Airpang

Alla inlägg under augusti 2011

Av Johnny Ottosson - 31 augusti 2011 22:30


Steyr LG 110


  Inte bara våra inhemska PCP är offer för mindre skickliga hemmaskruvare...


 

   Hellre än bra...

 

 

 

Originalet, oskruvad..

Av Johnny Ottosson - 31 augusti 2011 10:00


Vem lurar vem..?


På Airgun så har det under de senaste dagarna cirkulerat en mycket intressant tråd vars utfall fick en liten twist på slutet. Upprinnelsen var att en person ville sälja en kompressor som han dock egentligen inte visste någonting om.


Säljaren berättade sanningsenligt att han inte hade någon aning om prisläget men så fort någon angav en prissumma så accepterade han detta snabbt som sanning. Sagesmannen antydde snabbt runt 10-12.000 kr för kompressorn och detta blev då utgångsläget för de fortsatta diskussionerna.


Nu ramlar dock Fredrik Axelsson in i diskussionen och förkunnar promt att kompressorn bara var värd 500 kr, dock utan att presentera någon djupare förklaring till detta.


Efter detta inhopp så börjar tråden snabbt blir sur, säljaren känner sig förorättad av vad han uppfattar som ett rent skambud eller kanske rentav ett trick för någon att göra ett rejält klipp på kompressorn. Sagesmannen bakom uppgiften om 10-12.000 kr försvann dock snabbt ifrån diskussionen.


Bakom kulisserna så fick nu säljaren en köpare, denne bjöd raskt 8000 kr och det blev snabbt en affär till båda parters belåtenhet. Åter igen så uttryckte säljaren sin förgrymmelse över att någon hade fräckheten att antyda ett värde om blott en femhundring.


Då diskussionen var mycket intressant, av många skäl, så tog jag upp ämnet med Fredrik dagen efter. Hur var egentligen storyn bakom den där kompressorn?


Jo, berättade Fredrik, det tillverkades bara ett handfull sådana hos CNC Process AB och att det inte blev fler berodde på att konstruktionen hade en rad tekniska tillkortakommanden. Till att börja med så var luftmängden mycket låg, bara fyra minutliter. För de som inte är så bekant med minutliter i detta sammanhang så kan man lätt illustrera den här prestandan igenom att använda lite siffor ifrån FillCalc. Där kan vi lätt se att en vanlig småtub på 200 cc vid 200 Bars tryck innehåller ca 40 liter luft. För att fylla tuben med ett flöde av fyra minutliter så krävs det alltså att kompressorn jobbar under tio minuter, räknat ifrån tom tub.


Kruxet med att pumpandet tar tid är att under tiden som pumpandet äger rum så utvecklar kompressorn en rejäl värme, vilket tar hårt på kompressorns livslängd. Värmen i sin tur knäckde dessa kompressorer och den segaste av dem klarade strax under 40 minuters effektiv drivstid utan avbrott. Sålunda så blev det ingen serieproduktion av saken.


I samma veva så öppnade dock Fredrik eget och behövde av konkurransskäl snabbt få ut en kompressor på marknaden. Med erfarenheter i bagaget ifrån den mindre bra konstruktionen ifrån CNC Process AB så började han i all hast skissa på en helt egen konstruktion. Den här kompressorn utrustades med vätskekylning och en övertrycksventil för att komma till rätta med värmeproblemen. Tack vare en effektiv evakuering av värmen så kan man tillåta en rejält ökad kapacitet - hela tjugofem minutliter. Exempeltuben ovan kan alltså fyllas på bara 1,6 minuter, under likvärdiga omständigheter.


Igenom detta så blev kompressorn snabb nog att fungera bra även för tuber bortom 200 cc och tack vare vätskekylningen så kunde man dessutom köra den nonstop under mycket långa perioder, exempelvis för att fylla en hel dykarflaska.


En vanlig 8 liter flaska till 200 Bar hade tagit den luftkylda kompressorn 6.70 timmar, om den överhuvudtaget hade överlevt. Den nya vätskekylda kompressorn gjorde däremot samma jobb på 1 timma och 4 minuter, vilket den dessutom kunde klara av att göra gång på gång på gång utan att ta skada.


