Femton år gammal teknik femton år för sent...

Airgun TV med Nigel Allen

Sedan några månader så har Diana sålt sin nya PCP med benämningen P1000 och trots att detta är Dianas första PCP någonsin så har man inte lyckats imponera på marknaden. Vapnet är en helt konventionell konstruktion med en relativt häftig prislapp (£825 = 9075 kr) och bitvis mycket gammal konstruktion.

Idag så är det få vapen som fylls igenom att man skruvar loss cylindern för att sedan fylla den direkt på dykarflaskan. Numera är det bara budgetvapen (ex CZ200-serien mfl) samt tävlingsvapen med mycket måttliga effekter som har den här primitiva lösningen, alltså företrädelsevis vapen som ger mängder med skott på en fyllning. Att ha denna omständiga fyllningsprocedur på ett fullpower PCP är enbart dumt och onödligt omständigt. Jag är övertygad om att den som skjuter detta vapen i fullpower och måste fylla om på runt 30 skott kommer att hålla sig för skratt.

Nästa udda lösning är att man utrustar vapnet med ett systemtryck på upp till 300 Bar. I de allra flesta fall så lär mycket få vapen i praktiken fyllas till ett så högt tryck men detta spelar ingen större roll då vapnet har en regulator som borde ge en ungefär lika jämn effekt helt oavsett systemtryck. En konsekvens av att man ger möjligheten till ett så högt tryck är dessvärre att man i kombination med stål som materialval för tuben skapar ett väldigt tungt vapen rent fysiskt sett. Mycket få andra PCP på marknaden väger över 3600 gram tomma, ett lysande undantag är den osedvanligt klunsiga Hatsan BT-65 med otroliga 4100 gram. Som jämförelse så kan man se FX Airguns Royale med 500 cc tub och 119 cm totallängd på 3300 gram.

I detta avseende så hade P1000 tjänat på en modernare layout med grov kort tub istället, helst i aluminium för viktens skull. Ett exempel på en vettigare lösning är på bloggen aktuella BSA R10 som bara har 200 cc men ändå en kort grovtub. De grövre tuberna har ju de obestridliga fördelarna av bättre balans (inte lika framtunga) samt frånvaro av störande avfyrningsping. Dessutom så slipper man självmordsmanometer på tubens gavel, under pipan.

En annan udda och förmodligen i längden mycket störande detalj är automatsäkringen, något som många tyska vapen envisas med. Detta är en "finess" som är lika störande på ett PCP som det är på en fjäderbössa. Föreligger det inga lagkrav på detta ifrån myndigheternas sida så finns det absolut inget skäl att utrusta vapnen med detta frivilligt, tror man det så har man antingen lagt dövörat till marknaden eller skjutit för lite luftvapen själva. 

Något som däremot är bra är magasin av typ Axsor. Dessa är enkla funktionella och (bör vara) billiga. Här ser man hur före sin tid de svenska gevären var i mitten på 90-talet, den här typen av magasin står sig ännu och är med all rätt flitigt kopierade av diverse tillverkare. Mindre bra är att man inte kan ladda manuella enkelskott utan att använda en adapter. Både Theoben MFR och FX Airguns Royale har visat att den begränsningen hör till en förgången teknologi. Fler tecken på traditionellt, snarare än innovativt, vapenbyggande är den lösa skruva-på ljuddämparen. 

Kruxet med lösa dämpare är dels att vapnet saluförs helt oreducerat på de marknader som förbjuder innehav av lösa dämpare och dels att vapnets totallängd rakar iväg ytterligare då hela dämpenheten skjuter fram framför pipan. En modernare och bättre lösning är naturligtvis reflexdämpare vars större del av luftvolymen omsluter pipan bakåt istället för att bygga på längd framåt. Det finns alltså inget skäl för Diana att inte ha använt en modern shroud på sitt nya vapen istället för att hänfalla åt 80-talsteknologi.

Slutligen - design. Om detta kan man tycka mycket men att designa ett vapen som i bästa fall liknar en Career och i sämsta fall ett Remington pumphagelgevär från 1950-talet är ett försäljningstekniskt sett djärvt grepp. Gör man det så får man verkligen hoppas att köparna öppnar plånboken för vapnets tekniska egenskaper allena.

Driften av bloggen o sponsring

För inte så länge sedan så fick jag en kommentar med följande inlägg:

"Du ljuger och är okonsekvent så att du tror dig själv! Det mesta i dina recentioner är så färgat och så subjektivt att det blir helt värdelöst att läsa för besökare! Tex. att du är sponsrad av FX gör ju att du inte alls är trovärdig när det gäller PCP. Du har ju fått stockar av dem och dom förser dig med annat smått och gott. Mutor.....kan man ju undra, ja om man har en helt reklamfinansierad blogg för att man är så snål att man gråter när man skiter så är det ju dejtingreklam ok mellan varje inlägg"

Detta inlägg väcker onekligen en del frågor och några av dem har kanske till och med ett allmänt intresse?

