The Omega !

Fortfarande så kan man hitta helt nya och oskjutna exemplar - detta ex återfanns 2014! 

Att lansera ett nytt luftvapen så att det blir en global storsäljare år efter år är betydligt svårare än vad många entusiaster tror. Man måste inte bara ha en bra produkt och en bra infrastruktur runtomkring som kan föra fram den på marknaden utan man måste även ha tajming samt undvika att hamna i skuggan av de konkurrerande tillverkarnas produkter.

I början av 1980-talet efter 1970-talets svajiga ekonomiska utveckling och ständiga strejker så började hjulen så sakta att snurra igen i Storbritannien. Man hade vunnit kriget om Falklandsöarna, vapenlagstiftningen var fortfarande ganska generös och allmänheten led inte av dagens irrationella vapennoja som numera är så karaktäristisk på de brittiska öarna. Konjunkturen började vända och den ekonomiska tillväxten ökade. Framtiden hade börjat se allt ljusare ut än på mycket länge.  

Under 1980 så skapades Field Target i Sussex, England, och sporten spred sig som en löpeld under den första halvan av 1980-talet. Dåtidens entusiaster började snabbt favorisera vapen som Feinwerkbau Sport, Weihrauch HW35, Anschutz 335 och Diana 45. De brittiska tillverkarna hade främst BSAs Mercury och den relativt nya Webley & Scott Vulcan, den sistnämnda lanserad 1979 - vilket gjorde den till en av marknadens modernaste konstruktioner.

Vulcan blev en nystart för luftvapensortimentet hos Webley & Scott och många luftvapenhistoriker menar på att modellen mer eller mindre räddade företaget ifrån konkurs efter 1970-talets tämligen taffliga och rent utsagt usla modeller, vilka efterträdde den anrika men ack så ålderdomliga Mk III när denna gick i graven 1974.

Under 1979 så lade man ner produktionen av krutvapen hos Webley & Scott så nu gällde enbart luftvapen, därför så måste man leverera för att överleva. I detta läge så visade sig dock Vulcan vara ett lyckokast som gav nödvändigt andrum för verksamheten.

Ett par år in på 1980-talet så började man emellertid notera en svacka i sin försäljning av denna, företagets absolut viktigaste produkt. Till råga på allt så inträffade detta i samband med att försäljningen av luftvapen och i synnerhet lite dyrare sådana ökade. Detta oroade naturligtvis ledningen och att reda ut orsaken till varför blev av uppenbara skäl ett prioriterat ärende. Det var med andra ord dags att titta sig omkring och ta in vad som händer på marknaden, ett agerande som för övrigt inte alltid inträffade direkt spontant i brittisk industrinäring.

Man kunde se att Field Target ökade i popularitet, man noterade att många konkurrenter började sälja bra på en nyvaken amerikansk marknad. Man kunde också se att kunderna var beredda att spendera lite mer pengar på sina vapen så förutsättningarna för att tjäna pengar fanns där - den smärtsamma slutsatsen blev emellertid att kunderna valde andra vapen än just Webely & Scotts modeller.

Något måste alltså göras...

Man förhörde sig om vad kunderna önskade, man interjuvade luftvapenskribenter och andra med någon form av tänkbar insikt i kundernas köpmönster och försökte på så sätt singla fram vilka egenskaper som kunderna eftersökte. Det stod ganska snart klart att många kunder ratade den relativt lilla men kraftfulla Vulcan och den absolut vassade konkurrenten var en då toppmodern och innovativ jättebössa från Västtyskland - Weihrauch HW80. Dessutom, ryktades det, så hade Weihrauch ännu en ny modell på gång inför 1983 och det skulle då röra sig om ett vapen som riktades in speciellt mot Field Target.

Detta var dåliga nyheter. Illa nog att huvudkonkurrenten redan hade en bra och storsäljande produkt ute, vilken dessutom retfullt nog torgfördes i annonser med rubriken "A mans Air Rifle", skulle nu samma aktör komma ut med ännu en befarad storsäljare så blev situationen än mer prekär. Snabbt så försökte man lägga huvudet mot rälsen och lyssna in vad kunderna eftersökte, även detta ett nytt grepp. 

