Att förstå varann och lätta mål...

-"Ni träder sakta in i den råfuktiga kryptan och i fackornas flämtande sken ser ni en gyllene ring på golvet, vad gör ni?"

-"Jag tar genast på mig ringen."

-"Det kan du inte, den är målad på golvet."

I den församling där jag växte upp under ungdomstiden på 1980-talet så var rollspel en synnerligen populär hobby, trots dess då föga rumsrena stämpel och i synnerhet så i samband med ungdomsmöten och liknande. Detta hindrade dock inte oss, en liten skara goda vänner, som ständigt tog alla möjliga tillfällen i akt att köra vår kampanj vidare långt bortom tid och rum. En av oss som var Spelledare hade emellertid förmågan (förbannelsen?) att omedvetet uttrycka sig luddigt, fast på ett i sak korrekt sätt - något som ständigt skapade frustration hos spelarna, inte minst när känsliga (läs, farliga) moment skulle genomföras med största noggrannhet - typ frammanande av demoner och dylikt.

Många blev de långa och allt mer absurda diskussionerna efteråt när det skulle redas ut vem som egentligen sade vad och vad som blev beskrivet som vad osv. En stor fördel av det hela var emellertid att man lärde sig vikten av att försöka förstå snarare än att bara lyssna på vad människor säger, något som man alltid har nytta av i livet även långt bortom sagornas värld.

Numera så spelar jag tyvärr ytterst sällan och jag tillbringar inte ens nätterna åt att skriva äventyr, kampanjer eller regelverk längre. Den lilla tid jag har disponibel för "fritt valt arbete" hamnar istället mestadels på bloggen. 

En frågeställare som regelbundet återkommer med frågor via mail har dock ungefär samma kryptiska formuleringsförmåga som vår forne spelledare. Frågorna är ofta korta och dess svar kan först verka uppenbara men när man sedan tänker efter ett varv till så börjar man förstå vad frågeställaren egentligen undrar över och då är frågorna ofta väldigt genomtänkta, inte sällan genialiska och viktiga...

Idag fick jag kort och gott frågan - "Vilken måltavla är enklast att träffa?"

Öh? Den största? Den närmaste?

Nä, frågeställaren hade nämligen konstaterat, liksom många andra observanta och hängivna skyttar, att vissa måltavlor är utformade på ett sådant sätt att de är enklare eller svårare att träffa. Ska man alltså exempelvis försöka skjuta en så liten grupp som möjligt så är det inte helt oväsentligt vilket utseende måltavla har.

  Rätt förstoring för aktuellt avstånd kan vara viktigt - här 20 m och x9...

Generellt sett så kan man säga att de flesta måltavlor som är enkla att prestera bra mot har ett flertal referenspunkter för riktmedlet. Att skjuta mot en enda svart prick är alltså vanligtvis svårare än att skjuta mot en lika stor ring. Anledningen till detta är att då hårkorset på ett vanligt kikarsikte är svart så försvinner flera alternativa riktpunkter när man siktar mot ett sådant mål. Ringen däremot har en ljus mittpunkt och då är det enklare att rikta in hårkorsets skärningspunkt helt symmetriskt mot målet. 

Den mänskliga hjärnan söker nämligen automatiskt symmetri, vi är så att säga förprogramerade för detta och det är av den här anledningen som måltavlor är runda och att skytte med dioptersikte fungerar så bra som det gör, även på så långa avstånd att man knappt kan urskilja målet.

När vi skjuter emot ett ringmål så uppstår det fyra stycken "trianglar" runt mittpunkten där hårkorsets skärningspunkt ska finnas. Håller man då inte exakt rakt mitt på så får dessa "trianglar" olika area (olika storlek). Detta reagerar vår hjärna på och vi får då automatiskt hjälp att instinktivt centera vårt riktmedel, en bonushjälp som inte finns mot svarta mål där dessa fyra "trianglar" så att säga blir osynliga mot bakgrunden.

Andra saker som kan hjälpa på ett liknande sätt är de övriga träffzonerna på en vanlig måltavla med 5 riktpunkter. Skjuter man mot den första riktpunkten så kan man centera riktmedlet med stödhjälp av den högra och nedre "axeln" på tavlan. När man sedan skjuter på nästa träffzon så använder man på motsvarande sätt den vänstra och och nedre "axeln" osv. Tittar vi därefter på en vanlig enkel tioringad måltavla så har vi där stödlinjer i form av raden med siffor som bildar ett kors ner mot centrum. Här kan man passa in hårkorsets axlar mot dessa sifferrader och på så sätt få en form utav symmetrisk hjälp.