Låt oss börja med sponsring, är bloggen sponsrad och i så fall av vem?

Nej, bloggen är inte sponsrad, jag får inget ekonomiskt understöd av någon för att driva bloggen, den är helt gratis och den ger inga som helst direkta intäkter för mig. Den produceras bara av mig själv och jag gör det enbart för att roa och glädja andra entusiaster. Jag tar inte betalt på något sätt för att bereda någon tillträde till bloggen.

Däremot så är det frivilligt för komersionella aktörer att låna eller skänka produkter till mig personligen och där kan man tala om konventionell sponsring, alltså ett rent symbiotiskt förhållande. Jag tjänar på det arbete som kommer ut av det samarbetet och motparten gör likaså. Det handlar alltså om ett rent win-win förhållande och det är inte frågan om att någon betalar (i pengar, varor eller tjänster) för att jag ska företräda någon form av ståndpunkt. Det som en aktör "köper" av mig är medial publicitet och inget annat.

Vad innebär då detta?

Tänk er följande scenario; en aktör på marknaden vill ha en produkt exponerad, säg ett luftgevär. Han kan då lätt köpa en helsidesannons i en facktidning som handlar om jakt eller vapen. En sådan annons kostar minst 15.000 kr. Ni har säkert sett de stora annonser med svart bakgrund som FX Airguns publicerar i diverse relevanta tidskrifter. En sådan annons har dock en begränsad exponeringseffekt, läsaren konstaterar att det är en annons och kastar en hastig blick på den (i bästa fall) innan man bläddar vidare. Annonser är ju trots allt inte så roliga att läsa, läsvärdet är i regel mycket begränsat och i förekommande fall koncentrerat till ett par rader med specifikationer samt möjligtvis kontaktuppgifter till lite återförsäljare. En normalbegåvad läsare identifierar snabbt annonsen som just en annons och utgår därför medvetet eller omedvetet ifrån att annonsen i högsta grad är subjektiv till annonsörens förmån.

Om aktören inte vill göra så då kan denne istället skicka en bössa till undertecknad. Jag författar då en artikel om vapnet där dess olika för- och nackdelar blir belysta och där dess konstruktion dessutom blir ingående analyserad. Därefter så säljer jag själv in artikeln till en relevant facktidskrift där den publiceras med tre-fyra sidors längd. Till skillnad ifrån annonsen så har artikeln (förhoppningsvis) ett klart större läsvärde, både för entusiaster, samt - om den är välskriven - även för nybörjare/utomstående. 

Vad tror ni är värdet på en sådan artikel i aktörens ögon?

Fyra helsidors annons kostar minst 40.000 kr (+moms) och då är innehållet  dessutom av en lägre trovärdighetsgrad eftersom annonsen är köpt av aktören. Min artikel kostar däremot aktören rena växelpengarna i jämförelse och den högre trovärdighetsgraden för produkten ökar värdet ytterligare.

I värsta fall så kanske låneobjektet blir begagnat (= att säljas till reducerat pris som demoex) eller så kanske jag rent av köper loss testobjektet för en smärre kostnad, om jag gillar det. Oavsett vilket så är det mycket små belopp som är aktuella i relation till aktörens vinst i form av sin flersidiga artikel som jag producerar åt denne.

Principen är naturligtvis tillämplig på annat än vapen, exempelvis optik, tillbehör och ammunition. Dessutom, förutom publiceringen i en tidning så förekommer oftast testobjektet även här på bloggen under ett flertal tillfällen då jag skriver inlägg om detta hårdare riktat mot de redan frälsta. Värdet på dessa blogginlägg är emellertid svårare att uppskatta. 

Tyvärr är det många som inte inser ovanstående utan tror att jag antingen bara får prylar av diverse aktörer av pur godhet (!) eller att jag i princip bara sätter mitt namn under vad aktören själv önskar ha omskrivet.

Så fungerar det inte.

Jag lägger ner timmar av arbete på varje artikel, inte bara för själva nedknackandet av bokstäverna, utan även på research och egna praktiska tester. Jag ringer tillverkare, importörer och återförsäljare samt lyssnar in ett flertal andra ägare av samma testobjekt. Jag skjuter mängder, jag skjuter i kronograf, jag skruvar isär och skruvar ihop. Jag fotograferar mängder, redigerar, klipper och bildbehandlar. En bra artikel som en etablerad tidskrift betalar mig ett antal tusenlappar för skriver sannerligen inte sig självt, det är ett förbluffande omfattande arbete runt detta, ett arbete som jag iofs har förmånen av att tycka är oslagbart roligt.

Hur är det då med objektiviteten?