Med den här kunskapen i bagaget så blir ju frågan hur nöjd köparen är över sin affär? Eftersom denne dessutom utgjordes av representanter för en förening, vilka brukar slita betydligt hårdare på kompressorerna än en enskild privatperson, så blir den spontana frågan hur länge kompressorn håller? Hur reagerar sedan köparen när den rasar och inga reservdelar längre finns att anskaffa?

Hur ställer sig till exempel säljaren till en klagande köpare i efterskott?

Som ni ser så är detta en historia med många bottnar. Säljaren fick oförskämt bra betalt och minskade sin förlust för kompressorn ordentligt, sett till dess tekniska värde, i det skenet så är han naturligtvis en vinnare. Problemet är emellertid att han därmed också gjorde köparen till en förlorare, låt vara att detta inträffade utan säljarens avsikt.

Visst kan man tycka att säljaren borde veta bättre vad han säljer och prissätta därefter, om inte annat så av rent moraliska skäl. Köparen borde definitivt veta bättre och inte betala 8 papp för något som möjligtvis har värdet av elmotorn för en femhundring. Här hade research betalat sig rejält. Dock så faller även ansvaret hårt på den som spontant ropade "10-12.000 kr" utan att ha en aning om vad han egentligen talade om. Tack vare detta så missade säljaren andra infallsvinklar på affären och utgick okritiskt ifrån att sagesmannen faktiskt hade rätt - vilket han ju inte hade med facit i hand. Pengar förblindar.

Nästa förlorare, förutom säljaren som ofrivillig ockrare, köparen som okunnig överbetalare och den "sakkunnige" som blev tagen med rumpan bar som okunnig nybörjare är dessutom forumet som misskrediteras gravt av den missnöjde säljaren som såg risken att bli blåst på en bra affär igenom att andra spekulanter eventuellt blev oroliga av de helt olika värden som angavs.

Vi har alltså tyvärr bara förlorare i den här historien...

Vilken lärdom kan man då dra av detta? Tja, en säljare bör veta vad han säljer och sätt ut ett rimligt pris därefter. En köpare bör också veta vad han vill ha, hur det fungerar och vad det egentligen bör kosta. Övriga bör helt enkelt sitta still i båten och hålla käft. Därav att jag på min tid arbetade för policyn att man på forum aldrig tillåter diskussioner i handelsarenorna. Då kan köpare och säljare schackera över varans värde i lugn och ro via PM och ingen av dem riskerar att bli felaktigt påverkade av svamlande utomstående som faktiskt kan vara rent vilseledande...

Av Johnny Ottosson - 30 augusti 2011 10:00


Dagens Upload


Redan för 15 år sedan så fanns det tillverkare av PCP med runt 50 fpe även om detta var rätt så exotiskt. Faktum är att en sådan oerhörd effekt ifrågasattes lite mellan raderna även av vapentestarna, exakt vad ska man egentligen göra med femtio footpunds anslagsenergi?


Tack vare miniéliknande projektiler i kaliber 22 på supertunga 30.00 grains och en utgångshastighet på 850 fps så var man åtminstonde i närheten med runt 47-48 lbs. Modellen fanns dock även med kaliber 25 och dåtidens testskyttar kunde redan då konstatera att det gick åt enormt med luft samtidigt som knallarna ifrån avfyrningen var så hög att en Parker-Hale ljuddämpare av krutvapentyp krävdes för att tämja dånet.


Nackdelarna med bara 15 skott (okänd spridning) på en fyllning samt konstant behov av en rejäl dämpare lade dock inte sordi på entusiasmen. Klart detta var en häftig bössa och ett tänkt användningsområde kunde ju vara att använda den för skytte på långa avstånt, som bortom 45 yards. Nog kan det idag låta löjligt med att ange dryga 40 meter som långa avstånd men då måste vi betänka att för de flesta skyttar så var detta en dryg distans, man hade ju i allmänhet bara förhållandevis simpla fjäderluftgevär i kaliber 22 själva. I skenet av detta så framgår ett sådant avstånd som en prestation.


Även prislappen var respektingivande med £565, Samma år betingade en TX200 Mk II hela £195 medan ett vanligt fjäderluftgevär som BSA Supersport kostade £99. Då en Supersport idag går lös på 2850 kr så blir priset för dundervapnet i dagens prisläge motsvarande 16.245 kr.


