Halloween och goda nyheter!

Nu kan projektilerna flyga tyst från alla vapen i framtiden!

Så till sist så försvinner kravet på en vapenlicens (!) för ljuddämpare även i Sverige, en lag som faktiskt har existerat sedan innan det andra världskriget - föreskriften kom 1938!

Regeringen har bekräftat detta i ett pressmeddelande:

https://www.jaktjournalen.se/regeringen-slopar-licenser-for-ljuddampare/

Enligt de knapphändiga uppgifter som ännu finns så förefaller alla ljuddämpare att bli fria från licenskrav oavsett vapentyp, kaliber eller användningsområde. Detta är naturligtvis glädjande både för de som har målskyttevapen och för jägare med vapen i klass III och IV, vilka tidigare har haft svårt att få ut licenser för sina dämpare.

Principen ska tydligen vara densamma som för ammunition, alltså om man har rätt att inneha ett skjutvapen så får man per automatik också rätt att inneha en ljuddämpare till detta vapen. Den som är under 18 år och saknar licens får således inte köpa en licensfri ljuddämpare till ett licensfritt luftgevär, vilket är fallet för den som är över 18 år. Här är det ju åldern som styr licensstatusen.

För övriga vapen så använder man licensen som inköpstillstånd för den önskade dämparen, eller - mera sannolikt - man kan med gott samvete använda den befintliga ljuddämparen även på bana, vid transport och i andra känsliga situationer, bara man har licens för själva vapnet.

När det gäller luftgevär så torde inte effekten bli så dramatisk, vi har ju sedan ett drygt decennium möjligheten att använda effektiva shrouds till våra PCP men för 22LR så kommer naturligtvis fria ljuddämpare att bli en värdefull tillgång.

Själv så har jag shroud på två vapen och bara dämparbehov på min 22LR samt för ett PCP på tävlingslicens.

De senaste åren har alltså givit oss lättnader på effekten, från 3 till 10 joule E4 för semiautomatiska luftvapen, samt nu då också fria dämpare. Airpang förutspår att den här trenden sannolikt kommer att fortsätta med en liberalare lagstiftning för vår hobby och nästa steg är förhoppningsvis 16J eller fri effekt för kaliber 177 precis som Frankrike fick en höjning från 10 till 20 joule för några år sedan.

Vi får avvakta och se var det hela bär vägen...  

Slowshooter & Field Rifle!

Ett Field Rifle för de riktigt långa distanserna!

Bortsett ifrån min 15 år gamla BSA som köptes i en annan tid för helt andra behov och som numera mest agerar veteranvapen med synnerligen sparsam användning så har jag planerat min egen vapengarderob utifrån två väldigt olika vapen med syfte att komplettera varandra för alla tänkbara behov och situationer – en Slowshooter och ett Field Rifle.

Om vi börjar med det sistnämnda så är det tänkt för utomhusbruk på långa avstånd så givet detta var mitt val kaliber 25. Detta eftersom kaliber 25 klarar av allting som kaliber 22 klarar, fast bättre.

Varför inte så kaliber 30 eller 35, kan man naturligtvis fråga sig utifrån samma logik?

Förvisso, men samtidigt så är ammunition till kaliber 30/35 betydligt dyrare och svårare att hitta, bortsett då ifrån att utbudet även är mycket smalare.

Till kaliber 25 så kan jag till och med köpa JSB över disk hos min lokala jaktaffär 7 km bort, att göra detsamma med något i kaliber 35 är förmodligen bara att glömma såvida man inte råkar bo i snapphanebygden.

Hur mycket tekniskt sämre är då kaliber 25 än kaliber 30 osv?

När jag laddar min Elite med 33.49 grains JSB Slug så lämnar de mynningen med 260 mps vilket motsvarar 840 fps. Den utgångshastigheten ger en BC på knappt .090 och det betyder att om jag skjuter in rakt på vid 50 meter så ligger jag som max + 3 centimeter vid 32 meter och – 4 centimeter vid 60 meter. Accepterar jag en avvikelse på totalt 7 cm så kan jag hålla rakt på mellan 10-60 meter och bara tappa 10 joule från mynning till 60 meter, ifrån 70 till 60 joule.