Fredrik Axelsson, Tobias Rosén, Marcus Jonsson mfl representerar alla olika företag som har sponsrat mig med produkter och information av de varumärken som dessa herrar saluför. Jag har författat artiklar som har gynnat dem alla och jag anser att det som jag har skapat har ett värde som gott och väl motsvarar det värde som jag har erhållit i förmån av dem. Att de ställer upp för mig innebär dock inte att de köper ett gott betyg för sina produkter, det som de köper är, som sagt, enbart ett medialt utrymme som jag själv säljer in till en tredje part (facktidningen). 

Jag skriver alltså precis det som jag själv önskar och på det sätt som jag själv vill. När jag därefter får reprot tillbaka ifrån tidningen så är det mina samarbetspartners som får läsa detta först - innan det går till tryck. Då kan man hojta till och leverera synpunkter på om man anser att man har blivit orättvist bedömd eller om man vill klargöra något som jag har haft åsikter om i själva artikeln.

Kan de inte påverka alls då?

Jovisst, se bara på Marcus från Fondprodukter som ringde mig i förra veckan och önskade att jag prövade en av deras produkter. Varken han eller hans chef Robert är knappast tappade bakom en vagn, de vet mycket väl vad jag anser om deras produktsortiment och att de valde att erbjuda mig just en BSA R10 var självfallet ingen slump. Jag är personligen övertygad om att Fondprodukter som företag hade tjänat mer (i direkta ekonomiska termer) på att få en Hatsan 44/65 exponerad snarare än en udda och exklusiv BSA men de inser också direkt att om jag hade författat en artikel om just Hatsan 44/65 så skulle detta knappast leda till någon direkt föräljningsökning av modellen, snarare tvärtom. I denna mening så kan naturligtvis aktören påverka artikelns inriktning indirekt igenom att välja de objekt som ställs till mitt förfogande.

En del aktörer är däremot mer säkra på alla sina produkter och kan sträcka på sig igenom att erbjuda mig ett valfritt vapen ifrån hela sin lineup att matcha mot vilket annat vapen som helst på marknaden i samma prisklass utan att känna direkt oro - men tro mig, om jag bara hittar något att anmärka där så hugger jag direkt...

Nog om detta...

Nästa fråga är finansieringen av bloggen. Upplägget idag är enkelt; Bloggplatsen lägger ut annonser på min blogg mot att jag i gengäld får webutrymme helt gratis. Om jag inte vill ha reklam på min blogg så får jag betala för att slippa detta, till gagn för mina besökare. Då är naturligtvis frågan varifrån dessa pengar ska komma? Det finns tre tänkbara alternativ till finansieringen av bloggen:

1. Jag sätter upp en frivillig donor-knapp (som forumen) o hoppas att inkomsterna räcker

2. Jag lösenordskodar bloggen och säljer entré, man prenumererar på bloggen för x kr/dag

3. Jag låter det fungera som det fungerar just nu, ni får leva med reklamen men bloggen förblir gratis

För att reda klarhet i detta (Vox Populari) så ska jag per omgående lägga upp en poll om just detta.

Sortimentet av diaboler i kaliber 25 växer lavinartat...

HNs nya Screwdriver Special..

Sortimentet av udda diaboler i HNs sortiment växer lavinartat, förutom novaliteter som förkopprade spetsdiaboler och miljövänliga ekodiaboler så utveckar man ständigt nya djärva grepp. Vad sägs om ovanstående jaktammunition med inspirationen hämtad från Järnias skruvsortiment? Den ska verkligen bli intressant att pröva i verkligheten, dags att köpa lite gelatin nu kanske?

Brittiskt?

Alla BSA har samma nippel....utom R10 som har en längre. Varför?  

Exakt hur brittisk är R10? En del entusiaster frågar sig, inte sällan skadeglatt, exakt hur brittisk en specifikt brittisk bössa är och hur tänker man då? Jo, brittiska konstruktioner, vapen såväl som exempelvis fordon, har ofta typiskt brittiska särdrag, man har alltså tänkt rätt men det blir ändå fel i slutänden. Alternativt så är man bara udda, inte sällan på ett helt obegripligt och ologiskt sätt ungefär som den fyrkantiga ratten i bilen Austin Allegro...

Precis som att Rapid har matning av magasinet ifrån fel håll samt kronisk avsaknad av quick-fill så har ni tidigare läst om R10s konstiga tillkortakommanden av upp-o-nervänd manometer samt ett magasinräkneverk som man inte kan se ifrån skjutposition utan först när man vinklar vapnet ifrån sig. Lugn, bara lugn - R10 har fler konstigheter än så för sig..

När det till sist blev dags att fylla R10 så använde jag naturligtvis min befintliga fyllnippel från Ultran. Den har för övrigt tjänstgjort både till en Lonestar och en Scorpion tidigare så visst bode den passa även en R10, eller hur?

