Airpang

Alla inlägg under juli 2016

Av Johnny Ottosson - 21 juli 2016 19:30



Världens vackraste fjäderluftgevär ?


  Air Arms Pro Sport - av många entusiaster högt skattad för sin formgivning.


En modell av fjäderluftgevär som unisont möts med respekt och beundran världen över är en lätt udda skapelse från Air Arms vilken lika enigt brukar hållas som ett av världens bästa fjäderluftgevär. Det handlar om ett stort och tungt gevär med en dold underspännararm och en formgivning inte helt olik en krutdriven studsare. Den har nu funnits på marknaden i två decennier och är fortfarande mycket populär, sin prislapp till trots. Dagens inlägg kommer att avhandla den eleganta och tekniskt sett ytterst kompetenta Pro Sport från brittiska Air Arms.


Som de flesta fantaster kanske vet så är Pro Sport en uppsnofsad variant av TX200 med en hel del av denna modells särdrag inkluderat, exempelvis de syntetiska glidbussningarna inuti mekanismen liksom den öppna cylinderladdningen och CD-avtrycket. Förr i tiden så sade man ofta lite elakt om bilmodellen Karmann-Ghia att den var en "folkabubbla i frack" och lite så är det faktiskt också med Pro Sport - den är en dyrare och mer estetiskt formgiven systermodell till den vanligare och mer prisvärda TX-serien.


  Den första serien Pro Sport vid lanseringen 1996 hade svarta underspännararmar som lätt krävade..


Rent fysiskt sett så handlar det om ett relativt kompakt fast duktigt tungt gevär som mäter 103 cm i totallängd men där vågen stannar först vid 4100 gram. Rent subjektivt sett så uppfattar de flesta personer utan tvekan Pro Sport som ett mycket tungt vapen, ett intryck som förstärks igenom en relativt hög tyngdpunkt liksom dess måttliga längd i relation till vikten. Orsaken till den höga tyngdpunkten och den rejäla totalvikten kan man hitta hos anspänningsmekanismen i form av ett Z-format länkage infällt i den relativt höga förstocken.


Anspänningstyngden är emellertid inte ansenlig utan relativt hanterbar, givet den korta spännarmen. Air Arms själva uppger 39 lbs och detta är ca 10% högre än hos en HW80 eller dubbelt upp mot en HW30S. Som en vanlig vuxen man med (förmodligen) ordinära fysiska dimensioner, tillika kraftresurser, så är detta vapen inte svårt att anspänna men det är definitivt inget plinkingvapen som man med glädje skjuter hundratals skott med vid en enstaka session. Den är tung, men inte ohanterligt tung så att det stör.


  Matchpipan från LW är bara drygt 9 tum lång men sitter i en 11 tum lång shroud.


När vapnet sedan är anspänt och laddat (samt betalat) så börjar man skönja de goda sidorna hos modellen, detta är nämligen en synnerligen välskjutande bössa. Effekten är inte hög i relation till vapnets egenvikt och detta ger alltid bra förutsättningar för en vettig praktisk precision, precis som det ypperliga avtryckarsystemet som utan tvekan ligger a par med HWs berömda Rekord. Tack vare den shroudade matchpipan från Lothar-Walther och de inre glidbussningarna så är detta ett mycket civiliserat och riktigt lättskjutet vapen, för att vara en fjäderbössa.


Paul Capello testar Pro Sport.


Ett annat område där Pro Sport visar hög klass är när vi kommer till passning, finish samt kvalité på dess komponenter och hantverk. Detta är ett premium luftgevär som verkligen också känns som just - ett premium luftgevär. Det enda fabrikat som överlag matchar Air Arms här är saligen avsomnade Theoben Ltd, liksom gamla tiders Webley & Scott, de sistnämnda främst när man kommer till blåneringens djup och lyster. Detta är ett gevär som förmedlar en genuin brittisk känsla och tillika ägarglädje, i fullständigt positiv mening.


Så, ett bra , dyrt och påkostat vapen - men för vem?


