Airpang

Alla inlägg under augusti 2016

Av Johnny Ottosson - 31 augusti 2016 18:00

 

 

Den första riktigt stora kanonen !

 

  Beeman R1 aka Weihrauch HW80 är ett vapen som verkligen tog plats - på många sätt.

 

En av de riktigt stora modellerna i fjädervapenvärlden, bokstavligt talat, är Weihrauchs legendariska modell 80 – ett vapen som faktiskt har varit i produktion ända sedan 1980! På många sätt så är detta jättelika och synnerligen konventionella gevär en betydelsefull milstolpe i luftvapenhistorien och dessutom med all rätt  en ordentlig storsäljare.

 

Under 1970-talet så fanns det ett fåtal modeller på främst den amerikanska marknaden som särskilde sig igenom exceptionell prestanda, det var vapen som BSF-55, Feinwerkbau Sport, Diana 45 och inte minst den väletablerade Weihrauch HW35. Alla dessa gevär kunde skicka av lätta 177 diaboler med 700-850 fps.

 

En som noterade köparnas preferenser för dessa förhållandevis effektstarka vapen var Robert Beeman och han insåg att här skulle det kunna finnas en potential för en ytterligare ökad försäljning med ett mer totalanpassat vapen för de amerikanska entusiasterna. I samarbete med Weihrauch så tog man då fram Beeman R1, som i Europa blev känt som modell 80.

 

I grund och botten så är detta ett helt konventionellt fjädervapen med brytpipa, förutom att den har ett ansenligt format. Just enkelheten, robustheten och dess förmåga att generera duktigt med effekt gjorde den direkt till en hit och en given stjärna på 80-talets luftvapenmarknad. Saken blev dessutom inte sämre av att den hade ett ypperligt avtryckarsystem (”Rekord”), liksom en bra passning, finish och grundläggande kvalité.

 

  Tidiga HW80 hade en förstock med tydlig razor edge, en typisk modenyck från 70-talet..

 

Formgivningen blev i grunden konventionell men med en del mer modebetonade detaljer, som efter tiden försvann, exempelvis deras ”razor edge” förstock på de tidigaste modellerna (precis som Feinwerkbau Sport) och en utpräglad Monte Carlo-kolv. På det hela taget så var utförandet mycket uppskattat, det var ett konservativt formgivet vapen utan konstigheter som blev tidlöst och internationellt accepterat på alla marknader. Nästan alla som var någon i luftvapenvärlden skaffade genast en HW80, alla från John Darling I England till Ian Galan på andra sidan Atlanten.

 

Av naturliga skäl så kom också modellen att förekomma flitigt i dåtidens luftvapenpress och det är ett sådant exempel som vi ska titta lite närmare på här i dagens inlägg.

 

       

ANNONS
Av Johnny Ottosson - 29 augusti 2016 10:00


Beemans guldålder !


  Beeman Catalouge för 1983


När vi skrev 1983 så hade det lossat ordentligt för Beeman i USA och företaget befann sig i en riktig expansiv fas. Man hade lanserat sin R1 lagom till 1980 och den hade med eftertryck satt konkurrenterna på plats. Medvetet så hade man myntat in begrepp som Supermagnum Air Rifle och Adult Air Rifle hos de vapenköpande entusiasterna igenom påkostade annonser i vapenfackpressen. 


Tidskriftsannonserna backades sedan upp med Beeman Catalouge, påkostade och läsvärda kataloger med fördjupningar till de riktigt intresserade, ett koncept som man stal rakt av från Robert Law och Airgun Headquarter, Virginia.


  "Originalet" till konceptet av välmatade årskataloger, här Air Rifle Headquarter 1974


Nu stod man på tröskeln till sin riktiga guldålder mellan 1984 och fram till millenieskiftet. Ännu härskade fjädervapnen ohotat och varje år presenterade nya och bra modeller, varav många faktiskt finns kvar med oss ännu. Man lanserade sina färgkodade askar med diaboler och man introducerade kaliber 20, som framöver kom att ta över som förstahandsrekommendation för allroundbruk efter den av Beeman alltid så hyllade kaliber 177.


