Med mer effekt!

En mycket trevlig kurva, vid skott 26 faller trycket under 125 Bar

För skojs skull så testade jag att sätta i den större transferporten för att se vilken skillnad som regulatorn gjorde med en större port. För 6 år sedan så prövade jag senast och kunde då notera ett nedslående resultat med 21 skott på en spridning av 41 fps, märk väl från dock 45 cc och inte dagens 65 cc.

Tyvärr så gav den spretiga kurvan också några enstaka oacceptabelt höga utfall på ända uppe vid 14.30 joule!

Efter lite justeringar så kunde jag emellertid få en hel kurva under 10.50 joule men fortfarande med en på tok för stor spridning och 20-21 skott för den fulla fyllningen. Med regulatorn så kunde jag angenämt notera en enorm skillnad – här blev resultatet 26 skott från 200 Bar innan kurvan föll under 125 Bar regulatortryck.

Givet den större tuben så var sålunda antalet träffar i relation till volymen inte speciellt mycket bättre men spridningen däremot blev fantastiskt fin med bara 13 fps räknat på de 26 skotten inom regulatortrycket. Den jämna och fina kurvan låg också precis i rätt intervall mellan 10.30-10.70 joule E0.

Av ren nyfikenhet så tänker jag härnäst pröva med 10.33 gn JSBH för att se hur det utfaller. Här förväntar jag mig en ännu mindre spridning och fler träffar på fyllningen men risken finns alltid att man kanar över den effekten som RS levererar på grund av tyngden hos JSBH.

Detta ska bli spännande att se..

Liter utvärdering och erfarenheter!

Regulatorer är enkla mekaniska konstruktioner som gör underverk!

Så, till sist den 16:e mars så anlände regulatorn som jag köpte direkt från Huma den 5:e.

Godsspårningen lämnade för övrigt en del att önska då försändelsen konterades som ”anländ” innan den hade dykt upp i brevlådan, då den ändrade status till ”levererad”. Vanligtvis så brukar man ju tolka ”anländ” som att något faktiskt finns i lådan. Förmodligen någon form av översättningsgroda.

Hursomhelst.

Själva monteringen av regulatorn var föredömligt simpel. Den knepigaste delen var faktiskt att ta ur det gamla manometerblocket. Först så skruvade jag sakta ur manometern för att bli av med trycket i tuben. När manometern var avlägsnad så kunde jag skruva av fyllventilen längst fram på tuben. Därefter så tog jag en fiskelina och trädde i det röda röret till en 5-56 oljesprejburk. Röret gjorde fiskelinan så styv så att jag kunde trä in röret igenom hålet där manometern satt och därefter 90 grader framåt in i själva huvudtuben och vidare ut till där fyllventilen sitter så att linan kunde nås med handen. I den andra ändan gjorde jag en ögla och satte en plastpinne med något kortare längd än tubens diameter. Denna plastpinne tjänstgjorde som tvärslag (”krok, ankare”) så att manometerblocket följde med ut ur tuben när jag drog i den ändan av fiskelinan som det röda röret finns.

Nästa steg var att skicka in det korta rör med O-ringar i båda gavlarna som utgör plenumkammaren.

Då detta rör har mindre diameter i tuben så var det bara att försiktigt släppa ner det medan tuben var lutad i ca 35 grader så att röret åkte ruschkana ner till ventilen. O-ringarna sitter alltså inte runt röret, som på manometerblocket, utan i gavlarna på röret och tätar mot ventilen respektive regulatorn. För säkerhets skull så fuktade jag O-ringarna med lite fett för bästa täthet.

Nu var det dags att sända ner regulatorn och den viktigaste delen här är att andningshålet på regulatorn ska mynna ut uppåt. Regulatorn har även den en O-ring och denna sitter runt regulatorkroppen så efter att ha smort O-ringen så fick jag försiktigt skjuta ner den på sin plats med hjälp av en liten blompinne. Noterbart är att den lilla skruven som sitter i regulatorns justeringsratt med fördel kan tas bort. Den skruven använder jag sedan som mall för att kunna inköpa en helgängad stång i rätt diameter. Vill jag någon gång få ut regulatorn igen så kan jag då sticka ner den helgängade stången, gänga fast den i justeringsratten på regulatorn och sedan helt enkelt bara dra ut regulatorn. Plenumkammaren kan därefter lätt hällas ur igenom att vända på tuben.