Den som betalar 7700 kr för ett fjädergevär dessa dagar med alla prisvärda och avancerade PCP är troligtvis en äkta fjäderfantast som vet vad denne köper. Själv är jag lite kluven, som 10J så känns den inte riktigt 100%, att sitta på villatomten med denna bjässe, vars format för tankarna till en Afrikastudsare, för att pluppa ut 195 mps känns sisådär. Som ostrypt med kaliber 22 så är det ändå inget riktigt kraftfullt vapen, sitt format till trots. Som bäst kan man nog räkna med 13-14 fpe och det är inte mycket jämfört med exempelvis en sidospännare från Diana. På detta sätt så kan man sluta sig till att Pro Sport aldrig blir eller har varit ett dussinvapen. Den hängivna tävlingsentusiasten väljer troligtvis en 177 TX framför den lite lustiga Pro Sport och andra som önskar ett fjädervapen tenderar ofta till att priortera effekt - vilket ju inte är en stark sida för Pro Sport. En licens är ju precis lika svår att få ut oavsett vilket fjädervapen man köper och då tenderar 9 av 10 köpare att välja PCP.


En hel del motvind med andra ord..


Men för finsmakaren som vill ha en brittisk bössa med känsla och kvalité, då finns det få andra lika klockrena val.





ANNONS
Av Johnny Ottosson - 20 juli 2016 17:30



Spridning och träffbilder !


  En typisk mätning i kronograf som här visade 30 skott inom 28 fps som spridning.


Antalet skott på en fyllning intresserar av naturliga skäl de flesta som är nyfikna på ett PCP, inte minst eftersom många PCP kan vara ansträngade att fylla om ifall man använder en handpump till detta ändamål. Problemet för dessa spekulanter är att det antal skott som tillverkaren anger sällan stämmer överrens med det antal som man kan läsa om för respektive vapen hos fristående testare eller hos andra ägare.


Många som prövar vapen, exempelvis undertecknad, sätter upp en ram för inom vilken spridning i en följd som skotten ska ligga för att "räknas" som "bra" skott. Hur stor spridning som denna ram utgör är lite varierande ifrån person till person men de flesta brukar vilja se "bra" skott som sådana vilka ligger mellan 20, 25 eller 30 fps spridning.


Varför gör man då detta?


Jo, tanken är att få en gemensam referensram, eller i alla fall en konsekvent sådan. Ungefär som när biltestarna förr i tiden angav 0-100 km/h bland sina testfakta, när alla gjorde så då blev det en typ av gemensam referensram. Att sedan testet i sig själv inte hade någon konkret verklighetsförankring, utom möjligtvis vid rödljusrace, var en helt annan sak.


Samma princip med spridningen ifrån skott till skott...


Tanken är ju alltså själva referensramen, inte att förväxla med att de skott som faller utanför den uppsatta ramen skulle vara helt oanvändbara. Skjuter man på ett begränsat avstånd så upptäcker man förmodligen ganska snabbt att man i praktiken har betydligt fler fullt användbara skott tillgängligt än vad en kronografmätning påskiner.


Som ett exempel på detta så sköt jag över 20 uppmätta meter häromdagen och enligt min kurva ovan så borde jag ha 30 bra skott, sedan dalar jag långt bortom 30 fps spridning. Ändå så fick jag 50 bra skott i verkligheten och som synes så är det inte helt lätt att se vilka skott som var bortom 30 fps eller vilka som var inom.


  Tavla 1 med skott 1-25


  Tavla 2 med skott 26-50


Slutsatsen är att avståndet blir synnerligen viktigt för bedömningen om huruvida skott utom den ideala spridningen ska kunna anses som bra, acceptabla eller inte. I mitt eget fall så kan jag notera en något lägre träffbild på skotten bortom de första 30 st liksom att grupperna öppnar upp något, förmodligen på grund av en ökad avdrift i sidled. Hade jag nu skjutit på ett längre avstånd än dessa 20 meter så hade sannolikt skillnaden i träffbilder mellan skotten inom spridningen och utom spridningen blivit ännu större.


