En ammunitionstest!

Klassiska Baracuda med tre olika vikter och betydligt bättre burk.

När jag köpte min gamla BSA Ultra på sommaren 2006 så betalade jag £249 vilket kompletterades med £89 för kikarsiktet och ytterligare 2 x £4.99 för linsskydd samt £29 till fästet. I samma veva så köpte jag 20 st askar HN Baracuda Match för 700 kr hos min favorithandlare i gränserna mellan Skåne och Småland i samband med en semestertripp förbi.

Nu har emellertid ammunitionen nästan tagit slut så det är dags att se vad marknaden har att erbjuda såhär 17 år senare.

Det visade sig att Baracuda numera inte bara är 2 versioner utan en hel familj av vitt skilda projektiler med bara Baracuda-namnet gemensamt. Förutom efterföljaren till min gamla Match på 21.14 grains så finns det även en variant på 18.10 grains (”Baracuda 18”) samt en på 15.89 grains (”Baracuda 15”). Dessa tre lät mest intressanta så jag köpte raskt en ask av varje.

Jag bestämde mig för att skjuta 5 skott i varje serie och totalt 4 tavlor varav 3 på 40 meters avstånd och 1 på 50 meter. Siktet lät jag vara oförändrat för 21.14 grains så att jag enkelt kunde se hur mycket de lättare projektilerna slog över. Alla projektilerna såg bra ut, men de nya 21.14 grains var inte lika blanka som mina 17 år gamla motsvarigheter. I praktiken så visade sig detta inte spela någon roll utan jag bedömde det som att de nya och gamla 21.14 sköt helt likvärdigt. De lättare projektilerna hade något kortare huvuden och det var förmodligen där och i kjolens bas som man har bantat bort vikt för att få ner dem till lägre nivåer.

Hursomhelst så började jag skjuta dem i tur och ordning med tyngst först.

Den tyngsta versionen levererar lika bra nu som förr.

Tyvärr så fick jag ett felavtryck så bortse från träffen nere till höger på den första tavlan, den är inte medräknad heller. Träffpunkten blev även riktpunkten för den gamla ammunitionen så på det sättet så var allt väl. Jag vill se ”halva-lika-regeln” för att vara nöjd och träffbilderna mätte 15, 20 och 24 mm för ett snitt av 19.66 mm och 50 meter gav precis 25 mm. Inga överraskningar alltså utan nya 21.14 grains Baracuda levererar jämförbart med den gamla och förväntat.

Mellanvikten var inte direkt dålig men blev ingen favorit.

Nästa tavla blev 18 grains och utfallen 15, 15 och 19 mm för ett snitt på 16.33 mm samt 29 mm för 50 meter. Träffbilderna tog naturligtvis högre men märkbart tightare, att 50 meter drog iväg lite berodde på ett enskilt avvikande skott. Min spontana känsla so far är att 18 känns bättre än 21.14 grains vilket är förvånande med tanke på hur mycket ammunition jag har testat i Ultran under de gångna åren utan att hitta något som matchar 21.14 grains Baracuda.

Den lättaste och modernaste versionen förefaller vara bäst hittills.

Nu är det dags för lättviktaren och jag kan med förvåning notera 5 (!!), 8 (!) och 25 mm för ett godkänt snitt på 12.66 mm där 50 meter blev acceptabla 24 mm. Om 21 och 18 låg nära med en liten edge för 18 så var 15 tveklöst ytterligare ett steg bättre. Nu är detta bara ett första test i all hast så jag ska givetvis utforska detta ytterligare under den kommande semestern men hittills så känner jag stort hopp om att 15 eller 18 kommer att slå ut gamla 21 för att bli en ny favorit.

Den som levererar bäst på sista raden ska jag köpa på mig ett rejält gäng utav därefter.

Apropå köpa så är pengarna helt rimliga med 60 kr per ask för 200 st där 15 grains sticker ut med att erbjuda 250 st för precis samma pris.

Brno nummer 5

Ett vackert vapen, bara stål och trä dessutom.  

Även denna gång så kommer temat att vara rimfire/”salongsgevär”/småviltstudsare/kantantänt/22LR eller vad man nu egentligen vill kalla den här vapengruppen. Jag har ju sedan 20 år tillbaka en Ruger 1022, som jag presenterade här nyligen i Airpang, men nu blev det så att jag köpte ännu en.

Upprinnelsen till detta var att jag övervägde att köpa ett PCP för jakt klass IV men kunde då konstatera att detta skulle vara en affär på minst 15.000 - kanske snarare 20.000 kr! Anledningen till önskemålet var de större distanser som jag nu disponerar i mitt nya boende, där jag kan få ut till 70-75 meter på egen tomt.

En enkel bruksstock av valnöt 

Målsättningen var att skaffa ett vapen som skjuter bättre på 70 meter än min gamla FX Airguns Elite eller nyss nämnda Ruger och i synnerhet så under dålig väderlek med vind etc. Då en god vän bestämde sig för att satsa på en FX Airguns Panthera så väcktes tanken på att gå den andra vägen själv och köpa en så välskjutande men så billig 22 LR som möjligt för att kunna jämföra mot varandra.

Hur mycket vettig precision kan man få för hur lite pengar alltså.

