Airpang

Senaste inläggen

Av Johnny Ottosson - 27 september 2018 17:30

 

 

Rost & PCP !

 

        

Rost är som många vet något som de flesta, kanske inte direkt oroar sig för, men i alla fall tänker på ibland.

 

Luft innehåller ju vatten i form av luftfuktigheten och när den, av friktion uppvärmda luften, kondenserar inuti ett tryckkärl så fälls fukten ut i form av kondens. Vatten som därefter blir kvarvarande på en stålyta kommer då ofelbart att skapa korrosion.

 

Då tryckkärlen fylls med kanske uppåt 200-250 Bar så finns det naturligtvis en säkerhetsrisk runt detta.

 

Många PCP börjar nu bli gamla, där de äldsta har varit med i kanske 15-20 års tid nu. Dessutom så har det tillkommit lågprisvapen med ståltuber istället för aluminiumtuber som även dessa närmar sig tioårsstrecket, med start hos Crosman Discovery från 2007 och framåt.

 

Frågan är därför – hur länge håller ståltuben, hur farligt är det när korrosion uppstår och finns det något sätt att förhindra eller fördröja detta?

 

Hur länge en ståltub håller är lite som att svara på hur länge ett bildäck varar, allt beror på användaren och dennes hantering. Vissa tuber kan hålla otroligt länge och andra blir skrot tidigt. Är tuben av stål så finns det inte mycket att göra i sak, man får gilla läget och istället lägga fokus på att hantera den på ett så gynnsamt sätt som möjligt.

 

Sedan så ska man dessutom inte glömma att även aluminium korrigerar, där nedbrytningen av materialet bildar ett grått pulver istället för stålets brunrost.

 

 

När komponenterna inuti en tub ser ut som ovan så är det dags att titta noga på resten...


 Nyckeln till ett långt och lyckligt liv för tuben, oavsett material, är att undvika att få in fukt i den och det bästa sättet att göra detta är att förse tuben med så torr luft som möjligt, liksom naturligtvis att fylla vid så små temperaturskillnader som omständigheterna tillåter.

 

Hur får man då torr luft?

 

Det bästa sättet är att komprimera luften utan alltför hög temperaturstegring samt torka luften i ett torkfilter/fuktfälla av något slag. Stora kompressorer med stora svepvolymer ger ofta en lugnare temperaturstegring under kompressionen vilket gör att luften komprimeras med så måttlig värmeutveckling som möjligt, till skillnad från många mindre hobbykompressorer som visserligen klarar 200 Bar men som blir glödheta i processen. Den fukt som sedan fälls ut ska på något sätt förkondenseras på en kontrollerad plats och en vanlig metod är att använda en stapel av små glas/keramik-kulor vilkas sammanlagda yta fångar upp fukten innan luften passerar vidare.

 

Motsatsen, alltså att värma luften snabbt i en liten pumpmekanism (typ handpump) och sedan inte fånga fukten överhuvudtaget innan den fylls på i en sval eller rent av kall tub utgör den största risken för fuktbildning inuti tuben. Ett paradexempel på detta är om man har skjutit utomhus i minusgrader och sedan går in för att snabbt handpumpa non-stop med en billig kinapump utan fuktfälla/filter för att därefter bege ut igen och fortsätta skjuta.

 

Hur farligt blir det då, om man kör in vatten i tuben?

 

Lyckligtvis inte så farligt som många tror, i alla fall om vi får se till statistiken så långt. I de allra flesta fall så uppstår korrosionen runt sätet till diverse O-ringar inuti vapnet. Konsekvensen blir att bössan börjar smygläcka för att slutligen inte hålla luft alls. Som regel så blir ägaren eller någon som denne uppdrar då tvungen att riva vapnet och då upptäcks som regel problemen innan de blir direkt farliga.

 

Korrosion gör alltså inte att tuben plötsligt exploderar eller viker sig, i alla fall inte innan man har drabbats av en lång rad föregående driftstörningar. Om man nu tar isär ett läckande vapen så är det sålunda viktigt att reda ut varför läckan uppstår. Som regel så handlar det om torkade eller manglade O-ringar så ett läckande vapen behöver per automatik inte betyda att det finns korrosion inuti. Däremot så ska man alltid försöka förstå varför läckan dyker upp. Ser man korrosion på någon komponent, ett ventilhus eller liknande, så är det viktigt att studera vidare så att exempelvis bultförband som håller fast ventilen inuti tuben inte har börjat bli anfrätta. Kanter, hörn, skruvförband och platser där olika material kommer i kontakt med varann är alltid riskområden för korrosion.