Slutligen så vill jag åter igen rekommendera Gaylords fortsatta utforskande av Maximus som verkar mer och mer lovande. Där kan man även jämföra resultaten med mina egna träffbilder ovan, skjutna med LW-pipa och hans - vilka emellertid är skjutna på ett par meter längre avstånd (23 meter vs 20 meter):


http://www.pyramydair.com/blog/2016/07/benjamin-maximus-part-4/





ANNONS
Av Johnny Ottosson - 18 juli 2016 10:00



Koreas Kung !

 



  Unik design och brutal kraft - Careers är udda vapen med stor karisma !


För några veckor sedan så skrev jag ett nostalgiskt inlägg som både beskrev och dessutom innehöll lite foton från en luftvapenträff som ägde rum i början av 2000-talet. En av de vapen som figurerade var en Career 707 Mk II och genast så fick jag frågan ifrån en ny fantast - vad är egentligen en "Career 707"?


Så, idag blir det lite om luftvapenvärldens motsvarighet till motorcyklarnas V-Max - The 707 Career !


Rötterna till Career kan man hitta hos ett företag som heter Shin Sung Industries och som egentligen specialiserar sig på avancerad borrning till oljeindustrin, vilket är en del av den stora varvsnäringen i Korea. Därifrån så grenade verksamheten ut sig till borrning av vapenpipor för gevär, pistoler, hagelvapen och slutligen även luftvapen.


En av dotterföretagen kallades Sam Yang Group och fick då ansvaret för dessa "mindre" borrningsarbeten och det var ifrån den här verksamheten som man skapade en liten vapenindustri med fokus på just avancerade (för sin tid) luftvapen. De mest kända produkterna som ramlade ut var ARC-6 med sitt magasin typ revolvertrumma och öppet exponerad hammare, Fire-serien med kaliber 355 och över 150 joule samt sidospännaren 303 liksom, naturligtvis, även Career-serien med 707, 707 Mk II, 707 Carbine samt den mindre lyckade 707 Tanker.


  Modell 303 med sidospännare har också en tämligen unik formgivning...


En som tidigt fick upp ögonen för dessa vapen var John R Burroughs, en känd amerikansk affärsman, luftvapenfantast och tillika barnbarn till den legendariske författaren Edgar Rice-Burroughs, mannen som skapade den litterära gestalten Tarzan (o som även grundade staden Tarzana i USA). 


John hade intressen i företaget Air Rifle Specialists, New York och blev pådrivande till just 707 modellens tillkomst, liksom dess utformning och började sedan sköta importen av dessa gevär till USA under mitten av 1990-talet. Därför så kanske ni entusiaster som känner till den lite speciella formgivningen på sidorna av lådan till Careers kan se kopplingen mellan dessa motiv och Johns anknytning till Afrika...?


  Lådorna på de tidigare exemplaren som Mk II har dekorationer som man inte ser hos andra luftgevär..


Nåväl...


På många sätt så var Careers nyskapande vapen för 1990-talet. Det var en stor, tekniskt avancerad (för sin tid) skapelse med en minst sagt hiskerlig effekt. Självklart så blev den en hit på andra sidan Atlanten och inte blev det heller sämre av att den utrustades med rak ("engelsk") stock liksom en bygelrepeterande mekanism.


Två amerikaner som snabbt intresserade sig för modellen var bröderna Ray och Hans Apelles som grundade en verksamhet kallad A-Team och vars heta produkt var en separat regulator. Med detta tillbehör så blev Career en av de riktigt spektakulära vapnen runt millennieskiftet. Mikaels bössa, i mitt tidigare inlägg, lånade jag på den tiden det begav sig och jag använde den en hel del. Till min förvåning (o glädje) så kunde jag konstatera att den spottade ut kaliber 22 Accupells på 14.30 grains med 325 mps och därtill med en enastående praktisk precision.


En åra, javisst, men den träffade också sitt mål med ungefär samma kraft som en svingad åra även vid synnerligen långa avstånd...


