John Doe?

Idag så fick jag ett mail ifrån en god vän som refererade till mej som John Doe? Något kunfunderad över detta så fick jag naturligtvis förhöra mig om varför. Jo, det visade sig att Leif på Airgun har bytt namn på mig på det forumet? Alla mina inlägg som tidigare stod författade av "Johnny" är numera författade av "John Doe" istället...

Likaledes så är John Does räkneverk spärrat till 1 post istället för typ 23.000 posts-någonting som jag hade när jag lämnade det forumet.

Så, undrar ni vem John Doe på Airgun är så är det tydligen jag....hehe

Förväntningar på prestandan!

Original instruktionsbok till Webley & Scott Tracker

Effekten hos Webley Tracker har alltid varit ett kärt samtalsämne bland modellens entusiaster, inte sällan hör man uppgifter om både 180 och 190 mps men frågan är hur det egentligen förhåller sig med den saken. Jag har testat tre stycken Tracker, varav en oöppnat fabriksvapen, igenom åren och här kommer jag att sammanfatta min syn på saken.

Som vi ha sett av tidigare delar i den här serien så kommer Trackern ifrån den tävlingsinspirerade modellen Osprey som hade mycket måttliga prestanda. Man kan därför med fog misstänka att ett vapen baserat på en sådan grundkonstruktion inte direkt kommer att ge några högre nivåer, räknat i ren anslagsenergi.

I Sverige så såldes dock Trackern under en period då kronografer var okända eller i alla fall ytterst sällsynta. Importören, Arnheims, visste att Trackern klarade att ligga under de brittiska kraven på maximalt 12 fpe, alltså 16 joule, så vapnet annonserades såsom ett vapen på just 16 joule. Principen var alltså ungefär som överföringshastigheten hos dagens trådlösa bredband; "-Upp till"...

  En exemplarisk publikation..

Räknade man sedan tillbaka så gav 12 fpe, med en diabol av för kalibern normal vikt (14.30 gn), en utgångshastighet av 187 mps, vilket man lite vagt uppgav till 180, 185 eller 190 mps i den samtida reklamen. Då inga entusiaster, förrens i modernare tid (läs; 2000-talet och framåt) hade allmän tillgång på kronografer så etablerades en form av "sanning" som sade att en Tracker gav någonstans mellan 180-190 mps.

Webley & Scott hade naturligtvis tillgång till kronografer och uppgav högst modesta "550 fps", vilket också uttryckligen står skrivet i instruktionsboken till modellen. Detta motsvarar metriskt räknat 168 mps och om man då använder diaboler på 14.30 gn så ligger energin plötsligt på 9.61 fpe eller 13 joule. Till saken hör naturligtvis att Webley aldrig mätte med så tunga diaboler som 14.30 gn, troligtvis så mätte man med så lätta diaboler som man hittade, något som är legio bland de flesta luftvapentillverkare och i synnerhet så förr i tiden då ägarna hade små möjligheter att själva kontrollera saken. Räknar vi angivna 550 fps med en lätt diabol, säg 13-någonting grains så hamnar vi istället på en energinivå av 9 fpe eller 12.30 joule. Den ägare som då skjuter med 14.30 gn får därför en hastighet runt 160-165 mps. Det är nog på den här nivån som jag tror att man hittar Trackerns verkliga prestanda.

!! Glad midsommar på er alla förresten !!

En klassisk Tracker med 2010-talets teknik...

  Modern teknik från 2010-talet i ett tidlöst vapen...

I bilvärden så förekommer det ibland Pro Tourers, alltså klassiska (oftast amerikanska) bilar som utrustas med modern teknik under sitt klassiska skal. Här sätter man in moderna motorer, modern elektronik och slutligen även moderna, stora, fälgar i tidlösa bilar från 50/60-talet.

Jag har lekt lite med tanken och vad skulle resultatet bli om man tillämpade samma tankegångar på ett klassiskt fjäderluftgevär?

  Stocken var den första delen som blev färdig, honungsgul med sidenmatt yta..

Sagt och gjort, weapon of choice blev en Webley Tracker. Detta på grund av att modellen ÄR en tidlös vacker klassiker lika mycket som den allmänt anses vara en riktig surhink att skjuta med. Måttlig anslagsenergi och begränsad praktisk precision brukar vara ungefär vad man i bästa fall får ut ifrån en Tracker. En annan fördel med just den här modellen är att den är gravt övervärderad på marknaden och det gör att man lätt kan få "pengarna tillbaka" eller i alla fall en relativt måttlig förlust jämfört med om man plöjer ner mängder med pengar i exempelvis en samtida Gamo 361 etc.

  En vacker och livfull stock som nu saknar minsta lilla rispa, notera nya vita skivor till bakkappa/pistolgrepp..

Sagt och gjort, en Tracker har nu rivits i sina minsta beståndsdelar, nya komponenter har köpts in som NOS/NIB samtidigt som en duktig entusiast har fått reblånera vapnet. Valnötsstocken renoveras också och som kronan på verket så utrustas vapnet med en helt ny drivkälla som är optimerad av en duktig och namnkunnig luftvapensmed med komponenter som man inte kan köpa direkt från hyllan precis..

Alla delar är nu samlade, nu återstår den roligaste delen - att återmontera, injustera och inte minst provskjuta vapnet i sitt kompletta och färdiga tillstånd. Det kommer alltså att bli en mycket trevlig midsommarhelg.

En gammal tungviktsmatch...

En gång för ett par år sedan så skrev jag en duelltest till Vapentidningen som handlade om Theoben Rapid mot FX Airguns Royale. Av någon outgrundlig anledning så blev detta den enda artikel som refuserades utav samtliga som jag hittils har författat åt den tidskriften. Då tiden har gått och då inget intresse för artikeln har uppenbarats så lägger jag istället ut den här online, för allas nöje och trevnad.