Ett annat intressant drag som man gjorde vid den här tiden var att man utrustade en krutvapenskribent med vapen ifrån sitt eget sortiment och lät den i luftvapen relativt okunnige artikelförfattaren bli noga informerad om vad som var "rätt och fel" inför sin test i vapentidskrifterna. Av den anledningen så var många skenbarligen objektiva artiklar mer eller mindre dikterade av Beeman och ibland så hittar man till och med ordagranna citet ifrån Beemans egna kataloger i dessa mycket tidstypiska artiklar.


Skribenten kunde ju knappast googla på den här tiden och kunskapen om just luftvapen var överlag skral. Självfallet så fanns det då inget skäl att misstro Beeman - som naturligtvis var sanningsenlig i sak men som ändå passade på att flika in detaljer som talade till just hans produkters fördel. På detta sätt så är dessa ganska grunda artiklar intressanta tidsdokument ifrån en helt annan period i luftvapenhistorien än vad vi här hemma i Sverige kom i kontakt med under den här tiden.


       

ANNONS
Av Johnny Ottosson - 28 augusti 2016 16:00


 

Eventuella nya regler...?


"Önskemålet jag har är att EU-direktivet kommer att tillåta minst 16joule eller släppa luftgevären fria från inskränkningar i hastighet och anslagskraft. Har du någon mer info hur det går med luftgevären inom EUs vapendirektiv? Hur tänker myndigheterna i Sverige?"

 

Ovanstående frågeställare, liksom ett par andra, har funderat lite över framtidens vapenlagstiftning här i Sverige och hur den kan tänkas påverka våra luftvapen. En hel del spekulationer har ju förekommit med allt från 7.50 joule och bara 177 som licensfritt till att man släpper luftvapen helt licensfria.

 

Tyvärr så kan jag inte påstå att jag har något nytt att tillföra runt dessa frågor i nuläget.

 

Räknar man sannolikheter så är det säkraste tipset alltid att inget alls förändras. Nästan lika sannolikt är (tyvärr) att vapenlagstiftningen försämras eftersom vapenlagstiftningar överlag alltid tenderar till att utvecklas åt ett sämre håll med varje förändring. Ett intressant undantag är emellertid just luftvapenlagstiftningen här i Sverige som vid sin senaste revision innebar en förbättring, iom att effektgränsen för semiautomatiska luftvapen plötsligt mer än tripplades innan licens erfordras.

 

Det kan med andra ord gå precis hursomhelst...

 

  En del gillar flexibiliteten hos AR-systemet men föredrar trälook....

 

 

 

 

 

Av Johnny Ottosson - 27 augusti 2016 16:00



Air Arms S510 !


  Henrik Kallings utmärka artikel i det senaste nummret av Vapentidningen.


I går så fick jag en fråga ifrån en entusiast om jag hade tagit del av Henrik Kallins trevliga artikel om Air Arms S510, som finns i det senaste nummret av Vapentidningen, och vad jag i så fall tyckte om saken. Nu var det av emellertid av formuleringen lite oklart om man undrade vad jag tyckte om artikeln som sådan, om det aktuella testobjektet eller om att Henrik skriver artiklar för den tidningen - så, jag får väl adressera alla funderingen på en gång.


Om vi tar det enklaste först så tycker jag att artikeln är bra, Kalling har tagit sig ifrån en lite trevande start och nu hittat sin form. Jag ser att hans artiklar blir bättre och bättre ju mer han skriver och desto mer van som han blir över att använda det formatet och den kanalen. Det som jag fortfarande efterlyser är grafer för projektilbanan hos testobjektet liksom en effektkurva, det sista borde naturligtvis vara en total självklarhet när man testar ett PCP. Här finns alltså utrymme till lite förbättringar även om artikeln överlag är mycket välskriven och läsvärd.


Att man skriver artiklar åt tryckt media istället för att publicera sina alster gratis online kan vara ett ämne för sig självt att fundera runt. Uppenbarligen så har vi olika preferenser i frågan som det ser ut i nuläget. Dock så är det glädjande att man sprider information till bredare lager av vapenfantaster över hur förträfflig som just vår moderna luftvapensport är och vilken glädje den kan ge i form av låga kostnader och stor tillgänglighet. Sedan exakt hur man väljer att göra detta kan vara mycket individuellt.


Testobjektet då?