Career 707 är utan tvekan ett fullsize gevär, 119 cm lång och 3600 gram tung, försedd med 23 tums pipa vilket i kombination med en udda ergonomi samt en duktigt tung hammarfjäder gör vapnen ohanterliga och klumpiga. På plussidan så kan man emellertid notera för sin tid avancerade detaljer som en manometer, låt vara av termometer-typen snarare än dagens runda varianter, liksom en poweradjuster. Jo, ni läste rätt - dessa vapen från 1900-talet hade poweradjuster, något som inte är helt vanligt än idag.

 

  Här kan man se den gula manometern typ termometer samt poweradjustern med sina gula markeringar.


Tanken och funktionen hos denna var emellertid lite annan än dagens moderna motsvarigheter. Till skillnad ifrån vanliga PCP så är inte effektkurvan hos Career självregulerande, det betyder att för varje skott så sjunker successivt utgångshastigheten i en brant dalande kurva. För att motverka de olägenheter som detta skapar, till exempel att träffarna tar allt lägre ner på tavlan vid långa avstånd, så kan skytten manuellt kompensera för detta igenom att vrida upp poweradjustern. Den har alltså inte statiskt fasta lägen som de flesta moderna poweradjusters som sitter i vapen med självregulerande drivkällor. Smart är alltså att börja en bit ner på poweradjustern så att man kan öppna lite extra i takt med att effektkurvan dalar och därmed få den att gå jämnare.


  Här testskjuter jag själv ett exemplar med kaliber 50!


Alternativet, vilket blev marknaden för A-Team, var att montera in en helt separat regulator..


I praktiken så är Careers tämligen stationära gevär, främst tänkta för jakt över långa avstånd mot förhållandevis stora mål. Det är där som vapnet kommer till sin rätt. Visst har en del ex sålts även i länder som England men då de effektbegränsas så försvinner mycket av poängen med dem och de framstår snabbt som otympliga och tunga att bära runt i mer aktiva jaktformer. En kortare karbinevariant togs dock fram främst för Europa med tanken då lagt mot jakt från gömslen och andra trängre utrymmen.


  Mk III har mer normal utformning av lådan och här kan man dessutom se magasinsystemet


Bortsett ifrån de funktionella aspekterna så är Careers också udda vapen, inte bara igenom sin formgivning. Detaljer som är framsynta (manometer, poweradjuster) blandades med relativt ovanliga finesser som rembyglar och öppna riktmedel. En detalj som också var utformad på ett idag ovanligt sätt var magasinsystemet i form av ett längdsmonterat linjemagasin. Magasinet är rektangulärt, fjäderbelastat och sitter på vänster sida av lådan. Man manövrerar det igenom att dra tillbaka en liten spak och då kan det laddas med 10 (.177), 9 (.22) eller 8 (.25) st diaboler innan det monteras in i geväret igen. För ett 90-tals vapen så var detta också avancerad teknologi men liksom alla linjemagasin så var det känsligt både för diabolernas längd liksom dess formgivning för att inte haka sig under repeteringen.


I ärlighetens namn så var inte avtryckarsystemet något att lovprisa men efter lite tillvänjning så fungerar det i alla fall acceptabelt. En av de populäraste ämnen som fanns runt Careers på den tiden som det begav sig var just avtryckarmodifiering, något som med andra ord skedde på förekommen anledning. Själv gillade jag inte avtrycket något vidare...


  Vissa serier av Career har ännu mer...amerikansk (!) design, här en 707 Tanker


Något som omgivningen inte gillade var däremot skottlätet, Careers är exceptionellt högljudda på hög effekt även jämfört med andra kraftfulla PCP. Trots sina relativt långa pipor så dånar den oregulerade drivkällan på ett sätt som får rutorna att skallra och huvudet att eka efteråt..


