Byte i skåpet..

Idag så har jag beställt ett splitt nytt PCP och därför så får min HW35L stryka på foten. Jag har satt ut en annons på Tradera för bössan nu och här finns det möjlighet att förvärva ett mycket trevligt fjädervapen i perfekt kanonskick för en bråkdel av dess totalkostnad.

http://www.tradera.com/luftgevar-weihrauch-hw-35-l--auktion_301784_190992933

En mycket bra artikel...

Här kommer en väldigt läsvärd artikel som tar upp problemet med att BC varierar sig över hastighet samt vilken skillnad man kan förvänta sig i drop om man använder ett givet schablonvärde jämfört med det värde som man får om man faktiskt beräknar fram faktiskt BC i den aktuella hastigheten som vapnet presterar.

Länk: http://www.airgunmagazine.co.uk/2013/08/30/pellets-in-drag/

(Länktack till Tobbe på Hurricane - Gilla Hurricane på Facebook så får ni också tillgång till länktips direkt.)

Att anlägga en bana..

Hos många av de F/T-tävlingar som jag har besökt så har den lokala klubben försökt skapa en bana efter fri fantasi och efter bästa förmåga. Resultaten har naturligtvis varit högst varierande, ifrån en tung promenad längs en dammig grusväg med mål 10-50 meter bort i rak vinkel från densamma rätt ut i en tät granskog till en fantasifullt snitslad bana i underskön miljö runt porlande vattendrag med mål gömda på de mest finurliga sätt.

Gemensamt för dem alla är att banbyggaren har försökt göra sitt bästa och skapa en vettig mix mellan möjligheten för en medioker skytt att träffa och fälla med klena vapen samtidigt som den ska vara utmanande och krävande för den duktig skytten och hans vapen på kanske bortåt 45J. Det är ingen lätt avvägning.

Ofta så förefaller dock banorna vara planlöst lagda åt det lite enklare hållet, detta kan man då se igenom att det ofta är en (relativt sett) likvärd poängställning mellan de effektstarka rekylfria vapnen och de klenare dito. Ett tydligt exempel på detta var den senaste tävlingen i Onsala. Alla som var där kan intyga att förhållandena minst sagt var mycket tuffa - hård byig vind och stundtals rena hällregnet. Trots detta så skilde det bara runt 5 poäng (av 30 st) mellan de bästa skyttarna i respektive klass (PCPFP vs PCP10J).

Hursomhelst..

Det finns en lösning nämligen att bygga banan baserad på Troyer. Skapad som ett universellt index av Brad Troyer (American Airguns, www.airguns.net) så garanterar den att helt olika banor kan vara likvärdigt skapade med samma svårighetsgrad. Principen är naturligtvis mycket enkel, geniala idéer är nämligen alltid till sin natur simpla, och bygger på att man dividerar en träffzon med avståndet till målet. Alltså; om ett mål är 30 yards bort med en träffzon som är 2 tum så är detta mål 30/2 = 15T. Detta mål är alltså lika svårt som ett mål med 1 tum träffzon på 15 yards avstånd eller en 3 tums träffzon hos ett mål 45 yards bort etc. En normal bana för 16J anses vara "lagom" svår när den ligger på 25T som genomsnitt enligt en normalfördelningskurva med 60T som svåraste mål.

Skulle man på central nivå besluta sig för att banorna ska ligga på XT som genomsnitt så skulle man enkelt kunna göra en cup. På så sätt så spelar det ingen roll om deltagaren skjuter 5 tävlingar eller 10 tävlingar på ett år, alla och envar skulle ändå kunna vara med i cupen eftersom banorna har identisk svårighetsgrad. Man drar helt enkelt bara ett genomsnitt av vad man har presterat på de tävlingar som man har bevistat och detta avgör tävlandens placering i cupen. På detta sätt så har den som skjuter 1 tävling samma chans till en SM-vinst som den tävlande som besöker 10 tävlingar. I praktiken så bör man dock lägga ett minimikrav på exempelvis 3 tävlingar på minst 2 olika klubbar för att det hela ska bli mer rättvist med tanke på skillnader i väder och liknande.

Kan detta vara en vettig idé för våra tävlingar?

Crosman Challenger

  Utmanaren från Crosman - bara en Discovery i frack?

Så, denna gång så blev det en Crosman Challenger. Varför då, kan man naturligtvis undra? Jo, förra året så fick jag möjlighet att provskjuta ett privatimporterat exemplar som ägdes av en entusiast som besökte tävlingen i Onsala och jag blev mycket positivt överraskad av modellen, främst då när det handlade om avtryck och praktisk precision. Bössan hade ett fantastiskt avtryck och en otroligt fin precision, helt likvärdig min dåvarande CZ200T, vilket storligen förvånade mig. Då tänkte jag att en sådan måste jag köpa någongång och denna gång har nu blivit idag.

