Airpang

Senaste inläggen

Av Johnny Ottosson - Tisdag 17 okt 21:00



Försiktighet är viktigt!


  En bra kompressor för PCP är dyr - man kanske skulle köpa en billig direkt från Kina?


Kina kallas idag ofta för "världens verkstad" eftersom de flesta av våra konsumtionsvaror tillverkas just där. Produkter som tillverkas i Kina finns i hela spannet - från uselt skräp för växelpengar till riktigt dyra och påkostade premiumprodukter, liksom allt däremellan.


För luftvapen så finns det inget undantag, allt fler PCP tillverkas i Kina och allt fler av dessa exporteras nu till västvärlden där de vinner uppskattning för stor prisvärdhet och imponerande prestanda.


Det många är lite fundersamma runt är säkerheten hos dessa extrema lågprisprodukter. 


Tryckluft har en enorm sprängkraft och måste ovillkorligen hanteras med stor respekt, det är enorma krafter som man hanterar när man använder tryckluft som drivkälla till sina luftvapen. Oavsett tillverkningsland så måste emellertid alla PCP fyllas på något sätt och vill man av någon anledning inte skaffa en dykflaska så står valet mellan en handpump eller en motoriserad handpump - en kompressor!


  Det blev ett stort gapande hål i kompressorns vevhus!


Kompressorer är på många sätt frihet och idealiska för den som bor långt ifrån en plats där man kan fylla dykflaskor liksom om man har en stor luftförbrukning och inte gillar varken tidsåtgången eller ansträngningen som det innebär att manuellt handpumpa upp sitt vapen. Problemet med kompressorer är dock att de överlag kostar mycket pengar. Generellt sett så får man räkna med en prislapp från 10.000 kr och upp till en halv miljon och över det. Av den anledningen så har många entusiaster funderat på att direktimportera en billig kompressor från Kina för bara en bråkdel av summan som en varumärkeskompressor kostar.


Den här typen av kostnadsmedvetenhet kan dock ha sina risker och en av dessa råkade en fantast här i Sverige utför tidigare i veckan...


Han köpte en billig kinakompressor men tyvärr så var instruktionerna till dess hantering inte direkt glasklara. Likaså saknades ett andningfilter till vevhuset på kompressorn varvid vår vän inte insåg att ett sådant är nödvändigt. Resultatet blev att han fyllde på olja i kompressorn men satte tillbaka transportskyddspluggen istället för det andningsfilter som egentligen borde ha suttit där och resultatet blev att trycket från vevhuset inte kunde komma ut någonstans..


I takt med att kompressorn började bygga upp tryck så genererades det även ett tryck i vevhuset och vid 185 Bars tryck så exploderade vevhuset på kompressorn!


  Tunga flygande metalldelar kan vara direkt livsfarliga om någon är i närheten..


Kraften i explosionen slet loss hela gaveln på vevhuset och den flög sedan igenom rummet som en projektil innan den slutligen träffade honom rakt i magen med ett blåmärke och bruna kalsonger som enda resultat. Ett förhållandevis lyckligt utfall med tanke på hur otroligt illa det hade kunnat gå om han exempelvis hade lutat sig fram mot den för att kolla manometern eller liknande.


Vad kan vi då lära oss av detta?


All hantering av tryckluft måste ske på korrekt sätt och vilket detta är behöver inte per automatik vara självförklarande - bra instruktioner är därför nödvändiga.


Alla saker som hör till någonting behöver inte följa med leveransen, även om de egentligen ska göra det.


Alla tryckbärande delar måste vara avsedda för det tryck som kommer att kunna skapas.


Det sistnämnda lätt att missa i hastigheten, kompressorn som var inblandad i händelsen var ifrån fabrik utrustad med en slang som maximalt tål 110 Bar, vilket bara är en tredjedel av vad kompressorn kan generera. Slutsatsen av det hela är att ju billigare produkter man köper desto större ansvar måste man själv ta för att man har lämpliga saker till de uppgifter för vilka man tänker använda dem. Det gäller alltså att inte ha bråttom utan i lugn och ro se så att man har rätt saker, att sakerna tål vad de ska utsättas för och att man är försäkrad om att man själv kan hantera dem på rätt sätt.

