Kaliber mot kaliber

Nya FX Airguns Impact är ett formidabelt och synnerligen flexibelt vapen.

"Hur mycket skiljer det i kulbanan på kaliber 22 och kaliber 25 om man tänker sig att man köper ett nytt vapen av FX i fullfart? Ska köpa ett impact och vet inte om jag ska ta kaliber 22 eller 25. Ska ha det till jakt på kråkfåglar. 
Hur mycket skiljer det i höjd på kulbanan på 50 m?
Vad skulle du rekomendera?
Mvh"

Ett toppmodernt vapen men en tidlös fråga - vilken kaliber ska man välja? Just den här frågan uppskattade jag eftersom den var såpass konkret. Här fanns ett syfte med vapenanvändningen, en angiven vapenmodell och dessutom uttryck för de båda kalibrar som man väljer emellan.

Hos PCP så har pipans tvärsnyttsyta en enorm betydelse.

Detta fenomen gör att ett PCP kan ge nästan lika många skott vid ungefär samma utgångshastighet hos både kaliber 22 och 25. FX Airguns själva uppger 100 skott för kaliber 25 och 130 skott för kaliber 22 med en tub som håller 480 cc. Utgångshastigheterna är då relativt snarlika, angivna 900 hos den grövre kalibern respektive 920 fps för den klenare.

Eftersom projektilvikten skiljer dramatiskt mellan 22 och 25 så blir också skillnaden i utgångshastighet avsevärd. Kaliber 25 anges till 60 joule men kaliber 22 till bara 40 joule, vid mynningen. Downrange så kommer skillnaden att vara ännu större eftersom den tyngre kaliber 25 behåller sin anslagsenergi bättre, både i absoluta och relativa termer.

Ett mera utförligt resonemang runt detta kan man hitta på följande länk:

http://airpang.bloggplatsen.se/2010/03/12/2644746-avstand/

Här har vi en bakgrund till TKOF:

http://airpang.bloggplatsen.se/2010/02/20/2563136-thrill-of-the-kill/

Om vi sedan kollar på kortare avstånd, alltså typ 50 meter, så är skillnaden i projektilbana i praktiken försumbar. Kaliber 25 har en bättre BC vilket kompenserar för att den får något (930 mot 900 fps) lägre utgångshastighet. Ska vi slutligen sammanfatta det hela så kan man konstatera följande:

Kaliber 25 ger betydligt mer anslagsenergi både vid mynningen och downrange, trots det så är skillnaden i antalet skott på fyllningen väldigt liten, liksom skillnaden i utgångshastighet. Den grövre kalibern dödar bättre på både längre och kortare avstånd samtidigt som dess projektilbana är likvärdig eller bättre än kaliber 22.

Men om kaliber 25 är såpass mycket bättre än kaliber 22, varför inte kaliber 30 då?

En högst berättigad fråga. Kaliber 30 är naturligtvis i motsvarande grad bättre än kaliber 25 men den har ett fåtal nackdelar som kaliber 25 saknar. Den relativt sett nya kaliber 30 är både dyrare att använda och svårare att hitta ammunition till. 

Rent konkret så betingar 150 st diaboler 115 kr för kaliber 30 och 65 kr för kaliber 25, i skrivande stund hos Hurricane. Från samma handlare så kan vi också konstatera att han, som är exceptionellt välsorterad på luftvapenammunition, erbjuder 3 sorters diaboler med kaliber 30 och 25 st med kaliber 25. Tittar vi på kaliber 22 så finns det lite drygt 100 olika sorter hemma och för 55 kr så får man 250 st diaboler (alla sorter jämförda är JSB).

Skjuter man måttliga mängder och hittar en sort som går bra, vilken man har en pålitlig källa till, så är därför kaliber 30 än bättre än kaliber 25. Dock så håller jag själv kaliber 25 som den bästa kompromissen. Kaliber 22 kan ha sitt berättigande till fjädervapen, som ju ha lägre disponibel anslagsenergi, liksom att den kan vara ett bättre val i någon enstaka obsolet tävlingsform där man tillämpar en effektbegränsning.