Detta var inget man reagerade över 1996, vapen med sådan otrolig prestanda borde rimligtvis kosta stora pengar. Idag däremot så kan vi köpa en FX Airguns Royale med likaledes 50 fpe för 8995 kr och då får man dessutom minst fyra gånger fler skott och en lägre ljudnivå ifrån en integrerad shroud.


Tack och lov så går utvecklingen framåt..


http://i1220.photobucket.com/albums/dd445/Airpang/IMG_2079.jpg


http://i1220.photobucket.com/albums/dd445/Airpang/IMG_2080.jpg

Av Johnny Ottosson - 29 augusti 2011 11:00


Dianas stora sidospännare

 

 

  

De stora sidospännarna ifrån Diana har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta, trots att de alltid har handikappats av det som jag själv har svårast för när det gäller skjutvapen - hög vikt. Bortsett ifrån detta så tillhör den här familjen, på nu fyra modeller av två huvudtyper, de absolut bästa och mest framgångsrika kraftfulla fjädervapen som någonsin har tillverkats.


Av olika anledningar så dröjde det dock ända tills sensommaren år 2000 innan jag själv köpte mitt första egna exemplar och då snålade jag lite så det blev en modell 52 istället för den magnifika 54 som jag egentligen tänkte mig från början.


Under hösten samma år skrev jag en recension, som i brist på egen blogg, hamnade på Mikael Koivistos legendariska luftvapensida:


Bakgrund.


Diana är en av de riktigt gamla, klassiska, luftvapentillverkarna. Sedan 1890 har man framställt gedigna och pålitliga luftvapen i tyska Rastatt. Från 1970-talets mitt och framåt har trenden, inte minst i USA, en viktig exportmarknad, pekat mot allt kraftfullare luftgevär. För att kunna möta den nya tidens önskemål tog man, för drygt ett decennium sedan, fram en ny mekanism för de allra starkaste fjäderluftgevären. Principen var sidospänning med laddning genom öppen cylinder och de nya produkterna fick modellnummren 48 och 52. Sedermera utvecklades en delvis annorlunda, semirekylfri, modell av 52:an vilken då tilldelades modellnummer 54.


Versioner.


Tack vare möjligheten att erbjuda en rad olika versioner på samma grundmekanism så ökade möjlighen för den enskilde skytten att hitta just "sin" modell, detta samtidigt som antalet reservdelar kunde hållas på rimligt låg nivå. Man använde alltså samma "modultänkande" som de flesta bilfabrikanter numera gör. Börjar man nedifrån så heter basmodellen kort och gott 48. Detta är ett bruksgevär med kolv av lackerad bok och utrustad med konventionella öppna riktmedel. Om man nu skulle föredra ett likadant gevär fast med en kolv av svartlackad bok istället så väljer man modell 48B som uppvisar just det här särdraget. En del människor gillar mera designen av ett tävlingsgevär och för dessa finns modell 48SV där kolven har försetts med ett justerbart kindstöd och förstocken dekorerats med asynkrona räfflor. Vill man ta hela steget ut och satsa helt på tävlingsinfluens så ligger modell 48SL bäst till då det är identiskt med 48SV förutom att de öppna riktmedlen är slopade till förmån för en elegant pipvikt. Slutligen har vi då de olika modellerna på temat 52. Här finns bara två modeller, standard och lyx. Standardmodellen har öppna riktmedel och nätskuren kolv av bok medan lyxmodellen har påkostats en kolv av nätskuren valnöt istället.


Utförande.


Gemensamt för de olika versionerna är att de är gedigna och påkostade vapen med en ordentlig blånering och klanderfritt detaljutförande, fjärran från den nivå som man tyvärr alltför ofta möter hos billiga spanska och brittiska luftgevär. Hela konstruktionen utstrålar styrka, balans och tung gedigenhet, inte olik den känsla man förnimmer i dyra tyska prestigebilar. Gevären känns vuxna och har minst sagt respektingivande format med drygt 110 centimeters längd och cirka fyra kilos tomvikt. Tack vare sin utsökta balans och jämna viktfördelning så känns de dock aldrig direkt klunsiga eller otympliga.


Anspänning & Laddning.