Man ville ha ett större vapen, ett mer vuxet vapen. Man ville ha ett vapen som klarade "full legal limit" även med kaliber 177 och man ville främst av allt ha ett bättre avtryckarsystem, liksom riktigt bra praktisk precision. Detta var relativt gemensama önskemål i ett tvärsnitt av alla tänkbara köpare. Irriterande nog så kunde man på Webley & Scott inse att det kunderna på olika sätt beskrev var mer eller mindre just en Weihrauch HW80.

Man tittade på sin egen Vulcan. Visst, det var ett bra gevär, men fysiskt ganska litet. Tog man ut hög effekt så blev modellen dessutom sprattig och svårskjuten. Dessutom så var avtryckarsystmet från gamla Osprey i ärlighetens namn ingen höjdare. Det kunde kanske duga till jakt för någon som var van vid äldre BSA men om man ställde det mot Weihrauchs Rekord - tja....

Nu vände man på slanten och började förhöra sig om vad kunderna INTE gillade med just HW80. Jo, menade man på - den var kanske lite FÖR stor och inte minst tung, i synnerhet för bara 12 fpe. Vidare så var den tysk och inte brittisk, vilket betraktades som en riktigt stor nackdel i sammanhanget. Man anmärkte också negativt på en lägre nivå av passning och finish, inte minst blåneringen ansågs som närmast medioker. En del köpare saknade även känskan av ett rejält piplås, som ju var så karaktäristiskt för föregångaren, modell 35.

Med all denna information insamlad under 1982 så gick budet ut från ledningen till ingenjörerna - svara upp mot kundernas önskemål med en helt ny produkt och se till att den blir bra!

  En finess att älska eller hata - det aktiva piplåset!

Med en förhållandevis begränsad budget så lyckades man ändå skapa ett riktigt bra gevär. Modellen fick en fullsize dimension på 106 cm totallängd men en förhållandevis rimlig vikt vid 3500 gram, precis mellan en Vulcan och den argaste konkurrenten HW80. Man utrustade den med ett helt nytt avtryckarsystem, ett aktivt piplås och kryddade slutligen anrättningen med traditionell brittisk design med ypperlig blånering och prydlig detaljrikedom. 

Till våren 1985 lanserades den då som Webley & Scott Omega!

Varför man valde just Omega finns det ett antal olika berättelser runt, den historien som jag har hört mest men som på intet sätt är en garanti för att just den råkar vara sann, är att man använde devisen "från A till Ö", alltså i bemärkelsen början och slut - Alfa & Omega. Man vill här anspela på slutet och att Omega var en slutgiltig produkt, det vill säga den bästa man förmår att tillverka, the final solution.

Ett på många sätt konventionellt men ändå en genomtänkt och sund konstruktion.     

På sedvanligt brittiskt manér så blev naturligtvis de brittiska luftvapentestarna i Airgun World fullkomligt lyriska och de samtida testerna dryper av nationalistisk optimism över det nya vapen med talrika anspelningar på gammal fin brittisk vapenkultur. Vilken bössa! Vilken tillverkare! Vilken nation!

När bössan väl ramlade ut till handlarna så svalnade emellertid mottagandet betänkligt. Visst, det var ett fint gevär och en enastående produkt från Webley & Scott men....nu fanns ju inte bara HW80 att tampas mot utan nu hade även den mindre HW85 dykt upp och inte minst den magnifika HW77, vilken drog köpare från Field Target-cirkusen ungefär som flugor till en sockerbit. Till råga på allt så kom BSA ut med sin billiga och nästan lika kraftfulla Supersport och därtill så fanns det kvar en rad äldre kompetenta konkurrenter som Feinwerkbau Sport, Diana 45 och gamla HW35. Vilket getingbo!

Dessutom....

Nu var det 1985 och inte längre 1982, luftvapenmarknaden hade ritas om och plötsligt ville nästan alla ha en underspännare. Dessa tendenser snappade dock Webley & Scott upp redan 1983 när de första uppgifterna om HW77 läckte ut. När denna modell dessutom började sälja succéartat så insåg man att Omegan inte skulle kunna klara av att hålla undan HW77, den var ju riktad mot HW80 från början. Alltså fick man styra om en del av pengarna från projekt Omega under 1984 mot ännu ett helt nyskapande vapen, därav att Omegan blev lite strypt i utvecklingsbudgeten.