 

      

För tävlingar inom Svenska Skyttesportförbundet så gäller max 10 år för trycktuber.


 

Som en tumregel så brukar man säga att man bör byta tryckkärl efter 10 års tid men detta är naturligtvis alltid en sanning med modifikation. Vissa regelverk, exempelvis Svenska Skyttesportförbundets för Field Target, kräver byte efter just 10 år och då får man naturligtvis verkställa detta om man vill tävla, även om jag knappast tror att man direkt besiktigar tuberna innan tävling – i alla fall inte på våra mindre nationella tävlingar. Annars är det sunt att riva och genomföra en okulär besiktning efter ett decenniums tjänst även om vapnet har fungerat helt felfritt och hela tiden varit fyllt på gynnsammast tänkbara sätt som exempelvis från en dykflaska fylld av Räddningstjänsten.

 

Även om man inte riskerar att bössan exploderar så kan det ju vara en god tanke att se över så att man i alla fall inte riskerar att drabbas av olägliga driftstörningar när man minst önskar det.

ANNONS
Av Johnny Ottosson - 22 september 2018 15:00



The Influencers!


  Airgun World öppnade en ny värld för många av oss på 1980-talet.


I begynnelsen (1985-2000)


Ett par år efter att jag började skjuta med luftvapen så upptäckte jag luftvapentidningarna. Det var den numera klassiska Airgun World som jag av en slump hittade hos en Pressbyrå under en resa med mina föräldrar. Detta var sannerligen en uppenbarelse! Jag kunde nu förvånat konstatera att det faktiskt också fanns vuxna som sköt luftgevär och att det existerade dyra, påkostade och avancerade luftvapen som vuxna människor använde för att exempelvis skjuta skräpfågel med. Jag hade dittills bara sett luftvapen hos den lokala järnaffären och de enda tryckta källor jag hade påträffat var tillverkarbroschyrer från nyss nämnda järnhandel samt enstaka småannonser i tidningar som Teknikens Värld.


Gemensamt för dem alla var dock att det alltid var barn som avporträtterades med vuxna i sällskap som ledsagare och mentorer vid skyttet. I Airgun World så fanns det inga barn, det var vuxna män som jagade duvor och råttor lika seriöst som vuxna i Sverige jagade älg och rådjur. Självklart så köpte jag alla AGW som jag kom över (o jag har fortfarande kvar dem) varpå en helt ny värld öppnade sig - en värld av kunskap! Nu kunde jag bygga en förståelse för grunderna i ballistik, hur de olika drivkällorna fungerade och alla andra fundamentala princperna bakom luftskytte. I en av dessa tidningar så hittade jag dessutom annonser där det såldes VHS-videoband som visade luftvapenjakt i England.


Självklart så köpte jag en sådan, mitt livs första utlandsköp, vilket var skrattretande krångligt med dagens mått mätt. Inte bara så var man tvungen att transferara pengar via mammas bank, leveranstiden var flera veckor och jag fick dessutom betala tull på paketet, detta var ju långt innan Sverige var med i EU. Nu fick jag se den saligen bortgångne John Darling (aka "The Hunter") så live som man bara kunde, vilket tyvärr var ett nedköp. Han såg närmast ut som en uteliggare jämfört med gentlemännen i tweed som jag var bekant med från tidningarnas värld. Dessutom så hade han en bizarr och svårbegriplig dialekt. Oavsett vilket så gjorde dessa år att jag förbättrade min kunskap i engelska på ett betydande sätt, till gagn för skolbetygen.


  Den första sidan om luftgevär i Sverige samt - det första forumet!


Forumens storhetstid (2000-2010)


I samband med att Mikael K öppnade det första svenska luftvapenforumet 1999 så drog forumsverksamheten igång på allvar här i Sverige. Själv så hade jag skaffat Internet redan 1998 och kollat på "American Airguns" samt "The Airgun Letter" och insåg direkt att detta var betydligt bättre än luftvapentidningar.