När den bössan rastas så sker det alltid på avlysta platser, antingen skjutbana eller en skjutplats på enskild mark. Eftersom vapnet går på licens så måste det alltid finnas under uppsikt utanför vapenskåpet så transport sker alltid med bil och av den anledningen så spelar vapnets format ingen praktisk roll – det här geväret är ju ett veritabelt kvastskaft med 120 cm totallängd varav 60 cm är pipa!

Ett tag umgicks jag med idén att konvertera den till bullpup, alltså skifta över den till Bobcat men det är helt enkelt inte värt kostnaden eftersom jag använder den så sällan och då dess imponerande format inte är något problem i sig självt vid varken användningen eller transporten. Skjuter jag mot ett fast mål och använder rätt ammunition så är meningsfullt skytte faktiskt inga problem åtminstone ut till 100-120 meter, vilket objektivt sett är fantastiskt för ett luftgevär och helt klart i samma territorium som 22LR. Luftförsörjningen löser jag med två stycken 400 cc buddybottles som i tur och ordning skruvas på vapnet vid behov där var och en av dem ger minst 60 fina skott inom 20 fps spridning tack vare HUMA-regulatorn.

En slowshooter för de korta distanserna!

Den raka motsatsen till Field Rifle är min Slowshooter och detta är det vapen jag använder till 90 procent av allt mitt skytte. Anledningen till detta är dess tillgänglighet, med en Slowshooter så kan man skjuta nästan varsomhelst och närsomhelst, också på platser där ett Field Rifle vore direkt olagligt eller i alla fall väldigt olämpligt att använda.

Man kan skjuta hemmavid där bara 10 meter inte är något hinder för meningsfullt skytte, man kan skjuta tyst utan att störa någon på ett helt annat sätt än min stora Elite, denna är förvisso också tyst men bara i avfyrningen – projektilens färd igenom lufthavet låter förvånansvärt mycket och anslagslätet är på en helt annan nivå, av naturliga skäl.

Slutligen så är projektilen från ett vapen på runt 5 joule betydligt enklare att fånga på ett säkert sätt än motsvarande på 70 joule när det kommer till kulfång. Vidare så kan man skjuta på arbetsplatser där man har tillåtelse att göra detta, i källarkorridorer, på små radhustomter – ja, bara fantasin sätter gränser.

Själv valde jag att utforma min Slowshooter som bullpup vilket betyder att den med bara 50 cm totallängd blir enkel och smidig att både transportera och förvara, inte minst tydligt vid förflyttning i en mindre bil, per cykel/moped/motorcykel eller visa kommunala färdmedel. Faktum är att den går enkelt i en vanlig liten laptopväska som ingen människa någonsin skulle reagera över.

Skulle jag däremot färdas inkognito med min Elite så hade den närmast krävt ett fodral för ett basfiol för att inte uppenbarligen identifiera sig som ett skjutvapen, med tillhörande stigmatisering från omgivningen. Vad gäller effekten så har jag medvetet valt att ha den på bara 5 joule istället för 7-10 joule som sannolikt många andra entusiaster hade valt i första hand. Jag har visserligen testat den även på sådana effekter men med 5 joule så räcker effekten väl till en räckvidd på 20 meter och även 30 meter om det kniper, helst då inomhus.

För det här vapnet så börjar projektilbanan vid 6 meter med -1 cm, därefter stiger den till 0 vid 9 meter, toppar på 0.62 cm vid 13 meter, faller till 0 igen vid 18 meter och når slutligen -0.70 cm på 20 meters avstånd. Accepterar jag en avvikelse på totalt 1.60 cm så kan jag hålla rakt på mellan 6-20 meter, vilket är perfekt för inomhusbruk.

Fördelen med just 5 joule istället för exempelvis 10 joule blir fler skott på fyllningen, lägre ljudnivå samt betydligt mindre skador på kulfång/målmaterial. Den låga effekten betyder 60 skott inom 20 fps spridning utan att jag behöver fylla upp och transportera med extra luftförsörjning.