Med detta gjort så återstod bara att skruva fast fyllningsventilen igen och fylla tuben.

Dagen därpå så kunde jag konstatera att den åtminstone över ett dygn höll helt tätt, i alla fall enligt manometern på min buddybottle. Det tar ju som bekant ett litet tag innan en regulator sätter sig och börjar leverera optimal prestanda så utvärderingen av detta kommer därför att dröja ännu ett litet tag.

Vad kan man då förvänta sig av regulatorn?

Till att börja med så blir man av med manometern och det känns väldigt skönt. Har man någon gång problem med läckor så är manometern inte sällan den svaga länken och då främst manometerns infästning i manometerblocket. Just det här gängade hålet i sidan av en cylinder (alltså manometerblocket) är ofta svårt att få helt tätt, helt oavsett om man har konisk gänga på manometerns fot eller om man försöker hålla manometerfoten tät med gängtejp. Behovet av en manometer är dessutom mindre med en regulator eftersom avvikelsen blir mindre och skulle man ändå ha kvar manometern så kommer den bara att visa regulatortrycket och dessutom stjäla luftvolym inuti tuben.

En vanlig fråga som uppstår är om huruvida manometern ger mer skott eller inte?

Här är svaret både ja och nej.

Indirekt så kan man få mer skott men inte på grund av själva regulatorn som sådan. De skott man kan få extra uppstår eftersom man kan fylla tuben till ett högre tryck liksom att man kan lätta på hammarfjäderns förspänning då det krävs mindre kraft för att öppna regulatorn än att arbeta mot det fulla trycket inuti tuben. Den stora poängen är emellertid att man kan få betydligt fler ”bra” skott ur fyllningen än vad man får från sweetspoten hos ett självreglerande ventilsystem och här kan skillnaden vara avsevärd.

Regulatorn i sig själv är ju ingen magisk manick utan en tämligen simpel konstruktion, inte helt olik flottörsystemen hos en vanlig toalett!

Mycket grovt förenklat så kan man säga att så fort trycket i tuben är högre än inställningen (regulatortrycket) hos regulatorn så öppnar regulatorn och fyller upp plenumkammaren. När skottet går så töms plenumkammaren och dess luft driver av projektilen. När plenumkammaren är tom så öppnar regulatorn och plenumkammaren återfylls varpå processen upprepas. Hela konstruktionen av regulatorn styrs av en fjädermekanism och de tryckskillnaderna.

Eftersom fördelarna är så pass stora samtidigt som kostnaden för en lös regulator som regel stannar vid 700-1000 kr (och naturligtvis ännu mindre om den köps av en tillverkare och inkluderas i deras produkter), så är det sannolikt att regulatorer kommer att bli en standardlösning för alla aktörer på marknaden framöver och att självreglerande system därför kommer att bli ännu mer ovanliga, även hos lågprisprodukter.

Den huvudsakliga fördelen med regulatorn är emellertid att den ger en betydligt mindre spridning från skott-till-skott. Kända tillverkare som Lane, HUMA, Altaros med flera uppger ju avvikelser på blott 1 procent (!), alltså +/- 10 fps vid 500 fps Vo! Detta är såpass bra värden att de flesta självreglerande system har svårt att matcha detta och om de kan det så blir det bara för en bråkdel av alla de skott som tuben erbjuder, med andra ord bara inom det självreglerande systemets sweetspot.

Nästa steg!

HUMAs reglator för Crosman 1701/1720 är verkligen jätteliten..

Efter att ha använt bullpupsatsen ett tag så trivs jag mycket bra med den men kan konstatera att den tyvärr smygläcker lite. Inte så mycket kanske men tillräckligt för att irritera och i synnerhet när man inte har en manometer på den.