  Efter ett tag så kom naturligtvis också en karbinvariant med kortare pipa.

Webley & Scott fick alltså åter igen kavla upp ärmarna men denna gång ge sig ut på helt oprövad mark för att lansera en helt egen underspännare vilken planerades för en marknadslansering till 1987, knappt tre år bort. Detta var en svårare utmaning men utvecklingstiden blev lika kort som för den mer konventionella Omegan. Det kom också ut rykte om att även BSA hade en helt ny underspännare på G som också denna var riktad mot HW77. Samtidigt så ökade luftvapenmarknaden i värde, både den inhemska och inte minst den amerikanska. Webley & Scott gjorde dock ett bra arbete och resultatet av mödan - Webley & Scott Eclipse - blev en storsäljare, vilket i och för sig var fallet för alla underspännare i skiftet runt 1990 då en hel svärm vapen av den här typen dominerade marknaden.

Åter Omega..

Efter ett par säsonger så dök det upp en karbinvariant men de sista fem åren på 1980-talet kom ändå tydligt att domineras av underspännare så Omegan blev därför mest ett syskon i skuggan till Eclipse. Med Eclipse, Omega, Tracker och Vucan så hade emellertid företaget en stark lineup som levererade bra inkomster. Något som dock stod allt mera klart när vi närmade oss 1990-talet var att USA tog större och större plats på världsmarknaden för luftvapen och där var nyckeln till bra försäljning en hög effekt. 

Den amerikanska varianten på HW80, den som importören Beeman kallade R1 sålde bra men hade börjat utmanas av den lite mer exklusiva Eliminator, i USA känd som Crow Magnum från Theoben, vilken också salufördes igenom Beeman. Trots sitt pris så sålde denna dåtidens dunderbössa riktigt bra. Omegan däremot, den platsade inte riktigt i sammanhanget.

En Omega är midsize, större än en vanlig 12 fpe-bössa men ändå inte en riktig magnum. Kanske en förnuftig kompromiss men nu var köparnas fokus fixerat på underspännare och de få brytfjädervapen som sålde bra med en lite bättre marginal var alla riktigt effektstarka - klart över Omegans potential.

Slutsatsen var därför enkel och logisk, under 1990 så togs beslutet om att en större brytbössa skulle fram, inte minst för den viktiga USA-marknaden. Målsättningen var lansering till 1993 och denna gång så skulle det inte handla om något strax över 12 fpe utan en snarare en riktig rökare, en bössa byggd för att utmana Eliminator och ställa HW80 i skuggan en gång för alla. Kraftfulla brytbössor och midsize underspännare förutsågs vara framtidens recept för luftvapenmarknaden vid denna punkt.

Idag vet vi alla facit över vilken väg utveckligen valde. Webley & Scott fick ut sin nya jättebössa - The Patriot - enligt tidschemat och visst blev den en långkörare med fin försäljning men detta hjälpte inte, precis som att Nokia sov när Apple lanserade sin Iphone så var inte Webley & Scott med på tåget när den ena aktören efter den andra så sakta började exeperimentera med den nya tidens luftvapen - Precharged Pneumatics.

Plötsligt en dag så stod den där - Theoben Rapid Seven. Den oväntat starka försäljningen på detta nya koncept blev ett plötsligt hårt slag i magen för Webley & Scott samtidigt som ett litet udda företag som nyligen ombildades från Sussex Armoury fick ut den definitiva underspännaren - TX200, vilken sågade Webley & Scotts storsäljande Eclipse vid fotknölarna. Var Rapiden ett magsugare så utgjorde TX-serien snarare en veritabel halshuggning som snabbt tvingade även ärkerivalen HW att revidera sin klassiska 77 till en modernare inkarnation i form av modell 97.

  Ett liv efter döden?