Efter att ha spejat på marknaden över begagnat och även övervägt nytt sedan november så blev det nu i mars ett inköp. Licensen för jakt skickades in 230318 och bifölls med licens i brevlådan 230331 – raskt arbetat av handläggarna i Västra Götaland. Bössan var en Brno modell 5 som var tillverkad 1958 och med 100 procent nyskick för metallen och 95 procent nyskick för valnötsstocken. Ingick gjorde även ett skenmontage av stål som var original samt en enkel vapenrem för summa 3400 kr + 375 kr för licensavgiften.

Precis samma storlek på kornfoten som hos Ruger 1022! 

Då Brno har exakt samma dimensioner på kornsiktesfoten som Ruger 1022 håller på sin .720-pipa så flyttade jag över ljuddämparen, som passade perfekt på Brno – mycket praktiskt. På samma sätt så skiftade jag över mitt Leupold 2-7/33 Rimfire till Brno och tänker satsa på ett rödpunkt eller Leupold 4/28 för Rugern istället framöver.

Här kan jag både ha ljuddämpare och inte göra åverkan på vapnet.  

Med andra ord så blev det inga större investeringar i samband med inköpet, det enda jag dristade mig till att handla var ett extra magasin á 544 kr ink frakt. Det känns alltid bra att ha 2 magasin, om ett skulle krångla och det ger dessutom bättre flyt i skyttet. Båda dessa är tillverkade i stål och rymmer 5 patroner.

Kikarsiktet blev Leupold 2-7/33 Rimfire från Rugern 

Med bössan hemma och i famnen så kunde jag förutom det enastående nyskicket även konstatera – vilket hantverk! Allting är metall eller trä, ingen plast någonstans. Allt är oerhört solitt och påkostat, smidda delar som har frästs fram - filat och polerat - förmodligen det mesta för hand. En ganska slående kontrast mot många av dagens vapen framställda av CNC-fräst aluminium och olika plaster, maskinskapat av diverse underleverantörer i många fall. Inget fel på det sistnämnda rent ekonomiskt eller praktiskt sett men det blir ändå en smula själlöst.

Bara att sitta och filosofera lite över detta vapen var inspirerande. När det byggdes 1958 så var min framlidne far 20 år gammal och gjorde lumpen, han lämnade ju oss i somras vid 84 års ålder. Den som föddes 1958 är detta år 2023 ålderspensionär. Det är sannerligen ganska ordentlig tidsperiod, tänk att den har överlevt så länge i ett sådant enastående skick.

En helt perfekt blånering efter 65 år!  

Själv så hittade jag bössan på Blocket och slog till direkt, osedd. Jag hade lite korrespondens med en mycket trevlig säljare och eftersom en dubbel säkerhetsfrakt (slutstycke + resten av vapnet) tillsammans skulle kosta nära 900 kr så beslöt jag och min hustru oss för att ta en lite dagsutflykt i form av en roadtrip till Värmland, där köparen bodde. Då bilen drog 0.39 upp och 0.37 ner så landade bränslekostnaden på 450 kr, vilket ändå gjorde utflykten lika lönsam som trevlig.

Säljaren med familj var bosatt utanför en lindrigt befolkad plats som kallas Västra Ämtervik och efter en stunds skumpande på usla och delvis frusna grusvägar så anlände vi till ett ensligt beläget torp. Säljaren visade sig även i verkligheten vara otroligt sympatisk, en jovialisk herre med burrigt rött skägg och jordbrukstypisk klädsel. Då jag identifierade några Linderödssvin i en hage bredvid (fördelen med att arbeta på Lantmännen) så förbrödrades vi direkt och jag förärades omgående en rundvandring i hans svinhus, till min kära hustru skepsis.

Öppna riktmedel av hög kvalitet men visst vill man använda kikarsikte med den här potentialen?  

Det visade sig att den gode mannen och hans fru tillhörde ”alternativ-rörelsen” och satte en ära i att själva producera allt som de själva konsumerade. Här fanns förutom svin och höns även en imponerande köksträdgård och omfattande odlingsland. Förutom en liten midjehög grabb så bestod familjen även av en då blott 11 dagar bebis som frun stolt förkunnade att hon födde i torpets kök, enbart med maken som assistent. Hurstrun var av den mer jordnära och robusta typen som föreföll lika glad på tanken att sköta grisar som att köra traktor liksom att föda barn utan modern läkekonst – ”bara att ta i”.

Bonden visade sig dessutom samla på vapen med lika stor entusiasm som grisar och förevisade belåtet några klenoder ur kollektionen, exempelvis ett Mauser Freizeitgewehr från 1936 med original kikarsikte i stål från Carl Zeiss med riktigt tunt miniformat. Efter en stunds trevlig samvaro så började vi emellertid till sist färden söderut innan mörkret kom ikapp oss. Som jag förstod saken så hade vapnet stått osålt ett tag och därefter avyttrats till den förste ägaren. Han hade använt den ytterst sporadiskt under 60 år då den mest har stått i förvar. Förra året så köpte säljaren den, gjorde rent den ordentligt och hann egentligen inte så mycket mer innan bössan behövde byta ägare för att ge en ledig plats i vapengarderoben. På så sätt så blev jag den tredje privata innehavaren av den.