ANNONS
Av Johnny Ottosson - Måndag 9 okt 21:00



Att dra en lina...


  Ett litet rör gör underverk!


Precis som de flesta andra entusiaster så gör jag rent piporna på mina PCP med en draglina och en linnelapp. Den aktuella draglinan är en fiskelina och linnelappen är en riktig rengöringslapp avsedd för just detta ändamål, köpt i en jaktaffär.


Så långt är inget märkvärdigt.


Man gör en ögla i ena ändan och träder sedan den andra ändan igenom pipan från laddläget och utåt mynningen. Sedan fäster man en liten linnelapp vikt i öglan och drar därefter linan rakt ut igenom pipan. En ganska enkel och rak process. Det praktiska problemet som kan uppstå är just att trä draglinan igenom pipan. Detta kan vara bökigare än vad man först tror och anledningen till detta är att många PCP numera har saker i ändan av pipan som stoppar upp linans spets och får linan att vika sig.


På vår lilla Crosman 1701P så är pipan visserligen bara 10 tum lång, alltså 25 cm, men längst ut på pipan så har vi en gängad adapter för att ge 1/2" UNF gänga. Den här adaptern är konar lite inåt på insidan för att centreras över pipans spets men den här koningen gör också att den relativt tunna draglinan lätt kröker sig retfullt nära själva mynningen.


Den här typen av problem kan jag även tänka mig inträffar också om man har en pipvikt med inre bafflar eller liknande.


Min lösning blev då att trä spetsen av draglinan i ett litet rör från en CRC 5-56 burk. Det här lilla röda röret är böjligt nog för att kunna böjas in i pipan från laddläget men ändå styv nog att centrera linan på vägen ut ur mynningen. Har man en lång pipa eller mer omfattande hinder vid pipans ände så kan man med fördel rikta vapnet med pipan helt vertikalt och låta tyngdlagen hjälpa till.


En enkel, billig och välfungerande lösning.

ANNONS
Av Johnny Ottosson - Söndag 8 okt 16:00



Grönt är det nya grå?


  Den första diabolen av annat material än bly som jag faktiskt har skjutit bra med!


Diaboler av ett annat material än blylegeringar har kommit och gått under de 35 år som jag har pysslat med luftgevär. Det första stora varumärket bakom dessa var Skenco från Ungern under slutet av 1980-talet men sedan dess så har förmodligen Prometheus/Dynamics serie av miniéliknande projektiler varit de mest välkända. Den gemensamma nämnaren för alla dessa alternativa diaboler som jag har prövat under årens gång har emellertid varit att de endera har skjutit dåligt eller rent av riktigt uselt!


Dock så har utvecklingen gått framåt och jag har sett hur fler och fler vapentester innehåller olika blyfria projektiler vilka inte sällan har levererat riktigt bra praktisk precision. Av den anledningen så kände jag att det kanske är dags även för mig att pröva något nytt. Sagt och gjort så beställde jag en burk 177 Baracuda Green av pur nyfikenhet.


Barcuda från HN har ju under flera decennier gjort sig kända som extremt tunga diaboler i alla sina kalibrar med långa kraftfulla profiler. Mitt gamla BSA matar jag exempelvis med 21.14 grains tunga Baracuda i kaliber 22, en ypperlig diabol och betydligt tyngre än det mesta i den kalibern. 


  Lätta diaboler ger hög hastighet - 195 mps från knappt 8 joule..


Lite lustigt är det då att Baracuda Green trots sitt namn är en extremt lätt diabol, med blydiabolers mått mätt - blott 6.64 grains tunga. Detta att jämföra med blyversionen på imponerande 10.65 grains! Varumärket på diabolen kan alltså lätt misstas från en ytterlighet till en annan. Reslutatet av den låga vikten är en högre utgångshastighet liksom en därtill hörande kortare bantid. Hastigheten faller emellertid snabbt på grund av detta och HN rekommenderar därför att dessa diaboler i första hand ska användas till kortare avstånd (ut till 30 meter) samt för effektsvaga vapen - med andra ord perfekt för svenska förhållanden.