Knappast...

Trots att nippeln på alla tänkbara sätt är likadan så är den helt enkelt för kort! Det visar sig att modell R10 har en egen och helt unik längd på sin nippel!? Något förnärmad så fick jag alltså börja skruva lite för att få ihop R10s original fyllnippel med mitt eget fyllkit. När detta var klart så kunde jag utan problem fylla över men då blir jag en smula fundersam över det faktum att R10s långa nippel faktiskt egentligen är lite för lång...

R10s nippel bottnad i fyllhålet, med nästan en centimeters marginal..

Inte undra på att jag prövade med Ultrans nippel först, det visar sig att den bara är marginellt för kort medan R10s nippel är överdrivet generöst tilltagen i längd. Hur tänkte man här, om man överhuvudtaget tänkte...? En annan härlig tankevurpa är rembygeldubben. Visst är det en bra idé med rembygeldubb direkt från fabriken men den organiskt formgivna stocken på R10 gör placeringen av dem minst sagt knepig.

Vinkeln på rembygeln ger ofelbart skav i kolvens undersida..

Undersidan på kolven är konkavt välvd och rembygeldubben är där placerad i vinkeln uppåt. Kruxet med detta är att rembygeln skrapar i kolvens undersida när vapnet står upp, detta oavsett om den är tom eller bär rem. Här rekomenderas rembyglar av plast eller den simplare lösningen med lite eltejp runt en rembygel av metall. 

Om ett vapen utrustas med rembygeldubb direkt från fabrik så är det inte helt ovanligt att köparna även använder dessa som fäste för en bipod. När man designar en stock och väljer placering för rembygeldubben så är det alltså viktigt att man tar hänsyn till hur rembygeln ter sig med en bipod påhängd och det är då oftast Harris dimensioner som gäller eftersom detta fabrikat (o deras kloner/kopior) är vanligt förekommande.

Att montera en bipod på R10 går utmärkt, även om den sitter tight framåt...

Den främre rembygeldubben på R10 sitter bra till så tillvida att man får plats med plattan till en Harris bipod utan att den tar i snabeln på den främre delen av förstockens undersida.  Problemet med bipodanvändningen hos R10 framkommer istället så fort man behöver fylla vapnet, då gör man nämligen följande mindre roande upptäckt:

Under ringen ser man (ser inte) manometern..

Problemet ligger i att plattan till bipoden täcker luftpåfyllningen! Man kan alltså inte fylla vapnet med luft om bipoden är monterad. Ska sanningen fram så kan man knappt ens läsa av manometern heller. För svenskt vidkommande med 10J så är detta naturligtvis inget större problem eftersom luftvolymen lär räcka till mängder med skott men de som skjuter en R10 på full effekt är säkert rätt störda av detta då det tarvar en demontering av bipoden efter kanske bara 30-40 skott. På hög effekt så ökar ju även sannolikheten att man vill skjuta på länge avstånd och för skytte på långa avstånd så är ju en bipod inte ett helt ovanligt hjälpmedel. Desto mera anmärkningsvärt mao.

Man kan med andra ord lugnt fastslå att R10 förvaltar brittisk industriproduktion på bästa tänkbara sätt. Som ägare så kommer man att bli lika delar förvirrad, road som irriterad över R10s lite udda egenheter..    

Benjamin Domes

De är faktiskt av bly och inte guld...

Jag har länge funderat på att testa Benjamins diaboler i kaliber 25 men det har aldrig blivit av eftersom dessa har varit rent oförskämt dyra och dessutom försedda med Benjamins etikett. Prislappen har visat 129 kr för 200 stycken vilket lägger dem i den absolut högsta prisklassen med 65 öre/st. Som jämförlse så betingar dyra Exterminator 145 kr för 275 st, alltså 53 öre styck. I jämförelse med dessa så är JSB King rena kapet då den kostar 105 kr för 350 st - mao bara 30 öre st.

Slår man ut kostnaden på 5000 diaboler, ett års förbrukning (125 st/veckan under 40 veckor) så har vi summorna på 3250 kr för Benjamin, 2650 kr för Exterminator och slutligen 1500 kr för JSB King. Då får perspektiv på vad en sådan prisskillnad innebär i långa loppet.

Nog om detta, dyra som guld med andra ord. Varumärket Benjamin har också legat dessa diaboler i fatet, hade de hetat Crosman Premier och levererats i en fyrkantig pappkartong så hade säkert betydligt fler entusiaster varit villiga att öppna plånboken, åtminstonde för att införskaffa en provask för utvärdering.

Smart förpackning, pinpac kombinerat med skruvbar ask..