Sammanfattningsvis så är detta det sätt som jag har valt att planera och använda min egen utrustning och med den här typen av struktur så har jag aldrig saknat de annars så vanliga konfigurationerna med ett vapen på .177/16J (för de som tävlar i Field Target) eller .22/45J för de som tävlar i fri effekt (numera begränsad till 35J för övrigt), båda populära effektnivåer för respektive kalibrar för diverse olika vapen direkt från fabrik.

Bortsett från dessa så finns det ju även dedikerade långhållsskyttar som kör grova kalibrar på avstånd stundom långt bortom 100 meter och där räcker inte mitt Field Rifle hela vägen för exempelvis bench rest för 150 meter etc. Även här så har jag ännu inte saknat någon kapacitet från min egen lineup, även om detta hade varit mer sannolikt än en liten fjutt på 16J för 40-50 meter.

Hade jag idag valt om så hade emellertid sannolikt mitt Field Rifle varit kaliber 30 eller 35 enbart av den enkla anledningen att de kan klara nålsögat på 150J och därmed betydligt enklare (och snabbare) kan förvärvas på licens mot jägarexamen jämfört med ett vapen som kräver 6 månaders väntetid, tävlingslicens och klubbmedlemskap, vilka dessutom numera bara är begränsat till kaliber 22 för behoven inom Field Target.

I valet mellan kaliber .22 och .30 för ett Field Rifle så hade mitt val självklart varit det sistnämnda, utan minsta tvekan och trots att det är dyrare att skjuta med ammunition som därtill är svårare att hitta.

Ett riktigt bra tillbehör!

En bra bipod är ett mycket användbart tillbehör!

Ett mycket praktiskt, och för många entusiaster oundgängligt, tillbehör är en bipod, alltså det benstöd under förstocken som närmast kan liknas vid ett upp och nervänt V.

Detta kan verka som en ganska självklar pryl men den är faktiskt en ganska modern innovation som patenterades av Harris Engineering i Kentucky så sent som 1979!

Visst hade bipods existerat innan dess men då var det ofta för militära vapen och integrerade system som modellanpassades för en speciell applikation eller vapenmodell, vanligtvis en speciell lätt kulspruta eller möjligtvis ett prickskyttegevär. Harris däremot lyckades utveckla en universalmodell som igenom sitt fäste till rembygeldubb passade till det flesta vapen och som därefter har varit tämligen oförändrad under mer än 40 år, låt vara för vissa detaljförbättringar.

Numera så finns det en enorm mängd kopior på originalet med högst varierande kvalité men alla har den nackdelen att konstruktionen kräver en rembygeldubb ledig samt en tämligen konventionell utformning på förstocken för att bipodens vagga ska ligga an riktigt för minsta möjliga risk till vobbel eller instabilitet.

Jag har själv en kinakopia på Harris som jag säkert har ägt under 20 år och som under den här tiden har fungerat förträffligt på de mest skilda vapen. Till min Crosman bullpup så passade den dock inte utan jag var tvungen att se mig om efter en ny modell och då även en modernare konstruktion med betydligt mindre skrymmande utförande. Den här gången så ville jag ha en verson med fäste för 20 mm Picatinny, något som börjar bli en allt mer populär standard även i luftvapenvärlden, för såväl tillbehör under vapnet som för riktmedel etc på vapnens ovansida.

Rättmätligen så eftersom det är ett stabilt, enkelt och standardiserat system.

I mitt fall så hade jag ju ordnat en Picatinnyskena under tack vare den gode Patrik Lantz men av praktiska skäl så blev den skenan kort och då jag dessutom vill ha möjlighet att fästa fler saker än bara en bipod samtidigt så ville det ju till att bipodens fäste tog så liten plats som möjligt. Överlag så var ju önskemålet en så liten och smidig enhet som möjligt, utan att det blev rank eller svajig.

Modellen jag hittade heter UTG och återfanns på hyllan hos Hurricane för den facila summan av 695 kr. Den finns också som en systermodell med snabbfäste mot skenan för 895 kr. Även Amazon saluför en version under varumärket Petyoung för blott 260 kr men jag är osäker på om den håller samma kvalité då det förefaller skilja lite i detaljerna mellan dessa.