Nästa sak skiljer mina favoritdiaboler JSB RS från Baracuda Green är priset, de sistnämnda kostar i skrivande stund 75 kr för blott 300 st vilket blir 25 öre/st. Numera klassiska RS betingar 69 kr för fulla 500 st, alltså 14 öre/st - nästan halva priset. Att välja blyfria diaboler kostar alltså en hel del, även om det i reda pengar inte handlar om några enorma summor vid normalt skytte.


Rent praktiskt så handlar det om enormt homogena och rena diaboler, dessutom blanka och fina med den traditionella Baracudans vanliga formgivning. Variationen mellan diameter på kjol och huvud är minimal så det förefaller som att dessa diaboler är enklare att främställa identiska med varann än vad som är fallet hos vanliga blydiaboler.


Under helgen här så gjorde jag en första informell bekanskap med nyförvärven. Jag sköt tre tavlor med JSB RS eftersom det är den diabol som har levererat bäst resultat i just mitt unika vapenexemplar tidigare och jämförde sedan den tavla som inte var bäst och inte var sämst mot motsvarigheten skjuten med mina nya Baracuda Green. Avståndet var 15 meter och det blev tio diaboler i varje serie, alltså totalt 60 st.

 

Klassisk Baracudaform även på dessa nya lättviktare.  


Resultatet blev överraskande bra och tillräckligt uppmuntrande för att jag ska känna mig motiverad att undersöka den här diabolens prestanda ytterligare framöver. Ni kan se en glimt av resultaten på försättsbilden överst i dagens inlägg. Rent subjektivt sett så kändes Green väldigt förtroendeingivande att skjuta med, om än lite tungladdade vilket förmodligen beror på dess hårdare materialstruktur. Den låga vikten gör dem dock vindkänsliga och då ska man veta att de lätta JSB RS är ändå inte den mest vindstabila blydiabolen på marknaden men trots detta så var skillnaden märkbar.


Av mina mycket fragmentariska första bekantskaper så känns Green spontant inte som ett solitt första- eller allroundval men den är ändå imponerande på sitt eget sätt. Det fanns, som sagt, en period för inte så länge sedan då blyfria diaboler närmast var rena skämtet och detta är defintivt inte fallet med Baracuda Green.


Är man orolig eller obekväm med att använda diaboler av bly och skjuter under svenska förhållanden (>30 m, 10J 177) samt är beredd att ta den extra kostnaden så är dessa diaboler faktiskt vettiga alternativ.


Något som jag tidigare aldrig har kunnat säga om blyfria diaboler...





Av Johnny Ottosson - Lördag 30 sept 17:00


Bra pipor?


  Vilken pipa är bäst?


På det svenska luftvapenforumet så har ett kärt ämne åter igen dykt upp - vad som är en bra pipa och vad som inte är det. Vågar man lita på en pipa i fabrikat X eller är tillverkare Y bättre på att göra bra pipor?


Rent allmänt så gäller följande:


Nu är det inte raketforskning att göra en bra pipa - detta klarar de allra flesta tillverkare av att göra på en nivå som vanligtvis överstiger ägarens förmåga att generera praktisk precision med nyss nämnda pipa.


Vidare så är inte alla pipor "one size fits all" - alla pipor är bäst inom ett specifikt hastighetsregister, vilket kan skilja lite beroende på vilken ammunition som den unika vapenindividen föredrar.


När en tillverkare, exempelvis då FX Airguns, skapar en pipa för en vapenmodell så utformar man naturligtvis pipan så att den går optimalt i det hastighetsregister där vapnet oftast kommer att användas och med en diabol som är vanligt förekommande.


På detta sätt så blir flest av "rätt kunder" överlag nöjda med produkten.


Är då USA och andra ostrypta marknader viktigast, då utformas piporna för 850-900 fps. En brittisk tillverkare som säljer bra på hemmamarknaden utformar på motsvarande sätt sin pipa för att den ska gå optimalt runt 16 joule istället för på full effekt osv. 


Har man sedan två viktiga marknader så är det naturligtvis inget som hindrar att man gör en pipa optimerad för varje marknad men man kan även välja att göra en enda och låta de kunder som inte använder vapenmodellen under dess optimala förutsättningar drabbas av en något mindre perfekt teknisk egenprecision.