Jo, en del har noterat att Air Arms överlag inte ligger mig speciellt varmt om hjärtat och i synnerhet inte PCP. Naturligtvis så finns det en del anledningar till detta samtidigt som detta fabrikats modeller självfallet också har sina förtjänster. Till att börja med så är dessa PCP väldigt gamla konstruktioner. Dagens 510 har en rak arvslinje ända tillbaka till 300-serien ifrån mitten av 1990-talet och via den storsäljande 400/410-serien så kommer man förmodligen så att försöka köra samma lineup även framöver, så länge som den fortsätter att sälja bra.

Nu behöver det i sak inte vara något fel att en konstruktion är gammal (läs, beprövad) men man måste i varje individuellt fall ser på vilket sätt den är åldersdigen. FX Airguns har exempelvis sin Cyclone-serie som sannerligen är gammal, den har hängt med under 13 säsonger nu vill jag minnas. Skillnaden här är att Cyclone var ny och riktigt nyskapande när den kom och det gör att den fortfarande på många sätt ännu denna dag kan kännas vidunderligt modern, sin ålder till trots. Dagens 510 däremot är en uppgraderad 410 som i sin tur var en bugfixad 300 vars teknologi nästan var ett decennium äldre än Cyclone-serien, kronologiskt räknat.


Tittar man på den åtta år nyare Cyclone-serien så finns det finesser som repetativ fartomställare, löstagbara och utbyggnadsbara lufttuber, ett smartare magasinsystem och en lång rad finesser som fortfarande saknas på dagens 510-serie, trots all tid som har förflutit mellan dessa modeller. Märkligt nog så innebär den lägre specen på 510-serien att den förbluffande nog inte är billigare än Cyclone (8000 kr) utan ligger på hela 9500 kr.


Just dessa aspekter tycker jag saknades i Vapentidningens test.


Att en fartomställare existerar betyder per automatik inte att den är användbar eller ens bra och så är ofta fallet med diverse fartomställare. En riktig fartomställare måste vara repetitiv, alltså pålitlig i den mening att om man ställer upp eller ner reglaget i relation till ett givet värde och sedan går tillbaka så måste fartomställaren kunna garantera exakt samma värde. I ett bra test så bör detta illustreras med kronografvärden så att läsaren själv kan bilda sig en uppfattning om huruvida farthållaren är duglig för köparens tilltänkta användningsområde eller inte.


  Vill man vara lite elak så har Air Arms linje av egna PCP väldigt mycket show och lite mindre go...


Finish, passning, formgivning och allmän kvalitétskänsla är hög och detta kan naturligtvis vara lite förledande. De rent praktiska prestationskraven klarar de i allmänhet mycket bra. Piporna (Lothar-Walther) håller hög kvalité, avtryckarsystemet är anständigt och drivkällorna har naturligtvis också sweetspots även om de i allmänhet ger rätt så rejäl spridning ifrån skott-till-skott på grund av sin primitiva teknologi. 


På detta sätt så kan en Air Arms skenbarligen verka som solida köp, de känns bra och de har bra praktisk precision, om än till en rejäl prislapp. Teknologiskt sett så är de emellertid både enkla och grovhuggna, inte minst om man jämför drivkällorna med exempelvis en Harper Slingshot från Daystate (o Brocock) eller de system som FX Airguns erbjuder, i regel till samma pengar eller mindre. Om man alltså börjar räkna jämnhet ifrån skott-till-skott, antal skott på fyllningen och andra mer krävande önskemål på drivkällan så brukar Air Arms som regel falla ihop på ett ganska generande sätt, även jämfört med andra motsvarande vapen i samma prisklass, typ BSA.


I sak behöver detta inte vara något problem, gillar man formgivningen och vapnens trevliga känsla samt utnyttjar sweetspot så behöver man inte nödvändigtvis irriteras över bristen på mekaniskt finlir. Är sedan plånboken tjock så kanske man kan bortse ifrån att det i grund och botten är ganska billiga vapen, som blir dyra utanför UK..

Av Johnny Ottosson - 24 augusti 2016 20:00


 

Trendsättaren !



De senaste inläggen har innehållit en hel del om Peter Capstick och hans artiklar, en nostalgisk tillbakablick till det sena 1970-talets amerikanska luftvapenscen. När denne man då omnämns så kommer naturligtvis alltid en önskan upp att få ta del av hans absolut mest kända artikel, vid sida om råttsafarin. 