Till skillnad från de flesta gevär som är antingen pip- eller underspända så spänns slagfjädern på dessa gevär med en hävarm monterad på sidan av geväret, parallellt med, men något ovanför, förstocken. Detta innebär att förstocken i sig själv är helt massiv och utgör därmed ett skönt handgrepp mot geväret i motsats till de uppslitsade, vassa kanterna som handen möter på underspända gevär. Då hävarmen dras bakåt och slagfjädern komprimeras så hör man ett klickande ljud från cylinderns undersida när en "hullingförsedd" list trycks ner av transferportskolven. Denna list tjänstgör som anspänningssäkring då man för att ladda geväret måste sticka in fingrarna i själva cylindern, framför den uppspända mekanismen. Skulle gevärets upphak släppa så spärrar hullingarna på listen den framrusande transferportskolven så att denna inte manglar fingerspetsarna. När mekanismen är anspänd så blottas pipans inre öppning där man, direkt i pipan, placerar projektilen. Därefter trycker man ner en knapp på vänster sida om förstocken vilken då sänker ner den hullingförsedda listen i cylinderns botten igen, varvid hävarmen förs tillbaka till vilopositionen och transferportskolven då skjuts fram i slutet läge. Nu är geväret automatiskt avtryckarsäkrat och med tummen avsäkrar man till sist geväret, längst bak på lådan, alldeles vid övergången till kolven, och då blir geväret också redo för skott.


Prestanda.


Förutom den första monumentala känslan av gedigen tyngd så häpnar man strax över modellernas enorma kraft. För om det finns någon egenskap som är så intimt förknippad med just Dianas 48/52/54 serie så är det just mjuk och till synes outtömlig kraft. Bortser man från kvalité och finish så är det just kraft, ren rå kraft som lockar de flesta till just den här modellserien. Om man hoppar över de strypta licensfria versionerna, på 200 m/s i cal .177 och 150 m/s i cal .22, så ligger utgångshastigheten i cal .177 på mellan 350 m/s (RWS Hobby 6,94gr) och 317 m/s (RWS SuperDome 8,40 gr). I caliber .22 presteras 265 m/s (RWS Hobby 11.90 gr) eller 240 m/s (RWS SuperDome 14,41 gr). Vill man satsa på den riktigt grova magnumkalibern .25 så kan man räkna med ca 200 m/s då man använder kulor av nominell vikt, 21 grains. Trots den höga trimmningsgraden så gynnas geväret av en förbluffande mild rekyl då den har en förhållandevis smal cylinderdiameter i relation till sitt höga effektuttag. Nackdelen är att den rekylen som finns kan gå ganska hårt åt kikarsikte och tillika fästen då den finns på en "frekvens" som kikarsikten ofta är känsliga för.


Precision.


De stora sidospännarna från Diana är kända för sin utsökta precision, väl i klass med de allra bästa fjäderluftgevären på marknaden. Den främsta anledningen till detta är den fasta pipan som dessutom gör geväret förhållandevis okänsligt för olika ammunitionssorter, något som är ovanligt, då många luftgevär bara skjuter bra med en viss sorts kulor. De bästa resultaten har jag uppnått med RWS ammunition vilka har den goda egenskapen att vara både billiga och bra. Med ett väl inskjutet gevär, ett matchande kikarsikte och fast stöd så kan man, vid bruk av den bästa ammunitionen, förvänta sig träffbilder på 35-40 mm c-c på 50 meter i kaliber 22.


Ägande.


Listpriset på en Diana 52 är i skrivande stund, december 2000, 4395:- ink moms. Detta får förmodligen anses som rena klippet för ett gevär med den prestanda och det förnämliga utförande som 48/52 uppvisar. Värt att ha i beräkningarna är att ett kikarsikte som gör geväret rättvisa betingar ytterligare ca 2-3.000:- kr. Den här modellserien från Diana har ofta dragits med ett vanrykte om att vara svårservade vilket inte är helt sanningsenligt. Sant är däremot att man måste ha en slagfjäderkomprimator för att kunna demontera och framför allt, montera fjädern i dem. Har man en sådan komprimator, vilken är ganska lätt att bygga själv för en ringa kostnad, och man arbetar lugnt och metodiskt så finns det inga problem. Att skruva får man dessvärre göra ganska ofta, då slagfjädern har en ganska "stressad" setup. Jag har hört uppgifter om fjäderbyten med allt mellan 1000 till 8000 skotts intervaller. Värt att tänka på är att få tillbehörsfjädrar ger samma höga utgångshastighet som originalfjädern gör, men i gengäld så vinner man en hel del i livslängd oavsett vilken fjäder man väljer förutom original.


