Jakten på vinkelminuten

ST-teknikens pipor liknar inga andra, nyare med 5 räfflor, äldre med 10 räfflor

Även idag så blev det skytte över 80 meter och ännu ett försök att skjuta under vinkelminuten som genomsnitt över 45 skott där precis alla räknas. Tidigare så har jag ju som best fått retfulla 1.03 MOA men idag blev det ännu lite bättre:

   Genomsnitt: 23.55 mm MOA: 1.01 (!?)

Retfullt nog så stannade tavlan vid 1.01 och närmare än så går knappast inte att komma. Irriterande. Jag får dock glädjas över att det spontant känns som att det går att komma ännu lägre i framtiden och de bästa enskilda träffbilderna på tavlan, alltså 13 & 14 mm, ligger vid MOA 0.56 - inte långt ifrån en halv MOA.

Dock så är jag mest intresserad av genomsnittet, alla vapen kan ju råka prestera en enskild bra träffbild men storheten ligger i att alltid prestera jämnt och bra.

Sålunda så blev det dags för tavla nummer två, jag får ju som bekant ut 90-100 skott inom acceptabel spridning när jag fyller upp min Elite till ca 250 Bar. Trycket kan den ju utan vidare hantera på grund av regulatorn, till skillnad ifrån ett vanligt självregulerande ventilsystem. Här är resten av fyllningen, återstående 45 skott:

   Genomsnitt: 21.66 mm MOA: 0.93

Nu börjar det minsann likna något, MOA 0.93 är bästa genomsnittet hittils, trots den riktigt usla sista träffbilden. Den tror jag för övrigt kan ha med det återstående låga trycket att göra. Men, ett genomsnitt bygger ju på att ALLA skott räknas, så även den här sista mycket trista träffbilden. Bästa MOA hittils på uppmätta full 80 meter blev 9.00 mm vilket betyder MOA: 0.39 Den bästa träffbilden som jag jämförelsevis har presterat på 80 mätta meter var BSA Lonestar med 12.00 mm.

Nästa vapen ut efter 90 skott med Elite blev min FX Airguns Royale:

Genomsnitt: 25.88 mm MOA: 1.11  

Generellt sett så har jag aldrig fått lika bra träffbilder för kaliber 22 som jag har presterat med kaliber 25. Jag vet dock att även kaliber 22 kan prestera bra, något som inte minst den gode Sandstig har visat i praktiken. Hursomhelst så ska man definitivt inte utesluta kaliber 22 även för skytte på längre avstånd. Visst är kaliber 22 normalt lite mera vindkänslig och visst tappar den bortom 50 meter mot kaliber 25 men för den som skjuter på kortare avstånd än dessa 50 meter så är kaliber 22 ett billigt och fullt dugligt alternativ.

Att plötsligt skjuta Royale 400 istället för Elite 500 känns mycket ovant, trots att jag har skjutit mycket med det mindre vapnet tidigare. Trots att det egentligen bara är tuben, shroudröret och pipan som skiljer så känns det som två komplett olika vapen. Royale 400 är enormt liten och smidig jämfört med Elite. Den känns dock råare att repetera och själv uppfattar jag det som mentalt "fel" att knöka in diabolen med en matarpinne jämfört med den smidiga och mjuka laddningen hos Elite. En annan egenskap hos min Royale 400 är att den smäller märkbart högre än Elite 500, något som känns väldigt skönt då det motiverar den längre och lite skrymmande shrouden hos det större vapnet.

Trots att jag är mer än nöjd med båda mina vapen så borde en Elite 400 med kaliber 22 vara en mycket lyckad kompromiss mellan de två vapenversioner som jag nu använder. Detta är dock en tanke som snabbt försvinner när man börjar skjuta med Elite 500 igen.

Ja, den är lång, ja, den känns stor men den är välbalanserad och de presterande egenskaperna motiverar utan tvekan de spontana tillkortakommanden som man först möter här man håller en Elite 500 i handen och funderar på vad det är för bjässe. För stationärt skytte över långa och eller okända avstånd, även mot levande mål, så tror jag inte det finns något annat luftvapen som kan matcha upp.