Hursomhelst, precis som vanligt så levererades mitt inköp redan dagen efter.

Just den här modellen är ganska liten, inte bara i infästningen utan även som ihopvikt med korta ben och låg vikt. Den passade dessutom perfekt i min transportväska. Väl uppfälld så har den ingen tilt i själva fästet, som min Harris-kopia, utan den finjusteras istället med hjälp av den nedre delen av bipodens ben, en mycket smart och smidig lösning.

Principen är den att man placerar det uppställda vapnet på sitt underlag och studerar kikarsiktets vattenpass för att se hur snett man står och åt vilket håll allt lutar. Lutar man exempelvis åt höger så snurrar man lite på en ribbad ring nederst på höger ben varpå benet succesivt expanderar till längre längd. När vattenpasset signalerar rakt så skruvar man tillbaka ringen lite varpå den låser benet i den önskade längden och därmed också lutningen.

Enkelt och genialt samtidigt som det inte är en lika klumpig lösning som Harris.

Själva fällningen mellan transport- och användningsläge regleras av två små reglage som lyfts upp på vardera ben för att frigöra spärren från användningsläge till transportläge. Fästet mot Picatinnyskenan sköts av en större ribbad mutter som lätt regleras med fingertopparna.

Tysta alternativ!

En del shrouds kan ha riktigt imponerande format - o dämpa ljudet ypperligt!

En fråga som många funderar över men få ställer är vad som egentligen är en shroud och vad denna tingest har gemensamt, alternativt inte gemensamt, med en ljuddämpare?

De flesta entusiaster lär sig fort att ljuddämpare kräver en separat vapenlicens och även om många fuskar med detta och beställer ljuddämpare från utlandet eller låter någon tillverka en helt utan tillstånd så kvarstår det grundläggande problemet att ljuddämparen som föremål egentligen är licenspliktig.

Här finns det dock en sidodiskussion om huruvida en ljuddämpare till ett licensfritt vapen verkligen kräver licens och det finns goda argument både för- och emot respektive ställningstagande i frågan.

De som menar på att de borde vara licensfria till licensfria vapen menar huvudsakligen att så är fallet eftersom ett vapentillbehör ”ärver” statusen av det vapen som det tillhör.  

De som däremot menar på att de är licenspliktiga också till licensfria vapen framhåller att lagstiftningen bokstavligt talat fastslår att ljuddämpare de facto kräver licens och lagen presenterar inte några uttryckliga undantag för detta, dessutom så kan ju ett i övrigt licensfritt vapen faktiskt vara licenspliktigt under vissa speciella omständigheter, exempelvis om ägaren är minderårig.

Konsensus hos de flesta verkar dock vara att ljuddämpare som sitter på ett vapen med vapenlicens kräver en egen vapenlicens, under nuvarande lagstiftning. Det en smula oklara rättsläget, åtminstone bland entusiaster, gör att de flesta handlare alltid kräver licens för att sälja en ljuddämpare, oberoende om den avses att sättas på ett licensfritt vapen eller inte.

Oavsett vilket så kvarstår emellertid behovet av ljuddämpning, inte minst av hänsyn till både skytten och dess omgivning och i synnerhet så på PCP som går med hög effekt. Det är i detta läget som shrouden framstår som ett intressant och legalt alternativt mer legalt alternativ.

Så, denna shroud, vad är det och varför skulle denna inte räknas som en ljuddämpare om den ändå dämpar ljudet?

En shroud kan lite vårdslöst översättas med en skrud, eller svepning, alltså något som övertäcker något – i detta fall en pipa. Shrouden är därför inte enkelt demonterbar (som en ljuddämpare) och den är inte sällan modellspecifik eller till och med vapenindividsunik, vilket inte är fallet med ljuddämpare som är mer generella och enklare kan skiftas från ett vapen till ett annat. Detta påverkar dock inte den juridiska statusen utan resonemanget baserar sig på vad som per definition är en ljuddämpare.

Många shrouds innehåller en tryckvågsriktare, här den silverfärgade tingesten vid mynningen.