Visst funkar det även i tät skog men jag ser mest fram mot öppna ytor.  

Då jag ju har haft min Ruger under 20 år så hoppas jag kunna förvalta även denna Brno under kanske 30 till 40 år - i den bästa av världar - innan nästa ägare får avnjuta den. På detta sätt så hade jag och säljaren en samsyn - denna klenod ska ansvarsfullt brukas på ett försiktigt sätt för framtiden och definitivt aldrig någonsin pipkapas eller lemlästas på något annat sätt. Har den överlevt 65 år så ska jag göra allt jag själv kan för att lämna vidare den i samma skick som den håller nu – det är den väl värd.

Hur känns den då att skjuta?

Mekanism som ett kassaskåp!  

Solid som ett kassaskåp, gedigen men ändå märkvärdigt mjuk och behaglig. Den känns helt enkelt kvalité. Med millimeterprecision så kunde jag passa in min Leupold både vad gäller frigången under siktets sadel mot skenan i skenmontaget liksom repeterhandtagets vinkel och frigång från okularet. Den enda nackdelen var att objektivet kommer så nära det bakre öppna riktmedlet att jag inte kan använda sedvanliga flip-ups utan måste försöka hitta den ovanligare typen där skyddslocket vrids åt sidan istället för att flippas upp.

Ett långt men smäckert vapen.  

Raskt så började jag tillsammans med min nu 18 år gamla son Erik att provskjuta min kollektion av ammunition. Till skillnad från Rugern så var denna Brno en riktig allätare och levererade bra eller rent av lysande träffbilder med de flesta sorterna, med ett retfullt undantag av extremt långsamma projektiler typ Zimmer etc.

Fästet som jag fick med till vapnet passade perfekt med min Leupold  

Däremot så spelade subsonic, supersonic eller hyper-velocity ingen roll. Billiga Norma tillhörde vinnarna, liksom CCI och Aguila så nu väntar lite fördjupade tester för att se vilken av dessa som går absolut bäst.

På dryga distanser...

Att skjuta över 40 meter med 177/8J är en utmaning utomhus.

Idag blev det en sväng till huset och eftersom det var någorlunda vindstilla så tog jag min lilla Crosman 1701 Bullpup - i allt väsentligt drivlinan av en luftpistol i ett hemmabyggt bullpup chassi. Ammunitionen för dagen var JSB Simply eftersom dessa alltid har levererat riktigt bra träffbilder, även på distanser ut till 30 meter.

Varmt och skönt när snön yr utanför...

Dock så har jag noterat att vid 35 meter så börjar den öppna upp och hålen i måltavlan blir inte heller helt cirkulära. Sannolikt så sjunker hastigheten så lågt att projektilen inte längre förmår att självstabilisera sig.

Här har vi en inzoomning.

Funkar inte Flash?

Använd länken:

https://youtube.com/shorts/2Dw-wx_-ATE

I normalfallet så brukar jag förvänta mig 10 skott inom 20 mm c-t-c inomhus över 30 meter, vilket jag regelbundet brukar få till under nästan alla tillfällen men 40 meter är något helt annat och i synnerhet utomhus.

Träffbild 1 

Träffbild 2 

Träffbild 3  

Noterbart är emellertid att träffbilderna ligger stadigt i höjdled men sprider i sidled - regulatorn gör ett ypperligt arbete och skillnaden i utgångshastighet blir minimal.  Jag känner mig därför övertygad om att ifall jag hade skjutit inomhus eller under riktigt vindstilla förhållanden så hade träffbilderna spridit lika lite i bredd som i höjd.

Enda sättet att veta om teorin med låg spridning i hastighet stämmer var att pröva med kronografen!

Sagt och gjort så satte jag fram min FX kronograf och sköt raskt 70 skott i en följd -  och kronografen missade inte ett enda skott - varpå resultatet blev väldigt tillfredsställande. HUMA, som tillverkar regulatorn som jag har satt in i mitt vapen uppger högst 1 procent variation i hastighet mellan skott till skott och här kunde jag notera 1.32 procent!

Detta är enastående bra värden av ovägda lågprisdiaboler med kaliber 177!

Efter att ha tagit bort de sista 10 skotten så har jag kvar 60 skott på fyllningen och spridningen blev blott 8 fps! Detta förklarar den lilla skillnaden i höjdled mellan de olika träffarna. Avvikelsen i sidled är helt och hållet baserad på vindens påverkan hos den relativt usla BC (.010) hos dessa flatnosdiaboler.

En imponerande jämn kurva minsann!

Sammanfattningsvis så får man söka problemen med spridningen hos de yttre omständigheterna som påverkar diabolen på dess färd mellan mynningen och målet. För att kunna göra detta så slår vi in våra värden från mätningen ovan i ballistikprogramet ChAirGun och då kan vi notera följande:

Här kan vi se anledningen till de konstiga träffbilderna!

Efter att ha knackat in siffrorna så kommer svaret vitt på rött iform av tabellen ovan. I den simuleringen så har jag angivit genomsnittlig utgångshastighet från min mätning, satt BC = .010 och en jämn sidvind 90 grader på 2.78 mps, alltså 10 km/h - en mycket måttlig blåst. All vind under 3 mps anses som "svag vind, knappt märkbar" men resultaten är tyvärr mycket tydliga.