Jag hade alltså tagit kaliber 25 helt utan tvekan och det var också det jag gjorde med min egen FX Airguns Elite.

Särart med stil !

  The Imperial Double Express in action!

En av de mest magnifika och kanske också mest brittiska uddavapnen på marknaden var den imponerande Imperial Double Express som skapade av Mike Childs från SKAN i samarbete med Chris Price, Helston Airgunsmiths. Detta är i sanning ett synnerligen udda och sällsynt luftgevär!

Ifrån sidan sett så liknar det kanske mest av allt en kombibock till sin profil men om man kollar in mot mynningsröret så kan man notera att det faktiskt handlar om ett dubbelpipigt (!) gevär och därmed konstruktivt sett mera snarlikt ett side-by-side, om vi ska fortsätta med hagelvapenliknelserna.   

I verkligheten så är det nedre röret själva pumpkammaren eftersom vapnet i den här ändan är ett tämligen (nåja) konventionellt MSP (Multi Stroke Pneumatic aka "pumpgevär"), det övre grövre röret innehåller emellertid de båda piporna, sida vid sida.

När vapnet pumpades, enligt specifikationerna så ska det pumpas tio gånger för att ge 10 fpe, så fylldes två kammare samtidigt som dessutom var förbundna med en kanal för att båda dessa kammare skulle erhålla samma tryck. Denna kanal blockerades därefter när vapnet var fyllt och efter detta så agerade varje kammare separat, till och med kopplade till varsitt individuella avtryckarsystem!  

  Ett kompakt vapen vars yttre inte spontant avslöjade att det hade dubbla pipor.

Nu kunde skytten välja om han ville skjuta med höger pipa eller vänster pipa först alternativt med båda samtidigt, vilket emellertid krävde lite fingerfärdighet rent praktiskt. Tack vare samma tryck så fick de båda piporna en förbluffande god samskjutning, förutsatt att köparen hade valt samma kaliber på dem. Man kunde nämligen, ännu mer udda kanske, specificera sitt vapen med två helt olika kalibrar ifall man ville ha två vapen-i-ett snarare än ett vapen med snabbt uppföljningsskott i samma kaliber som det första. 

När vapnet lanserades i februari 1987 så betingade den emellertid hårresande £550! Detta var en kolossal summa pengar för ett luftgevär vid den här tiden och kan jämföras med £349 för den dyraste Theoben (Sirocco Grand Prix) eller £445 för den dyraste Daystate (Huntsman FTR Custom). Vanliga vapen vid denna tid var avsevärt billigare, exempelvis då nya Diana 52 för £129 eller en Webley Tracker De Luxe på £109. Nöjde man sig med en BSA Supersport så fick man hosta upp £69.

Prisutvecklingen har emellertid varit god eftersom bara 25 exemplar av The Imperial Double Express någonsin tillverkades - förra året så bytte ett exemplar i England ägare för £3000!

  På vapenauktioner så har detta vapen visat sig dra in bud på £2-3000 utan problem.

En fråga som ofta kom upp då och som även idag slår nutida samlare och entusiaster är hur pass samskjutande vapnets pipor är i verkligheten. Den enda dokumentation jag har hittat på detta är en utsaga från Tom Downs saxad ifrån Airgun World, mars 1989, då han uppmätte "a maximum of 1/4" between two pellets in calibre 22 at 50 yards" - ett enastående gott värde (för bra?) i mina egna öron.

Tittar man på vapnet i övrigt så är det det förbluffande litet och kompakt med 91 cm totallängd och en tomvikt vid 3200 gram, som sig bör hos gevär av typen MSP. Avtryckarsystemet (avtryckarsystemen till och med) är enkla enstegsavtryck och inte så mycket att lovorda, utlösningsvikten är 1500 gram. De unika piporna levererades av Steve Harper (han bakom slingshot-ventilen framöver) och kallades för "Superspin". Finessen med dessa pipor var att de hade en brantare räffelstigning vilket skulle säkerställa en god samskjutning och optimal praktisk precision.