En lagstiftning innefattar ofta uppräkningar av saker, exempelvis ”en moped får inte” eller ”ljuddämpare kräver vapenlicens” etc. När så är fallet så finns det alltid ett förarbete till lagstiftningen som noga definierar vad föremålet (här mopeden, ljuddämparen) är för något, om det inte anges rakt ut i själva lagen. Detta gör man för att man vid tillämpningen av lagrummet, exempelvis vid prövning i en rättsinstans enkelt ska kunna avgöra om lagen är tillämplig i det aktuella fallet. Om vårt fordon i liknelsen ovan exempelvis inte alls är en moped utan kanske en cykel, då är det ju inte säkert att den aktuella lagen alls berör just den här tänkta situationen.

Därför är det viktigt att exakt definiera vad som är en moped, ljuddämpare osv.

Så, vad är då en ljuddämpare?

Man konstaterar då att en ljuddämpare är ”en anordning avsedd att reducera skottljudet från ett skjutvapen”.

Sålunda, om man har en anordning som är ”avsedd att reducera skottljudet från ett skjutvapen” så är detta föremål per definition just – en ljuddämpare.

Samtidigt gäller dock omvänt.

Om man har en föremål som reducerar skottljud, men som inte sitter på ett skjutvapen, (typ en strängdämpare till en pilbåge, pilbågen är inget skjutvapen just under vapenlagen), så är detta föremål inte en ljuddämpare i juridisk mening.

Likaså om en anordning inte har som syfte att reducera skottljudet (typ en pipvikt/flamdämpare etc) så är detta inte heller en ljuddämpare, trots att föremålet sitter längst fram på en skjutvapenpipa och kanske även i övrigt liknar en ljuddämpare.

Emellertid - det finns även föremål som faktiskt reducerar skottljudet utan att ha till syfte att göra just detta, föremål vars ljuddämpningseffekt så att säga blir en bieffekt. Dessa är inte heller ljuddämpare då ”syftet” inte är att reducera skottljudet - det bara råkar hända ändå.

En del vapen som skjuts med öppna riktmedel utrustas exempelvis med förlängningsrör på pipan för att öka visirlängden, alltså avståndet mellan kornsiktet och det bakre siktet, till gagn för den praktisk precisionen. Detta - i övrigt tomma förlängningsrör - har en dämpande effekt på skottljudet men ”syftet” med röret är inte att dämpa ljudet, det bara råkar inträffa ändå som en följd av konstruktionen.

Det är just det här sistnämnda som vapentillverkare, handlare, entusiaster och andra aktörer använder till det vi betraktar som shrouds. Här framhåller man att ”täckröret” (shrouden) har en dekorativ huvudfunktion eller innehåller en av röret inkapslad tryckvågsriktare till gagn för den praktiska precisionen – o sedan bara råkar dämpa ljudet samtidigt.

En ljuddämpare innehåller en rad saker som ger bra dämpning på kort längd.

Dessa konstruktioner är också till sin natur svåra att använda till krutvapen på ett rationellt sätt och de är dessutom tomma på sådant som normalt återfinns inuti en licenspliktig ljuddämpare såsom bafflar, dämpull etc – de utgör ofta bara ett helt tomt rör.

Hur effektiv är då en licensfri shroud jämfört med en konventionell licenspliktig ljuddämpare?

Generellt sett så är detta kopplat till effekten hos vapnet, skillnaden i effektivitet mellan dessa båda föremål tenderar att öka med stigande effektuttag, men missta er inte på den licensfria statusen – en bra utformad shroud kan vara minst lika effektiv som en avancerad ljuddämpare på normala effektnivåer (kaliber upp till 25 och upp till 60-70 joule)!

Att dämpa skottljudet på ett PCP är ingen enorm teknisk utmaning, grundprincipen är helt enkelt att låta tryckvågen som följer efter projektilen få gott om tid att tappa hastighet innan den rör sig ur mynningen och skapar en ljudvåg som omgivningen kan uppfatta. I princip så räcker det bara med ett tillräckligt stort öppet utrymme för luften att tappa farten i, så sjunker skottljudet drastiskt.