På dessa vapen så är en bra ljuddämpare snarare ett måste än ett bekvämt tillbehör, ska sanningen fram så har jag skjutet Careers med vettiga ljuddämpare som ändå lät på ett sätt som gjorde att man önskade hörselskydd oavsett vilket. Just hörselskydd och långt till andra människor är bra förutsättningar för att överhuvudetaget kunna använda en ostrypt Career utan dämpare. Det handlar om ett sällsynt elakt och dovt dååån som bokstavligt talat känns i kroppen på ett lite udda sätt.


Dessa vapen tillverkades upp till kaliber 50 och gav då runt 230 fpe!


Idag är Careers tämligen ovanliga och i gränslandet mellan samlarvapen och funktionellt moderna hobbygevär, många av dagens entusiaster har inte ens hört talas om dem och än mindre sätt dem i verkligheten. På dagens träffar och tävlingar då är det i dessa dagar troligtvis ganska sällan sedda gäster. På sätt och vis lite synd eftersom det är charmiga vapen med en stor brutal karisma...


  Ett skott i trädet, utgångshålet på andra sidan var.....stort








Av Johnny Ottosson - 17 juli 2016 18:00



Crosmans pipor och turkisk oreda


  Nya Crosman Maximus för $199 (1810 kr) erbjuder ett bra PCP för mycket små pengar...


Som vi har noterat i nyheterna så har det uppstått ett politiskt kaos i Turkiet vilket naturligtvis också kommer att påverka vapenexporter därifrån. För vår del så är det främst fabrikaten Kral och Hatsan som berörs om problemen kvarstår, många importörer ligger ju på ett lager som täcker de nationella behoven för en kortare tid.


När man talar om lågprisvapen som Hatsan så kommer man också osökt in på andra fabrikat och ett sådant med lite bättre renommé är amerikanska Crosman, vars senaste produkt Maximus har varit en positiv överraskning för recensenterna, inte minst på grund av att modellens pipor har levererat över förväntan.


De inhouse tillverkade piporna från Crosman har ju igenom åren varit av varierande kvalité och Crosman själva har löst detta igenom att köpa in lösa pipor ifrån en extern leverantör för att säkerställa god praktisk precision hos sina vapen med tävlingsambitioner. För kaliber 177 så valde man där chokeförsedda matchpipor från Lothar-Walther och till den betydligt grövre kaliber 25 så blev det pipor från välsedda Green-Mountain. Kvar fanns kaliber 22 där man bara använda egna pipor, som dock utsattes för en hårdare selektion vid tillverkningen för att hålla uppe nivån på ett hyfsat acceptabelt sätt.


Själv köpte jag en av de första Discoverys som lämnade fabriken, tillhörande serien med stock av äkta valnöt, den hade dessvärre en av Crosmans egna 177-pipor som inte sköt något vidare bra. Ett par år senare så köpte jag en 1377 och den var helt slätborrad, trots att den borde ha haft räfflor! Med kaliber 22 så har jag haft en 2250 vars pipa var lite sisådär och en 2240, vars pipa var okej.


Pipor har med andra ord varit ett bekymmer för Crosman och därför är det glädjande att den nya Maximus förefaller ha blivit utrustad med bra pipor, i alla fall vad det verkar hittills. Ett exempel på detta är det exemplar som Tom Gaylord för närvarande prövar på sin blogg:


http://www.pyramydair.com/blog/2016/07/benjamin-maximus-part-3/






Av Johnny Ottosson - 15 juli 2016 17:00



Kaliber 177 mot 22 - både licensfritt eller inte..


  Den i Tjeckien tillverkade Air Arms S200 är ett mycket prisvärt vapen för under 5000 kr...


En av de äldsta och mest behandlade frågorna på såväl forum som luftvapenbloggar har alltid varit vilken kaliber som är att föredra och då står nästan alltid frågan mellan 177 och 22. En variant som är lite unik för oss här i Sverige är att många entusiaster vill köpa ett vapen som licensfritt och sedan, om och när, man vill skaffa en licens så avser man att modifiera det till licenspliktigt utförande.


Så, om man nu avser att köpa vapnet licensfritt och i framtiden lägga det på licens, hur ska man tänka då?