Med en produktion av ungefär en bössa i månaden mellan 1987-1990 så blev The Imperial Double Express aldrig någon storsäljare och produktionen stannade, som sagt, vid blott 25 exemplar, vapen som dessutom aldrig ens var i närheten av att betala sig själva sett till produktionskostnaden. Den måttliga efterfrågan och den usla lönsamheten gjorde att projektet gick i graven men den lämnade ändå efter sig resterna av en mans dröm om att skapa ett unikt vapen som skulle komma att ge avtryck i luftvapenhistorien.

Detta mål kan man nog i rättvisans namn säga att han gick i land med...

En titt bakom kulisserna hos RAW !

Rapid Air Weapons USA

På tiden nu..

  Jag har länge varit sugen på en stock från Steve Corcoran..

Under flera år så har jag beundrat Corcorans olika stockar så när jag med glädje kunde notera att han även har börjat tillverka förstockar/stocksatser till Crosman 1701p så var jag naturligtvis inte sen att beställa en sådan. För den som inte har bekantat sig med Corcorans sortiment så finns det ett stort utbud av stockar till diverse luftvapen och dessutom till humana priser - för min del så gick min försändelse på USD $73, inklusive frakt och PP-avgift. Nu återstår det bara att se om det även tillkommer en tullavgift i slutändan och ur lång tid leveransen tar.

För den som vill sondera lite i sortimentet så kommer här en länk till hemsidan:

http://www.woodsandwateroutdoors.com/

Once upon a time there was a springer...

  En gång i tiden så var BSA God Star inte ett PCP utan en magasinvariant av Super Star..

För några veckor sedan så nämnde jag i förbifarten att BSA hade återanvänt namnet "Gold Star" på ett PCP då man tidigare hade använt samma benämning på en motorcykel från 1950-talet, BSA tillverkade ju även motorcyklar och en lång rad andra produkter under hela 1900-talet. 

En vaken läsare påpekade då snabbt att man minsann också hade använt samma modellnamn också för ett tidigare fjädergevär och detta är naturligtvis helt korrekt. Det handlar om en lite udda underspännare med magasin som vi ska ta och titta lite närmare på idag.

Under slutet av 1980-talet så hade BSA gjort ett omtag i sitt sortiment efter att Gamo förvärvade dem 1986. En av de första nya modellerna som kom ut av denna revidering var BSA Super Start lagom till säsongen 1989. BSAs tidigare underspännare, The Airsporter, hade varit nästan ända sedan kriget (bokstavligt talat!) och trots en lång rad nya underversioner ("Mks") så var detta i grund och botten en synnerligen åldersdigen konstruktion som den nya herrarna i Spanien ville ha struken ifrån sortimentet så fort som möjligt.

Under 1980-talet så var underspännare glödheta efter succén med Weihrauchs magnifika HW77 och den inhemska konkurrenten Webley & Scott hade nu en underspännare snarlik HW77 på marknaden, benämnd Eclipse. BSA fick därför i uppdrag att börja tillverka och saluföra en helt modern underspännare konstruerad för 1990-talet med inga delar gemensamma med den nuvarande Airsportern.

Ett utvecklingsteam lett av BSAs Ken White skred genast till verket och använde till denna modell även en dator i konstruktionsarbetet, något som var helt nytt för BSA. Reslutatet lät inte vänta på sig, på rekordkort tid och även under budget (!) så lyckades man få fram Super Star och detta var rent objektivt sett ett mycket bra vapen.

  BSA VS2000 var en 9-skotts fjäderbössa med sidospännarmekanism och av 10 st tillverkade så finns 6 st kvar.

Redan 1986 så hade man emellertid haft något liknande i görningen innan Gamos förvärv och den gången for man efter en sidospännare (!) med magasin varvid man tillverkade ett par prototyper benämnda VS2000. På grund av BSAs försäljning och tillika uppköp av Gamo så blev det inget med det här projektet förutom ett antal fullt fungerande prototyper som nu ovanligt nog såldes ut till allmänheten. I skrivande stund så finns faktiskt ett exemplar till salu för den facila summan av £4000. Med en sådan så blir man sannolikt ensam om modellen på träffarna..