När satsen monterades så tar man ju bort manometern och ersätter den med en fyllplugg. Tyvärr så hade jag inte svart teflontejp tillhanda då men tänkte att det syns ju ändå inte med vit tejp eftersom pluggen sitter på undersidan av tuben men på grund av skelettstrukturen av stocken så framgår det tydligt från sidan.

Ett ännu bättre sätt att lösa problemet är att plugga tuben inifrån igenom att använda en regulator och helt enkelt ta bort manometerblocket inuti tuben istället för att plugga det.

Jag har ju länge varit sugen på en regulator och när min Crosman kommer att användas mer i framtiden så känns det plötsligt mer motiverat, både för att det är kul, löser problemet med läckan och dessutom en teknisk förbättring för bättre prestanda.

För något år sedan så köpte jag ju en regulator från HUMA till min gamla FX Airguns Elite och den är jag mycket nöjd med så därför kändes valet av leverantör till nästa regulator naturligt, i hopp om att denna ska fungera lika bra som mitt första köp.

Tanken är ju att behålla effektivån på 5 joule och få så många skott som möjligt ur min 65 cc stora (lilla?) tub.

Förhoppningsvis så kan jag sätta ett riktigt lågt regulatortryck och jag kommer bara att behöva ett plenum på blott 4 cc enligt tumregeln 1 cc plenum per önskad FPE effekt. Ett litet plenum och inget manometerblock gör ju att utrymmet i tuben maximeras för så stor volym luft som möjligt. I den bästa av världar så hoppas jag kunna utnyttja ett intervall mellan 200 Bar ända ned till kanske 100 Bar och då tangera 80 skott inom 10 fps spridning.

HUMA själva uppger ju 1.00% avvikelse på en inbäddad regulator vilket med 480 fps innebär ett spann mellan 475-484 fps, teoretiskt sett. Når jag dit med 75-80 skott så skulle jag bli utomordentligt nöjd.

Lite drygt tusenlappen kostade regulatorn, inklusive frakten från Nederländerna.

En modern evergreen.

Nya BSA Ultra är lite av en ordlek med beteckningen CLX  

En av BSAs stora succéer under 2000-talet är onekligen den i England så högt älskade BSA Ultra, ni vet den lustiga lilla kort-trubbiga karbinen som lanserades 2005 med ett pris på blott £249. I takt med att åren rullar iväg så måste man emellertid uppdatera sin produktportfölj och det är detta vi nu ser när BSAs nya Ultra har fått sufflixet CLX.

Varför då CLX?

Jo..

Bokstaven C är ju på latin 100. På samma sätt så är bokstaven L motsvarande 50, medan X - som bekant - innebär 10. Efter lite mattematisk addition så blir detta 100 + 50 + 10 = 160 . Eftersom modellen lanserades nu 2021 så sammanfaller detta med BSAs jubileum av att företaget fyller 160 år!

Själva geväret då?

Här är det mestadels gammal skåpmat eftersom Ultran är så genuint populär. Man ska ju aldrig ändra på ett vinnande koncept. Det man har gjort är att förse modellen med en lite större lufttub, finesser som en asymmetrisk öppning för fyllnippeln samt ett betydligt mer genomtänkt magasinsystem - för vilken gång i ordningen kan man fråga sig.. 

Andra bra detaljer är rembygeldubb, en ny form av pipvikt liksom en modernare stockform med uttag på undersidan för att underlätta bänkskytte. Allt detta till en prislapp av £649 och uppåt, beroende på stockval etc.

På en hemmamarknad där långa pipor och därmed bullpups inte tillför någon direkt fördel på grund av energibegränsningen på 16 joule, liksom en viss konservativ förkärlek till traditionell vapenformgivning så har den korta Ultran alltid varit mycket uppskattad. Korta vapen är ju praktiska och än mer så på en marknad där luftvapenjakt är laglig och där jaktformer som lamping och jakt från fordon är både uppskattade och tillåtna.

Även prisnivån är ju helt acceptabel så det ska bli mycket spännande att se hur framgången blir för den här senaste inkarnationen av BSAs legendariska och tidlösa Ultra.

Ett liv med kronografer!