Till att börja med så är detta en fråga som har dubbla bottnar, detta eftersom precis så bra som 177 är över 22 som licensfri, precis lika bra är 22 över 177 som licenspliktig. Svårigheten i frågan är alltså att hitta rätt avvägning.


Två saker kan vara viktiga att ha i åtanke, det är precis lika dyrt och komplicerat att skaffa en licens oavsett kaliber och om/när vi eventuellt får en förändring av vapenlagstiftningen igenom EUs gemensamma vapendirektiv så är sannolikheten större att kaliber 177 blir licensfri (oavsett effekt) än att detta sker med kaliber 22.


Nästa sak att beakta är funktionaliteten hos respektive kaliber i deras olika utföranden.


I det så resonerar jag följande; Som licensfri så är skillnaderna inte monumentala, man vinner 5 eller kanske 10 meter som bäst i räckvidd, en vinst som inte är speciellt väsentliga överhuvudtaget om man avser att skjuta på kortare avstånd än ungefär 25 meter. Som licenspliktiga så är skillnaderna större, både vad gäller räckvidd för projektilbanan och ännu mer i projektilens förmåga att hantera sidvind. I detta perspektiv så ser jag kaliber 22 som ett bättre val än 177 men basklappen är emellertid att kaliber 25 blir ett ännu bättre val - på alla sätt.


Det enda tillfälle då kaliber 25 förlorar mot 22 är om man ska tävla med vapnet i någon form av effektbegränsad tävlingsgren, typ max 45 joule eller liknande. Vill man tävla i exempelvis Field Target så finns det möjlighet att skjuta de båda mindre kalibrarna med såväl 16 som 45 joule och där fungerar 177 bättre på 16 joule och 22 bättre på 45 joule men kaliber 25 fungerar inte alls.


Sammanfattningsvis så håller jag 22 som ett bättre val än 177 om en licens är med någonstans i tankarna. Ska man dock inte tävla så klarar dock kaliber 25 av allt som 22 klarar - fast märkbart bättre. Överväger man inte licens så är 177 ett bättre val, även om skillnaden mellan 177 och 22 inte är lika stor för licensfria vapen som den är på full effekt.


Skulle det sedan bli som i Frankrike med en framtida gräns på 20 joule eller fri effekt för 177 så blir alla 177-licenser i praktiken värdelösa och meningslösa, där licenser för 22 och 25 ändå håller kvar sin funktion. Om det däremot blir som så att vi får 5-årslicenser så är 177 förmodligen ett bättre val på licens eftersom det känns mera troligt att tävlingsklassen för 16 joule finns kvar snarare än den för 45 joule och en fungerande tävlingsklass är en förutsättning för att licenserna ska kunna förnyas och inte bara blir återkallade med automatik.


Oavsett vilket så kan man nog tänka sig för både en och två gånger innan man tar ut ett vapen på licens och i synnerhet om man vill tävla med det som 16 joule. Skillnaden i praktisk användning mellan 10 och 16 joule är inte stor men skillnaden i ansvar, kostnader och byråkrati är avsevärd. 


I det perspektivet så är ett licensfritt vapen ett smartare val.

Av Johnny Ottosson - 14 juli 2016 09:30


Cool pistol !


  Ett mycket litet och smidigt paket för att kunna leverera 60 fpe med kaliber 25!


Ifrån Talon Tunes så hittade jag ett mycket intressant bygge baserad på luftpistolen TalonP. Förutom låg vikt och hög effekt så har man dessutom lyckats stämma av drivkällan till ett rimligt antal bra skott, trots effektuttaget.



  Totalvikten landar på 2950 gram, komplett med kikarsikte - få luftvapen ger så mycket effekt till sin vikt!


I många länder så är det bara tillåtet att bedriva jakt med luftgevär och inte med luftpistoler. När den lagstiftaren författade sina föreskrifter så fanns nog inte den här typen av luftpistol med i tankarna..


  Självfallet så är vapnet också utrustat med en effektiv ljuddämpare.



  Hög effekt kostar ganska många skott..