Hur mycket av detta står sig då, nu 11 år senare? Jo, dessa modeller är ju tidlösa och i takt med att många av dåtidens konkurrenter har fallit bort och andra tillkomit så säljer den här modellserien fortfarande mycket bra, inte minst i USA. Sedan måste man också ha i tankarna att då, år 2000, så var PCP fortfarande udda och ovanliga, därtill dyra. Här fick man riktigt fin prestanda, nästan matchande, samt ett betydligt lägre pris - halva priset mot en dåtida Webley Axsor (räknat utan pump). Dessa modeller var sannerligen 1990-talets absolut förnämsta och modernaste luftvapen, tillsammans med BSA Superstar och TX-serien ifrån Air Arms, även om den dessa och HWs motsvarighet 77/97 inte kommer i närheten av sidospännarnas prestanda.


Ville man har precision och kraft då var det i princip HW80 eller Diana 52 som gällde, med en extra edge till 54:ans rekylfria version. Även idag så är modellen, som sagt populär, så därför ska vi kika lite på vad Paul Capello på Airgun Reporter tycker om dess olika versioner:


RWS 54 Airking

 

RWS 48

Av Johnny Ottosson - 28 augusti 2011 12:30


Ett nytt inköp


    Seben DKA2 camera mount

 

Jag har länge varit sugen på ett bra fäste för min videokamera på ett kikarsikte och efter att ha scannat runt marknaden så visade sig Seben ha en bra produkt som uppskattades av ägarna. Komplett, som ovan, så kostade den $44 + frakt vilket totalt blev 329 kr eftersom USD är så svag just nu.


Det fanns även kinakopior för $29 men med tanke på de goda valutakurserna och den lilla prisskillnaden så valde jag att gå på originalet.


Som ni kan se på fotot ovan så är inställningsmöjligheterna minst sagt generösa men den ska tydligen vara lite tålamodskrävande att justera in på grund av detta, dessutom så har ägarna rapporterat att det krävs bra optik både på kameran och kikarsiket för att få ett bra slutresultat, detta hoppas jag uppnå med mitt Light Stream i kombination med en Canon PC1468.


Först försökte jag köpa fästet igenom Amazon men det gick inte eftersom det vara ett "särskilt farligt föremål" som man på grund av USAs Patriot Act inte kunde exportera.


Nåväl..


Sedan kollade jag Ebay och då visade det sig att samma säljare där hade en filial (bulvan?) som sålde precis samma fäste ifrån Tyskland och då var det minsann inga problem alls att köpa. Lustigt nog så betalade man även där med USD och dessutom samma summa, förutom lite lägre fraktkostnad.


På något sätt så känns det liksom att USA själva lider mera av sin egen bisarra lagstiftning än vad vi köpare här i Europa gör. Nu gick ju USA miste om möjligheten att tjäna salestax på fästet eftersom jag inte fick köpa det där, istället så betalade jag tysk moms, till glädje för Tyskland...


Enligt andra ägare så fungerar fästet dåligt att ha permanentmonterat på kikarsiktet när man springer runt i skog o mark utan det är främst tänkt för stationärt bruk i gömslen eller på skjutbanan. Ted (Madison) är dock väldigt nöjd med sitt och eftersom jag gillar hans videos så var detta rekomendationen som slutligen fick mig att öppna plånboken.


Nu väntar några veckors väntan, senaste est time of delivery var 110927 men som regel så brukar jag få prylar ifrån Ebay fortare än så.


Sedan ska det roliga börja...

Av Johnny Ottosson - 27 augusti 2011 14:15


Överdrifter och rena lögner..

 

Jag har noterat att det på många forum cirkulerar de mest anmärkningsvärda uppgifter som egendomligt nog får stå oemotsagda trots att jag vet flertalet besökare på just dessa forum som borde besitta större kunskap än vad flera av sagesmännen bakom de remarkabla sifforna uppenbarligen besitter själva.


Man kan alltså se otroligt flagranta påståenden som dessvärre etableras som rena sanningar, frågan är dessutom vad som egentligen är rimligt och inte. Hur många skott kan man egentligen förvänta sig ifrån vapen Y med effekuttaget X?

