackningen.

Det är den här konstruktionslösningen som gör att olika exemplar av Trackers ger såpass olika effekter. Man har varierande inre dimensioner och de vapen som har skjutit mycket tenderar också att ge lite högre effekt än de vapnen som (relativt sett) har öppnats ofta. Det är också oerhört viktigt att en packning inte rispas eller skadas vid packningsbyte då man inte har "så stora marginaler". Här ser vi också förklaringen till "idiotlösningen" med tung pistong och därtill en pistongvikt, vilka båda ger stora massakrafter och otroligt hård rekyl i förhållande till effekten. Rekylen blev faktiskt så hård så att man efter tillverkningen av prototyperna blev tvungna att låta montera in en grov metallcylinder på cylinderns undersida som säkrade nedåt i stocken så att inte stockskruvarna skulle snäppa av i epidemisk takt.

Så, hur löser man detta?

Det bästa är att man pistongkonverterar. Pistongen kapas lite och på dess nya topp monteras en modern packning typ parachute, en mycket mjukare packning som tätar mot cylinderns insida igenom sin "suddigummikaraktär" snarare än på grund av att den bankas platt av en bautatung pistonganordning. Korrekt insvarvad så kommer den packningen att täta perfekt i det unika vapenexemplaret samtidigt som den luftkudde vilken nu istället byggs upp framför pistongen kommer att bromsa pistongen (o minska rekylen) ordentligt. Luftpulsen som driver av diabolen kommer nu att skapas av en luftkudde som pistongen driver framför sig snarare än av en snabbare och brutalare luftsnärt milisekunden innan pistongen drämmer in i transferportsväggen med den gamla tekniken. Självfallet så utelämnar man också pistongvikten här, för att minska massavikten ytterligare (den behövs ju inte längre).

Med en sådan perfekt tätning så kommer man att kunna lägga sig precis på gränsen till vad en Tracker klarar av rent konstruktivt sett, samtidigt som att rekylen minskar till en nivå i paritet med HW30S!

För min egen del så har jag dock mött på två problem på vägen, därav den låga effekten på mitt exemplar. Tydligen så är min vapenindivid en smula oversize så packningen jag prövar, vilken gav betydligt högre effekt i ett annat vapen, läcker alltså sålunda varpå en hel del effekt försvinner. Dessutom så är slagfjädern för Trackern avsedd för att driva en tung pistong och därför förhållandevis styv och grov. När man byter packningsmetodik så måste man alltså även byta slagfjäder till en mjukare dito som harmoniserar bättre med den effektivare tätningen.

I nuläget så har jag alltså fått ner rekylen märkbart, dock inte så mycket som jag önskar, vilket har ökat skjutbarheten märkbart, dock så har jag för lite effekt eftersom packningen inte tätar tillräckligt bra. Jag ska därför försöka få fram en bättre avpassad packning av den nya typen och därefter så ska jag se om min fjäder duger eller om den också måste ersättas för att bössan ska bli som jag önskar.

Projektet rullar alltså vidare framöver, även om rapporterna kan dröja på lite mellan varven...

En notering från XTX Air

Jag fick följande meddelande från Darrin på XTX Air tidigare idag:

"For those of you who have rifles that like pellets with a larger head size (most of the BSA PCPs) I would try the Daystate Sovereign pellets in .177 (8.44g) and .22 (15.9g). They are made by JSB but they have a few differences to the normal JSBs, one difference seems to be the head sizes, especially the .22. I know they cost about a £1 more a tin than the JSBs but I would rather have 500 deadly accurate shots than 500 ok shots."

Kanske väl värda att pröva?

Dags att besöka Air Arms

Enjoy...

En Guide i tillvaron..

  En fjäderguide från Webley, denna från en Eclipse. Trackerns ser likadan ut, minus foten till höger i bild..

En gång i tiden när jag sålde gräsklippare så träffade jag inte sällan på kunder som ville "byta tändstift" på sin gräsklippare och ibland även - i bästa fall - byta olja. Däremot så mötte jag ganska sällan på kunder som ville byta luftfilter. En smula förbluffande då jag ibland kunde hitta veritabla grästovor under luftfilterkåporna ifrån maskiner som bokstavligt talat nästan bara gick på bensin allena.

Vad har då detta med luftgevär och Webley Tracker att göra?

Jo, precis som att gräsklipparägaren "visste" att man ofta behövde byta tändstift och ibland byta olja så fanns det ingen tanke på något av det mest väsentliga, i det fallet ett luftfilter. En del luftvapenägare tillämpar nämligen samma tankesätt på sina fjädervapen, ja naturligtvis inte ni entusiaster som läser bloggen - men en hel del "vanligt" folk (krutskyttar, nybörjare etc). Man har alltså en stor medvetenhet om att man bara "måste" byta slagfjäder stup i kvarten, liksom att packningar är betydelsefulla och också erfodrar byte ibland. Däremot så har man helt missat det viktiga med dagens tema - fjäderguiden.