När det gäller Sverige och vår effektgräns på 10 joule så är naturligtvis vapen på 16 joule närmare vår verkliga hastighet snarare än vapen byggda för full effekt. De enda vapen som optimeras för just 10 joule är i regel rena tävlingsvapen för olika former av 10 meters tavelskytte liksom luftpistoler och liknande.


Detta sagt så ska man även betänka att vi talar om nyansiella skillnader och de flesta andra variabler kan kasta om möjligheterna att nå optimal teknisk egenperecison av helt andra skäl, exempelvis "fel" ammunition, kasst kikarsikte/montage, yttre omständigheter som vind etc.


Det är först när man skjuter under i praktiken riktigt perfekta förutsättningar som man kan börja märka effekterna av den optimala hastighetsintervallen hos den unika pipan. Man ska med andra ord inte överdriva pipans betydelse, även om den i sak är viktig.


  Även billiga vapen som denna Crosman 1322 kan leverera förbluffande god teknisk egenprecision.


Marknaden för luftvapen i allmänhet och PCP i synnerhet har dessutom mognat rejält de senaste åren. För ett par decennier sedan när PCP var nya så använde en tillverkare inte sällan vanliga fjädervapens pipor till sina PCP men idag så har man lärt sig betydligt mer om pipor för just PCP och i takt med att den här kunskapen har spridits och att PCP som vapengrupp har fallit i pris så har allt fler lågprisvapen betydligt bättre pipor än vad man tror. Bli därför inte förvånad när ett lågprisvapen på 2-3000 kr genererar en praktisk precision som inte står efter ett premiumvapen för tio gånger den summan. Ett tydligt exempel är ju Beemans QB-baserade PCP som i AEACs testvideo sköt bättre än de flesta dyra premiumvapen som kanalen har prövat.


Utvecklingen är ungefär som toppfarten hos personbilar - när jag var grabb så var 200 km/h som toppfart en utompisk hastighet som krävde en ren sportvagn. Idag så klarar de flesta rena  bruksbilar av detta utan alltför stor ansträngning och detta trots att de relativt sett är bra mycket billigare än sportbilen för fyra decennier sedan.


Något som emellertid kvarstår som en evig sanning är att det spelar ingen roll om bilen klara av 210, 240 eller 280 km/h för vilken fart den än mäktar med så är detta fullt tillräckligt, utom möjligtvis under vissa specifika tävlingsförhållanden.


Precis samma sak är det med pipor - de flesta pipor (o även förbluffande billiga sådana) skjuter bättre än de flesta vanliga skyttar under vanliga förhållanden. Hur bra en pipa presterar på 100 meter är för de flesta svenska entusiaster inte intressant då man sällan eller aldrig skjuter på avstånd längre än 30 meter ändå.


Det som exempelvis FX AIrguns gör med sina liners för Crown etc är närmast att jämställa med dragracing för bilar, visst är det kul på ett akademiskt plan att se var gränsen går och visst är det en fantastisk produkt men för en vanlig fantast så är dessa nyanser närmast av marginell nytta. 

Av Johnny Ottosson - Fredag 22 sept 05:00


BSA R10 SE


Ännu en synnerligen välgjord video..


BSA har ju på pappret långt ifrån imponerande prestanda med sin senaste inkarnation av den numera rätt så gamla R10-serien. Tittar man på spridning ifrån skott till skott, antal skott på fyllningen och inte minst nivån av anslagsenergi vid mynningen så känns vapnet minst sagt föråldrat nu i en tid då konkurrenterna i samma prisklass erbjuder prestanda på betydligt bättre nivåer.


Dock så visar videon med all önskvärd tydlighet att de kärnegenskaper som verkligen räknas, den praktiska precisionen samt utförandet på avtryckarsystemet fortfarande är up-to-date, något som även bekräftas gott av de träffbilder som levereras i filmen. 


Givet det för oss måttliga priset här i Sverige och den digra utrustningen hos modellen så torde gamla R10 fortfarande vara ett riktig gott köp. Jag har själv skjutit en hel del med föregångaren Mk II som kaliber 177 och det var ett synnerligen trevligt och välskjutande vapen. Tävlingsvarianten Gold Star torde inte heller ligga långt bort i dessa egenskaper.

Av Johnny Ottosson - Måndag 18 sept 14:00


Onsala-tävlingen i Vårgårda!