Här fanns riktiga entusiasters vardagliga aktiviteter och inte bara de hårt reklampräglade reportagen från AGW och liknande tidskrifter. Dessutom så kunde man ju interagera med varann i realtid och ville man därtill kommunicera individuellt så kunde man lägga till varann på ICQ - dåtidens Messager. Detta var en gamechanger och plötsligt så kunde olika aktiviteter synkroniseras och de första träffarna kom till i slutet av 1990-talet med dåtida "Axsor Cup" och i början av 2000-talet med välbesökta fallmålstävlingar i Hova.


Likaså märkte man fort att stämningen på forumen (inklusive AirgunBBS som öppnade år 2000) fort fick en nedlåtande inställning till de tidigare närmast dyrkade tidskrifterna. Tidningarna betraktades numera som för kommersiella och kallades nedlåtande för "The Comics". Från 2005 och lanseringen av nu klassiska Airgun.SE så fick forumverksamheten i Sverige en explosiv popularitet. På toppen 2007-2008 så tillkom det över 100 nya inlägg på 3-4 timmar varje kväll och missade man att besöka forumet på någon dag eller två så tog det flera timmar att läsa ikapp igen. 


  Det har funnits mängder med svenska luftvapengrupper på Facebook genom åren..


Facebook & Youtube (2010-2018) 


Inget varar för evigt och när vi gick in på 2010-talet så började forumen tappa sitt momentum. Från 2008 och framåt så började Facebooks segertåg över världen och alla verkade skaffa FB mellan 2008-2010. I takt med att allt fler människor började logga in på FB dagligen så insåg många det praktiska med att kolla läget på hobbyfronten när man ändå höll sig uppdaterad med omvärlden.


Samtidigt så fick allt fler människor bredband och med detta så började Youtube slå igenom som den huvudsakliga kanalen för produktpresentationer där de populäraste kanalerna lätt attraherade tusentals följare - volymer av besökare som få forum kunde mäta sig mot.


Saken är ju den att ända sedan tidningarnas tid så har vapentillverkarna och andra marknadsaktörer utnyttjat möjligheterna till gratis marknadsföring igenom att tillhandahålla sin utrustning till först tidningsskribenter, sedan framträdande forumsdeltagare och dessutom priser i dåtidens fallmålstävlingar till dagens Youtube-stjärnor.


  Ted's HoldOver var den första riktigt stora Youtube-stjärnan i vår hobby!


Framtiden?


Om man tittar på marknadsföringen ur ett globalt perspektiv så har marknaden blivit betydligt mera internationell. Tidigare så brukade handlare och tillverkare sponsra en lokal tävling med en bössa då o då men idag så har man betydligt bättre utväxling med att skicka bössan till en Youtube-profil och vips så kommer den att synas för hundratusentals människor snarare än en handfull deltagare på en tävling eller ett par hundra besökare på ett forum.


Även Youtube-inläggen har emellertid förändras - de riktigt stora profilerna filmar inte längre med en enda kamera på stativ utan man har ett helt inspelningsteam med sig ut i fält liksom proffs som redigerar och klipper ihop materialet i studion. I takt med att allt större antal följare blir tillgängliga så kommer mer pengar i cirkulation och inläggen når en allt högre kvalité i utförande. Detta är en trend som jag tror kommer att förstärkas ytterligare i framtiden.

ANNONS
Av Johnny Ottosson - 3 juli 2018 12:00



Crosmans miniatyrkarbiner !


 

Crosman 1720T med M4-stock, ett idealiskt vapen för svenska förhållanden.


Under den gångna veckan så fick jag frågan av en spekulant om 1720T möjligtvis kunde vara ett bättre val än min egen 1701P, vilken denne hade läst om här på bloggen och blivit intresserad av. Frågeställaren hade korrekt noterat fördelar för 1720 i form av större tub, närvaron av en shroud och den längre pipan samt en praktisk förstock.


Detta är i sak helt korrekt.


På många sätt så är 1720 ett smartare val. De enda riktiga fördelarna som 1701P har över 1720T är möjligheten att användas som pistol liksom minsta möjliga format för transport.


  Crosman 1701 är ett betydligt kortare och smidigare vapen, bättre anpassad som pistol än 1720


Visst, det går kanske att skjuta 1720 med en hand också, som pistol - men det är sannerligen ingen höjdare. Redan 1701 är framtung och i största laget som luftpistol räknat, jämfört med exempelvis 2240, och 1720 blir både längre och ytterligare tyngre därtill. 