Stilbildare

  Rapid är ett betydligt större vapen, fysiskt sett, tack vare den 10 cm längre pipan. Royale är försedd med en shroud och en motsvarande anordning på Rapid hade direkt ökat totallängden med ca 20 cm.

När en banbrytande konstruktion har kommit ut på marknaden och etablerat sig som en norm för samtiden så finns det två sätt för konkurrenterna att förhålla sig till denna. Antingen så väljer man att kopiera konceptet eller så väljer man att utveckla konstuktionsprincipen ytterligare. Till säsongen 1991 så presenterade det brittiska luftvapenföretaget Theoben Engineering, numera Theoben Ltd, ett epokgörande luftvapen, ett av de första storsäljande tryckluftsgevären (PCP) med automatindexerande magasinsystem och en rejält stor tryckluftsbehållare.

Upphovsmannen bakom detta nyskapande vapen var luftvapenentusiasten Ben Taylor, vars förnamn blev en del av firmanamnet för det företag han skapade tillsammans med den nu bortgångne Dave Theobald. Ursprungligen så var Theoben ett företag vars luftvapen på många sätt var ganska konventionella förutom att man hade ersatt den vanliga spiralslagfjädern i stål mot en kapslad luftfjäder av samma typ som man hittar under en modern kontorsstol. I slutet av 1980-talet så utvecklade och patenterade man dock ett unikt automatindexerande magasinsystem som man byggde ett luftfjädergevär runt. Modellen kallades Self Loading Rifle 1988 och förkortades SLR-88. Dessvärre så var vapnet väldigt dyrt att serietillverka och togs ur produktion efter bara ett par år. Kvar blev då ett genialiskt magasin som man blev tvungen att utveckla ännu ett vapen till och den här gången så valde man ett PCP, alltså ett tryckluftsgevär.

  Rapid har precis som Royale gott om plats för att ladda skott för skott utan att använda ett magasin.

För drygt två decennier sedan så var PCP ovanliga och de få konkurrenterna som existerade var Sportsmatch och Daystate, vilka båda tillverkade ganska dyra och påkostade enkelskottsgevär. Med ett magasinsgevär som främst var riktat till jaktbruk snarare än som tävlingsvapen för Field Target så fanns alltså en god marknad för en vettig konstruktion. När Theoben så slutligen lanserade sin Rapid Seven så var den helt banbrytande. Luftvapenjägaren förfogade plötsligt över ett vapen som i princip helt rekylfritt kunde leverera sju stycken skott i rak följd, med en så god teknisk egenprecision att man inte stod dåtida matchvapen långt efter. En enda kort repeterrörelse, precis som på ett krutvapen med cylindermekanism, tillät skytten att sekundsnabbt leverera skott efter skott med en fruktansvärd precision. Den 400 cc stora lufttuben innebar också att man kunde skjuta hundratals skott utan att behöva fylla på luft och där fanns all kapacitet man kunde behöva för en hel dag ute i fält.

Tack vare en offensiv marknadsföring, ett gott rykte för tidigare konstruktioner och en rimlig prissättning så vann Rapid snabbt marknadsandelar, trots ett lite udda utseende i samtidens ögon. Rent tekniskt så var vapnet emellertid robust, stryktåligt och slitstarkt. Det var ett solitt och pålitligt vapen som andades kvalité, något som den ganska nationalistiska brittiska luftvapenpressen aldrig var sena att framhålla. Självklart så fick konkurrenterna allt mer kalla fötter och snart började flera vapen byggda enligt samma mall komma ut på marknaden, den allvarligaste konkurrenten var BSAs magnifika SuperTen som 1996 toppade Rapiden igenom att ha tre skott mer i sitt magasin samt en regulator som gav möjlighet till ännu fler skott på en fyllning och en jämnare utgångshastighet.

  Känslan hos Rapid är mera brittisk än många andra luftvapen idag – på gott och ont.

Theoben satt emellertid inte sysslolösa utan ett par år senare kom deras svar på BSAs utmaning igenom en Mk II av Rapid. Nu fanns ett magasin med tolv skott samt en helt egen regulator. Därefter så hände faktiskt inte speciellt mycket utan åren rullade på. Rapiden blev ett begrepp för branschen och efter ett decennium så försvann SuperTen varpå Rapiden blev kvar ensam på tronen. Ville man ha ett vapen med stor luftkapacitet samt ett automatindexerande magasin så var Rapid herre på täppan och i synnerhet om man vägde in krav på kvalité och klass. Rapid hade blivit kult och en institution med en solid krets av fans som förbehållslöst hyllade modellen, trots att den hade en hel del tekniska tillkortakommanden.

Samtidigt, på andra sidan Nordsjön, så hade den svenska luftvapentillverkaren FX Airguns AB skapat sig en plats på marknaden med lätta, innovativa och högkvalitativa PCP som dock ratades i jämförelse med Rapiden hos en del entusiaster. Fredrik Axelsson, som är den drivande kraften bakom FX Airguns, bestämde sig då att skapa en ny ”Rapid” på det sätt som han själv tyckte att den egentligen borde vara utformad, en utmanare som skulle utgöra ett ordentligt hot mot Theobens position på exempelvis den viktiga USA-marknaden. Tillsammans med Ben Taylor, som nu hade sålt företaget Theoben vidare till andra ägare, så satte han sig ner för att forma en ny svensk Rapid, en arvtagare för 2000-talet. Skapelsen blev FX Airguns Royale och från lanseringen 2008 och framåt så har den starkt vunnit mark hos de mer kräsna och krävande luftvapenentusiasterna. Frågan är därför lika enkel som logisk – är en Royale bättre eller sämre än ikonen Rapid?