En modern kronograf är ett elektroniskt mästerverk till rimligt pris, här en modell FX Airguns saluför.

De allra flesta entusiaster och i synnerhet sådana som använder PCP har numera en eller flera kronografer i sin ägo. Detta är för de flesta fantaster  ett oundgängligt hjälpmedel på en lång rad olika sätt. Man kan snabbt märka om något är fel på vapnet, man kan kontrollera så att man inte ligger över en energigräns för tävlingar/vapenstatus eller helt enkelt använda den som ett redskap för att kunna ställa in vapnet optimalt för högsta tänkbara effekt, lägsta möjliga spridning från skott-till-skott utan att drabbas av onödigt hög luftförbrukning eller skottljud.

Kronografer finns vanligtvis numera i ett prisläge från ca 500 kr upp till 2000 kr, vilket kan bli ännu högre med kringutrustning och liknande. Generellt sett så är dock prisbilden sjunkande i takt med den allmänna tekniska utvecklingen, man får en bättre kronograf nu till ett lägre pris än tidigare.

Om man bortser ifrån billiga kronografer typ Combro, som främst riktar sig till fjädervapenskyttar för mätningar av enstaka skott eller synnerligen budgetpressade köpare, så brukar de flesta välja stationära kronografer med en förhoppning om att de pålitligt ska kunna mäta en längre serie av skott utan att missa ett enda. Detta då för att man ska kunna få fram en pålitlig effektkurva till ett vapen, företrädelsevis då ett PCP.

För många entusiaster så är Combro 625 ett prisvärt och utmärkt val.

De allra flesta användare av dessa känner dock till att man inte sällan drabbas av att kronografen misslyckas med att registrera ett eller flera skott i en serie, något som är både frustrerande och irriterande.

Varför missar då kronografen och vad kan man göra för att undvika detta?

Det finns generellt sett huvudsakligen tre anledningar till att en kronograf misslyckas med att missa en registrering.

Till att börja med så fungerar numera de flesta kronografer enligt två principer, endera fotoceller eller med hjälp av radar. Fotocellsversionerna är i regel billigare och fungerar ungefär på samma sätt som dörröppnare i en affär – en ström av fotoner (ljuspartiklar) som osynliga strömmar mellan en givare och en reflektor bryts av någonting varvid en registrering äger rum.

När det handlar om kronografer så finns det två givare och två reflektorer, en i början av kronografen och en i slutet.

Den första startar en nedräkning av tid och den andra bryter nedräkningen. Därefter så kalkylerar en mikroprocessor fram hastigheten igenom formeln V = S x T. Ofta så kan man också ställa in projektilvikten och därmed även få fram anslagsenergin via en snarlik typ av beräkning från processorn. Reflektorerna kan sedan se olika ut, en del har halvtransparenta skärmar, andra använder himmelen eller ett innetak, andra har byglar precis över givarna så att man skjuter igenom en ”tunnel”.

Nackdelen med dem alla är att de måste ha rätt ljusförhållanden för att registrera pålitligt.

Chrony Beta representerar en äldre typ av kronografer som består av mängder med delar.

Har man det så fungerar det bra, har man det inte så fungerar det däremot uselt. För att bättra på oddsen så har mer utvecklade versioner egna ljuskällor inbyggda i form av UV lampor som ger ett korrekt sken i mätzonen helt oavsett yttre ljusförhållanden.

Vill man emellertid göra sig helt oberoende av ljus så är radar rätt väg att gå. Radar är emellertid lite dyrare men den fungerar alltid helt oavsett ljusförhållanden eftersom den arbetar med ljudvågor istället för ljus.

Nästa felkälla är skottvinkeln och den tolerans för skottvinkel som är inprogrammerad i själva kronografen.

När man använder en kronograf så är det alltid viktigt att man skjuter helt horisontellt, inte bara för att minska risken för att kronografen själv ska bli sönderskjuten. Om man skjuter diagonalt så förändrar man avståndet som projektilen färdas mellan den första givaren och den andra. Om avståndet blir längre så får man en annan hastighet än den korrekta och för att motverka detta så genomför processorn ingen beräkning om skottvinkeln mellan givarna är felaktig och då belönas skytten med ett felmeddelande - som regel att givare 2 missas - detta för att eliminera att en felaktig hastighet presenteras.