  Inskjutning pågår!


Under den gångna helgen så ägde Onsalas hösttävling rum utlokaliserad i Vårgårda på "Gubbes" marker. Några av oss hade ju redan varit där under våren men den här gången så hade man byggt upp komplett nationell tävlingsbana i närområdet - en enastående prestation, bara det. Området där tävlingsbanan var förlagt ligger minst sagt avsides men i gengäld väldigt naturskönt, här var stationerna utspridda mellan (mestadels) skogsmark men även över fält och till och med tvärs över en liten sjö.


  Den lilla sjön var en trevlig station.


Förutom en utsökt trevlig, men väldigt utmanande, bana så var vädret så bra som man någonsin hade kunnat önska sig så här sent på säsongen - nästan helt vindstilla, lagom varmt och även lite sol då och då. Märkligt nog så var uppslutningen ändå ganska tunn, vilket var lite förbluffande med tanke på omständigheterna.


  En rejäl inskjutningsbana fanns naturligtvis - allt tydligt avspärrat.


Den enda grupp som var överrepresenterad, i relation till övriga tävlingar som vi har varit på under året, var yngre juniorer, vilka var väldigt talrika - äldre junior (13 år eller äldre) hade dock bara en enda deltagare. Detta är ju lite märkligt, själv så hade jag gissat att äldre juniorer borde vara fler än yngre juniorer. En anledning till detta kan ju vara att syskon till en entusiast följer med av "bara farten".


  Familjens deltagare i spänd koncentration.


Stationerna var över lag väldigt långa och poängen blev därför relativt blygsamma trots goda förhållanden i övrigt. De bästa skyttarna landade på strax under 25 poäng (av 30 möjliga) i en tät klunga, vilket föranledde ett par särskjutningar på slutet. Bakom toppskyttarna så var 10-20 poäng ganska så normalt, förutom då junior- och debutantklasserna som ju "räknar dubbelt" på poängen (1P plåtträff, 2P fällning).


  En del stationer hade en spännande placering på målen...


Min egen tävlande konstaterade även han att det var fler långa banor än vad han någonsin hade sett och blev till en början en smula modfälld, inte minst då han kunde notera att det övriga sällskapet i hans grupp (Tomaz, 16J och Ulf, 45J) "fällde ju allt". Efter att ha blivit informerad om att båda dessa skyttar är väldigt duktiga samt att hans eget vapen - som ju defacto egentligen är en luftpistol på  bara 8J - inte ens har hälften av den lägsta anslagsenergin i övrigt så knatade han på och kunde slutligen till sist leverera ett riktigt bra resultat, inte minst uppmuntrad av sina två medtävlanden.


  En luftpistol från Crosman kan räcka ganska långt...


Något som var nytt (för oss) i sammanhanget var att man körde två tävlingsstarter, vilket ju var en helt utmärkt idé som jag hörde flera deltagare lovprisa. Bra tänkt, där! En annan rolig sak var att man hade lyckats utverka en mycket välmatad och påkostad goodiebag för våra minsta juniorer, sponsrat av ett känt brittiskt luftvapenfabrikat. Mycket trevligt och uppskattat!


     Särskjutning är alltid spännande!


Sammanfattningsvis så var det på sedvanligt sätt en mycket välarrangerad tävling, som det brukar vara när Onsala arrangerar - man märker tydligt att detta är en klubb som har en väl inrepeterad rutin på tävlingsanordnande. Hatten av går naturligtvis till "Gubbe" (med dito hustru) som har lagt ner en avsevärd tid på att arrangera eventet och som dessutom upplät sin egen mark till ändamålet.


Vi som deltar kan bara ödmjukt tacka för detta goda initiativ.


     En helt egen parkeringsplats är man sällan bortskämd med..


En extra känsla av röda mattan blev undertecknad belönad med efter allt gnäll över vattensjuka parkeringar under vårens tävling på samma plats, en helt egen reserverad parkeringsplats. Att sedan vissa värmlänningar inte kan läsa är ju en helt annan sak som man knappast kan skylla värden för...

      Hösten är en vacker tid för tävlingar, om vädret bara är bra...

Av Johnny Ottosson - Fredag 8 sept 20:00



Everybody loves an underdog!