  Ypperligt hantverk och gedigen känsla är ett signum för Theoben Rapid

Om vi börjar med att studera stockarna så har både Theoben och FX Airguns valt valnöt till testobjekten men till Royale kan man även välja en syntetstock. Rapid Mk II finns bara med trästock, antingen en tumhålsstock, snarlik Royale, eller den stock som avbildas här i artikeln. Rapidens konventionella stock har två paneler med nätskärningar, på varje sida om pistolgreppet, där Royale har sin nätskärning även på förstocken. Båda stockarna är generöst tilltagna och passar i allmänhet de flesta skyttar. En par viktiga skillnader är att Rapidens stock har en mera välvd undersida på förstocken som kan göra att det blir svårt att få den att ligga stilla på exempelvis en ihoprulllad filt eller annat snarlikt improviserat skjutstöd samt att Royale, till skillnad från Rapid, har en i höjdled justerbar bakkappa. Tumhålsstocken hos Royale är utformad på ett sådant sätt att skytten kan välja om han vill greppa vapnet antingen med tummen igenom tumhålet eller med tummen upp mot lådsvansen.

Båda vapnen har enkla avtryckarsäkringar som sköts helt manuellt. Rapidens säkringsreglage sticker ner framför avtryckaren där Royale har en konventionell säkringsplacering på höger sida om lådan där den säkrar bakåt och osäkrar framåt, samma rörelsemönster som Rapid. En nackdel med Rapidens säkring är att man lätt får in fingret framför säkringsreglaget när man egentligen avser att placera fingret direkt på avtryckarbladet, de är alltså ganska tätt placerade trots att varbygelområdet erbjuder gott om plats. Hos både Rapid och Royale så kan säkringarna manövreras helt ljudlöst.

  Tyvärr använder Theoben en pressad nätskärning som ger ett lite billigt intryck på en annars högkvalitativ bössa.

När det handlar om repeteringen av dessa båda bössor så råder helt olika skolor. Theoben använder ett högst traditionellt repeterhandtag på höger sida om lådan som manövreras upp-bakåt-nedåt och tillbaka när vapnet repeteras. FX Airguns har valt den modernare sidospänningsmekanismen vars mekaniska utväxling gör den betydligt lättare och mjukare att repetera. Dessutom så repeteras mekanismen igenom en kort distinkt rörelse rakt bakåt, precis som ett skidskyttevapen.

Theoben har en underbart mjuk och distinkt mekanism som känns synnerligen gedigen och som dessutom förmedlar en välsmord känsla av ren toppkvalité. Rörelsen är dock yvigare och klart tyngre även om motståndet i sig självt är helt uniformt. Den bestående förnimmelsen som kvarstår är främst känslan av en outslitlig toppklass och perfekt passform. Just upplevelsen av mekanisk soliditet imponerar.

Royales kortslagiga sidospännare är en ren fröjd att hantera, det märkbara glapp i höjdled som man stundtals kan märka på den äldre Cyclone-serien ifrån FX Airguns saknas helt, detta är en betydligt mera solid konstruktion. Mest häpnadsväckande är den otroligt låga kraft som krävs för att anspänna vapnet igenom den hävstångseffekt som konstruktionen skapar.

Royale har utan tvekan den bättre konstruktionslösningen för repeteringen men man kan ändå inte undgå att imponeras över den rena känslan hos Rapid, en bättre konventionell repetering än Theobens två decennier gamla konstruktion har jag aldrig upplevt.

  Här ser man tydligt skillnaden i format och utförande mellan Rapiden och Royalens magasin

Till skillnad ifrån Royale som enbart erbjuds med tolvskottsmagasin så finns Rapid med både sju och tolvskottsmagasin. Anledningen till detta är att Rapid ju ursprungligen var byggd för sjuskottsmagasinet och här är tolvskottsmagasinet en mycket tydlig efterhandskonstruktion. Använder man en Rapid med sjuskottsmagasin så kan man lätt föra in och ut magasinet ur vapnet ifrån höger sida, efter att man har öppnat mekanismen, precis som tolvskottsmagasinet på Royale. Problemet med Theobens tolvskottsmagasin är att detta sticker ut ganska långt på sidan och riskerar då att ta i den handen som manövrerar repeterhandtaget. Lösningen blev därför att låta tolvskottsmagasinet sättas in och ur vapnet enbart ifrån vänster sida. Detta kan låta som en liten detalj i sammanhanget men vid en direkt jämförelse med Royale så är det ganska störande i längden. Om man håller sin vänstra hand under förstocken så får man endera öppna mekanismen med höger hand, sedan byta grepp och ta höger hand under förstocken för att kunna ta i och ur magasinet med vänster hand, därefter åter igen byta hand under förstocken innan man kan fortsätta att skjuta alternativt försöka ta ur och i magasinen med höger hand sträckt över ovansidan på vapnet. Det sistnämnda är en ganska bökig process med ett stort kikarsikte monterat.

Både Royale och Rapids magasin är självindexerande, de drivs alltså av en fjäder inuti som genererar den kraften som krävs för att magasinet ska rotera 1/12 varv vid varje repetering. Oavsett fabrikat så är magasinen enkla att spänna upp och absolut driftsäkra. Ett bevis på hur exakt synkroniserade Royales magasin är utgör det faktum att samma magasin, med lite mer förspänning på fjädern, även används till de halvautomatiska gevären ifrån FX Airguns där de pålitligt kan indexera 12 skott på mindre än 2 sekunder, utan att haka sig. Ingenting talar dock för att Rapidens magasin skulle vara sämre på detta område, tvärtom. Rena från smuts och utan att dess ägare har tillfört olämpliga smörjmedel eller mekat med dem så kommer dessa magasin att sköta sina jobb i åratal utan krångel. Tur är ju detta med tanke på att magasinen är ganska kostbara; från 500 kr för Royalens till 750 kr för Rapidens. För den som vet vad han sysslar med så är båda magasinen möjliga att öppna för service och underhåll.