Som vi kan se av kurvan ovan så får man 9 bra skott ifrån totalt 20 stycken på fyllningen, alltså # 5-13. Med tanke på volymen och effektuttaget så är detta riktigt bra, notera dock att man fyller ända från 3400 Psi.


Bra precision, som sig bör, på ett lyckat bygge 

Av Johnny Ottosson - 13 juli 2016 19:00



Nytt från Europa !


  Omröstningen ägde rum idag med början 15.45


BASC hyllar dagens beslut i frågan om det nya vapendirektivet från EU:


https://basc.org.uk/blog/press-releases/latest-news/basc-welcomes-eu-firearms-proposals/


Den svenska jägarkåren är kanske inte lika roade, som jag förstår av de första uppgifterna om utfallet av röstningen så kommer alla halvautomater som kan ta magasin med en större kapacitet än 20 skott med undantag av kaliber 22 LR att bli totalförbjudna. Här kan dock varje land välja att genomföra ett undantag för vapen avsedda till sportskytte. Helautomaterna totalförbjuds för allt civilt ägande.


Nu återstår det att se om det blir en retroaktiv lagstiftning eller om den blir från och med ett beslutsdatum och framåt, alltså om licenser kommer att återkallas på befintliga vapen eller inte.


Nästa fråga är om vi kommer att få 5 årslicenser på alla vapen eller inte..


Jag återkommer i ämnet så snart som jag kan hitta vederhäftig information ifrån någon pålitlig källa...





Av Johnny Ottosson - 13 juli 2016 09:00



Tunnel in eller tunnel ut ?


  Alla har inte tillgång till ett komplett inomhusskytte (foto: Atherton Indoor Range)


För ganska länge sedan så fick jag den här funderingen i frågelådan och den baserar sig på följande funderingar; om man skjuter inifrån en byggnad där projektilen blir fredad från sidvindens påverkan i början av sin färd mot målet, som då står öppet och utsatt för tänkbar sidvind - kommer det då att vara enklare att träffa än om man själv står utomhus och skjuter in i en byggnad där diabolen blir fredad från sidvind på vägen in mot målet, snarare än i början av sin färd?


Detta var sannerligen inte en enkel fråga att få fram ett vederhäftigt svar till och jag har letat både noga och länge i såväl gamla tidskrifter och böcker såväl som på nätet.


Den mest vettiga förklaringen som jag har fått ifrån en pålitlig källa är att diabolen, i alla fall skjuten ifrån ett PCP, fortfarande accelererar när den lämnar mynningen och så länge som diabolen accelereras så påverkas den lättare av sidvind än i slutet av sin färd då diabolen istället tappar sin fart.


Om man skjuter ifrån en byggnad eller annan form av vindskydd så är det alltså viktigt att man försöker skjuta ifrån så långt inne som möjligt eftersom diabolens acceleration då har minskat så mycket som möjligt när diabolen går ut i öppen terräng. Som en extra bonus så minskar dessutom risken att omgivningen uppfattar skottljudet eftersom mycket av ljudet expanderar inuti byggnaden och inte utanför.


Anm. Bilden högst upp i inlägget är från Atherton Indoor Range som erbjuder ett flertal banor inomhus, från 42 yards och ut till 75 yards. Inträdet är £6 för obegränsad tid (max en heldag) och summan inkluderar fri luftfyllning, fri WiFi och tillgång till toalett/café. Anläggningen är öppen även för FAC-vapen och dessutom handikappanpassad.



Presentation


Välkommen till bloggen om Luftgevär. Detta är portalen till luftvapenvärlden i Sverige. Här finns alla nyheter om luftvapen samt länkar så att man kan gå vidare till alla sidor i Sverige som intresserar luftvapenentusiaster.

Fråga mig

861 besvarade frågor

Omröstning

Är Airpang en meningsfull del av din luftvapenhobby som tillför dig nytta?
 Ja, oundgänglig
 Ja, bra och nyttig
 Tja, kul men inte mer
 Nej, slöläser bara ibland
 Nej, kommer aldrig mer att besöka

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

Besöksstatistik

AirPang Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se