Vi kan emellertid inte skapa en hur stor shroud som helst, av rent praktiska skäl och därför så brukar tillverkarna försöka göra sitt yttersta med att utnyttja ett så litet utrymme som möjligt på ett så effektivt sätt som det bara går. Det man i regel väljer att göra är att låta en stor del av shroden inte bara gå framför mynningen utan även bakåt längs pipan. Då får man ett större utrymme att arbeta med än hos en konventionell ljuddämpare som vanligtvis bara går framåt, framför mynningen.

Vid just själva mynningen så placerar man då en luftriktare som ”hyvlar av” en stor del av luftpulsen och riktar den bakåt så att den kan löpa sida vid sida med pipans utsida mellan denna och det utanpåliggande shroudröret. När luftpulsen sedan når återvändsgränden vid början av shrouden bakåt så vänder den och börjar gå framåt, igenom luftriktaren, till det främre utrymmet framför mynningen och slutligen ut igenom samma hål där projektilen nyss passerade.

Den här långa detouren minskar farten på luftpulsen och därmed också skottljudet markant. Den del av luftpulsen som luftriktaren inte förmår att fånga upp och vända bakåt vid avfyrningen tar det främre utrymmet framför mynningen hand om direkt vid avfyrningen.

Nackdelen med shroud är alltså ett skrymmande format och därtill även ökad vikt, vars betydelse dock inte ska överdrivas eftersom man ofta använder lätta rör av kolfiber samtidigt som själva shrouden är nästan helt tom. Det ser alltså i regel tyngre ut än vad som verkligen är fallet. Likaså kan man bara ha shrouden på ett enda vapen och inte enkelt skifta den från vapen till vapen som är fallet om man har flera vapen men bara en enda ljuddämpare.

Den stora fördelen är emellertid dess legala status. I många fall kan eller vill man inte använda en ljuddämpare som med stor sannolikhet är illegal utan rätt papper men eftersom man ändå behöver en bra ljuddämpning så blir shrouden det naturliga valet, ett oftast väldigt bra val som inte ska förbigås bara för att det inte råkar vara en konventionell ljuddämpare.

Med regulator och den lilla transferporten!

Det blev totalt 60 skott på fyllningen inom 20 fps spridning

Idag så prövade jag min Crosman med den lilla transferporten, den som är original för 1701. Den har jag ju aldrig testat ihop med regulatorn som jag köpte i våras då därför blev detta extra spännande. Den jämförade mätningen gjorde jag i april månad 2015:

http://airpang.bloggplatsen.se/2015/04/14/11070576-stammer-fabriksuppgifterna/

Som man kan se från den mätningen - båda är gjorda med 8.44 gn JSB Exact - så kunde jag som ny och orörd erhålla 50 skott med 23 fps spridning, den här gången blev det 60 skott med 20 fps. Några saker är dock viktiga att tänka på;

- Jag har bytt tub från 45 cc till 65 cc

- Jag har monterat en regulator - vilken tar plats i tuben

- Denna gång missade jag 5-6 skott i kronografen

- Båda mätningarna är gjorda från 3000 Psi (206 Bar)

- Med regulatorn så hade jag kunnat fylla från 220 Bar utan problem o då få ännu fler skott

Genomsnittet vid första mätningen blev 443 fps och denna gång 439 fps.

Är då regulatorn motiverad?

Nja. Den är uppenbarligen inte lika effektiv vid lägre effekt som vid högre effekt. Jag räknar med att regulatorn tar 10 cc, det är en gissning eftersom det enda jag vet är att dess plenum är på 4 cc. I gengäld så har jag gjort av med blocket till manometern så förmodligen så har jag ca 60 cc volym tillgänglig. Ser vi på mätningen så har jag fått 10-15 extra skott för dessa 15 cc. Mattematiskt sett så borde jag få 70 skott när tuben är 44 procent större, räknat 45 till 65 cc. 

När det gäller spridningen så ger regulatorn ett jämnare utfall, med en enda låg notering som gav den relativt stora spridningen totalt sett. Oregulerad så hade jag ett spretigare utfall med fler höga och fler låga resultat. Hade jag fyllt från 220 Bar och fått notering på alla skott så borde jag ha nått 70 skott inom 20 fps spridning. 