Lätt att anspänna, underbart smidig att ladda och sedan....sedan så har man en räckvidd på boråt 100 meter under vindstilla förhållanden och med en välberäknad projektilbana till hands. Förbluffande ljudlöst kan man sedan släppa loss gott och väl över 65 joule med en knockdown effekt likt en kastad tegelsten och med en nästan kirurgisk precision. Ingen som har prövat min Elite 500 har undgått att häpna, allt ifrån den för vapen ointresserade grannen med barndomens Diana 22 som närmaste referens till det lokala jaktlagets ordförande som upprepade gånger frågade om det verkligen var ett luftgevär...

Prestanda helt enkelt, som förhäxar och förför..

Apropå goda prestationer så vill jag även lyfta på hatten för Gubbe som vann stora klassen i den gångna helgens tävlingar i Laxå. Suveräna 58 poäng av 60 möjliga och det intressant att notera hur bra hans resultat har blivit sedan han fick sin gamla Cyclone ompipad till en ST-pipa. Då började resultaten skramla in.

Jim Chapman på jakt..

Idag så fortsätter andra delen av Jim Chapmans test av Royale 500 hos American Airgunner. Hans nya bössa tillät honom att lägga skott bortom 150 yards på präriehundar. Den typen av avstånd mot levande mål kräver sannerligen en hög teknisk egenprecision och därtill rejält med kraft så att dessa förhållandevis stora djur verkligen faller pålitligt.

"If you are looking for an outstanding hunting gun that will be a standout performer in the field, you should take a look at this one."

I övrigt så hade Jim för en gångs skull ingenting alls att klaga på. Visst önskade han rembyglar redan ifrån fabriken, något som jag själv har påpekat för Fredrik otaliga gånger, likaså tyckte han att magasinen var lite fippliga att hantera.

http://www.americanairgunhunter.com/kswithjamie.html

Hårt som ben II

Så var det dags att pröva hur mycket kobenet står emot en Exterminator, avståndet blev dock blott 25 meter istället för annonserade 30 meter men detta var mest av rent praktiska skäl.

Här kommer en kort video om utfallet:

Resultatet

Som synes så var utfallet egentligen inget av de som jag gissade under gårdagen. Diabolen deflekterade inte utan laddade av all anslagsenergi till målet. Däremot så slog den inte igenom varken den ena eller andra sidan av benet. Utfallet blev istället sådant att benet splittrades i mängder av delar och de två största delarna visade tydligt att benet helt enkelt klövs.

De tre största delarna som återstod, dussintals små fragment oräknade..  

Jag undrar vad som hade hänt om man hade träffat ett större bestående benområde, exempelvis ett bogben eller en skalle, ifrån exempelvis ett rådjur? Oavsett vilket så är en sak säker, den här typen av vapen är definitivt inga leksaker och bör behandlas med samma respekt och säkerhetsmarginaler som exempelvis kaliber 22 LR.

Här syns träffpunkten tydligt..

Bara underbar

Hemmabyggen. Nog har ni sett dem på olika forum under årens gång. Ofta så är de måttligt imponerande, handlar det inte om ombyggda standardvapen så är det ofta frågan om CRC-frästa prylar i stålgrå finish, inte sällan riktigt grovyxade.

Sedan så finns det fåtaliga undantag, bevis på vad skicklighet kan prestera när det finns en riktigt duktig och kompetent yrkesman bakom. Här har vi ett lysande exempel på detta, ett av de absolut mest imponerande hemmabyggen som jag någonsin har sett. Endast den friflytande pipan är skapad av en konventionell tillverkare, i detta fall en 24 tum lång pipa i kaliber 22 från BSA.

Allt annat, precis allt annat - förutom oringar och vissa skruvar, är skapat i källaren hos Chris Buxton. Bygget har tagit i princip all fritid under ett kalenderår.

Behållaren rymmer 120 cc och är även den hemmatillverkad, en av de svåraste delarna att skapa enligt upphovsmannen. Bössan skjuter utmärkt och träffbilder under 20 mm på 45 meter är inga problem, med kikarsikte monterat.

Hårt som ben..

   Träffpunken kommer där jag har markerat med en röd cirkel

Nu var det längesedan jag sköt sönder något så idag tänkte jag satsa på ett ben, till sorg för många av mina belackare så blir det dock inte något av mina egna ben utan benet av en ko får tjänstgöra som stand in.

