Direktlänk till inlägg 21 februari 2023
Stay simple?
Enkla och primitva PCP kan också ge en stor skjutglädje.
Igår så satt jag och kollade lite på Youtube och tog del av Giles presentation av 500 mm UK-spec Panthera liksom Andys AAR program om någon form av Prophet-version, en lookalike till Impact. Tekniskt avancerade vapen med mängder av olika finesser som flera manometrar, kolfibertubflaskor, regulatorer, stora plenum-kammare och givetvis regulatorer.
All the Balls & Whistlers!
Idag tog jag en paus från hus-fixande och gjorde lite re charge igenom att skjuta lite med min 17 år gamla BSA Ultra. Inget märkligt, bara 40 meter tvärs över gräsmattan i lugn och ro med ett skott i taget från de 25-30 skott jag får på fyllningen. I ett sävligt tempo så får man möjligheten att reflektera lite över tillvaron och göra en reset i huvudet.
En stor och enskild tomt är en enorm tillgång!
Utvecklingen de senaste 25 åren i vår hobby har varit sannerligen fantastisk.
Mycket av det som vi idag betraktar som självklarheter var ren science-fiction för ett kvarts sekel sedan. Trots alla dessa tekniska framsteg så är priserna fortfarande högst acceptabla, ett riktigt bra gevär idag kostar fortfarande ungefär en månadslön netto, precis som på den tiden - låt vara att det idag betyder 20.000 kr istället för 6000 kr. Samtligt så är vapnen på alla sätt betydligt mycket bättre byggda och levererar en avsevärt bättre prestanda, objektivt sett.
Detta sagt så började jag fundera lite över vad jag saknar när jag satt här och sköt mitt gamla BSA.
En manometer ger ofta krångel men kan även vara praktisk.
Visst, jag har en manometer eftermonterad, men det var mest för att se så att trycket i tuben håller sig mellan 50-100 Bar under långtidsförvaring. Under själva skyttet använder jag den aldrig. Magasin saknas helt, man får ladda en diabol i taget. Det finns inte heller någon regulator och således inget plenum. Pipan är solid och hammarsmidd i ett enda stycke utan utbytbara liners. Inte ens en Picatinny-skena finns någonstans, varken ovantill eller undertill på vapnet. Till råga på allt så laddar man modellen lite omständligt med en tvåstegsprocess.
Den är primitiv, med dagens perspektiv.
Där, bortom lusthuset, på en gammal björk så sitter projektilfånget.
Jag har ju länge häcklat Air Arms PCP eftersom tiden förmodligen stannade någonstans runt millennie-skiftet i deras värld. Visst, det har kommit en planlös hastighetsjustring samt en sidospännare men tittar man på 2023 års S400 så är det inte speciellt mycket som skiljer mot en S300 från 1997.
Men, med handen på hjärtat - är det verkligen så illa?
För, faktum kvarstår, de säljer ju fortfarande sina medeltids-modeller (i alla fall på den inhemska marknaden) och tittar man på en S400 så visst är den vacker?
På 40 meter så räcker ett kikarsikte med 2-10 gångers förstoring helt utmärkt.
Den är kanske inte välbyggd på det där kassaskåpsliknande sättet som Theobens modeller var under sina glans dagar men den är enkel och ärlig med ett minimum av olika finesser. Passning, finish och känslan av övergripande kvalité är av hög nivå och vapnet har en vacker tidlös design.
Den har erkänt bra och beprövade LW-pipor som man kanske visserligen inte kan skjuta slugs med men de duger ju till de ändamål som 90 procent av köparna föredrar, vanliga hederliga diaboler på kanske som längst 30-40 meters avstånd. Stockarna tar de från Minelli, precis som "alla" andra och dessa må vara anonyma och lite könlösa med sin industriella precision och laserskurna nätskärning och i övrigt så är det lite PCP av typen Standard 1A över dem.
Tekniskt sett så gör modellerna sitt jobb klanderfritt utan att för den skul vara cutting edge och samtidigt så är de estetiskt vackra med hyfsat rimliga prislappar. Uppernbarligen finns det en marknad för dem och jag kan faktiskt förstå varför.
Med sin måttliga utgångshastighet så räcker 40 meter gott för meningsfullt skytte.
När jag nu sitter där och blickar ut över en våt och grådassig gräsmatta i mitten av februari med 5-6 grader på termometern så funderar jag ibland över vad jag egentligen saknar när jag skjuter mitt gamla BSA jämfört med som jag hade suttit här med ett toppmodernt vapen fyllt med mängder med finesser.
Hade jag haft roligare då?
Hade jag åtnjutit en större känsla av frid och avkoppling?
En sak är i alla fall säker - jag kan beskåda mitt vapen med dess skimrande blånering och äkta valnöttstock och jag vet inte riktigt om en eloxerad aluminiumbalk hade kunna förmedla samma känsla.
Skönhet kan också ha ett stort värde, bortom en hög utgångshastighet.