Trots att magasinen utseendemässigt är snarlika och delar funktionsprincip så finns det en del tydliga skillnader. Rapidens magasin är fysiskt sett större, trots samma kapacitet, samt har utrustats med tydliga markeringar för rotationsriktning samt det antal skott som har skjuitits. Eftersom magasinet sticker ut såpass långt på vänstersidan om lådan så kan skytten lätt följa hur många skott som återstår under skyttets gång. Även om man fort lär sig vilket håll som är korrekt rotationsriktning så är åtminstonde markeringarna för antal skott kvar en värdefull finess som fullständigt saknas hos Royle. Där får skytten istället själv hålla räkningen på antal skott skjutna och antal skott som återstår. När man sedan laddar magasinen så förfar man på lite olika sätt. Rapidens magasin vrids runt i pilens riktning till man når ett stopp i form av en liten mässingsnit. Sedan går man försiktigt över stoppet tills första kammaren i magasinet är helt öppen. När den första diabolen sedan laddas så måste skytten själv hålla emot med ett finger på baksidan för att inte diabolen ska falla rakt igenom. Efter detta så är det bara att vrida magasinet för hand och ladda in diabol efter diabol, all ammunition laddas ifrån samma håll.

Royalens magasin laddas på ett lite mer ologiskt sätt, av en ganska praktisk anledning. Här vrider man upp magasinet tills det tar stopp varpå den första diabolen laddas bak-o-fram. Fördelen med detta är att magasinet då har en liten tapp som hindrar förstadiabolen ifrån att trilla ur utan att man måste hålla emot med fingret. Därefter så laddas övriga diaboler på sedvanligt sätt. Vilken metod som är bäst må vara en smaksak men många är de nya ägare som har lyckats spänna Royalens magasin ifrån fel håll med en hel del frustration som resultat. Som regel måste man då krypa till korset och konsultera instruktionsboken för att kunna ladda om på rätt sätt. Rapidens magasin är mera logiskt och dessutom försett med den lilla pilen som upplyser nya ägare/användare om korrekt rotationsriktning. Överlag så är dock båda magasinen enkla att använda och som sagt ytterst pålitliga.

  En dag i skogen med dagens moderna PCP är en upplevelse..

Alla PCP måste försörjas med tryckluft för att fungera och både Rapid och Royale matas med 220 Bar ifrån endera en dykarflaska eller en handpump speciellt avsedd för PCP. En gemensam nämnare för båda vapnen är att man använder precis samma typ av lufttub, en 400 cc stor enhet ifrån brittiska Luxfer. De 400 eller 500 cc stora aluminiumtuberna ifrån Luxfer anses allmänt som branschens absolut bästa och fullständigt logiska val till dessa två flaggskeppsmodeller ifrån respektive tillverkare. Ett kärl på bortåt en halvliter med 220 Bar innehåller i praktiken 80-100 liter luft och därmed en enorm mängd energi. Ansvarsfulla och etablerade tillverkare använder därför bara rostsäkra märkeskomponenter till dessa högst vitala delar. När det gäller Rapid så kan köparen med fördel, mer om detta senare, välja den större tuben på 500 cc men för Royale så passar bara den mindre 400 cc tuben till vapnet rent fysiskt, om man inte har specificerat en 500 cc tub redan ifrån tillverkningen. Anledningen till detta är att shroudröret tar emot en alltför lång tub.

Fyllningen av dessa tuber skiljer sig däremot högst markant. Rapid har en betydligt äldre och mer primitiv konstruktion då tuben måste gängas loss från vapnet vid varje fyllning. Därefter så får man gänga på en speciell adapter på tuben innan den kan anslutas till pumpen eller dykflaskans fyllkit via en konventionell snabbkoppling. Till råga på allt så måste man dessutom tryckutjämna tuben manuellt varje gång den skruvas loss från vapnet. Detta sker då igenom att man skruvar ut tuben ett par millimeter varefter man skjuter ett par luftskott så att tryckbubblan mellan låda och tub försvinner, sedan kan tuben lossas. Viktigt är också att man låter repeterhandtaget vara låst i sitt bakre läge så att inte vapenventilen automatiskt släpper ut lite luft när den fyllda tuben återansluts.

  Med manometer som tillval på Rapid så hamnar manometern avigt till och är svår att avläsa

Detta system är egentligen inte så bökigt som det låter och blir, till skillnad ifrån vänstermagasinet, snabbt en vana men rent objektivt sett så är den här typen av förfarande föråldrat. Ska man fylla luft hos Royale så klickar man bara in snabbkopplingen ifrån dykarflaskan/pumpen direkt i vapnet och fyller – enkelt och praktiskt. Det är på detta sätt som i princip alla PCP har fyllts sedan slutet av 1990-talet. Nu kan man dock eftermontera ett snabbkopplingssystem även på Rapid men det kostar dessvärre runt 1500 kr extra och kräver en hel del arbete, bland annat att man borrar upp ett hål i stocken. För dessa pengar så får Rapidägaren även en manometer på köpet, något som redan är standard hos Royale, den sistnämnda har dessutom manometern föredömligt placerad på undersidan av vapnet. Eftermonterar man en manometer på Rapiden så hamnar den automatiskt under pipan där den är ganska knepig att avläsa, om än väl skyddad från fysiska påfrestningar.

  Royale har en prydlig installation av manometer och snabbkoppling för luftfyllningen

Apropå pipor så har vi här ytterligare två tydliga skillnader. Theoben har valt att köpa in kompletta pipor ifrån en känd underleverantör, tyska Anschutz. Alla som har den minsta koll på vapen och skytte känner naturligtvis väl till Anschutz och deras världsrykte som tillverkare av fruktansvärt fina pipor. En sak är definitivt säker, deras matchpipor för luftvapen är ett formidabelt val för Theobens top of the line och här har med andra ord inga kostnader sparats. När Theoben inte bygger komponenterna själva utan köper in kompletta delar ifrån olika underleverantörer så använder man enbart branchens bästa, det är på detta sätt man skapar och vidhåller en storsäljare decennium efter decennium.