Nu levereras dessa diaboler i en rejäl skruvask som dessutom ligger i en butiksvänligt pinpacförpackning. Inuti så finns det inga skumplastskivor men däremot avsevärda mängder blydamm. Har man någon gång svurit över smutsen hos Crosman Premier så är detta ingenting mot vad man hittar hos den här sorten. Att ladda 45 skott för en av mina måltavlor gjorde att fingrarna såg ut ungfär som om man hade sotat oljepannan utan handskar - Yäck !!

Igenom att upptäcka äckelpeckelfaktorn hos veritabla kulturlager av smuts och en prislapp som bör undvikas av hjärtsvaga så har man i stort sett avhandlat nackdelarna hos Benjamin Domes, nu återstår i princip bara fördelar.

Viktigast av allt - dessa diaboler skjuter bra, riktigt bra dessutom och i synnerhet hos just min unika Elite. Visst blir det ett enstaka slängskott men om man tvättar diabolerna, smörjer dem korrekt och väger upp viktstyrda batcher så hade nog åtminstonde jag kunnat tangera all time high i resultat med dessa diaboler. De är mycket homogena, bättre än Kings på detta men sämre än Exterminators, detta gynnar naturligtvis den praktiska precisionen och minskar behovat av manuell selektering, alltså att man manuellt väger fram så lika diaboler som möjligt.

Att tvätta dessa diaboler får man nog snarare se som en nödvändighet än en lyx och eftersom man ändå måste ta sig för detta manuella arbete så är kanske inte smörjning och vägning någon större olägenhet?

  Ett riktigt bra resultat givet förutsättningarna, uppmätta 50 meter...

Diabolerna är lättladdade, åter igen, bortsett smutsen, samt skjuter både tyst och förutsägbart. Jag har inte mätt BC för dem men det finns inget som får mig o tro att dessa skulle vara sämre än exempelvis Kings på detta sätt. Liksom Premiers så känns de hårda i konsistensen och har troligtvis en riktigt bra (för bra) penetration. De slår helt enkelt hårt, trots att de inte har tyngden bakom sig på samma sätt som Exterminators.

Efter att ha skjutit så var det dags att besöka vågen, för en kontrollvägning. Angiven vikt för dessa diaboler är 27.50 grains och genomsnittet av tio st slumpmässigt samvägda exemplar blev 27.84 gn. Tio stycken andra exemplar vägde enskilt; 27.88, 28.08, 27,84, 27.94, 27.42, 27.74, 27.50, 27.48, 27.54, 27.42 gn. Man kan alltså säga att dessa diaboler tenderar till att väga något över angiven vikt, vilket inte alls behöver vara en nackdel. Viktigare är att dessa diaboler är mycket homogena och det betyder bättre praktisk precision downrange.

En lång harang med varningstexter, american style...

Så, hur ska man då runda av det hela? Benjamin Domes ÄR bra diaboler som verkligen förtjänar en chans. Råkar de vara den optimala ammunitionen i just ditt unika vapenexemplar så kan dessa diaboler vara värda att införskaffa för användning under speciella omständigheter då praktisk precision är viktigare än någonsin, exempelvis jakt eller tävling. Då kan de möjligtvis vara värda sitt pris.

Annars är det tyvärr så att prislappen ställer dem i skamvrån, detta är bra men mycket dyra diaboler. I mitt vapen så gör JSB King samma jobb betydligt billigare, noga räknat halva priset och dessutom inte med ett omedelbart och oundgängligt krav på grundlig tvätt. För en gångs skull så är kanske inte varningstexterna på burkens baksida att underskatta.

Elitism...?

Åter igen så har jag blivit kritiserad för "elitism" och nu i samband med inläggen runt BSA R10. Bloggen anklagas denna gång för att ha ett alldeles för stort fokus på "dyra PCP". Förra gången så klagade man tvärtom på att det var alldeles för många "gamla fjädervapen" när jag skrev om Diana, Haenel och Weihrauch.

Uppenbarligen så är det inte enkelt att tillfredsställa allas önskemål.

Nåväl. Faktum är att PCP är dominerande på bloggen och visst är PCP av bättre kvalité dyra? Jovisst, men anledningen till bloggens intresse för dessa vapen är att de faktiskt bär ett stort allmänintresse. Entusiaster i gemen är alltså intresserade av just PCP, även om tonvikten av försäljningsvolymerna i Sverige fortfarande ligger hos billigare fjädervapen. 

Hur är det då med prisbilden, PCP är väl svindyra och alla har väl inte råd med dessa?

Jag är intresserad av dyrare produkter, oavsett om det är vapen eller optik, av den enkla anledningen att de dessa som regel (men inte alltid) är bättre. Liksom i princip alla andra produkter i världen så är vanligtvis dyrare saker bättre, roligare och mer vanebildande. Hur kul är det egentligen att köra Volvo jämfört med en Ferrari? Sedan så är PCP ändå en relativt billig hobby jämfört med nästan alla andra olika hobbys, inte minst för mig själv som pysslade med motorcyklar tidigare. För 10.000 kr så kan man skaffa en otroligt bra utrustning vilket knappast är fallet för många andra fritidssysselsättningar, sedan är dessutom den löpande kostnaden (luft o ammo) billigare. 