Få andra artiklar har helt enkelt haft ett sådant genomslag i att förändra eller påverka synen av luftvapen som denna.


Artikeln i fråga är naturligtvis "Minisniping", som många av er säkert känner till och förmodligen kanske också har läst tidigare. Dessa två artiklar och i synnerhet Minisniping berättade för amerikanerna till vilket ändamål man skulle bruka den här typen av exklusiva luftgevär, importerade från Europa. Den blev alltså en ögonöppnare och många kända entusiaster har efteråt berättat att det var just denna artikel som gjorde dem nyfikna på att ta del av just luftvapnens underbara värld.


Den här artikeln bröt ganska tydligt av mot den stigande trenden med en ökande efterfrågan om allt mer potenta luftgevär. I den här artikeln så är det nämligen inte effekt som är intressant utan tillgänglighet, precision och skjutglädje - hel och hållet utan just den här höga effekten. 


Fram till början av 1980-talet så hade ju de flesta (av fåtalet) artiklar runt luftvapen i amerikansk vapenpress först och främst handlat om luftvapenjakt där man försökte introducera konceptet av "Adult Airguns" till vanliga krutvapenskyttar och i skenet av detta så var Minisniping nytt och uppfriskande.


Här kunde alla se hur kul och anspråkslöst det är att använda luftvapen helt utan att döda diverse smådjur.


           



Av Johnny Ottosson - 22 augusti 2016 13:30



Sin epoks mästare !


  Feinwerkbau 124 Sport var mycket populära vapen både som Standard och De Luxe


I inlägget om Peter Capstick så förekom Feinwerkbau 124 Sport och detta är inte så konstigt eftersom det var sin epoks mest populära jaktgevär, både i England och USA.


Från 1965 då Air Rifle Headquarters drog igång sin import av europeiska fjäderluftgevär, företrädesvis ifrån Tyskland, så var Weihrauch HW35 allmänt ansedd som det bästa och mest begärliga jaktluftgeväret med fjädermekanism på amerikansk mark. Dess storhetstid varade fram till 1973 när Feinwerkbau Sport anlände och den i sin tur dominerade marknaden i denna nisch ända till 1980 då dess roll övertogs av Weihrauchs grova HW80. 


Så, i alla dessa reportage runt luftvapenjakt under 1970-talet, både John Darlings i England och Galan mfls i USA så förekom ofta Feinwerkbau Sport som i alla fall på amerikansk mark snabbt och smidigt tillhandahölls av Beeman himself.


Trots att HW80 var betydligt kraftfullare än 124 så höll FWB ändå upp en stark försäljning nästan ända in i slutet fram till 1988 då produktionen avslutades. Anledningen var både ett genuint gott rykte samt det faktum att en Sport är betydligt smidigare än den klunsigare HW80 trots att den ändå kunde leverera fullt acceptabla prestanda med hög skjutbarhet. En egentligt vass konkurrent till Sport kunde inte Weihrauch presentera förrens HW85 (aka Beeman R10) lanserades 1985, baserad på en BSF-konstruktion. Den kom sedan att ersättas av nutidens moderna HW95/98.


Ville man ha ett potent luftgevär med lång räckvidd och hög skjutbarhet så var alltså Sport-serien vapen i en särklass under perioden 1975-1980, då luftvapen började figurera på allvar i amerikansk vapenpress. En typisk luftvapenartikel från den tiden kunde se ut ungefär på detta sätt:


           



Av Johnny Ottosson - 20 augusti 2016 19:30



The Great White Hunter !


  Peter Capstick 1940 - 1996


Ännu en gång så blir det jakt som tema här på Airpang och jag hoppas att ni som inte gillar detta ämne ursäktar saken. Ofta blir det lite så ibland, jag snöar in på ett ämne och då sprutar plötsligt idéerna om inlägg inom respektive fält, helt oavsett om det är betydelsefulla alternativt obskyra samlarvapen från förr eller andra lite smalare ämnen.


Termen "White Hunter" syftar på en professionell jägare som mot ersättning guidar klienter på rekreativ jakt, företrädesvis då safaris efter stora trofédjur i Afrika. Företeelsen började under kolonialtiden i en period som brukar kallas "The Scramble for Africa" och varade ungefär fram till 1970-talet då den allmänna opinionen liksom det drastiskt minskande antalet stora trofédjur gjorde verksamheten omodern och även oetisk.