FX Airguns strategi för att matcha detta bygger på filosofin att om man inte vill köpa in lika bra komponenter så får man själv ta på sig att själva skapa något ännu bättre. Sedan något år tillbaka så bemästrar FX Airguns därför en helt ny teknik för vapenpipor som kallas för Smoothtwist. Denna patenterade och världsunika pipkonstruktion bygger på att man ifrån pipans utsida pressar in en räffling på ungefär samma sätt som man bara chokar en konventionell pipa. Bortsett ifrån detta så är det bara 27 mm av pipan som överhuvudtaget är räfflad! Den absoluta lejonparten av pipans längd är alltså helt slätborrad. För luftvapen så betyder den här konstruktionen minimalt med bromsande friktion under diabolens accelerationsfas kombinerat med en mycket skonsam rotation precis innan diabolen lämnar pipan. Det praktiska resultatet är att diabolen får en avsevärt mindre prägling av vapenpipans räffling vilket i sin tur betyder att projektilens BC blir mera likformigt ifrån skott till skott. Tester har därför visat att trots att två projektiler lämnar två pipor med exakt samma hastighet så har den som skjuts ifrån en Smoothtwistpipa mera anslagsenergi downrange samtidigt som den ger en flackare projektilbana och bättre vindstabilitet.

  På 80 uppmätta meter så gav Royale träffbilder mellan 20-25 mm för 10 skott. Det verkar som att Fxs egna Smoothtwistpipor får mer och mer edge ju längre målavståndet blir..

Dessa två olika pipkonstruktioner gestaltas också av två helt olika piplängder. Royale har en kort karbinpipa på bara 500 mm där Theobens Rapidpipa är hela 100 mm längre, totalt 600 mm med andra ord. Den här längre pipan förändrar vapnets karaktär totalt! På få andra vapentyper så har piplängden en så fundamentalt avgörande skillnad på vapnets effektkaraktär som just hos PCP.

  Detta exemplar presterade runt 50 mm för 10 skott i rak följd på uppmätta 80 meter.

Kombinerar man sedan en lång pipa med en fullflödesventil så får man en för PCP nästan explosiv kraftutveckling. Där FX Airguns har satsat på en totalharmonisk konstruktion med många styrkor och få svagheter så har Theoben med Rapid Mk II fokuserat på brutal kraft och fin precision. Det är alltså med stor förväntan som jag kör dessa två vapen igenom min kronograf för att få fram deras effektkurvor. När det gäller båda vapnen så valde jag att mäta dem med HN Baracuda, en tung och mycket populär diabol av ypperlig kvalité vars främsta företräden är uniform vikt och igenom sin väldiga tyngd även en utsökt förmåga att suga ut mesta möjliga kraft ur vapnen. Resultatet är därför effektkurvor som verkligen gör att vapnen levererar maximalt konstruktiv kraft samtidigt som minsta möjliga luft förslösas på spill som ljudbangar och liknande.

  Här ser man tydligt skillnaden i effekt mellan Rapid och Royale. Ca 30 mps högre utgångshastighet betyder dubbla luftförbrukningen inom samma spridning.

Om vi tittar på vad varje tillverkare utlovar i vapnens specifikationer så kan vi se att Theoben utfäster att Rapid Mk II ska klara 40 st skott som ger 40 fpe (54 joule) anslagsenergi. Att klämma ur över 50 joule ifrån kaliber 22 och samtidigt kunna få ut så många skott som 40 stycken inom en låg spridning ifrån skott till skott är utomordentligt svårt, även om man har hjälp av en förhållandevis stor tub på 400 cc. FX Airguns förkunnar att deras Royale ska klara 60 skott på något lägre 36 fpe (49 joule). Ingen av tillverkarna vågar utfästa någon speciell gräns för spridningen ifrån skott till skott och detta är naturligtvis ingen slump, det är denna tredje parameter som bryter balansen mellan antalet skott och levererad effekt. Lite generellt så kan man säga att för att kunna skjuta bra resultat på 50-80 meter med luftvapen i kaliber 22 så bör man ligga inom 20 fps spridning, alltså ska alla skottens utgångshastighet ligga maximalt 6 meter per sekund ifrån varann. Många tillverkare accepterar dock internt spridningar på över det dubbla när man beräknar hur många skott som man ska ange till köparen.

Spridningen är dock oerhört intressant när det gäller tester av PCP. Alla tillverkare kan skapa ett PCP som ger hög effekt eller många skott på en fyllning. Tricket är att kunna klara av allt, alltså både få många skott på fyllningen samtidigt som man ger hög effekt och har en låg spridning. Detta klarar långtifrån alla tillverkare men med handen på hjärtat, hur kul är det att köpa ett vapen som ska kunna ge 50 skott men där bara 20 stycken har en rimlig chans att träffa rätt? Hur kul är det att köpa ett vapen som ska ge 50 joule men som bara klarar 30 joule? För tillverkaren så är det hela naturligtvis en svår avvägning eftersom en hög effektsiffra och många skott på en fyllning är en tillgång i reklambladens värld samtidigt som man inte vill bli tagen med byxorna nere som leverantör av fantasisiffror i detta tidevarv när alla entusiaster har en egen kronograf.

Som vi ser av diagramet så levererar Theoben en mycket fin kurva med rent brutal effekt. För att klara angivna 40 fpe så krävs minst 925 fps med dessa 21.10 grains tunga HN Baracuda. Ifrån skott nummer 6 så klarar Rapid detta och ligger sedan över gränsen ända till skott 36. Samtidigt som man klarar detta så ligger man inom 23 fps maximal spridning. Totalt så ger man alltså 30 skott på korrekt effekt inom i princip godkänd spridning. Imponerande nära sina utfästelser med andra ord. Hade man accepterat 30 fps spridning så klarar man näst intill 40 angivna skott, även detta mycket bra. Dock så ser man tydligt att kurvan är väldigt topptrimmad, den stiger lite till en relativt flack platå för att sedan störta ganska så rejält på den absoluta slutfasen.