 “The world is officially an changed place!”


Steve på AEAC är en entusiast med förmånen att få pröva nästan alla av marknadens nyaste och mest exklusiva vapen varför han - högst begripligt - lätt har blivit en smula blasé över dagens high-end PCP. Nackdelen med detta är att man inte sällan utvecklar en lätt nedlåtande syn på de enkla och billiga vapen som utgör de första stegen på trappan mot teknisk fulländning. Likaså blir man också oftast en smula luttrad och det ska mycket till innan man reagerar eller höjer på ögonbrynen åt någon ny modell på scenen och i synnerhet en enkel och billig sådan.


Enter Beeman Cheif.


Som de flesta vet så är detta en PCP-version av den ålderstigna QB-78, vilken i sin tur är en klon av en Crosman från mitten av 1960-talet. Ett mycket enkelt, för att inte säga rudimentärt, PCP i den absoluta lingonligan med en prislapp om blott $179 vilket i skrivande stund innebär 1425 SEK – småpotatis i luftvapenvärlden och i synnerhet för ett PCP.


  Skulle du välja ett luftgevär under 1500 kr för precisionsskytte på bortåt 100 meter...?


Av naturliga skäl så är Steve måttligt imponerad över skapelsen som (antar jag) hans uppdragsgivare har jagat på honom att presentera. Visst är modellen en storsäljare (mest på grund av sitt låga pris) men för en rutinerad och hängiven luftvapenfantast så är den nog lika spännande att recensera som en ny Nissan Micra för en driven biljournalist. Föga förvånande så får passning, finish och den övergripande känslan av kvalité en artig sågning för att inte tala om avtryckarsystemet och även säkringen som han närmast skakar på huvudet över. Man kan riktigt se hur han tänker att man ”får vad man betalar för – o den här bössan är billig!”


Notera därefter hans reaktion när han börjar skjuta bössan, först på 50 yards (ca 45 meter) och sedan på fulla 100 yards (ca 90 meter). Visst behåller han en sammanbiten min men man kan ändå se tydligt på honom hur tankarna snurrar när skott efter skott landar på nästan precis samma plats. När han sedan levererar fem skott non-stop på 90 meter som alla hamnar inom en cirkel på 30 mm så kan han inte riktigt hålla sig längre…


Man kan tycka vad man vill om billiga PCP men när de kan leverera praktisk precision på den här nivån så kan man inte längre snacka bort dem. Här finns en precision som inte hade gjort en köpare av ett gevär med en tio gånger så hög prislapp besviken.


Jag är övertygad om att billiga PCP (prislappen under 5000 kr) kommer att ta en stor del av marknaden framöver och detta kommer att ställa en hård press på vapen i segmentet 5-10.000 kr. Om dessa vapen inte skjuter bättre än vapen för 1500 kr och samtidigt inte kan leverera finish, passning och kvalité hos ett vapen i en ännu högre prisklass, vilket berättigande har de då egentligen?

Av Johnny Ottosson - Söndag 13 aug 18:00


 

Plastic Fantastic!


  Ett rött magasin blir kanske enklare att hitta i gröngräset?


Något som har kommit mer och mer i samhället och som naturligtvis även kommer att påverka vår hobby är 3D-skrivare. Numera så finns det ett flertal företag som pysslar med detta och ett fåtal av dem har dessutom riktat in delar av sitt sortiment på tillbehör till luftvapen. Här kommer ett exempel på ett sådant företag:


https://smwengineering.co.uk/

Presentation


Välkommen till bloggen om Luftgevär. Detta är portalen till luftvapenvärlden i Sverige. Här finns alla nyheter om luftvapen samt länkar så att man kan gå vidare till alla sidor i Sverige som intresserar luftvapenentusiaster.

Fråga mig

858 besvarade frågor

Omröstning

Är Airpang en meningsfull del av din luftvapenhobby som tillför dig nytta?
 Ja, oundgänglig
 Ja, bra och nyttig
 Tja, kul men inte mer
 Nej, slöläser bara ibland
 Nej, kommer aldrig mer att besöka

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

Besöksstatistik

AirPang Gästbok

Visitors

Följ på Instagram

Airpang på Instagram

https://instagram.com/airpangsweden/

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se