Hur länge överlevde då Omegan? Här finns det vitt skilda uppgifter och mycket beror på hur man räknar runt saken. På USA-marknaden så började den fasas ut efter säsongen 1992 eftersom ersättaren Patriot stod i kulisserna. I England så tuffade försäljningen på ytterligare ett par år. Den mest tillförlitliga källan jag har sett på produktionen var att de slutade att tillverkas sent 1994 men ännu 1996 så kunde man köpa nya exemplar över disk i Sverige, troligtvis osålt lager som hade legat stilla i England. Importören i Sverige, Arnheim, hade dock köpt på sig ett antal vänstervapen som såldes nya så sent som 2004 igenom exempelvis Vildmarkcity. De absolut sista exemplaren flöt upp i samband med Webleys konkurs och dessa cirkulerade ut på den öppna marknaden 2014!

Bortsett ifrån den "riktiga" Omegan så fanns även en modell som ibland benämns som Omega 2000, vilket i grund och botten var en Webley & Scott Tomahawk och som sattes samman av äldre brittiska komponenter men som såldes av de nya ägarna i Turkiet. Ett fåtal sådana vapen kom ut på marknaden så länge som lagerkomponenterna räckte till. De började dyka upp 2011 och var bara ute några månader till allmän försäljning. Intressant nog så är de präglade med Omega rollmark trots att de bevislingen är just Tomahawks. Idag är de naturligtvis högt skattade samlarföremål då de utgör de absolut sista brittiska Webleys som kom ut och dessutom av en riktigt bra konstruktion, baserade på den kanske mest moderna Webleyn - Tomahawk.

I ett retroperspektiv så var Omegan ett bra vapen som dock sidestepades av utvecklingen och dåtidens aktuella trender. Lite för sent ut på marknaden så hamnade den i skuggan av först underspännarna och sedan marknadens krav på allt kraftfullare fjäderluftvapen, något som efterträdarna Patriot och Tomahawk svarade upp mot. Utvecklingen gick fort där några år och Omegan blev dyr att framställa utan finesser som enhetsavtryck (kom på Longbow & Tomahawk) samtidigt som konkurrensen av PCP började göra sig påmind. Omegan fick tio år på marknaden och idag, två decennier senare, är det förbluffande få entusiaster som överhuvudtaget känner till modellen.

Ett trist öde för ett annars mycket bra och trevligt vapen...

 

Air

13 maj 2016 10:05

Trevlig läsning om Omegan som jag haft nöjet att provskjuta.
När webley var populära här i Sverige var det en annan modell
som höjdes till skyarna i luftvapenpressen liknande det som
var med Exellent vapnen.Även jag föll för Webley Tracker ock
mycket roligt hade man med den.Hade viss kontakt med Arnheim
importören på den tiden.Där fanns även Weihrauch som jag fick
provskjuta.Vilken skillnad man var i himlen.Trackern såldes ock
en ny HW77k i 5,5mm FP inköptes.Idag hade jag gärna haft kvar Trackern som samlarvapen för den hade sin charm.

 

Peter Å

13 maj 2016 10:32

Webley har aldrig gjort några "taffliga vapen" så länge vapnen tillverkades i UK.Har själv både Tracker och Eclipse som skjuter lika bra nu som när jag en gång köpte dem 1981.Härliga vapen med suverän blånering.

Johnny Ottosson

14 maj 2016 11:18

Nja.

Webley & Scott Hawk var väl trots tre Mks ingen direkt höjdare, även om de blev successivt bättre efter varje uppdatering. Även Jaguar var kanske inte heller någon av deras bästa modeller.

 

kj

13 maj 2016 12:02

har en webley tracker kal 22 från 1987, med kikarsikte i nyskick,är det någon som vill köpa den?

 

Jocke

13 maj 2016 20:52

För några år sedan kom det upp en fråga på ett forum om vilket bössa som var den absolut sista bössan man skulle sälja. Jag svarade då likadant som nu tveklöst min Omega! Jag har att välja på s.a.s men Omegan är en favorit. Bra jobbat Jonny!
//Oden

 

_Axel_

14 maj 2016 12:57

Eclipse (underspännaren) var verkligen ett riktigt stolpskott, sina vackra linjer till trots! I tider to underspännare var de rigeur i FT skyttet lanserar dom en bössa med en trapdoor laddlucka som omöjliggör stora FT sikten!? Bössan är mer jakt än tävling när just den borde varit deras sportskytte erbjudande. Har jag föresten hajat rätt att tuben är i aluminium på alla dessa?

