Dianas stora sidospännare

De stora sidospännarna ifrån Diana har alltid haft en speciell plats i mitt hjärta, trots att de alltid har handikappats av det som jag själv har svårast för när det gäller skjutvapen - hög vikt. Bortsett ifrån detta så tillhör den här familjen, på nu fyra modeller av två huvudtyper, de absolut bästa och mest framgångsrika kraftfulla fjädervapen som någonsin har tillverkats.

Av olika anledningar så dröjde det dock ända tills sensommaren år 2000 innan jag själv köpte mitt första egna exemplar och då snålade jag lite så det blev en modell 52 istället för den magnifika 54 som jag egentligen tänkte mig från början.

Under hösten samma år skrev jag en recension, som i brist på egen blogg, hamnade på Mikael Koivistos legendariska luftvapensida:

Bakgrund.

Diana är en av de riktigt gamla, klassiska, luftvapentillverkarna. Sedan 1890 har man framställt gedigna och pålitliga luftvapen i tyska Rastatt. Från 1970-talets mitt och framåt har trenden, inte minst i USA, en viktig exportmarknad, pekat mot allt kraftfullare luftgevär. För att kunna möta den nya tidens önskemål tog man, för drygt ett decennium sedan, fram en ny mekanism för de allra starkaste fjäderluftgevären. Principen var sidospänning med laddning genom öppen cylinder och de nya produkterna fick modellnummren 48 och 52. Sedermera utvecklades en delvis annorlunda, semirekylfri, modell av 52:an vilken då tilldelades modellnummer 54.

Versioner.

Tack vare möjligheten att erbjuda en rad olika versioner på samma grundmekanism så ökade möjlighen för den enskilde skytten att hitta just "sin" modell, detta samtidigt som antalet reservdelar kunde hållas på rimligt låg nivå. Man använde alltså samma "modultänkande" som de flesta bilfabrikanter numera gör. Börjar man nedifrån så heter basmodellen kort och gott 48. Detta är ett bruksgevär med kolv av lackerad bok och utrustad med konventionella öppna riktmedel. Om man nu skulle föredra ett likadant gevär fast med en kolv av svartlackad bok istället så väljer man modell 48B som uppvisar just det här särdraget. En del människor gillar mera designen av ett tävlingsgevär och för dessa finns modell 48SV där kolven har försetts med ett justerbart kindstöd och förstocken dekorerats med asynkrona räfflor. Vill man ta hela steget ut och satsa helt på tävlingsinfluens så ligger modell 48SL bäst till då det är identiskt med 48SV förutom att de öppna riktmedlen är slopade till förmån för en elegant pipvikt. Slutligen har vi då de olika modellerna på temat 52. Här finns bara två modeller, standard och lyx. Standardmodellen har öppna riktmedel och nätskuren kolv av bok medan lyxmodellen har påkostats en kolv av nätskuren valnöt istället.

Utförande.

Gemensamt för de olika versionerna är att de är gedigna och påkostade vapen med en ordentlig blånering och klanderfritt detaljutförande, fjärran från den nivå som man tyvärr alltför ofta möter hos billiga spanska och brittiska luftgevär. Hela konstruktionen utstrålar styrka, balans och tung gedigenhet, inte olik den känsla man förnimmer i dyra tyska prestigebilar. Gevären känns vuxna och har minst sagt respektingivande format med drygt 110 centimeters längd och cirka fyra kilos tomvikt. Tack vare sin utsökta balans och jämna viktfördelning så känns de dock aldrig direkt klunsiga eller otympliga.

Anspänning & Laddning.

Till skillnad från de flesta gevär som är antingen pip- eller underspända så spänns slagfjädern på dessa gevär med en hävarm monterad på sidan av geväret, parallellt med, men något ovanför, förstocken. Detta innebär att förstocken i sig själv är helt massiv och utgör därmed ett skönt handgrepp mot geväret i motsats till de uppslitsade, vassa kanterna som handen möter på underspända gevär. Då hävarmen dras bakåt och slagfjädern komprimeras så hör man ett klickande ljud från cylinderns undersida när en "hullingförsedd" list trycks ner av transferportskolven. Denna list tjänstgör som anspänningssäkring då man för att ladda geväret måste sticka in fingrarna i själva cylindern, framför den uppspända mekanismen. Skulle gevärets upphak släppa så spärrar hullingarna på listen den framrusande transferportskolven så att denna inte manglar fingerspetsarna. När mekanismen är anspänd så blottas pipans inre öppning där man, direkt i pipan, placerar projektilen. Därefter trycker man ner en knapp på vänster sida om förstocken vilken då sänker ner den hullingförsedda listen i cylinderns botten igen, varvid hävarmen förs tillbaka till vilopositionen och transferportskolven då skjuts fram i slutet läge. Nu är geväret automatiskt avtryckarsäkrat och med tummen avsäkrar man till sist geväret, längst bak på lådan, alldeles vid övergången till kolven, och då blir geväret också redo för skott.

Prestanda.