Här är lösningen att vila pipan mot något så att vinkeln hela tiden blir korrekt alternativt se till så att en pipmonterad kronograf inte ”trampolinsvajar” vid avfyrningen, exempelvis om kronografen sätts fast med gummiband eller på ett fjädervapen med rejäl rekyl.

Slutligen så är det tredje problemet tryckstöten ur pipan.

Efter projektilen så kommer det ju - som bekant - en tryckstöt av ”överbliven” luft, den tryckstöt som alstrar själva skottljudet från ett PCP eller Co2-vapnen. Många kronografer är förbluffande känsliga för tryckstöten och i synnerhet om denna levereras av ett Co2-vapen. Blir det en miss i registreringen av den här anledningen så brukar kronografen kommentera utfallet med att givare 1 missas.

Airchrony Mk 2 har elektroniken öppen men är fortfarande ett utmärkt val.

Lösningen på detta är att helt enkelt öka avståndet mellan kronografen och mynningen, alternativt förse mynningen med en ljuddämpare eller liknande som sväljer det mesta av tryckstöten så att denna inte stör kronografen.

Ljuset, vinkeln och avståndet är alltså de tre variabler som man själv relativt enkelt kan påverka för att säkerställa att kronografen får bästa möjliga förutsättningar att mäta korrekt.

Det är först när man har kontrollerat så att dessa tre omständigheter är korrekta som man kan börja ifrågasätta själva kronografens tekniska förmåga. Har man nu allt rätt men man ändå får konstiga resultat eller (än mer vanligt) missade mätningar så finns det ett par enkla saker till som man själv kan kontrollera och åtgärda.

Till att börja med – är kronografen hel och ren?

Lika sant som att barn alltid väljer röd saft framför gul så kommer en luftskytt förr eller senare (beroende på rutin, skicklighet och tur) att skjuta sönder sin egen kronograf!

Detta är allt från genant via dyrt till rent utsagt farligt, beroende på hur man gör det och vilken typ av vapen som man använder.

Har man tur så träffar man ingen vital del i kronografen och den kan då fungera helt normalt efteråt, bortsett från vissa finishskador. Har man däremot otur och sätter projektilen rakt in i processorn eller liknande så kan man skapa ett - Game Over - direkt varvid kronografen stendör.

Generellt sett så är återförsäljarna och tillverkarna mycket avvisande till reklamationer på kronografer som har skotthål eller inplacerade diaboler men flera fabrikat har ett bra sortiment av rimligt prissatta reservdelar eftersom de också är väl medvetna om de uppenbara risker som kronografer blir utsatta för när ägarna skjuter långa tröttande serier på kvällskvisten och koncentrationen brister.

Airchrony Mk 3 är dubbelt så dyr som Mk 2 men mer inkapslad.

När man väl (inte om) skjuter sin kronograf så måste man vara noga med att inspektera de skador som ofelbart uppstår. En träff i plåt ska inte bara avfärdas. Detta eftersom plåten kan böja sig konvext inåt kronografen och sedan exempelvis flytta en givare eller knuffa till den så att det uppstår ett glapp mellan givare och kretskort. Ser allt okej ut så får man vara vaksam den första tiden efter träffen för att se om driftsäkerheten förändras eller inte.

Nästa bekymmer, som förbluffande många missar, är att kronografer blir smutsiga!

I synnerhet om man skjuter med potenta vapen så kommer det en mikroskopisk kvast med blydamm, smörjmedelsrester och liknande med tryckvågen efter projektilen. Detta stoftmoln landar då inte sällan på eller i kronografen där det kan lägga sig över givare/sensorer eller till och med själva elektroniken.

Här säger det ju sig självt att ett damm liknande lager över transparenta givare eller reflektorer inte är något som blir gynnsamt för pålitliga mätresultat. I detta läge så är en topz med vita toppar helt rätt beväpning för att inspektera och rengöra vitala delar till gagn för god funktion.