Nä, båda dessa modeller kommer bäst till sin rätt som karbingevär.


Tack vare tillsatsen av en axelkolv så växer dessa båda små vapen betydligt, både i form av praktisk precision såväl som i användbarhet. Som de flesta har konstaterarat så är det ju utomordentligt svårt att skjuta pistol på frihand och det stöd man får i form av en axelkolv gör underverk för just den praktiska precisionen.


  Crosmans stock till dessa modeller heter 1399 och passar även till 22XX/13XX-serien.


För - missta er inte om detta - båda dessa små vapen med sina matchpipor från Lothar-Walther har en sanslös teknisk egenprecision, vilket inte står efter mer exklusiva varumärkesvapen.


Tittar vi vidare på skillnaderna så har frågeställaren helt korekt ringat in de väsentliga skillnaderna:


1. Större lufttub - lilla 1701 har 45 cc där 1720 istället har 65 cc. En skillnad på 20 cc låter naturligtvis inte mycket men det är en skillnad på nästan 50% mellan just dessa småtubsvapen, vilket också märks i praktiken. När min egen 1701 är ställd på 8 joule så får jag ut 30 skott inom 30 fps och jag kan tänka mig att 50 skott på samma nivå är rimligt för en bra injusterad 1720.


2. Shrouden - till skillnad från 1701 så har 1720 en shroud, vilket ger ett lägre skottljud. Nu är ingen av dessa vapen speciellt högljudda men tar man upp dem i effekt till strax under 10 joule så finns det i alla fall en väsentlig skillnad hos 1701 och anledningen till detta är de korta piporna. En längre pipa hos 1720, liksom dess shorud, gör den tystare till priset av en fysiskt längre längd. Nu kan man naturligtvis sätta på en separat därmpare till 1701 men för ögonblicket så kräver dämpare formellt sett en separat vapenlicens, men fördelen är att denna kan lätt skruvas av varpå vapnet blir kortare för transport. Allt sammanvägt så är dock shoruden i nuläget en bättre lösning för svenskt vidkommande och ju högre effekt man tar ut - desto tyngre blir den här fördelen.


3. Förstocken - 1720 har en praktisk förstock, vilket saknas hos 1701. Tyvärr så finns det ingen bra fabrikslösning här så många eftermarknadsaktörer har sina egna lösningar till problemet. Till mitt vapen så valde jag en metallförstock från Easton Airguns, vilken hade fördelen att den var förberedd för en Harris bipod, men det finns ett antal olika, bättre och sämre, på marknaden. Väljer man en 1720 så får man dock en bra förstock direkt på vapnet, från fabrik, utan extra kostnad. Detta är naturligtvis en fördel om man ska använda vapnet som karbingevär.


  Den så kallade M4-stocken är mycket flexibel men kräver en RAI-adapter


När det gäller stockarna så finns det två populära val, antingen den klassiska 1399, som vi känner igen från 22XX/13XX-serien, och den modernare M4-stocken, som är betydligt mer flexibel. Gamla 1399 har ju ingen inställningsbarhet alls, den sitter där den sitter och skytten får anpassa sig efter detta. En M4-stock däremot är justerbar i längd, höjd och sidled, vilket gör att den kan justeras in för att passa ett stort antal skyttar.


Noterbart är att en M4-stock kräver en RAI-adapter för att passa mot Crosmans vapenmekanik. Dessa adapters är välgjorda och genomtänkta men kostar därefter, ca 75 USD + frakt (o ev moms). Själva M4-stocken däremot kan köpas synnerligen billig för ett par hundralappar eller till och med mindre - prismässigt sett så hamnar den ungefär jämnt mot Crosmans original 1399.


Tittar vi på prislapparna så betingar en 1720 idag 5995 kr (Hurricane), en 1701 kostar 7195 kr (Fond-produkter) och till detta så kommer alltså stockarna. Självklart är det mycket pengar och dessa vapen kommer därför aldrig att bli volymsäljare här i Sverige utan de är typiska entusiastvapen, modeller som är riktade till just de som vill ha precis dessa vapen. Prisvärda kan man definitivt inte beskylla dem för att vara på svensk mark.