Frågan är nu, vad klarar Royale av att göra på identisk mängd luft? För att klara sin utfästelse om 36 fpe så krävs minst 875 fps med samma diabol. Här är kurvan betydligt lägre, något som jag också förväntade mig eftersom det trots allt skiljer hela 100 mm i piplängd. Att utlova 36 fpe är helt klart tilltaget i överkant. Som ni ser så handlar det om en mycket jämn och fin kurva. Trots ordentligt med skott, hela 60 st, så ligger utgångshastigheten hela tiden inom 20 fps spridning. Ska sanningen fram så hade man utan tvekan kunnat hitta ytterligare tiotalet skott inom 20 fps bortom de första 60. Ser man på effekten så handlar det om 33 fpe (45 joule) i genomsnitt, en del under utlovad nivå. Här har man inte koncentrerat sig lika mycket på hög effekt, vilket man ju inte kan på grund av piplängden, utan istället har man prioriterat en jämn effektkurva, något som man med bred marginal också levererar.

Vilken av kurvorna är då bäst? Detta beror lite på hur man räknar. Visst är en hög utgångshastighet alltid attraktiv men man ska inte heller överskatta detta. En hög utgångshastighet ger en kort bantid och en flack projektilbana vilket betyder mindre risk för att projektilen ska bli påverkad av yttre omständigheter samtidigt som det blir lättare för skytten att träffa på långa och eller okända avstånd. När det gäller luftvapen så finns det dock alltid en övre gräns och den beror på att projektilen är diabolformad snarare än formad som en krutvapenkula. Om projektilen förflyttar sig för fort igenom lufthavet så minskar nämligen även det kontrollerade luftmotstånd som krävs för att diabolen ska kunna självstabilisera sig under färden mot målet. En för hög hastighet är alltså kontraproduktiv för möjligheten att nå optimal praktisk precision ifrån konstruktionen.

Alltså, så länge vapnet skjuter bra i verkligheten så är en hög utgångshastighet bra, såvida det inte sker till priset av en orimligt hög luftförbrukning. Om vapnet däremot skjuter dåligt så kan man ofta få bättre precision igenom att sänka hastigheten. När det gäller Rapid så har man 30 skott med jämn och hög, nästan för hög, hastighet. Royale har mer än dubbelt så många skott med en lägre spridning men till priset av lite lägre effekt. Vad man föredrar blir lite av en smaksak, själv hade jag nog prioriterat antalet skott och jämnheten för några extra joule i toppeffekt, i synnerhet om man betänker att våra tävlingar i HFT/FT har en effektgräns om 45 joule.

  Royale är överlag mera lättskjuten och har en teknisk egenprecision som få andra PCP kan mäta sig emot när man betänker effekten.

Ett återkommande bekymmer för alla PCP på hög effekt, helt oavsett effektkurva, är den sanslösa ljudeffekt som den här typen av vapen skapar. Det smäller helt enkelt vårdslöst högt att skjuta PCP med hög effekt. Hos Rapid Mk II som helt saknar någon form av ljudreducering så är ljudknallarna vid avfyrning skrämmande höga, inte långt ifrån en 22 LR subsonic och långtifrån vad som fungerar att använda i en normal villaträdgård. För de som kan erhålla licens för en ljuddämpare så är mynningen gängad men i övrigt så gäller hörselskydd – alltid. Med en dämpare på pipan så blir dessutom ett långt vapen ytterligare längre och därmed än otympligare att hantera.

På Royale så finns det däremot en shroud monterad, detta är ett rör som sitter runt halva pipan och som bär en inbyggd ljudriktare, vars syfte är att eliminera oönskade turbulenser bakom diabolen när denna lämnar den egentliga pipan. En bieffekt av detta är att ljudet förändras och reduceras varpå ljudnivån från vapnens avfyrningar sjunker. Det är alltså inte fråga om en konventionell ljuddämpare, ljudnivån ligger fortfarande runt 100 dBa, men det gör att Royale blir avsevärt tystare än Rapiden. I praktiken så betyder detta att man kan skjuta vapnet på ett helt annat sätt och betydligt närmare andra människor om de säkerhetsmässiga aspekterna i övrigt är tillfredsställande. Shrouden gör också att Royale med shroud blir lika lång som Rapid utan shroud.

Rustade med hörselskydd för Theoben så började sedan utprovningen av de diaboler som just dessa båda vapenindivider föredrar. Liksom för andra skjutvapen så är även luftvapen oerhört känsliga för ammunitionsvalet och fel diaboler kan lätt ge så usla träffbilder att man har svårt att hålla sig inom en vanlig 14x14 cm tavla på bara 50 meter. Efter att ha testat ett tiotal olika sorter så kunde jag konstatera att den tyska Anschutzpipan hos Theoben mycket riktigt föredrog ammunition från samma nation, i detta fallet så uppnådde jag bäst praktisk precision med HN Baracuda. Alla precisionstester kördes därför med denna ammunition laddad i Rapiden. För Royale så var emellertid Baracudan inget bra val, även om de nya Smoothtwistpiporna känns betydligt mera förlåtande mot olika sorters diaboler än konventionellt räfflade pipor, här gällde istället Exact Heavy ifrån tjeckiska JSB.

  Genomsnittet för 45 skott i rak följd på uppmätta 50 meter för Rapid blev strax under 20 mm, ett mycket bra resultat givet Rapidens dalande effektkurva.