På 40 meter så kan en diabol enligt ovan flytta sig 18 cm i sidled och betänk där att måltavlan är 14 x 14 cm!

På motsvarande sätt så innebär halva vindstyrkan halva avvikelsen, skillnaden mellan att skjuta inomhus under perfekt vindstilla förhållanden är alltså minst sagt milsvid.

En mycket måttlig prestanda, vid 40 meter så träffar projektilen med 3 joule och 110 mps!

När vi betänker den låga utgångshastigheten och projektilens usla BC så är snarast träffbilderna imponerande givet dessa omständigheter. Man brukar ju säga att flatnosdiaboler är usla på längre avstånd och det är helt korrekt, under förutsättning att normala yttre omständigheter råder med exempelvis sidvind. 

Skjuter man däremot inomhus så klarar ett vapen på 10 joule ut till 35 meter med dessa flatnosdiaboler. Utomhus så skulle jag gissa att gränsen ligger mellan 20-25 meter men det kommer jag naturligtvis att pröva i praktiken framöver.

Alltid kul att skjuta och trixa lite, eller hur?

Skön söndag!

Idag blev det en sväng runt de nya domänerna.

Även den här helgen så kunde jag inte motstå frestelsen att åter igen ta med min gamla BSA ut till huset för lite skytte över 40 meter. Man kan alltså säga att förra helgen gav mersmak. Nu är det lyckligtvis bara ett par veckor kvar till själva flytten så då blir man inte längre begränsad till helgerna utan kan skjuta varje dag, under de sena vårkvällarna.

En rejäl björk utgör fäste för projektilfånget och dess måltavlor, exakt 41 meter från skjutplatsen inuti huset.

Idag blev det tre tavlor på 10 skott vardera över mina 41 meter och resultatet blev ungefär lika bra som tidigare, mellan 20-30 mm ungefär, vilket är helt acceptabelt i skenet av den måttliga utgångshastigheten (187 mps) och det relativt dryga avståndet.

Notera den gula pinnen i förgrunden som markerar tomtgränsen.

Här kan man se björken som trädet längst till vänster, bakifrån sett. Som synes så finns det ca 10 meter mellan den här björken och tomtgränsen. Kompletterat med husets 10 meters längd och ytterligare 10 meter före huset så borde man efter att ha röjt lite vegetation nå 70 meter framöver. 

Hur blev då utfallen?

Första tavlan gav en relativt låg träffbild...

Nästa träffbild blev betydligt bättre - den bästa för dagen.  

Även den tredje tavlan var utmärkt, men med en retfullt låg träff.

Trots att den lilla tuben bara ger möjlighet till 30 vettiga skott så får man ändå en trivsam halvtimma i den begynnande vårsolen. En skön paus i allt flyttstök. 

Enskilt målskytte är en underbar form av privat avkoppling utan andra människor i närheten.

Plastic fantastic!

Syntetstockar har blivit allt mer populära!

Syntetstockar är numera nästan mer talrika än stockar av trä eller laminat och i takt med behoven av bättre lönsamhet, liksom rådande designtrender för skjutvapen, så talar det mesta för att de dessutom kommer att bli ännu vanligare framöver. Vad många däremot inte vet är att de numera så självskrivna syntetstockarna faktiskt inte är speciellt gamla, historiskt sett.

Vapenstockar av trä har ju faktiskt många tekniska nackdelar då de är relativt känsliga av förändringar i sin struktur skapade av fukt och kyla liksom relativt ömtåliga. Förutom att skifta träffpunkten under varierande yttre omständigheter (temperatur, väta osv) så kan de dessutom ruttna och permanent förändra sin form. Produktionstekniskt sett så ska träd kapas, formas, transporteras i flera led, förvaras korrekt och slutligen förses med en finish och ett väderskydd.

Inte undra på att vapenindustrin sökte med ljus och lykta efter vettiga alternativ för att eliminera så många av nackdelarna här ovan som möjligt.

Precis som nästan alltid tidigare i historien så var det krig som drev på utvecklingen också här.

Syntetmaterial har faktiskt hängt med mänskligheten längre än vad man tror. Redan 1869 så lyckades en kemist vid namn John Wesley Hyatt framställa celloid, som snabbt fann användning till allt ifrån billjardbollar till kamerafilm. Ytterligare ett fyrtiotal år fram i tiden så uppfanns den första riktiga härdplasten - Bakelit uppkallad efter sin upphovsman Leo Baekeland.

Tyvärr så var bakelite stenhårt och därmed sprött så trots mängder av bra användningsändamål så fungerade det överhuvudtaget inte till vapenstockar, annat än som elfenbensersättning till handtagsplattor på enhandseldvapen. Det första världskriget dominerades därför fortfarande av trästockar, som i hundratals år tidigare.

De enorma kvantiteter trä som krävdes för stockar till det andra världskriget krävde emellertid bättre lösningar och under mellankrigstiden så utvecklades Tenite, en cellulosabaserad härdplast, vilken fort vann popularitet inom bilindustrin.

Tenite - ett framtidsmaterial med begränsad livslängd..