En del av dessa figurer, som vi idag förmodligen skulle stämpla som rena rovjägarna, erhöll emellertid en närmast mytisk status med ett romantisk skimmer som faktiskt kan märkas än idag, långt in på 2000-talet. Det är män som WDM Bell (aka "Karamoja Bell"), Frederick Selous, Alan Black samt de mer välkända Theodore Roosevelt, Bror von Blixen liksom den sistnämndas maka Karen Blixen.


Just Karen Blixten liksom Ernst Hemingway var duktiga författare som spred safariromantiken och populariserade hela drömmen om Afrika till den västerländska allmänheten igenom sina verk som "Out of Africa", "Green Hills of Africa" och inte minst "The Snows of Kilimanjaro".


En entusiast och hängiven jägare som kom in på scenen precis i dess slutskede var Peter Capstick som skrev mängder med spännande resereportage och intressanta jaktberättelser från sina äventyr i Afrika i tidskriften "Guns & Ammo" under 1960- och 1970-talet. Hans riktiga genomslag kom emellertid först 1977 med den kända boken "Death in the Long Grass". Han föddes under brinnande världskrig 1940 i New Jersey, USA, och hade en utstakad karriär framför sig som börsmäklare, vilket även var hans fars yrke. Arbetet som börsmäkare under 1960-talets rekordår var förvisso lönsamt men när han fyllde 25 år så stannade han upp och frågade sig själv vad han egentligen ville ha ut av livet?


  Safari var Peters liv och passion - oavsett vapen och villebråd.


Efter att ha funderat så sålde han allt och började resa runt i centralamerika för att leva vildmarksliv, jaga och fiska samt leva varje dag som om det vore hans sista. Efter pengarna hade sinat så begav han sig tillbaka till USA och startade en verksamhet som jaktguide till klienter som ville jaga just i latinamerika. I samband med detta så kom han i kontakt med vapentillverkaren Winchester och det hela utmynnade i att han begav sig till Afrika på jaktsafari.


Resten av sin karriär ägnade han åt livet som White Hunter i Rhodesia och sedan efter "The Bush Wars" också i Namibia, Zambia och Botswana. Tyvärr så satte hans hårda livsstil med stora mängder alkolhol och idogt kedjerökande sina spår och vid bara 56 års ålder 1996 så dog han under en bypass-operation framtvingad av en stroke.


Nåväl, vad i hela världen har detta med luftvapen att göra?


Jo, en av de viktigaste förgrundsfigurerna för vår hobby var som bekant Robert Beeman och han var en kille som verkligen behärskade marknadsföringens ädla konst. När han fick nys om att Capstick var i USA så ordnade han ett möte och satte ett luftgevär i handen på honom över en whiskey på herrklubben. Capstick var ju en sann jägare och då spelade väl varken vapen eller villebråd någon större roll, resonerade Beeman.


De både herrarna fann varann och det hela utmynnade i en berömd tidningsartikel där Peter Capstick begav sig ut på ett råttsafari (!) beväpnad med ett luftgevär (!!). Capstick tyckte att luftgevär var svinkul och skrev en mycket inspierande artikel som tillhör en av de verkliga litterära milstolparna i den tidiga luftvapenlitteraturen. Artikeln fick ett enormt genomslag inom vapenfantasternas läsekrets hos Guns & Ammo och Beemans försäljning skenade. 


Den här artikeln finns även omnämnd i Anders L Dahlmans bok "Luftgevär" från 1992.


       







Av Johnny Ottosson - 19 augusti 2016 19:00



Jakt på 100 meter...?


  Diana 56 är en formidabel långdistansare av rang, precis som den enklare modell 54


Ibland så får man frågor som är på samma gång underhållande som väldigt udda. En frågeställare mailade och ville ha rekommendation på det fjäderluftgevär som skulle kunna tänkas vara bäst för jakt på 100 meters avstånd och kalibern var nödvändigtvis just lilla kaliber .177!?


Vad ska man säga...?