Helt fri pipa, pipbandet har inte kontakt med pipan, öppna riktmedel är tillval..

För de som inte är så bekant med modellen så kan man enkelt säga att den är en mix av diverse andra Crosmanvapen, i en salig blandning. Den åt alla upptänkliga håll justerbara stocken är ärvd, men modifierad, ifrån ett tidigare Co2-vapen från Crosman - modell Challenger 2000. I den stocken har man satt en stomme (tub) från Crosman Discovery enligt Dual Fuel-konceptet parat med ett (lätt modifierat) avtryck från Crosman Marauder. Slutligen så har man krönt skapelsen med en utvald och chokad matchpipa från Lothar-Walther som sitter helt frihängande i den enda riktigt nya komponenten för vapnet - blocket med dess unika och karaktäristiska T-formade straight-pull repetering.

  Effektkurva ifrån ett omodifierat vapen - gott om skott på låg effekt..

Effektmässigt sett så är vapnet avstämt för 7.50 joule men modellen kan (relativt enkelt) modifierad upp till över 16 joule för den som önskar (o har licens). Min ambition är att lägga den på 10 joule för att kunna tävla med den som PCP10J. Ett sådant arbete innebär att man måste öppna transferporten från 1.30 mm till 1.60 mm. I nytt fabriksutförande så kan man justera vapnet något enstaka joule upp och ner, upp då till priset av en svajande effektkurva och den försvinner då när man ökar flödet lite. Målsättningen är att få 100 skott inom 20 fps på så nära 10J som möjligt och då ifrån ett tryckintervall mellan 135-50 Bar.

Förutom att fungera med PCP10J så tänkte jag även skjuta med den i "Öppna Riktmedel" eftersom den är en av få PCP som enkelt kan utrustas med detta. Slutligen så ska grabben (8 år) även få använda den när vi skjuter tillsammans. Tack vare den justerbara stocken så kommer den förhoppningsvis att fungera bra även åt honom eftersom både repetering och avtryck mjukt och enkelt att manövrera, den förstnämnda tack vare det generöst tilltagna T-handtaget. Vill hans syster testa så går detta också bra, trots att hon är vänsterhänt, stocken är helt ambidextriös och så även repeteringen. Bössan är visserligen relativt lång men tack vare skenan under förstocken så kan man enkelt montera en bipod för att underlätta de yngre skyttarnas hantering.

Bakkappan är justerbar i höjd, längd och skränkning

Till modellens nackdelar hör den tunna ståltuben (0.064") jämfört med exempelvis Marauder (0.085"), det finns med andra ord en anledning till att vapnet bara är godkänt för 2000 Psi (138 Bar). Här gäller det att köra med ren luft med så lite fukt som möjligt samt regelbundet inspektera för eventuella rostangrepp. På högersidan av tuben så finns en manometer och den är också Dual Fuel-graderad med två skalor, en för Co2 och en för HPA. Volymen är totalt 125 cc och fyllningen sker med hjälp av en hane Fosterkoppling framtill, helt perfekt för min 400 cc 235 Bar buddybottle med minifyllkit. Med denna så bör jag kunna få två överfyllningar och alltså 300 skott tillgängliga utan att behöva pumpa eller fylla.

  Fylllningen är samma som på Discovery

Pipan är, som tidigare nämnts, en chokad matchpipa från Lothar-Walther och totalt 24" (600 mm), alltså en ovanligt lång pipa för ett PCP med kaliber 177 och såpass måttlig effekt. Min teori att dessa jättelånga pipor beror på plattformens Dual Fuel koncept. Förmodligen så kräver ett lågt systemtryck (för möjligheten att gå på Co2) att man har en lång pipa. En positiv bieffekt av denna udda piplängd är ju en längre tub (= mer volym) liksom en lägre skottljudsnivå och en lång visirlinje vid skytte med öppna riktmedel. Nackdelarna är främst en lång totallängd (107 cm) liksom att att det tar tid för diabolen att färdas hela vägen igenom loppet vilket kan påverka den praktiska precisionen negativt. Givetvis så blir det också ohanterbart att ha någon form av ljuddämpning på ett såpass långt vapen med en så lång pipa och någon sådan avsikt har inte heller tillverkaren. Anledningen är att vid det tänkta effektuttaget (7.50J) så är ljudnivån ändå behagligt låg. Återstår att se hur mycket den ökar vid 10J, min gamla CZ200T blev märkbart mer högljudd på de 2.50 joule som skiljer.