Något som även är viktigt i sammanhanget är att man har en lämpligt vald förstoring för avståndet och målets format. Om man exempelvis zoomar in målet för nära så kan man också råka filtrera bort de symmetriska hjälpsystem som annars hade funnits till hands. Det viktiga är ju inte att man kan se målet i detalj utan att man kan få en tillförlitlig inriktning av målet. 

Råkar man sedan skjuta mot ett mål som inte i sig självt erbjuder symmetrisk rikthjälp så kan man ibland hitta detta i målets närområde och då använda detta. En svart prick på en vanlig 14x14 cm måltavla kan alltså få rikthjälp av exempelvis själva projektilfångaren som håller tavlan, förutsatt att den har raka och vinkelräta kanter.

Har man bara tankesättet med sig så kan man förbluffande ofta hitta den symmetriska hjälpen om man letar lite..

Den andra vägen...

  Slitstål till plogskär av 16 mm Hardox 500

Traditionellt sett så använder de flesta endera av två grundtyper av projektilfång, antingen så köper man ett fabrikstillverkat eller så tillverkar man själv ett. Vanligtvis så finns det då två vägar som man går, man väljer ett projektilfång som bara ska stoppa diabolen eller man väljer medvetet ett så tyst projektilfång som möjligt.

Problemet med i princip alla fabrikstillverkade projektilfång är nämligen att de är rätt så ljudliga.

Att ett projektilfång är ljudligt behöver naturligtvis inte vara något problem i en miljö som inte är ljudkänslig men om man skjuter där ljudnivån är just känslig så är man nästan alltid hänvisad till att konstruera sitt eget projektilfång. De som bygger egna projektilfång för att få dem så tysta som möjligt har två vägar att gå - endera så försöker man fånga upp projektilen så skonsamt som möjligt med en projektilabsorbent (typ Unigum, papper, tyg etc) eller så väljer man den andra varianten med en grov och inflexibel anslagsplåt och det är denna andra lösning som vi ska titta lite närmare på idag.

Ett vanligt projektilfång av tunnplåt avsett för luftvapen har alltid en resonans, det är denna som skapar "plonk-ljudet" vid anslaget. Inte sällan så är dessutom anslagsplåten vinklad så att projektilen träffar mer än en yta innan den stannar vilket naturligtvis borgar för ännu mer resonas och därtill anslagsljud.

Om man däremot använder en anslagsplåt som är grov och synnerligen inflexibel så uppstår ingen resonans och då blir projektilträffen avsevärt mer dämpad. Som en extra bonus av den här lösningen så bromsar naturligtvis en grov anslagsplåt projektiler med en betydligt högre utgångshastighet och anslagsenergi än vad som är fallet för projektilfång av tunnplåt. De främsta nackdelarna är naturligtvis att de är svårare att konstruera än ett improviserat projektilfång av en kartong med textiler etc inuti. Dessutom så är det tyngre och betydligt dyrare att få fram råmaterial till att bygga. Slutligen så kräver även bygget en viss kunskap, exempelvis att kunna hantera en svets.

Vill man göra det enklast tänkbart så köper man ett vanligt projektilfång för luftvapen av tunnplåt som man därefter förstärker igenom att fästa en bit grov plåt på dess bakre insida. Då har man kvar "hållarlisterna" för måltavlan samtidigt som man får ljuddämpning och skottålighet ifrån den grövre plåten.

Tinbum Tuning

  Ett tuningkit för HW80 som betingar £19.90

En av de firmor som har dykt upp över internet de senaste åren är Tinbum tuning som har hittat en lite annan infallsvinkel på tuningkit än den vanliga. Det gängse konceptet för tuningkits är ju att man köper en slagfjäder ifrån eftermarknaden i ett paket med tillhörande guider etc för att förbättra drivkällans karaktär och öka skjutbarheten i sitt fjäderluftgevär.

Ett krux med detta är då att kitsen blir relativt dyra, upp till en tusenlapp är inte ovanligt, samt att man får orignalfjädern "över". Handen på hjärtat, hur många fjäderfantaster har inte en liten kollektion av oanvända originalfjädrar av varierande längd någonstans i sina gömmor?