När det gäller tester av den praktiska precisionen på dagens highend PCP så brukar jag använda en A4 måltavla med 9 mindre träffbilder vars kärnzon har samma format som en svensk enkrona, alltså ungefär en tum, drygt 25 mm. Alla kan ju som bekant ha tur och få till en enstaka fin träffbild men styrkan hos ett vapen ligger i att på ett repeterbart pålitligt sätt kunna generera ett lågt genomsnitt när man har skjutit stort antal skott nonstop där precis varje skott räknas med. Detta brukar effektivt skilja agnarna från vetet både när det gäller vapen, ammunition och skytt. Jag skjuter ett antal hundra serier om 5 skott vardera och försöker alltid presentera en representativ tavla som utgör vad man normalt kan förvänta sig för ett normalt exemplar, alltså inte den bästa 45-skotts serien och inte heller den sämsta.

Rapiden dundrade loss över skjutbanan och överlag så visade resultaten att skytten kan förvänta sig att finna genomsnittliga träffbilder för 9 träffbilder om 5 skott vardera på ca 20 mm. Att hålla enkronan på 50 meter ska alltså inte vara några som helst problem om de yttre omständigheterna i övrigt så tillåter. De tio extra joulen vid mynningen märks också tydligt nere vid målområdet då stora stycken av bark slits loss ifrån det träd på vilken måltavlan är upphängd. Märk då väl att man lätt kan ställa upp den här versionen av Rapid ytterligare 10-20 joule om man inte har några betänkligheter på luftförbrukningen och därtill accepterar en mer sviktande praktisk precision.

På 80 meter, där jag skjuter 10 skott i rak följd, så var resultatet mera av en besvikelse, träffbilderna hamnade överlag mellan 40-50 mm där jag hade förväntat mig ett klart bättre resultat. Ändå så sköts alla serier över 80 meter precis mitt i respektive vapens fyllkurva för att få så bra förutsättningar som möjligt.

Bakom kikarsiktet på Royale så kan skytten glädja sig åt en ännu vassare praktisk precision. Känslan är påtaglig av att allt som Rapiden kan prestera i termer av precision förefaller Royale kunna göra ännu bättre. Träffbilderna på 50 meter hamnar lätt nedåt 15 mm och man kan säga att Royale förefaller ha ett övertag runt 5 mm i genomsnitt på 45 skottsserierna, vilket är ganska mycket i sammanhanget. Ännu tydligare blev detta på fulla 80 meter där Royale straffar Rapid mer än tydligt, den intressanta frågan om det är de nya Smoothtwistpiporna som ligger bakom detta? Här kan man i alla fall räkna med träffbilder på runt 20 mm, eller med andra ord hälften så stora och dubbelt så bra som Rapiden.

Efter att ha granskat precisionen så är ett bestående intryck just hur olika dessa två synbarligen snarlika vapen egentligen är. Den upplevelsen är som mest slående om man först har skjutit in sig på Rapid och sedan växlar till den lilla, tysta och mjukare Royalen. Istället för en påträngande känsla av rå kraft så får man istället förnimmelsen av deja vú, allt känns helt rätt direkt ungefär som när man drar på sig ett par nya Ecco-skor. Min känsla är att Theoben slog ett lyckoslag med Rapiden och fick det mesta väldigt bra direkt. Att den här konstruktionen blev epokgörande kan man lätt förstå med andra ord. Därefter så har emellertid utvecklingen av modellen dessvärre varit sparsam. Royale är på många sätt något helt annat, detta är en långt dragen produktförfining som varsamt har evolveras fram steg för steg och där absolut ingenting existerar utan en anledning.

Royale är en kompromisslös killer som är skapad som ett statement ifrån tillverkaren för att visa marknaden sin upplevda position som ledaren i utvecklingen av framtidens luftvapen. I biltermer så skulle man kunna tala om Bentley Mulsanne mot Volvo V70R. Rapiden är utan tvekan konnässörens val, en Rapid köper man inte av en slump utan snarare för att man vill äga just en sådan. Royalen köper man för att man vill förvärva det bästa mekaniska stortubsvapnet som marknaden just nu erbjuder.

Detta understryks också tydligt av prisbilden, en Theoben Rapid Mk II börjar vid 13.900 kr för ett rent instegsvapen och sedan stiger prisbilden brant när man börjar kryssa in tillval. Nöjer man sig med en standardstock och vill komplettera med manometer samt snabbkoppling till luftfyllningen så landar man på drygt 15.000 kr för ett vapen som då blir likvärdigt utrustat som Royale för 8995 kr. Ska man sedan satsa på kanske 4 extra magasin (ett ingår till vardera vapnen) så blir summan för detta 3000 kr för Rapid och 2000 kr för Royale. Skillnaden i prisnivå är alltså mer än tydlig. Rapid är inte billig och Theoben ser inte heller något skäl för den att vara det, man hittar sina köpare ändå. I skenet av detta så framstår Royale från FX Airguns närmast som ett klipp. Vilken ska man då köpa? Egentligen så är det beslutet inte svårt att ta. Den som vill köpa en Rapid för att det är en Rapid kommer utan tvekan att bli utomordentligt nöjd. Den kostar men den erbjuder också det som sin kundkrets efterfrågar, en tydlig prägel av Theobens brittiska kulturarv bestående av lika delar konservatism och känsla, både på gott och ont. Royale är ingen slugger på samma sätt, den är ett sofistikerat precisionsinstrument som har optimerats för att visa omvärlden vad dagens luftvapen kan prestera när nästan all modern teknik och knowhow paketeras i ett och samma vapen.

Gemensamt för de båda är att detta är vapen som kan ta andan ur även den mest förhärdade luftvapenfantast igenom sin tekniska perfektion och imponerande kvalité. Har man någon gång i livet funderat på att ta steget upp till ett luftvapen av den här typen så finns det här två formidabla alternativ.

Ett stort tack vill jag även rikta till importören av Theoben, Tobias Rosén på Hurricane, för lån av vapen och värdefull input, liksom Fredrik Axelsson och Ben Taylor, numera Milbro Sports.