Av Johnny Ottosson - 6 juni 2018 13:30



Hatten av för våra luftskytteklubbar!


  En gång i tiden så fanns det en enorm positiv drive runt skyttesporten!


När tävlingssäsongen för Field Target har kommit halvvägs så måste jag, trots min skepsis till organiserat skytte, lyfta på hatten i all ödmjukhet inför allt det arbete som dessa entusiaster lägger ner på att få tävlingsformen att fungera. Dessa olika småklubbar för ett verkligt jättejobb för att organisera tävlingsverksamheten och detta är på en skala som de flesta utomstånde kanske aldrig har reflekterat över.


Så, vadan denna plötsliga insikt...?


Under det gångna året så har jag ägnat massor av tid runt frågan om framtida mobilitet och i samband med detta kommit i kontakt med en hel hög byråkrater, beslutsfattare och politiker. Under den resan så har jag tyvärr också fått konstatera vilken enorm skillnad och godtycke som råder runt olika samhällsverksamheter.


Helst av allt så vill jag inte spä på människors fördomar då jag i grunden har en (ovanligt) positiv syn på exemepelvis politiker som lägger ner mängder med tid och engagemang för att skapa ett bättre samhälle till oss alla. Dock kan jag notera att vissa aktiviteter är enormt svåra att få hjälp med och andra saker får rena rama röda mattan - nästan så att det känns som att man slår in öppna dörrar!


Ett exempel är en lokal karateklubb (!) som märkligt nog (?) utgör en av grannkommunens absolut största idrottsklubbar med över 600 medlemmar (!!) där ca 450 stycken är barn (!!!).


Nu är min personliga erfarenhet av budo högst begränsad men grundfilosofin som praktiseras rimmar i mina öron mycket väl med just de traditionella svenska värderingar som dagens politiker gärna vurmar över. Det handlar om fysisk träning, ödmjukhet, sportsmannaskap, respekt för medmänniskor i en synnerligen välstrukturerad organisation präglad av ordning och reda. Förutom sin kärnverksamhet så hjälper man även ungdomarna med resor till och från träningen, subventioner och läxläsning (!) innan träningen. 


Kort sagt - en stor social verksamhet av betydande slag.


Klubbens problem är nu att man har växt så mycket att man har svårt att hitta lokaler för sin verksamhet. Det man önskar är alltså inte pengar, detta har man, utan man önskar en plats att hyra för att bedriva sin verksamhet. Detta har dock visat sig vara utomordentligt svårt för kommunen att lösa, av någon märklig anledning.


Mängder av företag har emellertid fått möjlighet att öppna sina affärsverskamheter i kommunen med hjälp av diverse etableringsstöd men karateklubben slussar man runt likt en het potatis.


Skälen är enkla, att arbeta för sänkt arbetslöshet och ökat företagande belönas med tummen upp från de partistrukturer som lokalpolitikerna representerar men en kampsorportsverksamhet, vars kärnverksamhet är "att barn slår på varann" (inofficiellt citat av en äldre kvinnlig lokalpolitiker), är något som man inte gärna vill bli för knippad med.


Samma problem drabbar tyvärr även våra skytteklubbar, att beväpna ungdomar (låt vara bara för att skjuta på fallmål) är något som de flesta ansvariga absolut inte vill understödja. Skillnaden är dramatisk jämfört med om man arbetar för grön mobilitet och vill anlägga cykelbanor, utforma bättre cykelparkeringar och liknande, verksamheter som i princip alla politiker (nåja, i alla fall från sju partier) gärna vill ta del med.


När vi arrangerade jippot "Cykelns dag" så uppenbarade sig en strid ström lokalpolitiker (oinbjudna, men välkomna) för att få pröva en elcykel och (med glädje) bli fotograferad på en sådan, för lokalblaskan. Jag är mycket tveksam till om man hade kunna locka fram en enda till invigningen av ett budocenter eller en skyttebana, än mindre fota någon av dem med ett skjutvapen i handen.


Sådan är tyvärr verkligheten idag, till gagn för vissa av oss, men till handikapp för andra.


I skenet av detta så måste jag därför ännu en gång lyfta på hatten åt våra klubbar som trots en konstant motvind ändå kan få skiten att fungera...

Av Johnny Ottosson - 19 mars 2018 21:00



The Ratcatcher!