För 15.000 kr så kan man i princip köpa den bästa utrustningen som pengar kan uppbringa inom Sporting Airguns. Testa att köpa utrustning av motsvarande kvalité o prestanda för fallskärmshoppning, ridsport, fordonshobby, skidåkning eller nästan vad som helst.

Bra produkter är dessutom etusiasmerande, hur kul är det egentligen att börja med en hobby när man använder usla eller i bästa fall halvdana prylar? Sätt en Hatsan fjäderbössa i handen på en nybörjare och låt honom sedan pröva en Revolution, vilken tror ni han kommer att gilla mest och skjuta bäst med? Förutom detta så tror jag man biter sig själv i rumpan om man börjar köpa billiga prylar och sedan inser att man måste köpa om för att hamna på den nivå där man egentligen vill vara. Det finns inget dyrare än att köpa fel och sedan behöva köpa om och i synnerhet så när man den första gången har köpt billiga prylar som har noll i andrahandsvärde.

Då är det billigast i längden att köpa bra saker direkt från början men detta är naturligtvis inte enkelt när man själv inte vet vad man egentligen väljer emellan. Här tror jag, i all anspråkslöshet, att Airpang kan vara en vägvisare för att hjälpa rätt person att hitta rätt vapen till rätt pris för rätt behov.

Glädje eller sorg...?

  Nu har det flesta tillverkare med fjädermagasin numrering, utom FX Airguns...

Något som har förföljt BSA under lång tid är trassel med sitt egenkonstruerade magasinsystem. Igenom uppgraderingen till Mk II status för R10 så har även magasinsystemet förbättrats och nu har jag bekantat mig lite med slutprodukten.

Liksom Rapid, Royale med flera så har R10 ett självindexerande fjäderdrivet magasin. Man snurrar en integrerad blåt trumma och stoppar succesivt in en diabol i taget tills trumman är fylld med 10 st diaboler. När detta sker så låser automatiskt trumman så att den inte kan drivas tillbaka till utgångsläget av fjäderkraften.

Själva magasinet känns rejält med magasinhöje i metall och en solid övergripande känsla av god kvalité, inget som glappar, kärvar eller upplevs som konstigt. Hittils så har magasinet fungerat helt utan anmärkning rent praktiskt. Det är lättare att ladda intutivt jämfört med FXs magasin av typen vända, ladda en, vända ladda resten och man behöver inte rotera själva höljet som på FX/Theoben. Det jag kan sakna är möjligheten att se från skjutpositionen hur många skott som kvarstå. Där har man en fördel med ett transparant hölje. Visserligen så har BSA en gradering men den kräver att man studerar magasinet ifrån sidan för att den ska framträda som läsbar.

  Magasinspringan med hål för ett styrstift, notera hur smart det är med en hel kilbas - ett "tak" över springan..

För att magasinet ska hamna rätt i vapnet så styrs det både i höjd och sidled. Isättningen i djupled (sidan) och höjden styrs av ett centrerat stift, precis som gamla FX 2000/Cyclone-serien. Det som är udda är att man även har en separat styrning för tilten upp och ner, detta sköts av ett styrstift som sticker ut på sidan igenom höger sida av lådan, mitt i magasinspringan. Magasinet passar bara på ett enda sätt och kan svårligen felplaceras, att sätta in magasinet korrekt är alltså enkelt och intutivt.

Spärren (styrstiftet) för att centrera magasinet i djup och höjdled..

Något som man däremot lätt glömmer/missar är att klicka tillbaka själva magasinspärren, denna borde varit fjäderbelastad av den anledningen. Magasinet har en såpass tight passform att de fastnar korrekt i springan av sig själv, precis som FX/Theoben. Detta gör att man inte direkt tänker på att föra tillbaka spärren. Gör man inte detta så går det ändå utmärkt att sluta mekanismen men då misshandlar man diabol nummer 1 gravt så den lär inte träffa där man önskar! Det är bara om spärren är korrekt låst som magasinet centrerar 100% exakt och då går det att repetera in den första diabolen på ett normalt skonsamt sätt. 

Förmodligen så är det en ren vanesak men ovan som jag är så råkade jag ut för detta flera gånger. Är man lite försiktig (långsam) när man repeterar så kan man känna att det tar emot lite och då antingen hjälpa magasinet på traven så att det hamnar rätt igenom att rulla lite med fingertoppen på den blå rotorn eller helt enkelt trycka in spärren på ett sådant sätt som man borde ha gjort redan från början. Gör man detta så undviker man att mangla den första diabolen till oigenkännlighet. Man får en förbluffande stor hävstångsstyrka med ett sådant repeterhandtag mot en liten tunn diabol i mjukt bly...