De flesta fjäderluftgevär med en konventionell spiralslagfjäder i stål har också en fjäderguide och Webley Tracker är naturligtvis inget undantag ifrån detta. Den har alltså också en guide, om än en mycket udda sådan. Av någon outgrundlig anledning så valde Webley & Scott ett mycket udda arrangemang på dessa modeller, en innovation som man kallade för "Silent Spring Technology". Som den sanna brittiska traditionen bjuder så var det även här bara ett klatchigt namn på en konstruktionslösning som är mer onödigt komplicerad och tekniskt sett sämre än de mer konventionella motsvarigheterna ifrån övriga tillverkare.

  En typisk guide Standard 1A, denna från Webley Jaguar men samma typ används också av ex HW

Om man studerar bakstycket på en Tracker så ser man snart att insidan av detsamma har en fördjupning. I den här fördjupningen så vilar en "Damping Disc", vilket är benämningen på en gummiartad hårdplastskiva. Den här komponenten motsvarar/ersätter "foten" hos en normal fjäderguide. Själva "guidekroppen" ligger helt lös inuti slagfjädern! Tanken var att den "flytande" guidepinnen skulle kunna röra sig längs hela fjäderns insida och där arbeta igenom hela fjäderns längd. Tjena!

Som ni säkert vet så har vi guider i fjädervapnen av en lång rad viktiga anledningar, där de främsta torde vara att dämpa slagfjäderns ocillation när fjädern dekomprimeras ("fjädrar ut") i skottögonblicket, liksom att hjälpa fjädern att slå så rakt som möjligt med kortast tänkbara locktime ("slaglängdshastighet").

  Guiden som en solid stång vilket utgör en fast del av bakstycket, detta ex ifrån en Gamo

Här har man igenom åren prövat och tillämpat mängder av olika material, utformningar och konstruktionslösningar - en del bättre, de flesta sämre. Den vanligaste lösningen är att man har en rörguide av metall, ibland tillverkad i ett enda stycke med guidefoten som en komplett enhet men oftast bara av pressad plåt med en lös fastpressad bricka som fot. En riktigt enkel lösning är de guider som består av en simpel metallpinne som sticker in i fjädern som en förlängning av själva bakstycket, som en ihopgjuten del av detsamma. Den här lösningen finns hos bland annat Webley Vulcan och Feinwerkbau Sport.

Tyvärr så har (den i praktiken obefintliga) guiden hos Webley Tracker inte glatt någon. Att guidekroppen skulle kunna flyta med inuti fjädern och ständigt dämpa där dämpning för ögonblicket bäst behövs är en tankebana som dessvärre fungerar betydligt bättre i teorin än i verkligheten. En hel del Trackers är därför onödligt twaangiga. Dämpbrickan fungerar dock bättre eftersom den sitter fixerad i botten av bakstyckets fördjupning där den dämpar fjäderns slagrörelser i längsled på ett fullt acceptabelt sätt. För att få en Tracker att fungera bättre och framför allt twaanga mindre vid skott och inte raspa vid anspänning så är en ny bra guide ett absolut måste - en mycket viktig komponent.

Min lösning blev att låta en kompetent luftvapensmed måttsvarva en skräddarsydd guide av syntetmaterial, helt optimerad för just min Trackers slagfjäderval.

  En specialtillverkad guide för min egen Webley Tracker

Mitt val blev alltså en specialtillverkad guide, skapad ifrån de mått som just mitt vapen har. Guiden är synnerligen tight och detta är en nödvändighet då diametern på fjädern tenderar till att öka lite när fjädern komprimeras. Guidefoten är precis så stor att den går in i bakstyckets cirkulära fördjupning samtidigt som den är bred nog för fjädern att få lagom plats så att ingen del av fjäderns nedre yta vidrör bakstycket.

En bra guide är mycket viktig, det är näst packningen (mer om detta framöver) den absolut viktigaste delen av den inre mekaniken hos ett fjädervapen. Alltså - hellre en kass fjäder runt en bra guide än tvärtom! Desto mer frapperande att tillverkarna glatt offrar många av en bra guides viktiga egenskaper på lönsamheten och masstillverkningens altare. Inget annat, förutom pistongpackningen, förändrar ditt vapens karaktär mer än en bra guide. Överse därför inte på valet av guide, detta är en komponent som måste väljas med omsorg och helst specialtillverkas efter just den unika vapenindivid däri den ska arbeta.

Nya Daystate

Kom precis ut på Youtube..

Första besöket på banan

  Vackrare än de flesta andra vapen...

Idag så blev det en tur till skjutbanan, en premiär både för Trackern och för grabben, Erik 8 år. Till honom så tog jag med en Diana 23 men den ratade han direkt och var betydligt mer intresserad av Trackern, dels eftersom den hade kikarsikte och dels eftersom den "small så hårt när den träffade". Vissa saker förnekar sig tydligen aldrig...

  Ett roligt vapen för alla åldrar...

Erik började som sagt genast skjuta och detta bidrog till att dagens besök på skytteklubben Fuxerna SG blev nästan fem timmar långt. Inte heller gick det snabbare när Lasse dök upp med ett magnetfällmål av plåt med ett antal ankor som skulle skjutas ner varpå dessa kunde återställas med ett välriktat skott mot en paddel i mitten. Förutom detta mål så besköts även sedvanliga HFT/FT fallmål liksom Sörens hemmabyggda svingmål. Där hade faktiskt Erik en hel del framgång även borta vid 50 meter.