Detta funderade Nick Stanning lite runt och skapade därfrån sina TbT-tunekits.

Här är tankebanorna att kitsen innehåller allt utom själva slagfjädern, där man istället använder originalet. På detta sätt så blir kitsen billigare och ingen fjäder blir liggandes till ingen nytta. Guiderna och övriga komponenter i dessa kit är alltså anpassade efter original slagfjäder och det är en förändring som har visat sig vara en alldeles utmärkt lösning. Man får inte lika bra upplevelse som ett fullt tuningkit, enligt de som har prövat, men i gengäld så är upplevelsen ändå ljusår ifrån original och det till en bråkdel av kostnaden.

Är ni nyfikna så kika in på TbTs sida, där det också finns en hel del annat av intresse: http://www.airrifletuning.com/

Vilken samling!

  Mäktiga mynningar !

Det är sällan man ser flera Wiscombe samlade på ett och samma foto, än mer sällan man hittar 7 stycken som ägs av en och samma privatperson. Totalt så tillverkades det 416 exemplar, alla varianter sammantaget. Andrahandsvärdet på en Wiscombe ligger idag på mellan 35.000 till 60.000 kr per styck i USA vilket gör att en samling lik den ovan borde kunna innebära 350.000 SEK totalt.

  En vacker mix av dessa maginifika och helt handtillverkade vapen

Detta sänder onekligen tankarna tillbaka till en fråga jag fick för 15 år sedan då en annan entusiast undrade om jag ville vara med på en beställning men då backade jag ur eftersom jag då tyckte att 15.000 kr var ofattbart mycket pengar för ett luftgevär.

På den tiden samlade jag ihop pengar för att köpa en FX2000 för 5495 kr...

  Världens mest magnifika fjädervapen - upp till 40 joule och helt rekylfria...

Vansinniga pengar för ett luftgevär? Tja, se på priserna för en 427 Shelby Cobra, en 68 Dodge Charger eller en Duesenberg och dessa är ju "bara" bilar. Det ska bli spännande att se hur dessa vapen håller priserna över ännu längre tid.. 

Hammer Debounce Device

  En HDD till min egen Crosman 1701

Något som har blivit allt populärare på billigare Co2, HPA och PCP är att man extrautrustar vapnen med en Hammer Debounce Device, förkortat HDD. På vanlig svenska så kan man närmast översätta det med "anti-återstuds pryl för hammaren", en trots allt inte helt självförklarande benämning. 

När hammaren far fram vid avfyrningen för att träffa ventilkäglan så öppnar ventilen in i luftkammaren och luft under högt tryck smiter då ut som driver av diabolen - skottet går.

Men...

Precis efter att detta har hänt så uppstår det en "rekyl" inuti vapnet när hammaren åter igen slår fram mot ventilkäglan efter att ha studsat tillbaka av luftkammarens mottryck. Även denna gång så smiter det ut lite trycksatt luft, men en mycket mindre mängd eftersom öppningen den andra gången sker snabbare när hammaren inte har lika mycket kraft som då den rör sig hela sin slaglängd vid avfyrningen.

Man kan alltså helt enkelt säga att man "eldar för kråkorna" med dessa återstudsar. En del av den luft man har fyllt/pumpat in i luftkammaren (tuben) går alltså åt utan att göra någon som helst nytta! 

  En HDD till Prod och 1701 mfl...

Lösningen på problemet är att skapa någon form av anordning som stillar hammaren efter det första tillslaget så att den inte ger ett extraslag på ventilen och pyser ut luft till ingen som helst nytta. Här har då diverse aktörer skapat olika lösningar på problemet, beroende på vilket vapen som man vill arbeta med. 

Eftersom mottrycket i tuben är som minst i slutet av effektkurvan så är det vanligtvis där som man tydligast märker skillnaden mellan ett vapen som är utrustat med HDD och ett likadant utan detta.

  En Crosman 2240 på Co2 powerlet med och utan HDD

Om man dessutom har ett vapen med liten luftvolym så kan vinsten av en HDD bli betydande, som på exempelbilden här ovan. Här kan man se 5 extra skott på i praktiken oförändrad utgångshastighet tack vare HDD där originalets kurva istället rasar brant nedåt. Detta resultat motsvarar alltså nästan 20% fler skott för en mycket enkel och billig modifikation som inte har några andra reella nackdelar utöver sin kostnad - till just mitt vapen $35.

