Diana 45!

  En helt ny Diana 45 DeLuxe från 1985

För någon vecka sedan så fick jag ett önskemål om ett inlägg gällande den klassiska, men relativt okända, Diana modell 45. Så, för att i alla fall glädja en läsare, så kommer just ett sådant inlägg idag.

Som de flesta vet så har Diana en lång historia av att återanvända modellbeteckningar och just "45" är naturligtvis inte heller något undantag ifrån detta. Den allra första fyrtiofemman var en underspännare med laddtappsladdning som kom redan 1927. Den hängde med fram till kriget, alltså 1940, då den civila produktionen av luftvapen i Tyskland upphörde.

Den modell 45 som dagens inlägg kommer att handla om är istället den ikoniska magnumbössan som var en av mina egna drömvapen på den tiden så jag själv började skjuta luftgevär under tidigt 1980-tal. Det är också denna modell 45 som de flesta av dagens entusiaster tänker på när modell 45 kommer på tal.

Under 1970-talet så tog försäljningen av "riktiga" (ej BB-guns etc) fart i USA under benämningen "Adult Airguns", påkostade fjädervapen i första hand avsedda för vuxna entusiaster som uttalat föredrog just luftvapen. Marknadens aktörer insåg fort att utgångshastighet sålde och storsäljarna under mitten av 70-talet var just vassa tyska gevär såsom BSF 55 och den legendariska Feinwerkbau Sport. I brist på mindre (nåja, medelstora) fjädervapen med hög effekt så blev en bieffekt även en god försäljning av den stora och klunsiga modell 35 ifrån Weihrauch. Den här marknadsutvecklingen gick så Diana helt förbi eftersom deras modell 27 och 50 helt enkelt inte var potenta nog för att tilltala köparna.

Strax efter 1976 så drog utvecklingen igång och lagom till säsongen 1978 så hade man helt nya modell 45 redo. Detta vapen kom sedan att hänga med ända till 1988 då dess plats både på marknaden och i Dianas lineup hade blivit övertagna av modernare och bättre vapen.  Nästa modell 45 fick då tillägget T01 och var i grund och botten en modell 34 i en mer normal stock, varvid den ganska anonymt hängde med i produktionen ända fram till 2004.

I slutet av 80-talet så såg utbudet ut på ett helt annat sätt, Weihrauch förvärvade BSF som gick i konkurs och HW formligen sprutade ur sig välbyggda, lättskjutna och potenta vapen som erövrade alla de viktigaste marknaderna, inklusive USA och England. Modeller som 80, 77 och 85 mfl var på alla sätt bättre än Dianas motsvarigheter. Med anledning av detta så utgick 45 och ersattes av 34 i kategorin medlestora potenta brytvapen och som nya kungar på Dianas tron kom sidospännarna baserade på modell 48. Efter detta drag så kunde ingen längre snacka bort Diana i toppen av effektligan på fjäderfronten.

Sanningen är ju den att 48 var (och ÄR) riktiga rökare och i synnerhet så med kaliber 22. Här fick Diana fram en konstruktion som kombinerade (o överträffade) Weihrauchs HW80 (utom i fråga om avtryckarsystemet) med modell 77, då både denna och 48 hade fasta pipor med öppen cylinderladdning. Prestandamässig sett så bleknade 45 jämfört med den nya och mäktiga 48. Där pipspännaren fick kämpa för att klara 200 mps med samma diabol i kaliber 22 som modell 48 avfyrade med över 250 mps så var klockan slagen för fyrtiofemman. Den var helt enkelt inte längre ett magnumvapen och därtill så var den dyr och komplicerad att framställa jämfört med efterträdaren 34 som var rationellare konstruerad och därtill mer lättskjuten.

Ett decennium fick den alltså, modell 45. Den höll Diana över vattenytan under en period av aggresiv utveckling ifrån konkurrenterna och en totalt förändrad marknad, som under den epoken till stor del formades till vad den är ännu idag. Modell 45 gav helt enkelt Diana tid att utveckla 34- och 48-serien, vilka sedan har burit Diana ända in till 2000-talet.

Vad var då modell 45 för vapen?

  Udda formgivning, notera den tvärgående bulten som håller mekaniken i stocken samt varbygelns form

En pipspännare, som sagt. En oversize 27 om man ska vara lite elak. Kanske inte del för del räknat men väl så i dess strukturella dimensioner. Man körde på vad man hade och drog upp allt ett halvt nummer så att säga. Det var inte en modell som konstruerades ifrån scratch (som modell 48 eller 34) utan bara en utveckling av befintlig teknologi. Nackdelen med den här typen av modeller är dock att de inte alltid blir så harmoniska, de tenderar ofta till att bli en smula råa och därtill svårskjutna samtidigt som effekten bara blir halvvägs mot vad marknaden då önskar.

På många sätt blev Diana 45 också en övergångsmodell mellan två generationer av generell luftvapenkonstruktion. Den har en del drag som tillhör 50/60-talet såsom läderpackning och påkostade öppna riktmedel samtidigt som den hade automatsäkring och en ordentlig kilbas precis som övriga 80-talsvapen.