En snabb beräkning i https://sye.dk/airgun/index.php berättar att jag från min 7 liter Faber dykflaska kan fylla detta vapen 77 gånger eller 4600 skott, alltså 88 skott varje vecka om jag fyller en gång om året.

Med min 500 cc buddybottle så blir det 4 överfyllningar eller 280 skott, räknat på fulla fyllningar.

Bortsett från dessa fulla fyllningar så kan man naturligtvis halvfylla och nyttja 30 skott, vilket bör ge ca 40 procent fler skott på respektive fyllkälla.

Nu med shroud!

Ett ypperligt arbete av den gode Sverker Sundberg!

I veckan så blev det lite utrymme för att pyssla ytterligare med min Crosman. Jag har länge funderat på att ersätta den separata ljuddämparen med en integrerad shroud eftersom jag då slipper att skruva loss och på dämparen varje gång jag fyller luft eller transporterar vapnet i sin väska.

Tyvärr så fanns det ingen bra shroudsats att uppbringa på ett enkelt sätt eftersom min bössa inte är en 1720 utan en 1701 med en delvis annorlunda pipa. Lösningen uppenbarade sig dock när jag fick kontakt med Sverker på Line - mötesplatsen online för alla luftfantaster och den moderna ersättningen till forna tiders forum - där jag lade ut en förfrågan om någon hade lust och möjlighet att specialtillverka en konstruktion till just mitt unika vapen.

  Frånsidan av vapnet i sitt nuvarande utförande!

Sverker, som har en bred erfarenhet som problemlösare i vår hobby erbjöd sig omgående att fundera på en lösning och jag ringde honom för att skissa på lite detaljer. Vi kom fram till att ett tomt shroudrör av kolfiber skulle erbjuda den bästa kombinationen av vikt, storlek och förmåga att reducera skottljudet utan att dessutom falla under rubriceringen som ljuddämpare i juridisk mening, i all enkelhet så blev det en design av samma koncept som Royale-seriens tomma shrouds från FX Airguns - fast i mikroformat.

Dimensionerna landade på 190 mm längd och 19.80 mm ytterdiameter med 70 mm utrymme framför mynningen. Gavlar och styrning vid mynningen svarvades för hand och eloxerades av den talangfulle Sundberg himself. Kulören på eloxeringen blev inte svart utan den subtilare och som jag tycker, mer premiumartade, Gun Metal Grey.

När min nästa adapterplatta från den likaledes talangfulle Patrik Lantz anländer så ska jag nog be Sverker eloxera den också i precis samma kulör, det tror jag blir en riktigt vass estetisk kombination.

Tightare passform är svårt att hitta.

Passformen på Sverkers skapelse blev extrem, så tight och sömlös att jag stundtals tvivlade på om det verkligen skulle passa när jag satte ihop vapnet igen efteråt. Det här bullpupsatsen är ju lite speciell eftersom man bygger den från höger- eller vänstersidan och emot varandra, där alla delar låser varandra ifrån steg till steg. Nackdelen med detta är att skenbart enkla saker som att exempelvis ta loss pipbandet kräver att man demonterar hela vapnet, inklusive stora delar av avtryckarsystemet. Shroudröret kunde till exempel inte bara skjutas in i pipbandet bakifrån eftersom modellen dessutom har en löstagbar transferport, vilken sticker ner (eller upp) och då motverkar att man skjuter in shrouden på plats när pipbandet sitter på sin avsedda plats och inte är löst. Det är inget avancerat i sak, men väldigt tidskrävande.

The business end - in Gun Metal Grey!

Allt sammantaget så blev det en stund av pyssel men den totala demonteringen hade fördelen av att jag hittade en skruv som hade lossat lite och börjat äta på en annan komponent när man repeterade. Jag hade noterat en viss tröghet här och smort men detta hade bara stundtals avhjälpt symptomen. Med hela vapnet i delar så förstod jag varför och kunde åtgärda saken. Samtidigt som detta så passade jag också på att montera in original transferport istället för den större porten till 1720 som jag har haft i sedan jag köpte regulatorn.