Cool Crosman !

  Visst ser man att det är en fullt fungerande Crosman 2240?

Ofta så kollar vi på USA när vi letar kreativa och häftiga byggen baserade på Crosmans vapen. Det finns dock förbluffande många riktigt duktiga svenska byggare som också har specialiserat sig på just dessa billiga och roliga vapen. En av dem heter Emanuel Vallgren och huserar på FBs svenska Crosmangrupp och här ser vi hans senaste skapelse vars inspirationskälla säkert inte är så svårfunnen..

  Lite sliten, precis som om den just togs ur en T-Ford under det glada 1920-talet...

Att bygga fullt fungerande kopior på krutvapenförlagor har vi tidigare sett på vapen som Ruger 1022 men den trenden förekommer även på riktiga luftvapen, bortom Airsoft. En smula händighet och en hel del talang är egentligen det som behövs för att skapa spektakulära byggen som med all rätt väcker en hel del uppmärksamhet.

Hatten av för ett mycket kreativt och spännande bygge - bra jobbat!

Proveniens !

  Det finns många gamla luftgevär men få med en helt känd historia..

Proveniens är ett begrepp inom konstvetenskap och i musei- och arkivverksamhet som innefattar uppgifter om ett värdefullt objekts ursprung samt ägar- och annan historia. Lite överallt så kan vi hitta gamla luftgevär, ibland jättegamla sådana men något som är mer ovanligt är ett vapen med en komplett och helt känd historia.

Detta är ett .22 BSA Standard från 1923 och i sak inte speciellt unik. Det är en run-of-the-mill, alltså ett vapen i mängden av en hel hög serietillverkade likadana. Just detta vapen såldes emellertid fabriksnytt 1924 i den lokala järnhandeln i Buckingham, England. Dess första ägare sköt och brukade vapnet flitigt men ansvarsfullt ända fram till 1953. På grund av hög ålder så fick vapnet gå vidare till systersonen som sedan använde vapnet på samma sätt, men något mer sparsamt, under 62 års tid fram till 2015 då nuvarande ägare köpte den - en känd samlare av BSAs vapen.

Alla modifikationer, som exempelvis monteringen av ett uppfällbart ramsikte, finns dokumenterat med pris, vem som gjorde jobbet och utvärderingar av utfallet. Oräknerliga lär det antal villebråd vara som den förste ägaren fällde med den innan kaninpesten slog till i England under tidigt 1950-tal. Under andra världskriget så bidrog bössan till och med till försörjningen igenom att fälla såväl kaniner som duvor.

Den nuvarande ägaren rapporterar att vapnet är orenoverat men regelbundet underhållet och att det fortfarande skjuter rakt med den utgångshastighet som anstår ett motsvarande nytt vapen. Visserligen 92 år gammalt men i händerna på nästa generation ägare så kan det säkert överleva lika lång tid till om det brukas och sköts på samma goda sätt som hittills.

Är lagom bäst?

  Weihrauch HW80 - en magnumbössa Standard 1A!

På en av FBs många entusiastsidor så hittade jag en frågeställare som undrade vilken fjäderbössa med kaliber 25 som jag egentligen tycker är bäst - allt sammanvägt. Egentligen så är jag ju skeptisk till kaliber 25 hos fjädervapen överlag eftersom mycket få vapen av den här konstruktionen kan sätta anständig fart på en såpass tung diabol som man vanligtvis hittar i den här kalibern.

Oftast så är man ju endera ute efter bra praktisk precision på mycket långa avstånd eller så är man inne i tankar på skyddsjakt när man specifikt efterfrågar just kaliber 25. Ett fjädervapen har då både för låg utgångshastighet för riktigt långa avstånd (bortom 50 meter) samtidigt som de på grund av sin drivkälla alltid är mer svårskjutna än motsvarande PCP, dessutom så blir det också oftast riktigt stora och tunga vilket diskvalificerar dem för de jaktformer som bygger på att man vandrar (släpar) runt på vapnet i omgivningen.

Rent spontant så brukar jag därför alltid rekomendera ett PCP för långhållskytte eller jakt med kaliber 25.