När den då lanserades så mottogs den varmt på marknaden, segementet för magnumvapen var ju inte direkt överfullt och varje tillskott uppkattades ärligt av köparna. Man kunde då konstatera att den i verkligheten klarade lite över 800 fps vilket ställde den mellan FWB Sport och HW35 men en del under BSF med sina 850 fps. Inga uppseendeväckande siffor men ändå respektabla. Något som man också noterade var att 45, liksom en del andra vapen, gav onormalt mycket effekt med kaliber 22 - till skillnad ifrån exempelvis FWB Sport. En Diana 45 kunde klara över 700 fps med kaliber 22 och inte alltför tunga diaboler. Detta var utan tvekan i paritet med BSF och klart vassare än Sport och HW35, även om den sistnämnda också hade samma fenomen av god 22-effekt.

Priset för den relativt höga effekten hos 45 var dock en diskutabel skjutbarhet, direkt ifrån kartongen. Här låg man i lä jämfört med Sport men var jämförbar mot BSF, vilken dock kompenserade detta (i dåtidens kunders ögon) med högre effekt. HW35 låg dock i en helt annan värld tack vare det överlägset bästa avtryckarsystemet och sin höga vikt. Om man däremot tog ner effekten lite, säg ifrån 14-15 fpe ner till 12 fpe - vilket var fallet i England, ja då fick man ett betydligt skönare vapen som ändå gjorde fulla 12 fpe med kaliber 22. Det kom sedan att visa sig att kaliber 22 blev populär för modellen (utom i USA) och att tiden i strålkastarskenet blev kort - redan 1980 så kom ju Weihrauchs HW80 och den stängde effektivt dörren i ansiktet på konkurrenterna. Det kom då att ta sju hundhår innan Diana kom ikapp (och förbi) med sina då nya sidospännare. Resten av 45:ans livstid, från 1980 och fram till slutet blev helt enkelt att fylla rollen som överlevare och fanbärare för Diana så gott det gick tills ersättarna var redo. Ett tydligt tecken på detta var att man succesivt sänkte priset på modellen år för år i takt med att den framstod som än mer åldersdigen och underlägsen de allt vassare konkurrenterna.

Hur är den nu då?

Ett intressant samlarobjekt, i första hand. Den historiska kontexten runt modellen gör den spännande men som vapen räknat så har den tyvärr inte direkt åldrats med värdighet. Den är udda i utseendet och medioker i prestandan. Den saknar den ikoniska auran som omger BSF och Feinwerkbau och den är med facit i hand en typisk mellanmodell, en transfer eller transportsträcka mellan två helt olika tidevarv med dito krav. För oss som var med när det begav sig så kan den naturligtvis vara en barndomsdröm men den saknar den tidlösa attraktionen hos exempelvis Sport, vilken ständigt driver fram nya fans även hos de yngre fantasterna. Den var en hastig nödlösning som dessutom blev omodern för snabbt men på många sätt så kan man säga att den räddade Diana i en svår och föränderlig tid.

Vem vet, framtiden kanske kommer att visa att Dianas P1000 fyller precis samma roll. En halvdan produkt som berättar att Diana trots allt vill och kan men som i sig självt inte förmår att driva fram varken begär eller försäljning utan som också den i framtiden kommer att hamna i samlarnas "kylbox".

 

PeterÅ

16 november 2014 15:10

Säkert ett bra luftgevär,men jag föredrar ett smidigt,lättskjutet och vackert vapen som Diana27 från 60-talet.Dessa gevär är en fröjd att skjuta med trots avsaknad av kikarspår.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  En ammunitionstest!   Klassiska Baracuda med tre olika vikter och betydligt bättre burk.     När jag köpte min gamla BSA Ultra på sommaren 2006 så betalade jag £249 vilket kompletterades med £89 för kikarsiktet och ytterligare 2 x £4...

  Brno nummer 5 Ett vackert vapen, bara stål och trä dessutom.   Även denna gång så kommer temat att vara rimfire/”salongsgevär”/småviltstudsare/kantantänt/22LR eller vad man nu egentligen vill kalla den här vapengruppen. Jag har...

  På dryga distanser...   Att skjuta över 40 meter med 177/8J är en utmaning utomhus. Idag blev det en sväng till huset och eftersom det var någorlunda vindstilla så tog jag min lilla Crosman 1701 Bullpup - i allt väsentligt drivlinan av e...

Skön söndag!   Idag blev det en sväng runt de nya domänerna. Även den här helgen så kunde jag inte motstå frestelsen att åter igen ta med min gamla BSA ut till huset för lite skytte över 40 meter. Man kan alltså säga att förra helgen g...

    Plastic fantastic!     Syntetstockar har blivit allt mer populära! Syntetstockar är numera nästan mer talrika än stockar av trä eller laminat och i takt med behoven av bättre lönsamhet, liksom rådande designtrender för skjutvapen, ...