Passning och finish är A och O om man ska trivas med ett vapen i långa loppet

Den mindre transferporten sänker effekten från ca 10 joule till hälften - 5 joule, med fördelen att den samtidigt dubblerar antalet skott från 30 till över 60 med samma spridning. Vintertid så skjuter jag ju oftast inomhus och avsaknaden av vind liksom överlag kortare avstånd gör en högre effekt onödig, bättre då med fler skott på fyllningen och ytterligare lägre skottljud. Vanligtvis så blir det 10 meters avstånd, som jag alltid har tillgång till, liksom 15 meter som jag ibland har möjlighet att nyttja liksom då och då 25 meter men i praktiken aldrig längre än så.

Med den lilla original transferporten så ligger jag på 140 mps (460 fps) med JSB RS.

Min typiska inskjutning blir på följande sätt:

7 meter   -0.80 cm

10 meter  0 cm

13 meter +0.11 cm

15 meter 0 cm

20 meter -1.40 cm 

25 meter -4.43 cm

I korta drag så kan man alltså hålla rakt på mellan 7 meter till 19 meter och ligga inom +/- 1 centimeter.

När jag skjuter på 25 meter så får jag en annan inställning igenom att gå upp 13 klick varvid resultatet blir:

7 meter   +0.4 cm

10 meter  +1.68 cm

13 meter  +2.45 cm

15 meter  +2.68 cm

20 meter  +2.13 cm

25 meter  +0 cm

30 meter -3.84 cm

Anslagsenergin E0 blir 4.61 joule, E4 4.38 joule, E15 3.82 joule, E25 3.37 joule och slutligen E30 3.17 joule.

Hades i kronografen!

I kronografen så får dessa diaboler helt klart godkänät!

Idag så uppmanade det regniga vädret inte direkt till något skytte utomhus så istället så blev det kronografen. Som vanligt så skjuter jag min 10J/.177 Crosman och den har en regulator från HUMA. Diabolerna är osorterade och tagna direkt från burken på slump.

Resultatet blev 29 skott inom 10 fps spridning men det mest intressanta var effektökningen!

Dessa diaboler är tunga så när jag ligger på eller under 10J i genomsnitt med diaboler på nominell vikt (7.50 grains) så ger dessa projektiler i genomsnitt över 12 joule!

Mätt vid E4 så handlar det om 12.20 joule från en E0 om 12.60 joule, trots att jag ligger på eller under 10J E4 med i princip alla diaboler under 8 grains. Faktum är att hela vägen ut till 28 meter så ligger man över 10 joule om man tillskriver Hades samma BC som snarlika (men inte identiska) JSB Heavy.

För att säkerställa att min regulator eller setup inte hade ändrat sig så sköt jag en kurva med JSB RS:

Just dessa diaboler ger väldigt hög effekt för sin ringa vikt.

Vid den här mätningen så blev det 28 skott inom 9 fps och E0 landade på 10.80 joule. Vid E4 så hade energin fallit till 10.40 joule, vilket blir precis exakt på gränsen avrundat till närmaste heltal. Just JSB RS är förmodligen den perfekta matchningen till detta vapen - jag har säkert prövat ett par dussin olika sorter och inte en enda presterar samma praktiska precision som JSB RS. På samma sätt så är det ingen så lätt projektil som ger en så fin effektkurva som ovan, tyngre projektiler ger ju som bekant alltid jämnare värden i kronografen. 

Tillbaka till Hades.

Inget var alltså onormalt med varken vapnet eller kronografen då RS gav förväntade och tidigare kända värden. Hades är precis som de flesta för sin kaliber tunga projektiler otroligt effektiva till att omsätta energin från ett PCP till anslagsenergi så fort projektilen lämnar mynningen, här ökar effekten hela 20 procent och då har jag ändå bara en kort pipa på 25 centimeter - med en längre och därmed effektivare pipa så hade sannolikt anslagsenergin ökat ännu mera.

Nu återstår bara att invänta lite bättre väder så att jag kan kolla vad dessa projektiler kan prestera i verkligheten på lite längre avstånd, det ska bli spännande!