En mycket bekväm tumhylla samt ett rejält repeterhandtag...

Liksom övriga brittiska vapen så har R10 ett oversize repeterhandtag som utan problem kan manövreras med boxhandskar. Tankarna går onekligen till dörrhandtaget till farfars Volvo PV från tidigt 60-tal. Handtaget sticker dock inte ut åt sidan och stjäl värdefull plats i vapenskåpet som Theobens groteska motsvarighet utan R10s repeterhandag är riktigt funktionell. Slaget är kort och distinkt med en mjuk och oljligt mekanisk känsla, lite av is på is utan kännbar krävande känsla av byrålåda. Handtaget är inte heller slappt och livlöst utan känns mekaniskt förtroendeingivande och rent av riktigt gediget.

Min subjektiva uppfattning är att om man ändå känner att man måste ha ett fyrvägs repeterhandtag (upp, bak, fram & ned) istället för en modern tvåstegs (bak & fram) sidelever (typ HW100 mfl) så är detta ändå en acceptabel lösning. Bättre än Theobens och gamla SuperTens ålderdigna konstruktioner som på 2010-talet passar bäst på rena lågprisvapen som Typhoon-serien. Rear bolt är en bättre lösning än side bolt men kräver i gengäld mer av tillverkaren när det gäller passning och känsla, detta klarar dock BSA bra med R10, fast nog borde ett modernt flaggskeppsvapen av idag ha en sidelever istället?

Den första bekantskapen

  FX Airguns Royale .22 w/Leupold EFR 3-9/33 - BSA R10 Mk II .177 w/Bushnell Elite 6500 2.5-16/44 Ao

Då har den äntligen anlänt till sist, en snabb leverans direkt från Marcus Jonsson på Fondprodukter. Valet blev en bössa med kaliber 177 och på legalt licensfria 10J. Varför då detta? Jo, jag tror att R10 faktiskt fungerar bäst så. Tittar vi på R10 som fullpower så har den mycket blygsam prestanda - blott 31 fpe!

Den här modellen har regulator och liksom de flesta regulatorvapen så får den svårt att hantera stora effekuttag. Jämför vi med exempelvis Royale så ligger dessa på 33-36 fpe med kaliber 22. Vapnen från Theoben och Daystate ännu högre. Tyvärr så finns bara R10 med kaliber 22 som grövst och i dagsläget så anses inte längre effekter runt 28-38 fpe som speciellt höga, ska någon lägga en licens så brukar man idag snegla på kaliber 25 och effekter på 40-50 fpe. Vi har med andra ord drabbats av en inflation i effekten.

Har vi alltså en tänkbar köpare med tillgång till licens så måste R10 dels kämpa mot en hel hög kompetenta konkurrenter med kaliber 22 och dessutom mot ett antal dundervapen i kaliber 25 där man överhuvudtaget inte kan möta upp. Ett annat handikapp för R10 är att den, liksom de flesta BSA, levereras med väldigt små tuber, här blott 200 cc. En femtedels liter kan låta mycket men knappast för den som är van vid flasktubsvapen. Ska man acceptera utseendet av ett flasktubsvapen så brukar de flesta köpare kunna göra detta om de i gengäld får en rejäl volym, vilket man alltså inte erhåller här.

Allt symmetriskt och utfört med perfektion, passning och finish är utomordentligt bra - Minelli !  

BSA uppger själva 45 skott vid 31 fpe från dessa 200 cc laddade till 232 Bar och antalet skott är väl kanske inte orimligt men det imponerar inte i skenet av att en Royale på 33 fpe ger 60 skott från 400 cc UTAN regulator, alltså från 220 Bars tryck. Satt från lika starttyck så borde en 200 cc Royale kunna ge 35 skott så BSAs regulator tillför runt 10 angivna skott från lika volym och lika tryck trots ett mildare effekuttag på minst 3 fpe.

Man kan alltså på goda grunder konstatera att R10 i första hand är konstruerad för Europa, för den inhemska marknaden och övriga länder på vår kontinent med diverse effektbegränsningar. En fullpower R10 har helt enkelt inte mycket att hämta i prestandahänseende mot övriga konkurrenter i samma kaliber och definitivt inte mot de grövre modellerna med kaliber 25. Ett naturligt effektval rent konstruktivt sett vore alltså 12 fpe, precis som i England.

Problemet med 16J är dock att dessa vapen kräver precis lika mycket pappersjobb och de får även samma juridiska begränsningar som vapen med 70J och detta anser de flesta att 16J inte är värt. Återstår gör då 10J.