Detta sagt så finns det faktiskt ett fåtal vettiga konstruktioner på marknaden där man kan hitta kaliber 25 i förvisso tunga men dock så i övrigt välkonstruerade och förbluffande harmoniska vapen. En modell som jag själv har ägt och som var ett mycket bra val för kombinationen fjädervapen och kaliber 25 är den legendariska Weihrauch HW80. En riktigt klassisk och helt konventionell fjäderbössa i storformat med hyfsat respektabel prestanda utan att för den sakens skull vara frustrerande svårskjuten.

Som de flesta av er säkert vet så var begynnelsen för HW80 den amerikanska motsvarigheten Beeman R1, vilken var den första modell (Rifle 1) som Beeman själv specialbeställde som konstruktion räknat ifrån den framlidne Hans Weihrauch Sr. Utgångsmaterialet var en HW35 med längre cylinder för större svepyta och dito effekt, en grundtanke som sedan kom att finslipas i en dator - något som man endera var först eller i alla fall väldigt tidiga med.

Robert Beeman hade helt korrekt noterat att HW35 förvisso var stor men ändå av ett acceptabelt fysiskt format i ögonen på dåtida entusiaster. Trots sitt jättelika format så gav den emellertid bara knappt 700 fps vilket var spektakulärt i skenet av den nästan ett kilo lättare Feinwerkbau 124 Sport som klarade 830 fps i samma kaliber.

Om man däremot körde samma parametrar (förhållanden mellan drivkällans inre dimensioner) i något större skala, likvärdigt HW35, så kanske man skulle kunna få ut lite mer effekt? Samtidigt så passade man också på att skippa det aktiva piplåset ifrån 35 och försåg skapelsen med en mer amerikaniserad stock. Resultatet blev ett stort vapen med modern ren design som klarade minst 950 fps med kaliber 177 och ändå inte var mera svårskjuten än en HW35. En harmonisk grundkonstruktion och en hög vikt gav ett relativt lättskjutet vapen med en kuslig effekt för sin tid.

Modell Beeman R1 med kaliber 177 och sedermera kaliber 20 blev en storsäljare i USA liksom dess europeiska syskon Weihrauch HW80 i kaliber 177 och kaliber 22. Några år senare, lagom till SHOT-show 1987 så kom slutligen den stora kaliber 25 på den amerikanska marknaden.

  En av Beemans specialvarianter på R1-temat - Lazer

Nu vet jag att det finns en del som menar att kaliber 25 hos HW80 inte skulle skjuta lika bra som de klenare kalibrarna men de två exemplar som jag själv har skjutit (varav ett som jag har ägt) sköt utan tvekan precis lika bra som deras mindre syskon. Troligtvis så beror det vanryktet på att man har ett klent urval av bra diaboler i den här kalibern som har en lämplig vikt till fjädervapen. Om inte HNs Field Target & Trophy (20.00 gn) råkar skjuta bra i det individuella vapenexemplaret (vilket de iofs oftast gör) så är nästa steg diaboler uppåt 25 grains eller mer. Då ska man betänka att redan 20 gn betyder en utgångshastighet på i bästa fall 190 mps. Går man vidare upp i diabolvikt så sjunker utgångshastigheten märkbart och det snabbt.

I övrigt så är detta ett välbyggt och solitt vapen, liksom alla Weihrauch. Som alltid så finns avtrycket "Rekord" på plats och det har även här en särställning som ett av branschens bästa. En ordentlig kilbas med hål för rekylpinnar, utsökta öppna riktmedel helt i metall och HWs retfulla automatsäkring - vi känner igen mycket hos HW80 ifrån alla andra HW, ända ifrån lilla HW30S och uppåt. Allt är helt enkelt samma sak men X antal nummer större upp till HW80.

Kan man leva med vikten så får man en för kalibern och effekten förlåtande och relativt lättskjuten bössa av hög kvalité och detta till ett riktigt bra pris, klart under 5000 kr. Inget annat vapen är lika prisvärt och försett med lika många goda allroundegenskaper som den gamla HW80.

Den har nu varit med oss i mer än 35 år och eftersom Weihrauchs vapen sällan fasas ut så kommer troligtvis gamla 80 att vara med oss under lång, lång tid ännu framöver. Detta till glädje och gagn även för kommande luftvapenfantaster, säkerligen också sådana som inte ens är födda ännu.