Principen var synnerligen lovande, råvaran distribuerades i form av små plastkulor som enkelt kunde transporteras och sedan lokalt smältas för att framställa en ofantlig massa vitt skilda föremål. Vapentillverkaren Stevens anammade snabbt idén och började tillverka ett kombinationsgevär 22LR/.410 liksom modellerna 87, 310 och 124. Det förstnämnda blev dessutom utvalt av US Air Force som en del av planens överlevnadsutrustning. Dessa vapen salufördes aktivt mellan 1938 fram till ca 1950 men dess nackdelar blev över tid tyvärr mycket påtagliga.

Baserad på cellulosa från skogsindustrin så hade de nämligen en tendens att kompostera sig själva, redan under sin livstid! De utvecklade en form av gråvitt pulver som extraherades från ytan och var inte helt olikt mögel, varpå plasten sakta började sönderfalla till sitt naturliga tillstånd som träfibermassa.

Eugene Steners mästerverk AR-7 lever än idag, som Henry Survival Rifle.

Försvarsmakten var fortfarande inte imponerade men man såg potentialen och Armalite började snabbt skissa på några betydelsefulla nya vapen nämligen AR-7 och AR-15/M16 vilka liksom den civila Nylon 66, tillverkad av Remington, presenterades precis i skiftet mellan 1950/1960-talet. Alla dessa modeller drog fördel från upptäckten av ABS-plast som patenterades 1948 och som fick kommersiell spridning i mitten av 1950-talet. Denna plast kunde formsprutas under tryck till önskad form och härdas till valfria egenskaper igenom olika värmebehandlingar. Samma tillverkningsprincip banade också väg för ett annat dugligt material i form av Nylon 66.

  Remington Nylon 66 i tidstypisk brun kulör och dessutom med själva lådan i syntetmaterial.

På den civila sidan så brottades man länge med problemet att stockarna endera blev för hårda och därmed spröda när man använde riktigt kraftfullare kalibrar men då stabila nog för bra praktisk precision - alternativt mjukare och mer flexibla men utan en lämplig nivå av stabilitet.

En av de första som lyckades lösa detta problem var Chet Brown på Browns Precision som under mitten av 1960-talet utvecklade en syntetstock kombinerad med glasfiber. Dessa stockar vann fort vinster och gott anseende inom benchrest-tävlingar och den mest vapenintresserade delen av entusiasterna blev allt mer nyfikna på tekniken. Weatherby drog nytta av detta och presenterade stolt sin Fibermark-serie av exklusiva och kraftfulla studsare med syntetiska stockar.

Det stora genomslaget för syntetstockar för vapen med centralantänd ammunition blev Weatherby 1983.

Igenom allt bättre kontroll över materialen och föremålens tillverkningsprocess så började syntetstockar så sakta bli likvärdiga alternativ till traditionella trästockar under 1980-talet även om priserna fortfarande var höga och  då bromsade det syntetiska genomslaget.

I takt med att allt fler tillverkare började erbjuda syntetstockar som alternativ och då tillförlitlig teknik dessutom blev allt billigare så ökade utbudet sakta men säkert under 1990-talet för att vid millenieskiftet vara fullt etablerat som likvärdiga men prisbilligare alternativ. 

Ytterligare drygt två decennier senare så är det ingen som ifrågasätter syntetstockarnas plats inom vår hobby och till vissa vapentyper (exempelvis bullpups) så framstår inte sällan trä som ett mer udda än naturligt val. En tänkbar orsak till en ökad acceptans är kanske att upplevelsen av dem har blivit allt bättre med tekniker som overmould och softtouch etc. Moderna stockar känns alltså mer högkvalitativa, solida och gedigna än sina tidigare föregångare.

Hur bra är då syntetstockar?

Till att börja med så är det fysiskt omöjligt för dem att absorbera väta och de blir därmed immuna mot att förändras av fukt, att svälla eller formförändras av den orsaken. Moderna syntetstockar av bra kvalité är dessutom starka och tål ordentligt omild behandling utan att skadas på ett varaktigt sätt, bortsett ifrån sin finish. 

FX Airguns gjorde stapplande försök med apfula plaststockar för drygt 20 sedan..

Vad som däremot inte är självklart är att de skulle vara lättare än trästockar. Ofta är detta fallet, men absolut inte alltid och definitivt inte per automatik. Välbyggda syntetstockar är ofta förvånansvärt tunga.

Den största fördelarna är dock kanske snarare tillverkarens än ägarens. 

Trästockar är dyrare och ömtåligare, de binder mer kapital och måste förvaras på korrekt sätt. De är ömtåligare för hantering under produktion/lagring/transport och de är skrymmande. Dessutom så passar i regel en stock till bara en vapenmodell och har man flera vapenmodeller i produktion så måste man motsvarande ha fler olika stockar tillhanda.

Många var vi som trodde att FX2000 skulle ha FX fulaste plaststock - vi hade fel..

Att tillverka en trästock är en specialiserad affär och de flesta tillverkare köper då från specialister som exempelvis italienska Minelli. Nackdelen med detta är att man blir beroende av deras leveransförmåga och prisbild jämfört med om man hade kunna framställa stocken själv. 