Avslutningsvis: Korrekt använda är dagens kronografer oslagbart användbara, prisvärda och pålitliga men precis som själva vapnen vi använder så kräver de att man använder dem på rätt sätt och sköter om dem korrekt för att de ska fungera optimalt under lång tid framöver.

Expanderande projektiler för luftvapen?

  Predator Pellets tillhör de bästa jaktdiaboler som jag någonsin har prövat själv!

Hur är det egentligen med så kallade "expanderande projektiler" för luftvapen, fungerar de verkligen i verkligheten eller är det bara skönskrivning från marknadskrafterna?

Som de flesta har sett så marknadsförs det mängder med så kallade expanderande projektiler som huvudsakligen är riktade till luftvapenjägare med argumentet att de slår ett större hål i målet och därmed ökar sannolikheten att målet fälls direkt på skottplatsen. 

Numera så finns det generellt sett två huvudtyper av expanderande projektiler som man måste särskilja från varann. Dels har vi traditionella diaboler och dels så har vi de modernare slugsen, avsedda för kraftfullare PCP på företrädesvis lite längre avstånd.

Oavsett typ av projektil så krävs det dock några gemensamma nämnare för att en expansion ska äga rum.

1. Projektilen måste ha en utformning i form av konstruktion och materialval som innebär att de ska kunna expandera rent fysiskt. I de flesta fall så innebär detta någon slags kavitet (konkav fördjupning) framtill samt en förhållandevis mjuk materiallegering, projektiler av mycket hårda material, exempelvis stål, har ju måste svårare att expandera än mjuka material (som exempelvis bly).

2. Nästa kriterium är att målet måste ha lagom konsistens. Skjuter man mot ett mycket mjukt material så sker det helt enkelt ingen expansion eftersom projektilen tenderar att passera rakt igenom målet utan att bjuda tillräckligt med motstånd för projektilen att bromsa upp mot och därmed kunna expandera. 

Hur har då projektiltillverkarna löst detta?

I fråga om diaboler så är dessa i regel plattnosdiaboler som förses med en spets av plast eller metall för att ge projektilen en högre BC inför dess färd mot målet. När projektilen sedan träffar målet så ger den närmast rätvinkliga huvudformen så goda förutsättningar som möjligt till en expansion, förutsatt en mjuk projektillegering samt ett tillräckligt hårt mål. Fungerar inte detta så har man i alla fall den trubbiga huvudformen till godo som ger sämre penetration än vanliga rundnosdiaboler och därmed en bättre skottverkan.

Slugs däremot är designade ungefär som kulor till krutvapen, de är koniska (för bra BC) och har sedan ett hål i sin spets för att med hjälp av denna kunna fläka upp sig likt en utslagen ros vid anslaget på målet.

Fungerar de bra då?

Diaboler fungerar bra, under vissa förutsättningar.

Som regel skjuter man ju diaboler på relativt korta avstånd och då fungerar deras lägre BC, relativt vanliga diaboler, rimligt vettigt och många moderna expanderande diaboler har faktiskt riktigt imponerande bra praktisk precision.

Den lägre hastigheten hos diaboler jämfört med slugs gör också att de får svårare att penetrera sina mål - och ju sämre penetration - desto högre sannolikhet för expansion. Då hastigheterna är måttliga så kan också projektilens legering vara mjuk, de måttliga krafterna gör att de håller sin form bra ändå och överlever därmed avfyrningen utan att deformeras på ett alltför negativt sätt, till nackdel för den praktiska precisionen. Mjukheten av materialet blir sedan en gynnsam fördel vid anslaget då mjuka projektiler lättare expanderar.

Numera så finns det alltså expanderande projektiler som vid sansade hastigheter (under 700 fps/210 mps) och mot mål av typ duva, skata, kaja och liknande faktiskt expanderar på ett märkbart effektivt sätt vid anslag på 10-40 meters avstånd, distanser där de faktiskt också har fullt jämförbar praktisk precision med bra rundnosdiaboler. 