  Ett klassiskt vapen tarvar klassiska diaboler..

Förutom lite skojskytte så prövade jag även att precisionsskjuta lite klassiska diaboler ifrån den tiden då Trackern var ny och storsäljande i slutet av 80-talet, givetvis diaboler Made in England. På den tiden så var ovanstånde trio inte helt ovanliga. Här ser vi Caledonian från Milbro, vilka var vettiga lågprisdiaboler för rekreativt mängdskytte. Brevid finns klassiska Eley Wasp, den blåa sorten i oversize 5.60 mm, som kändes premium och som reserverades till mer krävande precisionsskytte (nåja) på lite längre avstånd - relativt Milbros märkbart taffligare produkter. Slutligen på toppen så ser vi Champion Ballistic, som såldes med tagline; "-The ultimate hard-hitting hunting pellet". Det var nämligen så att jag och många med mig fortfarande gick i den villfarelsen att en djupare penetration faktiskt var önskvärd (!) och där stod Ballistic i en absolut särklass med sitt "heart of steel", alltså en förkopprad stålkula inbäddad i ett spetigt hölje av bly. Dyra som guld, naturligtvis, men ansågs allmänt som väl värda sina pengar och de hade ungefär samma status/position som dagens Predator Pellets.

  Tjugo meter är lagom med en så klassisk kombination när man är åtta år gammal...

Förutom lite precisionsskytte, som gick åt skogen av dåligt åtdragna stockskruvar, så passade jag också på att testa lite av utgångshastigheten nu när något hundratal diaboler har nötts igenom mekanismen. Jag mätte upp ett genomsnitt av 20 st Caledonian då jag inte hade någon skriftlig uppgift på dess vikt. Resultatet blev då 12.75 grains och en genomsnittlig utgångshastighet av 525 fps gav då 7.80 fpe. I metriska mått mätt alltså 160 mps. Med lättare diaboler (12.00 gn, typ RWS Hobby) så hade hastigheten vid samma energi blivit 541 fps, att jämföra med tillverkarens uppgivna värde om 550 fps.

Med moderna och avsevärt tyngre diaboler (JSB Jumbo Exact, 16.00 gn) så uppnåddes 494 fps i genomsnitt av 10 skott men där tog jag vikten från schablon snarare än att väga upp ett genomsnitt. Utfallet blev här 8.67 fpe, alltså 151 mps och 11.80 joule. Något över vår licensfria gräns med andra ord. Nu återstår lite finputs av detaljer liksom lite mera inskjutningsskytte så att allt sätter sig innan vi ska se exakt vad vapnet kan leverera i rent precisionshänseende.

Crosman mfl här i Sverige?

Ett intressant ämne framkom i dagarna på LuftvapenInfo, landets ledande (enda fungerande?) forum. Frågeställningen var varför Crosmans lite bättre produkter är såpass sällsynta på svensk mark. Fondprodukters springare, den mycket jovialiske, Marcus förklarade raskt att anledningen till detta är att Crosman Corp kräver relativt stora volymer med vapen för att tillverka rena 10J-versioner för vår enskilda marknad.

Detta kan ju, iofs ur Crosman Corps synvinkel, verka rimligt men tyvärr så fick frågan bara ett halvt svar i och med detta.

Min öppna fråga till Fondprodukter runt detta är naturligtvis den naturliga följdfrågan - "Okej, men vad gör ni åt saken då?"

Jag noterar här en hel del flathet; man sitter helt enkelt på rumpan och konstaterar att man inte kan göra något alls eller i bästa fall möjligtvis invänta att Crosman behagar öppna ett Eurocenter i Tyskland med vapen på 7.50 joule. Självfallet så resulterar inte ett sådant agerande att mer vapen säljs och att mer vapen kommer ut på den svenska marknaden, till skada för hobbyn i landet.

Agera !

Jag har två konstruktiva förslag här:

1. Skaffa ett vapenhandlartillstånd! Hur kan man som en av de ledande importörerna stå utan ett vanligt vapenhandlartillstånd, något som mängder av deras återförsäljare redan har? Detta är för mig en gåta! Med ett sådant tillstånd så tar man in vapnen själv som fullpower och stryper därefter själva ner dem till 10J så att samtliga av deras återförsäljare, inte bara de som själva har tillstånd, kan saluföra deras produkter. Då är man inte beroende av några volymer.

2. Låt bli att försöka hindra återförsäljarna att själva försörja marknaden med vapen när ni själva inte kan. Många återförsäljare vill exempelvis sälja BSA men BSA vägrar sälja vapen med hänvisning till deras respekt för sin officiella generalagent (iofs rimligt) såvida inte denne uttryckligen gör tummen upp åt saken. Med andra ord, vad är viktigast - en aktiv marknad där många vapen kommer ut eller att mindre mängd vapen kommer ut som ger Fondprodukter själva klirr i kassan?