I skenet av detta så är det en gudasänd lösning att ha en stockmaskin och en påse med plastkulor stående i ett hörn. Vid behov så tillverkar man sedan de antal stockar man önskar av aktuell version och resten av råvaran får kvarstå som plastkulor tills nästa behov uppstår. Skulle en vapenmodell utgå så behöver man inte stå med överflödiga stockar i lager utan kan lätt använda plastkulorna till något annat. Dessa kulor är dessutom lättare att förvara.

Många kritiker sade en gång att gevär utan trä kommer alltid att vara fula och aldrig att sälja bra..

Hur är då framtiden för syntetstockarna?

Syntetstockarna är defintiivt här för att stanna och kommer sannolikt att helt dominera vapen i de lägre prisklasserna. På nästa steg upp i prisstegen så kommer vi att hitta stockar av bok och syntet av högre kvalitet. Riktigt fina trästockar och railguns av metall samt påkostade laminatstockar lär slutligen toppa prislistorna.

BSA Silverstar!

BSA Silverstar - finns även som Daisy 599

En lite udda nisch på marknaden för PCP är vad många kallar för flexguns, alltså vapen som är byggda för att hantera olika roller eller situationer med en god förmåga till anpassningsbarhet. Ett exempel på detta är den lite anonyma och ofta okända modellen Silverstar från BSA, vilket även saluförs under benämningen Modell 599 hos Daisy för USA-marknaden.

Detta är ett "klubbtävlingsvapen" av samma typ som Crosman Challenger, CZ/Air Arms S200-serie och vår inhemska FX Airguns Biathlon. Själva tanken är att vapnet ska fungera bra till formellt skytte typ internationellt 3-positioner likväl som för hobbyskytte hemmavid eller kanske rent av som ett instegsvapen till Field Target.

BSAs lilla Silverstar finns med två utföranden, endera kaliber 177 och 6 fpe anslagsenergi med enkla dioptersikten från Gamo liksom i en variant som antingen har kaliber 177 eller 22 men med 12 fpe anslagsenergi och inga riktmedel alls, huvudsakligen tänkt mera åt sporting eller då möjligtvis HFT/FT.

En mycket enkel konstruktion, som de flesta BSA

Den konceptuella tanken är att man kan låta en 6-7 åring under överseende skjuta inne i sin källare på 8-10 meter perfekt inställd för dennes fysiska format med en 6 fpe strypt tub och sedan enkelt byta till en ostrypt tub så att en vuxen kan skjuta utomhus med samma vapen inställd för sin anatomi och fulla 12 fpe ut till kanske 40-50 meter.

Ett universalvapen för alla helt enkelt.

Son ni noterade så nämnde jag strypta och ostrypta tuber. Den här modellen har nämligen sin vapenventil placerad i tuben, precis som Typhoon-serien men med en öppen transferport för max 12 fpe. Tanken är alltså samma som BT-65 serien från Hatsan där enbart monterad tub avgör vilken effekt som vapnet levererar. Detta innebär ju att man väldigt fort kan skifta mellan strypt/ostrypt vapen beroende på situation och behov.

Den första pamfletten som presenterade modellen för allmänheten. 

En fördel jämfört med CZ200T är dessutom att den har en quick-fill som kan användas när tuben är monterad så man slipper det irriterande "skruva av eller skruva på tuben" varje gång man vill fylla, á la Theoben 1992. Fysiskt sett så är det betydligt mindre än Challengern, vilket är en stor fördel och den har dessutom en löstagbar tub, tyvärr utan Challengerns suveräna lågtryckssystem. Stocken på Silverstar finns även med bokträ som tillval, till skillnad från FX Airguns Biathlon och allt sammantaget så blir Silverstar en modell som är snarlik ett antal modeller på marknaden men ändå med tillräcklig särart för att vara unik. 

Versionen med låg effekt kommer även med dioptersikte.

Vem är då köparen?

Vem som helst, är nog poängen. Främst kanske en nybörjare med tanke på lågt pris £649 och en lättmekad konstruktion, ett perfekt vapen att dela mellan flera i familjen eller som far/son-vapen. Den kan också vara helt rätt för den mer erfarne entusiasten som prioriterar praktisk precision framför brutal anslagsenergi och som trivs på kortare distanser ut till kanske 40-50 meter.

Nackdelarna då?

Låg eller maximalt måttlig effekt. För många så är avsaknaden av magasinsystem en påtaglig nackdel. Utseendet är väldigt tävlingsinspirerat, vilket kanske inte tilltalar vissa. BSA är uddavapen här i Sverige och ofta oproportionellt dyra jämfört med andra och främst inhemska konkurrenter. 

Något för mig själv?

Absolut! Egentligen...

Jag har ju haft alla snarlika modellerna tidigare (Typhooner, flera S200, en Challenger osv), jag gillar konceptet och jag har alltid gillat BSAs luftgevär. Dock så har jag redan min Crosman 1701 Bullpup på 10J för precisionsarbete med kaliber 177 på 25-40 meter liksom en SPA-900 också på 10J med öppna riktmedel för 10-20 meter. De behoven som en Silverstar kan tänkas täcka är ju redan tillfredsställda rent praktiskt sett och på längre avstånd från 40 meter och uppåt så har jag min BSA Ultra (24 joule) och inte minst FX Airguns Elite med 70 joule ur kaliber 25 - den sistnämnda en formidabel långdistanskanon för de maximalt 70 meter som jag för närvarande har tillgängligt.