Den här tekniska utvecklingen har inneburit att luftvapenjägare på effektbegränsade marknader, typ England, allt mer har börjat övergå till kaliber 177 istället för den tidigare så dominerande kaliber 22. En flackare projektilbana som gör det enklare att träffa rätt kombineras nu med en skotteffekt i målet som mer eller mindre blir likvärdig med forna tiders kaliber 22 då dessa användes med rundnosdiaboler. Visst kan man sedan få ännu bättre effekt med dessa expanderande projektiler också hos kaliber 22 men dess trots allt sämre BC kombinerat med den betydligt mer krökta och vindkänsliga projektilbanan ger ändå övertaget till kaliber 177 när alla faktorer sammanvägs.

Slugs av den här typen är en relativ nyhet till luftvapenvärlden.

Slugsen då?

Här beror resultatet helt på vilken konsistens som projektilen möter i sitt mål. Ofta så har luftvapen som används med slugs till jaktändamål en betydligt högre anslagsenergi än vanliga diabolskjutande luftvapen, som regel minst 40 joule. Skjuter man då ett, relativt sett, mindre mål som exempelvis en ringduva så blåser slugsen bara rakt igenom med hög hastighet utan märkbar expansion. Som regel spelar detta ingen roll för målet som med största sannolikhet tas av daga oavsett. 

Skjuter man däremot större mål, säg ett däggdjur av samma format som en större katt/räv eller en stor fågel, exempelvis en välvuxen mås eller gäss, så har de tunga slugsen och deras extremt höga anslagsenergi fördelen av att de kan slå igenom även täta kroppstrukturer som skelettdelar och ändå förmå en total penetration. Huruvida det sker en expansion eller inte spelar sannolikhet ingen större roll här heller, slugsen är i regel för kompakta för att kunna expandera effektivt.

Den största fördelen som jag ser hos slugs är dess höga BC - vilka kan nå 0.075 och det är en avsevärd förbättring över motsvarande rundnosdiaboler på 0.033 - en enorm praktisk skillnad.

För jakt så ligger alltså styrkan i möjligheten att med acceptabel praktisk precision kunna nå mål mycket längre bort under mycket svårare förhållanden än vad som är möjligt för motsvarande diaboler, snarare än att de skulle ge en extrem expansion med proportionellt ökad möjlighet att fälla målet på skottplatsen. 

En favorit från förr..

En fin promenad i skog och mark blev det idag (klicka för större bild).

En gång i tiden under våren 2003 så var jag på en Jakt och Skytte-mässa i Jönköping, på Elmia. Där köpte jag ett trevligt litet skjutmål från Caldwell, England. Exakt vad som hände med just det där målet vet jag inte, sannolikt blev det stående utomhus och rostade bort eller så blev det sönderskjutet av alltför kraftfulla vapen, ett inte helt ovanligt öde för många metallmål eller kulfång.

Hursomhelst så har jag ibland tänkt på det med saknad och när jag till sist hittade ett identiskt på Caboom för hyfsade 199 kr inklusive fri frakt så blev det affär. Det nya målet fungerade precis som det gamla, en samling stålpinnar och roterande skedar som igenom en smart konstruktion kan återställas igenom en träff på den översta skeden.

Lite skramligt men enkelt och genialt, till ett bra pris.

Det enda som är lite klurigt med målet är att man måste sätta det åt rätt håll för att det ska fungera. Vidare så krävs det ett relativt plant underlag och då målet är lackerat från fabrik så brukar det fungera bäst när det är lite inskjutet efter ett tag då alla skedar har rört sig såpass mycket att de har skavt bort färglagret som ger deras rörelse en viss tröghet.

Korrekt montering är med markpinnarna riktade framåt, här ser man en sked uppskjuten.

Förutom att målet är billigt och enkelt så är det dessutom hyfsat smidigt att ta med sig ut i skog och mark, liksom förvånansvärt förnöjsamt att använda. Mitt minsta PCP är ju inställt på mycket låg effekt och ger bara 5.00 joule vid mynningen, på 20 meters avstånd återstår då 3.75 joule med JSB RS, vilket dock räcker för att slå runt skedarna. Om man däremot använder 30 meter så räcker kraften inte med 3.30 joule. För skojs skull gjorde jag en liten film på 10 meter där skedarna träffas av 4.25 joule.