Den har redan funnits med oss i två decennier - 2250B.. 


Precis som i Sverige innan 1992 så hade man i Storbritannien fram till 1997 en vapenlagstiftning som automatiskt placerade Co2-vapen på licens, helt oavsett effektnivå. Det var alltså drivkällans konstruktion snarare än vapnets kaliber eller effekt som avgjorde licensstatusen.


Med anledning av förändringen 1997 då Co2-vapen blev licensfria i Storbritannien, under gängse regler i övrigt, så vädrade den dåvarande importören ASI goda möjligheter för att vi in några billiga och förhoppningsvis storsäljande Co2-modeller från Crosman. Hos Crosman själva så tog man sig en funderare och året därpå så kom svaret i form av den nu legendariska modellen 2250, vilken gavs epitetet ”Ratcatcher” på den brittiska marknaden.


Succén lät inte vänta på sig och året därpå - 1999 – så breddades sortimentet med pistolen 2240 samt ännu en modell med samma mekanik fast med en längre pipa och cylinder liksom ett nytt avtryckarsystem i en gevärsmodell med modellnummer 2260. I samma anda som för 2250 så fick även 2240 och 2260 färgstarka tilläggsnamn av importören, nämligen ”Ratbuster” respektive ”Rabbitstopper”.  


Den här trion blev över en natt enormt uppskattade och redan efter något år rena rama kultvapnen. På grund av den enorma efterfrågan så dröjde det tyvärr ytterligare något år innan modellerna kom ut här i Sverige, jag hade själv läst om dem i Airgun World och låg på för att få köpa ett eget exemplar. Efter en lång och seg väntan från senhösten 2000 så ankom min egen 2250 lagom till våren 2001.


I grund och botten så är 22XX-plattformen en synnerligen simpel konstruktion, vilket gör den billig och enkel att massproducera till ett attraktivt lågt pris. Redan 1954 så hade Crosman lagt mallen i form av sin luftpistol modell 150 vars layout och pistolgrepp låg till grunden för 2240. Nästa steg i utvecklingen kom med pistolen SSP250 från 1989 och dess systermodell 1389 Backpacker, vilka båda hade en utsvängbar laddkassett. Den sistnämnda bidrog där med förlagan till den berömda skelettkolven för 2240/2250.


  En variant på Ratcatchern är 2250 XT med 88 grains Airsource istället för 12 gram Co2-patron..


Under 1990-talet så hade det i USA börjat utvecklas en skara entusiaster som trimmade och byggde om 250-modellerna och detta var naturligtvis en bidragande orsak till Crosmans beredvillighet att gå dess brittiske importör till mötes med en från början lokal modell – man hade ju redan de flesta delarna framme, den enda riktigt nya delarna blev plastbreechen och de udda klämma-på-kilbaserna ”Pro-Blox”.


Så, med kolven från 1389 Backpacker, en 14 tum pipa med kaliber 22 och övriga delar från 250 så hade man snabbt och enkelt trollat fram 2250, vilken såldes för ett attraktivt pris tillsammans med ett enkelt kikarsikte och de nya Pro-Blox. Jämfört med SSP250 så blev skillnaden i effekt ordentlig, gamla 250 hade ju kaliber 177 samt 7 tum pipa, nya 2250 fick kaliber 22 samt 14 tum pipa. Nu kunde man utan vidare nå runt 160-165 mps med 14.30 grains diaboler, redan som standard.


För gevärsversionen 2260 med dess ännu längre pipa så erhöll man naturligtvis en ännu högre anslagsenergi, inte långt ifrån den brittiska licensgränsen på 16 joule. Den lilla 2240 fick man faktiskt strypa i England för att ramla under 6 fpe med betryggande marginal. Att den skulle vara lämplig för jaktbruk, vilket antyddes av namnet, backade importören snabbt ifrån då idén sprang på patrull hos BASC, vilka inte ville stå bakom luftpistoler för jaktändamål. Ratcatchern etablerade sig dock snabbt som en ”solid short range hunter” och ansågs ypperlig för exempelvis skyddsjakt på gnagare och skräpfågel inne i lador och uthus mm. Den större ”Rabbitstopper” blev dock inte lika etablerad för sitt tänkta ändamål och försvann ur sortimentet några år senare.