En trevlig recension av modellen i sitt utförande som Daisy 599.

Behoven av 10J är alltså redan täckta (1701/2240/SPA-900) liksom 30-70 meter med BSA/FX. Skulle jag komma över mera mark och hitta utrymme i budgeten för ännu ett luftgevär så hade nog klass IV varit mer närliggande och då hade det handlat om .30 och uppåt. Ett sådant vapen för runt 20K kräver emellertid utrymmen och jag är inte säker på att blott 70 meter hade räckt till för att ge dem rättvisa. 

Hade jag däremot inte haft ett enda luftgevär i min kollektion så hade kanske en Silverstar varit en hyfsat optimal lösning, både för 10-15 meter inomhus på vintern likväl som på 40-50 meter utomhus på sommaren, med 10J och kaliber 177.

Att däremot ta den på licens med kaliber 22 är jag tveksam till med sin relativt måttliga effekt (som är 10J lägre än min redan hyfsat långsamma Ultra), då hade jag valt en Goldstar för tävlingsbruk eller helt enkelt gått direkt på klass IV för enkelheten med licensen.

Glöm inte att numera så klarar kaliber 25 allt som kaliber 22 klarar fast ännu bättre och den enda nackdelen med just kaliber 25 är svårheten med licenserna, där kaliber 30 för klass IV blir betydligt enklare och smidigare.

En 177/10J Silverstar och en Wildcat BT Sniper .30/153J kanske är allt som man egentligen hade behövt?

Stay simple?

Enkla och primitva PCP kan också ge en stor skjutglädje.

Igår så satt jag och kollade lite på Youtube och tog del av Giles presentation av 500 mm UK-spec Panthera liksom Andys AAR program om någon form av Prophet-version, en lookalike till Impact. Tekniskt avancerade vapen med mängder av olika finesser som flera manometrar, kolfibertubflaskor, regulatorer, stora plenum-kammare och givetvis regulatorer.

All the Balls & Whistlers!

Idag tog jag en paus från hus-fixande och gjorde lite re charge igenom att skjuta lite med min 17 år gamla BSA Ultra. Inget märkligt, bara 40 meter tvärs över gräsmattan i lugn och ro med ett skott i taget från de 25-30 skott jag får på fyllningen. I ett sävligt tempo så får man möjligheten att reflektera lite över tillvaron och göra en reset i huvudet.

En stor och enskild tomt är en enorm tillgång!

Utvecklingen de senaste 25 åren i vår hobby har varit sannerligen fantastisk.

Mycket av det som vi idag betraktar som självklarheter var ren science-fiction för ett kvarts sekel sedan. Trots alla dessa tekniska framsteg så är priserna fortfarande högst acceptabla, ett riktigt bra gevär idag kostar fortfarande ungefär en månadslön netto, precis som på den tiden - låt vara att det idag betyder 20.000 kr istället för 6000 kr. Samtligt så är vapnen på alla sätt betydligt mycket bättre byggda och levererar en avsevärt bättre prestanda, objektivt sett.

Detta sagt så började jag fundera lite över vad jag saknar när jag satt här och sköt mitt gamla BSA.

En manometer ger ofta krångel men kan även vara praktisk.

Visst, jag har en manometer eftermonterad, men det var mest för att se så att trycket i tuben håller sig mellan 50-100 Bar under långtidsförvaring. Under själva skyttet använder jag den aldrig. Magasin saknas helt, man får ladda en diabol i taget. Det finns inte heller någon regulator och således inget plenum. Pipan är solid och hammarsmidd i ett enda stycke utan utbytbara liners. Inte ens en Picatinny-skena finns någonstans, varken ovantill eller undertill på vapnet. Till råga på allt så laddar man modellen lite omständligt med en tvåstegsprocess. 

Den är primitiv, med dagens perspektiv.

Där, bortom lusthuset, på en gammal björk så sitter projektilfånget.

Jag har ju länge häcklat Air Arms PCP eftersom tiden förmodligen stannade någonstans runt millennie-skiftet i deras värld. Visst, det har kommit en planlös hastighetsjustring samt en sidospännare men tittar man på 2023 års S400 så är det inte speciellt mycket som skiljer mot en S300 från 1997.

Men, med handen på hjärtat - är det verkligen så illa?

För, faktum kvarstår, de säljer ju fortfarande sina medeltids-modeller (i alla fall på den inhemska marknaden) och tittar man på en S400 så visst är den vacker?

På 40 meter så räcker ett kikarsikte med 2-10 gångers förstoring helt utmärkt.

Den är kanske inte välbyggd på det där kassaskåpsliknande sättet som Theobens modeller var under sina glans dagar men den är enkel och ärlig med ett minimum av olika finesser. Passning, finish och känslan av övergripande kvalité är av hög nivå och vapnet har en vacker tidlös design.

Den har erkänt bra och beprövade LW-pipor som man kanske visserligen inte kan skjuta slugs med men de duger ju till de ändamål som 90 procent av köparna föredrar, vanliga hederliga diaboler på kanske som längst 30-40 meters avstånd. Stockarna tar de från Minelli, precis som "alla" andra och dessa må vara anonyma och lite könlösa med sin industriella precision och laserskurna nätskärning och i övrigt så är det lite PCP av typen Standard 1A över dem.