Ett mycket trevligt litet mål minsann..

Nu kan man notera att skedarna hängde sig ett par gånger i filmen ovan men detta beror inte på otillräcklig kraft utan på att skjutmålet är helt nytt med färg på ytorna som bromsar skedarnas rörelse samt att målet inte stod helt rakt, något som är mycket viktigt för en riktigt bra funktion. De flesta rekommenderar målet för max 16 joule men jag skulle nog själv säga max 10 joule på 10 meter för bästa livslängd och funktion.

En ryggsäck räcker för allt som man vill ha med sig ut.

Förutom målet så har jag idag prövat lite utrustning på en tur ut. I ryggsäcken så kan jag lägga in vapnet placerat inuti dess vanliga "datorväska", ett skjutmål, ammunition och den demonterbara prydnaden för pipan. När man sedan vill skjuta så behöver man inte vika ut eller montera ihop en byggsats utan vapnet är i princip redo att användas direkt ur väskan. Vill man sedan ta sig ut till platser med färre besökare och dit bilar inte kommer så är en ryggsäck alltid bra eftersom man både kan ha den på ryggen när man cyklar såväl som när man fotvandrar i oländlig terräng. Utrymme finns dessutom för avståndsmätare, buddybottle och annat som kan vara bra att ha med.

Efter de senaste två veckornas ovanligt stränga vinter med ned till -19 grader och ett par hyfsat rejäla snöfall så har nu vädret slagit över och på bara ett par dagar gick vi från sträng kyla till +7 grader varmt. Redan nu går solen ner 1730 på eftermiddagen och om en månad så är våren här på riktigt. Då ska det bli betydligt mer utomhusskytte!

JSB RS - med varierande priser..

För 149 kr så får man dock en varningstejp på köpet..

En av de mest populära diaboler för luftvapen med måttlig effekt är JSBs fantastiska RS. Den här diabolen har ju varit med oss en massa år och fungerar utmärkt som allroundprojektil för alla möjliga användningsändamål. 

Något man måste notera är att dessa diaboler har en stor variation av priser, från 68 kr upp till 149 kr!

I veckan så handlade jag ett skrymmande skjutmål från Caboom och passade då på att köpa ett par burkar RS och en packe måltavlor. Egentligen så var jag mest sugen på skjutmålet, som Caboom hade ett mycket bra pris på, men då Caboom har den utmärkta fördelen att de erbjuder fraktfritt på beställningar över 500 kr så passade jag på att fylla upp med lite bra-att-ha saker som jag ändå brukar köpa, därav två askar diaboler och hög med måltavlor.

Fri frakt är naturligtvis tilltalande och vissa saker hos Caboom är onekligen mycket prisvärda - dock inte alla.

Under andra varumärken så blir det en annan prisnivå.

JSB RS är en diabol som väldigt många saluför och då till högst varierande priser.

En del av dessa diaboler säljs under JSBs eget varumärke och andra har varumärken från andra tillverkare. Normalpriset på RS 4.52 brukar ligga på runt 100 kr, men spannet i prissättning är som sagt stort.

Vill man betala mera så kan man, som sagt, köpa från Caboom och Skyttespecialisten - den förstnämnda begär 149 kr och den senare 139 kr. Intressant nog så uppger Skyttespecialisten ett "ordinariepris" på imponerande (förfärande?) - 159 kr! Den prisnivån är man inte ensam om tyvärr, också Out North begär exakt 159 kr.

Vill man betala mindre så finns ju Hurricane och Skytteservice med 89 respektive 95 kr men allra billigast blir dessa diaboler under andra varumärken. Billigast jag har hittat här är Cometa RS som kostar blott 68 kr hos Skyttespecialisten, lite lustigt med tanke på Skyttespecialistens prisläge för dessa under JSBs eget varumärke.

Det är alltså en bra idé att kika runt för bästa pris och inte glömma att räkna in fraktkostnaderna därtill.