  Den senaste underversionen heter 2250 XL med lång pipa, gängad pipvikt samt breech av stål.



Nästan lika snabbt som i Storbritannien så etablerade sig 22XX-serien sig bland fansen i USA och där utvecklade det sig även en trimrörelse i jakt på högsta tänkbara anslagsenergi från dessa små vapen, inte sällan med ansenliga resultat. Just modulariteten och effektpotentialen bidrog ytterligare till populariteten, dessa charmiga vapen var billiga och erbjöd stor skjutglädje i kombination med en ständigt växande eftermarknad av kul tillbehör både för funktion och trimning.


Nu, två decennier senare, så är de närmast ett begrepp i branschen och när Crosman sedan ett drygt decennium tillbaka även har ramlat in på PCP-marknaden så har ännu fler modeller dykt upp som derivat från 22XX-serien, med början hos Crosman Discovery och framåt. Lätt att förstå för oss som har använt dem, mer skjutglädje för mindre pengar är svårt att hitta så länge som man inte skjuter alltför mycket – då är risken stor att kostnaden för Co2-patronerna blir ansenliga.

Av Johnny Ottosson - 7 mars 2018 20:00



Brocock Commander!

  En rykande färsk nyhet från England!


Som ett svar på marknadens önskemål om fler AR-komponenter i nya modeller så kommer här nya Commander från Brocock. Ännu är uppgifterna om modellen knapphändiga men vi ser tydligt två manometrar, vilket indikerar en drivkälla med separat regulator och då sannolikt Humas.


Avsaknaden av förstock samt kolfiberflaskan och den korta railen framför blocket för onekligen tankarna till FX Airguns Impact, liksom användningen av AR-pistolgrepp. Stocken däremot är traditionell AR på vad som förefaller vara standard buffertube.


Den onormalt grova pipan för närmast tankarna till ett krutvapen och har redan skapat debatt rent estetiskt sett. Blocket däremot är tämligen konventionellt och visuellt snarlikt Compatto och Bantams motsvarigheter. Förmodligen så är Commander alltså en modell tänkt för höga effekuttag i första hand, på marknader som den amerikanska utan effektgränser. 


Det ska bli spännande att få mer info om modellen framöver.

Av Johnny Ottosson - 28 februari 2018 16:30



Weihrauch HW-44


  En del luftpistoler är kraftfullare än vad många tror - vad sägs om 25 joule?


Jag är ju en vän av pistolkarbiner så en av de intressantaste vapnen som har dykt upp på senaste tiden är Weihrauchs HW-44, fabrikatets första PCP-pistol. I praktiken så är det dock en nedkapad HW-100 där många detaljlösningar tydligt känns igen från detta gevär - inte minst prislappen!


Med ett pris nära 10.000 kr så är HW-44 en väldigt udda fågel. Den är för dyr att vara en plinker på samma sätt som Crosman 13/22XX-serien men inte tillräckligt mycket tävlingspistol för att locka de kunder som vanligtvis köper PCP-pistoler för femsiffriga belopp och som tenderar till att välja fabrikat som Feinwerkbau, Anschutz, Steyr etc.


Kort sagt - vem köper en HW-44?


Jag tror att HW-44 är arketypen på pistol som borde säljas som takedown pistolkarbin med en lös kolv som tillsats efter samma mall som Marauder-serien, StealthP samt inte minst diverse Crosman. En slags förfinad takedown pistol/karbin-kombination för den som vill ha ett ultrakompakt och synnerligen portabelt vapen för krävande rekreativt bruk.


En Youtube-video, så länge den nu är med...


Effektmässigt sett så är det absolut inga problem - med kaliber 22 så sniffar den runt 25 joule och det är ungefär detsamma som en Diana sidospännare levererar, ett vapen som mycket sällan beskylls för effektbrist för användning till exempelvis jakt och liknande. Vettigare och förmodligen den enda vägen att gå i Sverige är att istället utnyttja den i licensfritt utförande med kaliber 177 och 8-10 joule där man då belönas med runt 100 bra skott då den här pistolen i full effekt och med kaliber 22 bara får 12-13 stycken.

Av Johnny Ottosson - 25 februari 2018 12:00



Game over!


En närmast förkrossad Ted Bier ser sina kanaler glida ur händerna..