Tekniskt sett så gör modellerna sitt jobb klanderfritt utan att för den skul vara cutting edge och samtidigt så är de estetiskt vackra med hyfsat rimliga prislappar. Uppernbarligen finns det en marknad för dem och jag kan faktiskt förstå varför.

Med sin måttliga utgångshastighet så räcker 40 meter gott för meningsfullt skytte.

När jag nu sitter där och blickar ut över en våt och grådassig gräsmatta i mitten av februari med 5-6 grader på termometern så funderar jag ibland över vad jag egentligen saknar när jag skjuter mitt gamla BSA jämfört med som jag hade suttit här med ett toppmodernt vapen fyllt med mängder med finesser.

Hade jag haft roligare då?

Hade jag åtnjutit en större känsla av frid och avkoppling?

En sak är i alla fall säker - jag kan beskåda mitt vapen med dess skimrande blånering och äkta valnöttstock och jag vet inte riktigt om en eloxerad aluminiumbalk hade kunna förmedla samma känsla.

Skönhet kan också ha ett stort värde, bortom en hög utgångshastighet.

En stunds frånvaro...

Min 20 år gamla Ruger 10/22

Som trogna läsare redan har konstaterat så är det ett tag sedan jag uppdaterade Airpang nu. Anledningen är (förutom den sedvanligt trista säsongen) att jag är mitt i en flytt som upptar det mesta av min fritid. Målsättningen är att flytta in den första Mars och en lång rad VVS-arbeten ska koordineras under februari månad, samtidigt som jag varje kväll kör över ett litet lass med prylar.

En vy innefrån huset över min skjutplats

 En lördag så tog jag emellertid med min Ruger 1022 och testade den över 43 meter gräsmatta och när jag sedan har flyttat över till våren och rensat upp lite buskage längst bort så ska det förmodligen finnas 50 fulla meter att tillgå med ett stort berg i bakgrunden och helt fritt från bebyggelse på någon kilometer bakåt.

Med lite inzoomning!

 Perfekta förutsättningar för mera skytte, med andra ord. Vanligtvis så brukar jag ju inte skriva om krutskytte här men vad gäller min gamla Ruger så har jag efter ett visst trassel med tullen lyckats förvärva en helt ny ”boat paddle stock” till bössan, vilken i Sverige är väldigt ovanlig eftersom dessa stockar bara såldes 1996-2001 och halvautomater med kaliber 22 LR mot licens för jakt blev lagliga först i maj 2003.

En ganska udda formgivning.

 Stocken köptes via eBay UK och säljaren etiketterade den som ”sporting equipment”, vilket väckte tullens nyfikenhet. Jag fick därför ett brev hem med anmodan att via en FTP-server ladda upp ett webformulär med en redogörelse för exakt vad det var för föremål i paketet, ett foto på innehållet samt en bestyrkt kostnadsuppgift. Jag löste det igenom att förtydliga med ”sporting equipment handle”, bifogade en extrem närbild från säljarens annons samt en skärmdump på hans prisuppgift.

Leupold VX-I 2-7/33 RF med Leupold QRW vilket är smidigt om man vill skjuta öppet ibland.

 Efter ett par dagar så fick jag en ringa summa att betala i tull och moms varvid paketet slant igenom. Sannolikt så var det inkomsterna man var på jakt efter snarare än en analys över vad jag hade köpt för någonting. Dessa stockar är lite lustigt formgivna med konkava sidor på kolven eftersom de är tillverkade av Zytrel (glasfiberarmerad plast, typ) och var den första syntetstocken som Ruger tillverkade ”in house” (de tidigare var färdigköpta från Butler Creek).

Rätt täckpluppar tog ett tag att hitta.

 Av tillverkningstekniska skäl så fick då stocken den här udda designen eftersom man inte kunde tillverka dem ihåliga med konventionellt utseende. Den efterföljande stocken från 2002 och framåt kunde emellertid skapas på det sättet och har ett mycket mer normalt (slätstruket) utseende.

Om man sedan vill så tar man bara loss plupparna och skruvar fast rembygeldubben igen.

 Dessa ”boat paddle” är därför lite av samlarobjekt numera eftersom de ansågs fula som nya och sålde dåligt eller användes till slit-och-släng varvid kvarvarande i nyskick börjar bli både sällsynta och dyra. Till saken hör även att det finns två versioner av dem, en 1996-2000 utan rembygeldubb från fabrik och en andra version från 2000-2001 med rembygeldubb.

Norma Subsonic är en prisvärd patron som levererar bra resultat.

 Min tillhör den sistnämnda och efter lite research så kunde jag hitta och komplettera den med de tillhörande täckpluppar som man sätter i hålen efter rembygeldubben, om man skruvar loss dem. Eftersom min bössa är 2003 så är den här stocken relativt samtida (tillverkad 2001) så jag tyckte att matchningen blev väldigt bra.

Eley Subsonic HP är en favorit men här med en retfull flyer.

 Nu väntar ett par intensiva månader till innan våren är här och då kommer det förhoppningsvis att komma lite mera material till Airpang igen då jag får loss mer tid och bättre förutsättningar för skytte än någonsin tidigare.

Självfallet så skjuter man alltid med ljuddämpare.