  En intrikat konstruktion med två-delad sidospännare

Själva modellen var, på många prototypers vis, en lite udda och överarbetad konstruktion där sidospännararmen bestod av två delar, en huvuddel som anspände själva mekanismen och en kortare del som indexerade magasinet. Under 1988 så presenterades emellertid en fullt fungerande fjäderbössa med indexerande magasin från en annan brittisk tillverkare nämligen Theoben med sin Self Loading Rifle modell 1988, alltså SLR88. Detta var en synnerligen dyrbar modell som därmed inte blev någon storsäljare men som ändå skapade ett intresse för konceptet hos kunderna vilket övriga tillverkare naturligtvis också noterade. 

Efter framgångarna hos Ken Whites skapelse Super Star vilken hade en hel del tekniska nyheter som blev mycket uppskattade, exempelvis en i längdsled roterande laddtapp samt den nya gummiupphängda kilbasen Maxigrip så fick han ihop med Harold Jones i uppdrag att skapa en magasinversion av Super Star vilken också skulle bli den nya flaggskeppsmodellen i den helt nya generationen av luftvapen som Gamo visualiserade för BSA inför 90-talet.

Trots komplexiteten och den obrutna marken med magasinsystemet så lyckades teamet ledda av dessa båda herrar gå i land med uppgiften och även denna gång inom både anvisade tid- och konstnadsramar. Lagom till september 1991 så presenterades den nya modellen Gold Star och precis som sist så var detta ett tekniskt sett mycket bra vapen, om än med en del tekniska lösningar som man idag inte använder - exempelvis var magasinen nitade ihop och därmed svåra/omöjliga att serva. Moderna magasin är i allmänhet skruvade. En annan nackdel är att vapnet inte fungerar utan magasinet på plats inuti vapnet, någon enkelskottmöjlighet (förutom bara en ladda diabol i hela magasinet) fanns aldrig.

   Magasinsystemet var den mest uppenbara finessen hos Gold Star.

Bortser man ifrån dessa tillkortakommanden så är Gold Star faktiskt relativt komplex och har en listigt uttänkt mekanik. Till skillnad ifrån vad många tror så skjuter man inte diabolerna igenom magasinen, på samma sätt som man gör med vapen som har laddkassetter, typ Gamos CF-serie, utan Gold Star har faktiskt en form av sluten cylinderladdning, snarlikt den öppna cylinderladdningen hos exempelvis Dianas sidospännare och HWs 77/97 mfl. Inuti själva cylindern så finns det alltså en glidande kompressionskammare!

Funktionsprincpen än följande; Man drar tillbaka underspännararmen vid anspänningen och förutom själva pistongen så flyttar sig även den glidande kompressionskammaren runt pistongen sig bakåt tills upphaket låser pistongen. Om man säkrar vapnet nu så kan man ta ur magasinet och en anti-beartrap mekanism låser avtrycket så att vapnet inte kan avfyras i detta läge. 

När man nu skjuter fram underspännararmen så rör sig den glidande kompressionskammaren framåt, medan pistongen sitter kvar baktill i cylindern, fasthållen av avtryckets upphak. Längst fram på den glidande kompressionskammaren så finns det ett kort rör (en transferportstub) som putter en diabol igenom magasinet och in till rätt startläge i pipan. När vapnet avsäkras så kan nu avfyrningen äga rum.

När skottet har gått och man åter igen drar tillbaka underspännararmen så reser det sig en liten pinne ifrån länkaget till underspännararmen och puttar till en liten arm på magasinet som då indexeras så att en diabol finns redo i linje med pipan inför nästa gång som transferportstuben kommer framåt. Själva magasinet är fjäderbelastat för att självindexera, precis som magasinet hos ett modernt PCP, men försett med en inbyggd spärrmekanism för att inte idexera för lång.