Till att börja med så är varken kaliber 177 eller fjädervapen de bästa förutsättningarna för framgångsrikt skytte på långa avstånd och i synnerhet inte för jaktbruk. Jag har själv ett PCP som ligger runt 65 joule med kaliber 25 och trots dessa goda förutsättningar så är det synnerligen svårt att träffa ett mindre mål på ett såpass gigantiskt avstånd som verkliga uppmätta 100 meter.


Visst, man kan träffa en 33 CL burk flera gånger i följd och så vidare - men rätt som det är - och det helt oväntat, så kommer ofelbart ett skott att hamna waaay off. Det finns alltså en inbyggd opålitlighet i att få flera skott att träffa på samma ställe vid skytte på extrema avstånd med luftvapen.


Man brukar säga att den repetativa praktiska precisionen saknas.


"Men jag har ju sett X skjuta jättebra på 100 meter med vapen Y och han träffar hela tiden på Youtube...?"


Helt riktigt, film är film och verklighet är verklighet. Kollar man på ett Youtubeklipp som exempelvis visar kråkjakt på 100 meter med ett luftvapen så ska man veta att de 3 fina träffar som förevisas med all sannolikhet föregås eller efterföljs av minst tre gånger så många missar och/eller skadeskjutningar.


Detta är tyvärr den bistra sanningen.


Ska man skjuta och i synnerhet bedriva jakt på ett extremt långt avstånd så måste man absolut ha alla odds som finns med sig och inte mot sig. En rekylfri och lättskjutet vapen behövs, liksom en grov kaliber - detta inte bara för att hantera vindens verkan på dryga avstånd utan för att öka storleken på det levande målets träffzoner så att en fällning verkligen äger rum då påskjutningen sker. Vidare så måste alla yttre förutsättningar vara korrekta, absolut vindstilla, helt stillastående mål och därtill så måste skytten vara 100% säker på korrekt avstånd, helst då konstaterat via en laseravståndsmätare. 


  En stor fiskmås blir ganska liten på 114 meters avstånd..


Då, med hjälp av ballistiska tabeller och en enorm erfarenhet, då kan det möjligtvis fungera rent praktiskt men det är absolut inget som jag skulle rekommendera eller själv ge mig på att försöka genomföra. Sannolikheten att lyckas är helt enkelt för liten.


Så, givet detta - nu talar vi plötsligt fjädervapen och lilla kaliber 177...!


Fjädervapen har rekyl och detta gör dem svårskjutna och i synnerhet om de har den höga effekt som krävs för att ge flackaste tänkbara projektilbana för ett avstånd över 100 meter. Lilla kaliber 177 har överlag sämre BC än övriga kalibrar och när den väl träffar målet så måste den träffa absolut exakt rätt, det finns inga marginaler med en såpass klen kaliber. Träffzonerna med kaliber 177 är alltså väldigt små, vilket ytterligare försvårar skottet.


Ska man nu öka oddsen så måste man alltså prioritera ett kraftfullt vapen med så lite rekyl som möjligt, vilken skjuter en projektil med så hög BC som möjligt för kalibern. Då gör man ett svårt uppdrag så enkelt det kan bli, relativt talat.


Mitt personliga val hade därför blivit en Diana 54 eller 56 av den enkla anledningen att de är semirekylfria och har rejält med effekt. En D54/56 kan driva iväg en diabol på drygt 10 grains med strax över 900 fps eller runt 20 fpe och detta på ett relativt lättskjutet sätt. Som ammunition så hade jag försökt använda diaboler över 10 gains av typen JSB Exact Heavy, Baracuda Match eller Premiers Heavy.


Detta hade varit mitt personliga val - bortsett ifrån att jag i grunden tycker att hela idén är fullständigt befängd.

Presentation


Välkommen till bloggen om Luftgevär. Detta är portalen till luftvapenvärlden i Sverige. Här finns alla nyheter om luftvapen samt länkar så att man kan gå vidare till alla sidor i Sverige som intresserar luftvapenentusiaster.

Fråga mig

858 besvarade frågor

Omröstning

Är Airpang en meningsfull del av din luftvapenhobby som tillför dig nytta?
 Ja, oundgänglig
 Ja, bra och nyttig
 Tja, kul men inte mer
 Nej, slöläser bara ibland
 Nej, kommer aldrig mer att besöka

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

Besöksstatistik

AirPang Gästbok

Visitors

Följ på Instagram

Airpang på Instagram

https://instagram.com/airpangsweden/

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se