Ett tuggben alltså, för hund, med en grovlek på 8 mm där träffen ska ta, halvvägs ner (upp?) på detsamma. Avståndet blir uppmätta 30 meter och benet ska stå emot ett solitt objekt, det kan alltså inte flytta sig av anslagsenergin. En viktig detalj i sammanhanget. Weapon of Choice blir min FX Airguns Elite, detta eftersom jag själv är nyfiken på exakt hur kraftfull den är i praktiken med lite drygt 65 joule. Ammunitionen kommer att bli 30.00 gn Exterminator.

Frågan är om den kommer att slå igenom första väggen, eller bara deflekteras? Om den slår igenom, kommer den då att orka slå igenom även den andra väggen, allså rakt igenom hela benet som sådant? Eller komma diabolen att defragmenteras till splitter så att anslagsenergin förintar själva diabolen, snarare än målbenet.

Detta ska bli kul och intressant att testa...

Dagens Upload

Idag ska vi kolla på en av de absolut mest seglivade och populära modellerna av marknadens alla PCP. Detta vapen är som modell räknat inte sällan äldre än många av dagens skyttar, en prestation i en vapengrupp som egentligen fick sitt stora genombrott först på 2000-talet.

Den här artikeln är över 10 år gammal och artikelförfattaren påtalar lite fint på flera ställen att konstruktionen ÄR ganska ålderstigen och då är det som sagt mer en ett decennium sedan den gick i tryck. Ändå lyckas man fortfarande saluföra i princip samma vapen, bara detta är en riktigt bedrift.

Men varför inte? Tvärtom vad många tror så gillar jag den skarpt, mer brittisk än detta blir inget annat PCP, that´s for sure..

http://i1220.photobucket.com/albums/dd445/Airpang/IMG_2002.jpg

http://i1220.photobucket.com/albums/dd445/Airpang/IMG_2003.jpg

http://i1220.photobucket.com/albums/dd445/Airpang/IMG_2004.jpg

HN Baracuda

  Tungviktaren nummer 1

Dagens diabol är farfar till alla moderna överviktiga diaboler som marknaden ständigt berikas med. Rötterna till HNs berömda Baracuda går hand i hand med Weihrauchs legendariska Barakudagevär som gav otroliga prestanda för sin tid tack vare en udda form av överladdning - Eter!

Under långa tider så var det egentligen bara Baracudan som fanns, om man av någon anledning behövde en supertung diabol för att kunna tämja de mest potenta av marknadens fjädervapen och den här diabolen har ju fått sin rättmätiga comeback de senaste tjugo åren då PCP har etablerat sig som tidens luftvapen.

  Hög kvalité och fin finish...

Med en angiven vikt på 30.90 grains så har Baracuda ett gott rykte för att fungera bra hos PCP och i synnerhet BSAs sådana. Frågan är då hur bra resultat man kan förvänta sig ur min FX Airguns Elite? Vi börjar med vågen:

1. 30.80

2. 30.80

3. 30.76

4. 30.58

5. 30.60

6. 30.74

7. 30.84

8. 30.68

9. 30.50

10. 30.62

Genomsnitt av 10 andra diaboler blev: 30.63 gn

Som synes något lättare överlag än de uppgivna värdena, variationer var dock rimlig med tanke på viktklassen. Frågan är bara hur det kommer att se ut i kronografen, där Baracuda annars är en stor favorit på grund av sin höga vikt.

1. 847

2. 858

3. 856

4. 857

5. 845

6. 847

7. 862

8. 860

9. 848

10. 849

Genomsnittet blev: 853 fps eller 260 mps.

Effekten hos den här diabolen (genomsnitt vo samt genomsnitt vikt) blev 49.50 fpe eller 67.10 joule - ett högt värde. Hög diabolvikt ger ånyo utdelning i form av hög anslagsenergi och det jämna utfallet på projektilvikterna visar sig också tydligt i kronografen. Nu återstår det bara att de hur det hela faller ut i verkligheten:

   Genomsnitt: 19.44 mm

 Ett mediokert resultat just denna gång men jag vet sedan tidigare tester att Baracudan presterar bra, men ojämnt, i min Elite. Överlag så rankar jag den som diabol nummer 3 efter JSB King och Defiant Exterminator. För den som testar den nya generationens PCP ifrån FX Airguns med ST-pipor så kan den vara väl värd att pröva. Skjuter den sedan inte bra så är den perfekt för kronograftesten, det är ju alltid kul att få räkna fram lite höga energivärden...

Teds andra och sista test av Revolution