Förutom den första monumentala känslan av gedigen tyngd så häpnar man strax över modellernas enorma kraft. För om det finns någon egenskap som är så intimt förknippad med just Dianas 48/52/54 serie så är det just mjuk och till synes outtömlig kraft. Bortser man från kvalité och finish så är det just kraft, ren rå kraft som lockar de flesta till just den här modellserien. Om man hoppar över de strypta licensfria versionerna, på 200 m/s i cal .177 och 150 m/s i cal .22, så ligger utgångshastigheten i cal .177 på mellan 350 m/s (RWS Hobby 6,94gr) och 317 m/s (RWS SuperDome 8,40 gr). I caliber .22 presteras 265 m/s (RWS Hobby 11.90 gr) eller 240 m/s (RWS SuperDome 14,41 gr). Vill man satsa på den riktigt grova magnumkalibern .25 så kan man räkna med ca 200 m/s då man använder kulor av nominell vikt, 21 grains. Trots den höga trimmningsgraden så gynnas geväret av en förbluffande mild rekyl då den har en förhållandevis smal cylinderdiameter i relation till sitt höga effektuttag. Nackdelen är att den rekylen som finns kan gå ganska hårt åt kikarsikte och tillika fästen då den finns på en "frekvens" som kikarsikten ofta är känsliga för.

Precision.

De stora sidospännarna från Diana är kända för sin utsökta precision, väl i klass med de allra bästa fjäderluftgevären på marknaden. Den främsta anledningen till detta är den fasta pipan som dessutom gör geväret förhållandevis okänsligt för olika ammunitionssorter, något som är ovanligt, då många luftgevär bara skjuter bra med en viss sorts kulor. De bästa resultaten har jag uppnått med RWS ammunition vilka har den goda egenskapen att vara både billiga och bra. Med ett väl inskjutet gevär, ett matchande kikarsikte och fast stöd så kan man, vid bruk av den bästa ammunitionen, förvänta sig träffbilder på 35-40 mm c-c på 50 meter i kaliber 22.

Ägande.

Listpriset på en Diana 52 är i skrivande stund, december 2000, 4395:- ink moms. Detta får förmodligen anses som rena klippet för ett gevär med den prestanda och det förnämliga utförande som 48/52 uppvisar. Värt att ha i beräkningarna är att ett kikarsikte som gör geväret rättvisa betingar ytterligare ca 2-3.000:- kr. Den här modellserien från Diana har ofta dragits med ett vanrykte om att vara svårservade vilket inte är helt sanningsenligt. Sant är däremot att man måste ha en slagfjäderkomprimator för att kunna demontera och framför allt, montera fjädern i dem. Har man en sådan komprimator, vilken är ganska lätt att bygga själv för en ringa kostnad, och man arbetar lugnt och metodiskt så finns det inga problem. Att skruva får man dessvärre göra ganska ofta, då slagfjädern har en ganska "stressad" setup. Jag har hört uppgifter om fjäderbyten med allt mellan 1000 till 8000 skotts intervaller. Värt att tänka på är att få tillbehörsfjädrar ger samma höga utgångshastighet som originalfjädern gör, men i gengäld så vinner man en hel del i livslängd oavsett vilken fjäder man väljer förutom original.

Hur mycket av detta står sig då, nu 11 år senare? Jo, dessa modeller är ju tidlösa och i takt med att många av dåtidens konkurrenter har fallit bort och andra tillkomit så säljer den här modellserien fortfarande mycket bra, inte minst i USA. Sedan måste man också ha i tankarna att då, år 2000, så var PCP fortfarande udda och ovanliga, därtill dyra. Här fick man riktigt fin prestanda, nästan matchande, samt ett betydligt lägre pris - halva priset mot en dåtida Webley Axsor (räknat utan pump). Dessa modeller var sannerligen 1990-talets absolut förnämsta och modernaste luftvapen, tillsammans med BSA Superstar och TX-serien ifrån Air Arms, även om den dessa och HWs motsvarighet 77/97 inte kommer i närheten av sidospännarnas prestanda.

Ville man har precision och kraft då var det i princip HW80 eller Diana 52 som gällde, med en extra edge till 54:ans rekylfria version. Även idag så är modellen, som sagt populär, så därför ska vi kika lite på vad Paul Capello på Airgun Reporter tycker om dess olika versioner:

RWS 54 Airking

RWS 48

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  En ammunitionstest!   Klassiska Baracuda med tre olika vikter och betydligt bättre burk.     När jag köpte min gamla BSA Ultra på sommaren 2006 så betalade jag £249 vilket kompletterades med £89 för kikarsiktet och ytterligare 2 x £4...

  Brno nummer 5 Ett vackert vapen, bara stål och trä dessutom.   Även denna gång så kommer temat att vara rimfire/”salongsgevär”/småviltstudsare/kantantänt/22LR eller vad man nu egentligen vill kalla den här vapengruppen. Jag har...

  På dryga distanser...   Att skjuta över 40 meter med 177/8J är en utmaning utomhus. Idag blev det en sväng till huset och eftersom det var någorlunda vindstilla så tog jag min lilla Crosman 1701 Bullpup - i allt väsentligt drivlinan av e...

Skön söndag!   Idag blev det en sväng runt de nya domänerna. Även den här helgen så kunde jag inte motstå frestelsen att åter igen ta med min gamla BSA ut till huset för lite skytte över 40 meter. Man kan alltså säga att förra helgen g...

    Plastic fantastic!     Syntetstockar har blivit allt mer populära! Syntetstockar är numera nästan mer talrika än stockar av trä eller laminat och i takt med behoven av bättre lönsamhet, liksom rådande designtrender för skjutvapen, ...