Allt beror ju på spridningen, det är ju just detta som är viktigt att betänka.


Jag anser att man bör räkna inom 20 fps med ett självregulerande vapen och inom 15 fps med ett regulatorvapen för att få ett rättvisande resultat som även representerar vapnets kapacitet på längre avstånd.


 Om man däremot räknar med exempelvis 80 fps spridning så kan man lätt locka fram otroliga mängder skott ifrån vilket vapen som helst. Problemet är att numera så börjar även många ange spridningen och då blir det lättare att särskilja vem som har en korrekt iaktagelse och vilka som fabulerar.


Hur kan man då veta vem som skarvar sina uppgifter och vem som inte gör det? Vad är helt enkelt trovärdigt och vad är uppenbara falserier?


Generellt sett så är drivspegelns storlek av vital betydelse för mängden skott och jämnheten mellan skott till skott som man kan få ur ett vapen vid ett givet effektuttag. En grov kaliber gör att man får ut fler skott inom en given volym än om man har en klen kaliber. Betänk dock att det inte bara är kalibern utan även pipans längd som påverkar pipans totala volym.


Nästa faktor som är viktig är projektilens egenvikt, tyngre projektiler ger alltid jämnare utgånghastighet än lättare. Likaså måste naturligtvis diabolerna väga exakt lika mycket (vilket de i princip aldrig gör) för att ge jämn utgångshastighet.


Den tredje omständigheten som är gynnsam för låg spridning och många skott är tubens storlek, en stor tub gör att man alltid får jämnare spridning mellan skott til skott. Slutligen så är självfallet också drivkällans typ otroligt viktig, ett vapen med regulator ger i praktiken alltid fler skott eftersom tuben då kan fyllas till ett högre tryck vilket drivkällan, på grund av regulatorn, då kan hantera.


Ett idealvapen för att få många skott på en fyllning och så låg spridning som möjligt är alltså ett vapen som; har grov kaliber, har stor tub, har regulator samt laddas med tung och jämn ammunition.


Ett exempel på detta är min FX Airguns Elite, som uppfyller samtliga punkter ovan, den ger 90 skott inom 15 fps spridning ifrån 500 cc fylld till 250 Bar.

Om nu sedan någon påstår att ett vapen med 255 cc tub (halva storleken), i en mindre kaliber (.22, ca -15%) och med en kortare pipa (21" vs 24") och med ett självregulerande ventilsystem ger exakt samma mängd skott - tja, då finns det bara två saker att konstatera.

1. Vederbörande narras

2. Man räknar en spridning som vida överstiger både 15 och 20 fps

Samma fenomen uppstår även då man uttalar sig om en given spridning, exempelvis 1 mps (ca 4 fps). Detta är en utomordentlig låg spridning som man i princip aldrig kan mäta upp, av den enkla anledningen att bara spridningen i diabolernas egenvikt skiljer så mycket att en större differans än detta uppstår. De enda vapen som jag har sett den typen av spridning på är rena matchvapen för 10M Int där man använder uppvägda och kalibrerade projektiler.

Att överhuvudtaget hitta vapen som klarar en hel mätning inom enkelsiffrigt antal fps, alltså under 10 fps, är mycket svårt. Ni har säkert sett exempel på detta i de brittiska tester som jag har länkat till under vinjetten Dagens Upload. Där är det sällan man ser vapen som klarar en hel kurva på under 15 fps, trots måttliga utgångshastigheter och energiuttag (under 12 fpe).

Den här typen av diskussioner och fritt fabulerade påståenden är inte minst vanliga inom motorhobbyn men där har de värsta avarterna motats i dörren de senaste åren i takt med att folk har börjat bli bekanta och bekväma med de matematiska formler som lätt kan visa om ett påstående överhuvudtaget är fysiskt möjligt eller inte.

Exempel på detta: http://www.rbracing-rsr.com/aerohpcalc.html

Även för luftvapen så finns det liknande regler som man kan använda för att kalkylera runt olika påståenden. Dessvärre så är de bästa sådana formler/modeller i ägo hos tillverkare och andra aktörer som inte har intresse av att lägga ut dem publikt eftersom de utgör själva fundamentet till deras egen möjlighet att skapa nya produkter. Igenom dessa "regelverk" så kan en konstruktör redan på pappret börja beräkna om en tänkt konstruktion är rimlig eller inte liksom vilken nivå av prestanda man kan räkna sig att erhålla ifrån just den konstruktionen som färdig produkt räknat.