I Sverige så är 10J på många sätt kung. Detta är vår nationella effektbegränsning och de som skjuter legala 10J har många friheter som står långt ifrån fulleffektvapnen. De är fria från licenser, fria från vapenskåp (vilket dock är bra att ha ändå), de är enklare att förvara, köpa och sälja. Kort och gott så finns det många fördelar med 10J och dessa blir än mera tydliga om det aktuella vapnet dessutom fungerar harmoniskt i just den effekten.

Ska man ha 10J så är i mina ögon kaliber 177 det naturliga valet. Här har vi en projektilvikt som är väl lämpad för effekuttaget och denna kaliber har stora styrkor i enorm tillgänglighet och lägsta tänkbara ammunitionspris jämfört  med de grövre kalibrarna. Med måttlig effekt så räcker även en förhållandevis liten tub om 200 cc riktigt långt. Låg effekt eliminerar också behovet av långa pipor och dito långa shrouds, vilket ger ett behagligt kort och lätthanterligt vapen.

  Minellis logga på pistolgreppet, notera pistolgreppsrosetten av rosenträ..

Så långt kalibern och effektvalet med vad att säga om prisbilden?

En R10 kan man idag köpa för 9395 kr vilket faktiskt gör den dyrare än en FX Airguns Elite på 9250 kr, alla priser från Hurricane, Vittsjö. Är inte detta bara helt enkelt oförskämt? För trots allt, en R10 är ju ingen unik konstruktion som gamla SuperTen utan bara en mid-price Scorpion "i frack". I det skenet, matchad mot förmodligen världens mest avancerade performancevapen, så är R10 inget annat än snordyr.

Eller - är den verkligen det?

Vänder vi på saken så är kanske Elite för sina 9250 kr snarare oförskämt billig, den konkurrerar ju inte mot R10 utan mot vapen som Rapid Mk II (16.495 kr) eller Air Rangler (18.995 kr), där är den fullt tekniskt jämförbar för nära nog halva priset! Om vi däremot vänder ytterligare lite på resonemanget så kan vi konstatera att en Scorpion, som är grundplattformen för R10, betingar 7158 kr som singleskott. För ytterligare 2092 kr så får köparen en valnötsstock istället för bokstock, man får ett självindexerande 10-skottsmagasin, en regulator, en shroud samt en aluminiumtub från anrika Luxfer. Det betraktar jag själv som bra värde för ytterligare blott 2000 kr och då är plötsligt R10 väldigt prisvärd, eller hur?

BSA har marknadens absolut vackraste logotype och fabriksmonterade rembygeldubbar är ett stort plus..

Så, efter en halv dags första bekantskap så finns det en del första spontana intryck noterade i anteckningsblocket. Detta är ett mycket litet och smidigt vapen, trots att längden är densamma som Royale så gör den betydligt mindre tuben och därtill smalare totalbredden att R10 känns väldigt liten. Frågan är hur sprattig den hade upplevts om den hade haft full effekt med kaliber 22? Troligtvis så hade den då längre pipan bromsat den lite. Tack vare den låga effekten så kan man naturligtvis skjuta mycket innan man måste fylla luft. I ett sådant vapen, då det kanske går dagar mellan fyllningarna, så är naturligtvis en manometer välkommen men varför i hela världen så har man monterat den upp och ner?? Så typiskt brittiskt, att få till en enkel sak som en manometer förefaller vara ett kroniskt gissel för luftvapenvärlden. Lyckas man placera den vettigt, som på R10 till skillnad från Rapids, så sätter man den åt fel håll - helt onödigt. 

Normalt sett så brukar man rikta pipan uppåt när man vänder ett vapen. Vänder man pipan uppåt och vrider vapnet 180 grader för att studera manometern så är den - upp o ner. Vill man läsa manometern rättvänt så får man rikta pipan mot fötterna igenom att vända vapnet i sin helhet upp o ner...

En annan spontan refektion är att stocken är utomordentligt väl utförd, finish, passning och övergripande kvalité är helt enkelt enastående. Jag kan dock direkt avslöja att jag inte är så road av den praktiska aspekten av R10s böjande organiska formgivning men detta lämnar jag nu därhän, för stunden. Nätskärningen är perfekt symmetrisk, rembyglarna klanderfritt monterade, den justerbara bakkappan perfekt inpassad osv. Trots att man går över den med lupp och sin mest kritiska blick så står den sig riktigt bra. Minelli kan sin sak och BSA har gott omdöme som valde dem till underleverantör. 

Det som är BSA lämnar emellertid mer övrigt att önska. Den mattsvarta finishen på metalldelarna ser garagesprejad ut med matt rallysvart färg från Biltema. Metallen är inte heller polerad innan den ytbehandlas så man kan se förändringar i metallen under ytlagret. Här är R10 av samma nivå som min Ultra och inte på långa vägar att jämföra med den finputsade och högglanspolerade finishen som man ser på lådorna hos Royale eller Rapid.

Mer om detta framöver....nu är det dags att skjuta lite...