En trevlig tävlingsdag hos Fuxerna SG

  Först blev det benchrest över 25 meter..

  Resultaten begrundas..

  En vy igenom kikarsiktet på min 12 fpe Ultra

  Resultatet blev väl inte direkt strålande men det var första gången för mig..

  Rejäla kulfång med ordentligt omhändertagande av diabolernas rester

  Därefter så blev det en slinga HFT i skogen...

  En perfekt dalgång utgjorde projektilfång..

  Allt över 35 meter är drygt för ett fjädervapen på 10 joule...

Väderprognoser

I helgen så kommer två tävlingar att gå av stapeln, dels en mindre klubbtävling på Fuxerna SK under lördagen, start klockan 10, öppen för alla, kostar inget, samt dels en nationell tävling på söndagen i Laxå.

Lördag, Göta (Fuxerna)

Ca 16-18 grader, uppehåll med sol och lite växlande molnighet samt 3-4 m/s vind.

Söndag, Laxå

Ca 15-16 grader, hällregn (35 mm (!) utlovat) samt 7-8 m/s vind.

Källa: Vackert Väder (Norska YR)

En helt ny lineup

  Underbar design på askarna..

Daystate har idag berättat om en helt ny lineup av diaboler;

Daystate have been supplying pellets for many years now and have amassed a lot of experience in the difference between a good pellet and a great pellet, we believes the Rangemaster Sovereign pellet (made by JSB), is a great pellet. For many years JSB has been the No. 1 choice for FT and HFT shoot...ers who demand the best accuracy and consistency.

A slightly different approach has been taken with this pellet to many other companies who buy JSB pellets, for a start we supplied JSB with special test rigs that can be fitted with our latest Lothar Walther barrels. Then we let the pellet experts do their job, to select a pellet that is optimised for our barrels without the shooter having to worry about selecting from a range of pellet heads sizes, something that causes confusion and in most cases not something the shooter is willing to do. So we have concentrated on supplying a general airgun pellet, but made to indoor match quality.

Rangemaster Sovereign’s are available in tins of 500 pellets in both .177 and .22. pellets are in stock for immediate delivery.

The Tracker!

En av de Trackers som jag personligen har ägt igenom åren...

Få brittiska luftvapen torde vara såpass svenska som Webley & Scotts legendariska Tracker. Modellen är också ovanlig eftersom den blev så otroligt populär just här i Sverige, uppskattningar har visat att uppemot 75% av alla Trackers som tillverkads gick hit till Sverige. I absoluta tal så rörde det sig om ca 2000 exemplar varje år, i alla fall under modellens absoluta glansdagar 87-92. För den svenska marknaden så presenterade Arnheim modellen på Elmia under påsken 1985 och redan då så hade den tillverkats under nästan 3 år för den inhemska marknaden i England.

När sedan de nya licenskraven kom till kraft 1 maj 1992 så tappade modellen en del av sin popularitet men den såldes även som strypt i respektabla siffror ända tills modellen lades ner år 2000, de sista åren på närmast konstgjord andning igenom den fina försäljningen just här i Sverige. Trackern var till stor del en dörröppnare för Webley & Scott och många var de entusiaster som upptäckte fabrikatet med Trackern och som sedan gick vidare i sortimentet med de kraftfullare modellerna Omega, Eclipse och Patriot.

  Min första egna Tracker..

Föregångaren till Trackern var egentligen en form av matchgevär, Webley Osprey, från 70-talet. Osprey fanns som basmodell ("Osprey") samt som ren tävlingsmodell ("Osprey Supertarget"). Då en viss förvirring uppstod om vilken modell som man menade med Osprey i vardagstal så bestämde man sig för att vidareutveckligen av standard Osprey fick byta namn och blev då Viscount istället. Här är en lineup på sortimentet under slutet av 70-talet:

http://img148.imageshack.us/img148/4338/006lvh.jpg
http://img148.imageshack.us/img148/4628/002iqi.jpg
http://img148.imageshack.us/img148/7594/003twr.jpg
http://img148.imageshack.us/img148/4827/001guk.jpg
http://img148.imageshack.us/img148/3769/005rkf.jpg
http://img148.imageshack.us/img148/5577/004jyh.jpg

Viscount sålde relativt bra, inte minst i USA, och modellen etablerade sig även i England. Där noterade dock Webley & Scott att en del entusiaster kapade pipan på modellen och använde den som ett rent jaktvapen för främst jakt ifrån trånga utrymmen som bilar och gömsle. Den kompakta sidoladdningsmekanismen var idealisk för ändamålet och tillät dessutom att man kunde ha vapnet anspänt utan att ha det laddat eftersom anspänningen och diabolladdningen var helt oberoende av varann. Webley & Scott såg och lät sig inspireras, snart kom än underversion av Viscount ut på marknaden under epitetet Tracker och modellen sålde relativt bra, ungefär som förväntat.

Vad man däremot inte hade förväntat sig var att en viss Anders L Dahlman skulle ta modellen till sitt hjärta och han marknadsförde densamma hårt i sitt hemland Sverige där den frontades frekvent i dåtidens jaktpress. I kombination med den dåvarande effektlagstiftningen och det boomande intresset för luftvapen i allmänhet under slutet av 80-talet så tog försäljningen fart på sätt som Webley & Scott aldrig hade kunnat drömma om.

Trackern förekom i fyra basvarianter, bokstock, svartlackerad bokstock och ännu en bokstock med en lätt bisarr kamouflagemönstring av militär (!) modell. Slutligen så fanns den i en De Luxe med riktigt fin valnötsstock, rembyglar och en duktigt krämigt djup blånering. Den sistnämnda och då givetvis med kaliber 22 blev den verkliga storsäljaren här hemma i Sverige, även om alla versioner och då också kaliber 177 såldes nya här hemma.