Likaså kan man använda formlerna till att "räkna baklänges" för att exempelvis se om en annan tillverkares påstående runt sina egna vapen är rimliga eller inte, långt innan det aktuella vapnet ens är provskjutet.

Förhoppningsvis så kanske dessa ramverk eller beräkningssystem blir mer offentliga i framtiden så att vi alla enklare kan se vems påståenden är rimliga eller inte. Till dess så kommer det tyvärr även fortsättningsvis att florera en hel del bisarra påstående på olika forum runt om i världen vilka dessvärre kommer att läsas som sanningar av nytillkomna entusiaster utan egen praktisk erfarenhet i bagaget.

Risken kommer alltså även att fortsättningsvis finnas där en ny entusiast råkar köpa "fel" vapen eller ett vapen som inte uppfyller vad någon annan påstår bara för att någon högljudd tokstolle på ett forum någonstans blåljuger om sitt eget vapens prestanda.


 


Av Johnny Ottosson - 26 augusti 2011 10:00


"May the force be with you..."


Något som många inte vet är att George Lucans produktionsbolag Lucasfilm och ILM (Industri Light & Magic) ligger i San Rafael, Kalifonien. Granne med dessa båda verksamheter, samma avfart ifrån Freeway, befann sig Beemans huvudkontor.


En hel del folk ifrån Lucas delade lunchrestaurang med folket ifrån Beeman och även doktorn himself kom i kontakt med herr Lucas varpå man naturligtvis passade på att diskutera vapen. Lucas behövde futuristiska vapen till sin Star Wars men helst sådana som var ofarliga att handskas med. Beeman föreslog då luftvapen, då dessa i amerikansk juridisk mening inte var att räkna som skjutvapen.


Sagt och gjort, med sin välutvecklade känsla för affärer så ordnade Beeman fram lite luftpistoler som rekvisitörerna hos Lucas fick modifiera för Star Warsbruk.


   Feinwerkbau C55 för Co2....

 

 

..blev en strålpistol för rebellerna...

 

 

Walther LMM-1 SSP...

 

 

..blev en bra strålpistol åt prisjägaren...

Av Johnny Ottosson - 25 augusti 2011 10:00


Dagens Upload


Efter den senaste Dagens Upload, som blev mycket uppskattad, så kör jag då vidare på samma tema. Vapnet för dagen är den absolut senaste och modernaste inkarnationen av denna legendariska modell. Den här senaste versionen, som egentligen skulle vara en Mk 3, blev istället något annat och därefter slutade utveckligen i samband med att det tillverkande företaget såldes.


Dagens artikel är från 2003, alltså i skrivande stund drygt 8 år gammal, så alla referenser till moderniteter ska sålunda betraktas i skenet av ursprungsmodellens redan då gångna decennium och inte förväxlas med vad vi på 2010-talet anser vara modernt.


Dock så, vill man nödvändigtvis tömma plånboken på den här modellen så är dagens version helt klart den som är att föredra.


http://i1220.photobucket.com/albums/dd445/Airpang/IMG_2058.jpg


http://i1220.photobucket.com/albums/dd445/Airpang/IMG_2059.jpg


http://i1220.photobucket.com/albums/dd445/Airpang/IMG_2060.jpg


http://i1220.photobucket.com/albums/dd445/Airpang/IMG_2061.jpg

Presentation


Välkommen till bloggen om Luftgevär. Detta är portalen till luftvapenvärlden i Sverige. Här finns alla nyheter om luftvapen samt länkar så att man kan gå vidare till alla sidor i Sverige som intresserar luftvapenentusiaster.

Fråga mig

868 besvarade frågor

Omröstning

Är Airpang en meningsfull del av din luftvapenhobby som tillför dig nytta?
 Ja, oundgänglig
 Ja, bra och nyttig
 Tja, kul men inte mer
 Nej, slöläser bara ibland
 Nej, kommer aldrig mer att besöka

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

Besöksstatistik

AirPang Gästbok


Skapa flashcards