Johnny Ottosson

14 maj 2016 17:49

På allmän begäran så kommer ett motsvarande inlägg om Eclipse framöver och där ska vi titta lite närmare på modellens förtjänster och tillkortakommanden.

Stora sikten för F/T tenderade på den här tiden, sent 1980-tal, att vara typ 2-7/32..

Tuben är av aluminium, ja - en av modellens udda särdrag.

 

Peter Å

15 maj 2016 09:57

Det blir intressant Johnny.Mitt egna Eclipse är ett mk1 och jag måste ju säga att det skjuter mycket bra upp till 25 meters håll.Kalibern är .25 och de bästa kulorna verkar vara H&N Field target trophy och äldre Rhino från tidigt 80-tal (senare tillverkade Rhino är rena skämtet med olika vikt och dimension).Viktigt är att inte montera något Kinasikte utan hålla sig till Tyska,Österrikiska eller Amerikanska kikarsikten,även Aimpoint förstås (annars kommer träffbilden att vandra obönhörligt).

 

Silwer

18 maj 2016 21:27

Eclipsen får man ta för vad det är helt enkelt, de gav inte så mycket effekt utan är väl mer nån form av storlek/vikt jaktbössor som kan räcka till för just jakt, särskilt .25

Aluminiumcylinden hoppar de flesta på direkt bårde med trams som at den blir varm när man skjuter, som bekant gör sig aluminium av sig med värme effektivare än stål så det är nonsens.

Däremot så är det så att den inte tål att trimmas särskilt mycket, dvs det blir aldrig en Patriot av Eclipsen.

Det var heller aldrig tänkt, och sedd idag är en Eclipse ingen tung bössa längre, de är ganska vackra vapen med halvdant trycke och konstruktion, den långa känsliga transferkanalen genom laddblockwt är imo det sämsta, man må hoppas att aldrig det börjar glappa.

Jo jag äger en Eclipse DL .25 carbine själv sen ny så jag vet vad det är för nåt, problemet blir alltid att dels hitta lätt .25 ammo men också med en underkalibrighet då den avskyr tysk .25 ammo som kan var svår att ens få in i pipan.

Tracker kan jag inte förstå ens, det är ett sämre vapen än Eclipsen imo, rejält låg effekt och även det korkade problemet där med större kaliber i .22.

Den var väl egentligen tänkt som .177 och med längre pipan ala Viscount, men de såldes knappt alls trots att de är det bästa den modellen gav.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  En ammunitionstest!   Klassiska Baracuda med tre olika vikter och betydligt bättre burk.     När jag köpte min gamla BSA Ultra på sommaren 2006 så betalade jag £249 vilket kompletterades med £89 för kikarsiktet och ytterligare 2 x £4...

  Brno nummer 5 Ett vackert vapen, bara stål och trä dessutom.   Även denna gång så kommer temat att vara rimfire/”salongsgevär”/småviltstudsare/kantantänt/22LR eller vad man nu egentligen vill kalla den här vapengruppen. Jag har...

  På dryga distanser...   Att skjuta över 40 meter med 177/8J är en utmaning utomhus. Idag blev det en sväng till huset och eftersom det var någorlunda vindstilla så tog jag min lilla Crosman 1701 Bullpup - i allt väsentligt drivlinan av e...

Skön söndag!   Idag blev det en sväng runt de nya domänerna. Även den här helgen så kunde jag inte motstå frestelsen att åter igen ta med min gamla BSA ut till huset för lite skytte över 40 meter. Man kan alltså säga att förra helgen g...

    Plastic fantastic!     Syntetstockar har blivit allt mer populära! Syntetstockar är numera nästan mer talrika än stockar av trä eller laminat och i takt med behoven av bättre lönsamhet, liksom rådande designtrender för skjutvapen, ...