Precis som var påannonserat sedan åtminstonde den 23:e februari så försvann i natt mängder av Youtube-kanaler och inlägg som berör skjutvapen i allmänhet och skjutvapenjakt i synnerhet. Alla de stora namnen i branschen har drabbats med få undantag, ett av dem är i skrivande stund AEAC.


Anledningen är att många känner sig manade att göra någonting mot den amerikanska vapenpolitiken, vilket aktualiserades extra tydligt efter den senaste tragiska skolskjutningen i USA under den gångna veckan. När den amerikanska staten inte gör någonting alls så väljer alltså företag, individer och organisationer att agera istället vilket har inneburit att även vår hobby drabbas. 


Detta är alltså ett spel där alla blir förlorare - vi blir av med våra kanaler, medieaktörerna blir av med annonsintäkter, företagen blir av med annonsutrymme, politiken i USA polariseras och inte minst människor fortsätter att förlora livet till en följd av USAs bisarra skjutvapenpolitik.


En större ödjmukhet och dito kompromissvänlighet från alla parter hade gjort att vi aldrig hade behövt hamna i den här situationen.


Människor som hör röster i huvudet och lider av tragiska vanföreställningar ska inte ha möjlighet att införskaffa legala skjutvapen och alla skjutvapen ska naturligtvis förvaras i ordentliga vapenskåp. Det är inga orimliga krav och grundläggande förutsättningar för vapeninnehav i nästan alla andra utvecklade länder. Den typen av eftergifter hade förhindrat en stor del av de tragedier som drabbar USA varje år.


Istället för att alla frågar sig - "vad kan VI göra bättre?" så kör man ett chickenrace mot den andra parten och alla blir förlorare.


Nästa olustiga aspekt av det hela är mediebolagens oinskränkta rättigheter att själva avgöra vad som är rätt och fel, vilket material som får publiceras och vilket som inte ska vara tillåtet. Deras beslut kan inte överklagas och en sådan situation är naturligtvis inte alls tillfredsställande. I den bästa av världar så skulle alla mediebolag stå under en oberoende internationell granskningsnämnd som kan avgöra vilka regler som ska gälla snarare än bolagens eget gottfinnande.


Nu kommer vi sannolikt inte dit så den näst bästa lösningen är att utnyttja den fria möjligheten till konkurrens på internet. Är man inte nöjd med Youtube så får man istället lägga upp sina filmer på Vimeo istället. Gillar man inte Facebooks policys så får man använda ett annat socialt nätverk osv. Det är därför sunt att inte lägga alla sina ägg i samma korg men detta påpekande är något som många etablerade aktörer har rynkat på näsan åt när jag har påpekat det.


Själv lärde jag mig detta när jag började blogga, jag prioriterade att hitta en svensk bloggtjänst och valde sedan att minimera innehåll som en utomstående betraktare kan anse vara anstötligt. Detta är naturligtvis ingen garanti men man ökar definitivt oddsen i sin egen favör. Vidare så gäller det att ha backups på allt material fördelat på olika ställen så att man kan komma upp fort igen vid händelse av någon slags händelse.


Vad händer då nu?


Tja, business as usual. 


Vimeo kommer säkert att ta över den typen av kanaler som vi tidigare hittade på Youtube och allt lär rulla vidare som vanligt. Det är precis som när ett forum går ner, då kommer det alltid upp ett nytt. Viljan hittar alltid sin väg. Tungt är det dock för de aktörer som har fått stora mängder följare och inkomster förlorade, för dem blir det naturligtvis kostsamma läropengar. Hade man från början valt att lägga materialet någonstans än på Youtube så hade man haft det kvar nu, men lika naturligtvis så hade man inte haft lika många följare eller lika goda intäkter. 

Presentation


Välkommen till bloggen om Luftgevär. Detta är portalen till luftvapenvärlden i Sverige. Här finns alla nyheter om luftvapen samt länkar så att man kan gå vidare till alla sidor i Sverige som intresserar luftvapenentusiaster.

Fråga mig

861 besvarade frågor

Omröstning

Är Airpang en meningsfull del av din luftvapenhobby som tillför dig nytta?
 Ja, oundgänglig
 Ja, bra och nyttig
 Tja, kul men inte mer
 Nej, slöläser bara ibland
 Nej, kommer aldrig mer att besöka

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

Besöksstatistik

AirPang Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se