  På sprängskissen så kan man tydligt se den glidande kompressionskammaren med dess transferportstunnel

Ett bekymmer som länge plågade modellen var emellertid att man lätt kunde tomskjuta vapnet utan en diabol. Det vanligaste skälet till detta var att inte pinnen på länkaget tryckte tillräckligt hårt på magasinarmen så att magasinet indexerade. Om detta inträffade så kom ju transferportstunneln att "ladda" samma (nu tomma) kammare igen från magasinet varvid ingen diabol lämnade vapnet vid avfyrningen. Här fick skytten vara vaksam och känna att en indexering verkligen äger rum när underspännararmen förs uppåt till dess låsläge. Likaså fanns det ingen spärr för sista diabolen så man fick också hålla ordning på antalet av lossade skott för att undvika att den elfte avfyrningen blev ett tomskott.

Om man sedan bortser från magasinsmekaniken så är Gold Star inte helt olik en Super Star, även om många delar av naturliga skäl inte är sinsemellan utbytbara. Med en vikt på 3900 gram och 108 cm totallängd så var detta ett fullstort fjäderluftvapen men med en relativt måttlig effekt för sitt format - ca 17 fpe med kaliber 22. Jämfört med jämnstora vapen som Diana 48 så tappade man alltså 4-6 fpe men i gengäld så hade man ju magasinsystemet. För den inhemska marknaden så gällde naturligtvis 12 fpe och då blev även geväret betydligt mer harmoniskt att skjuta med. Med full effekt, som den dåvarande importören Normark Scandinavia, tog hem dem så var de relativt råa och hårt rekylerande.

  BSA Gold Star var sin tids drömvapen som för de flesta bara blev en dröm - prislappen stod i vägen...

Överlag så blev dock Gold Star bra mottagen och trots en del egenheter med magasinsystemet så blev också modellen mycket uppskattad. Försäljningen bromsades emellertid hela tiden av prisbilden, detta var ett dyrt vapen med ett introduktionspris på £249! Detta kan då jämföras med en Super Sport för £85 eller Super Star på £149. Hos HW så kostade vid denna tid en HW77 £149 och en HW80 £135. Fjäderluftvapen över £200 var helt enkelt okända, undantaget Theoben, inte en enda modell hos exempelvis Webley & Scott kostade detta år över £179.

I det enda perspektiv som man kan se Gold Star som "billig" var jämfört med Theoben SLR-88 som betingade hisnande £599 men så skulle ju den också komma att utgå av precis samma skäl - utkonkurrerad av de sakta framkrypande gevären av typen PCP. 

Ett tydligt exempel på modellens ekonomiska ohållbarhet var 2002 då de allra sista exemplaren såldes nya över disk här i Sverige. Då begärde man 6900 kr som listpis och det ska man jämföra med en FX2000DL med valnötstock för 5900 kr eller blott 5495 kr med bokstock.

Man kunde alltså få en FX2000 (bok) med handpump för samma pengar som en Gold Star!

I detta läge så blev det Game Over för modellen.

En FX2000 hade förvisso bara 8 skott men magasinsystemet var ännu smartare och problemfriare med billigare lösa magasin därtill. När man sedan jämförde anslagsenergi (17 vs 30 fpe (.22)) liksom praktisk precision så var skillnaden som mellan natt och dag. Både Super Star (5600 kr år 2002) och Gold Star blev nu dinosaurier, produkter av en annan tid som plötsligt fick se sig omkörda av en helt ny kategori vapen mot vilka de inte längre förmådde att konkurrera..

Större och personligare?

  Kanske mera volym men utseendet...?

En av de mier udda vapnen som jag har sett den här veckan ramlade in idag i form av en tingest från England där skaparen hade önskat lite större luftvolym hos sin bullpup vilket hen i och för sig effektivt löste med hjälp av en tubflaska från Luxfer på imponerande 500 cc.

Utseendet däremot, tja - personligt är väl det mest objektiva som jag kan säga om den.

I morgon så blir det däremot ett vapen som garanterat fler människor tycker är mer estetiskt tilltalande. Då ska vi åter igen kolla in ett brittiskt järn från förr och då blir det naturligtvis ett åter igen ett fjädervapen. En för sin tid modern bössa med rötterna i hundraåriga traditioner och som tyvärr blev en flopp på marknaden, inte bara på grund av sitt pris..