  Den "extra" avtryckaren är säkringen, notera hastighetsreglaget baktill på lådan

Till sist modellens största nackdel - priset. En Challenger ÄR oförskämt dyr i Sverige. Den är dyr redan i USA med $530 (3600 kr), vilket med svensk moms hade blivit 4500 kr. Här hos oss så kostar den 6995 kr, alltså 7000 kr! Jämför man sedan med konkurrenterna så är prisbilden närmast bisarr. Visst är finish och passning (marginellt) bättre än Discovery (för 3995 kr i Sverige) men jämfört med vapen från Air Arms, FX Airguns eller nästan vadsomhelst (utom Hatsan!) i samma prisklass så är finish och passning närmast ett skämt! Räknar vi med att handlaren har en marginal på tusenlappen, alltså 6995 - 1399 (moms) 5596 kr - 1000 kr (åf mariginal) så har vi 4596 kr. Det är därför rimligt o anta att Fondprodukter gör runt 2000 kr på varje bössa...

Vad är då alternativen? Tja, Airgun Depot exporterar från USA till Sverige men de har ännu inte svarat på min prisförfrågan som jag mailade i måndags så att köpa ifrån dem känns väl...sisådär. Åker man sedan på tull (12%) och därefter moms så hade bössan hamnat på 5040 kr + frakt (500 kr?) från USA. Är den sedan transportskadad så kan det vara krångligt att reklamera till USA etc. Caboom roar sig med att dumpa priserna på Fondprodukters sortiment och tar 6195 kr för modellen, billigast i Sverige. Att handlar från dem känns emellertid inte så lockande utan jag vände mig istället till Hurricane som direkt matchade det priset varpå det blev affär där. Inte lika billigt som vid import men en snabb och pålitlig leverans som dessutom stödjer en seriös handlare, det enda som retar mig är att Fondprodukter gör pengar på affären. Med tanke på hur de hanterar BSA-importen så borde de snarare bojkottas...

Så, nu är alltså väntans tider här igen...

Funderingar

Det var riktigt kul att komma ut o tävla igen under helgen. Visserligen var vädret uselt men det var en väldigt god stämning och inte den känsla av undergång som man lätt kunde tro borde råda med tanke på stämningen på forumet. Jag tävlade Int 16J och det innebar 60 mål, alltså två rundor runt en bana med 10 stationer och tre mål på varje station. Visserligen så vet jag att någon inte gillade det upplägget men för min del så kände det kanon, ska man ändå åka en längre sträcka för att tävla och i synnerhet om man bara har ett enda vapen med sig, så är det ju kul att få skjuta lite längre tid och tre-fyra timmar var helt lagom.

Vapnet för dagen var min gamla 2006 BSA Ultra med kaliber 22 som jag hade ställt ner till strax under 16J istället för de 24J som jag körde under vårens tävling i Onsala. Detta, tillsammans med att få sitta ner när man sköt, gjorde underverk! Jag har ju alltid suttit på huk i god HFT-anda men när jag nu hade möjlighet att sitta ordentligt så att man får stadigt stöd så började poängen ramla in i god takt. Den korta och lätta Ultran är ju notoriskt svårskjuten på frihand men med stöd - då träffar den. Min medtävlade använde en Anschutz på blott 9 joule men sköt otroligt bra så det blev en mycket spännande tävling. Förutom en totalbom i början så tog han ledningen direkt och höll den igenom hela tävlingen ända fram till upploppet. Där hade jag medvind och lyckades säkra att skott på fulla femtio meter, tvärs över "ravinen", både till min och hans förvåning. Samtidigt så sköt han bort sig och nollade en station helt och hållet på det absoluta slutet. Utfallet totalt sett blev då att vi hamnade på identisk poäng och fick särskjuta.

Särskjutningen var väldigt tacksam för min del, trots att min medtävlande var en klart bättre skytt än jag själv. Anledningen var naturligtvis den kraftfulla och växlande vinden samt ösregnet. I det läget så kändes det klart bättre att skjuta 16J/.22 jämfört med 9J/.177. Det hela blev dock en kort historia, jag började - sköt direkt och fällde. Han siktade, som jag uppfattade saken, något längre och missade. Egentligen så kändes det ganska orättvist, med tanke på hur bra han hade skjutit hela vägen och sedan ändå råkade tappa så att jag kom upp på lika poäng och därefter hamna i en såpass ofördelaktig särskjutning - det måste ha känts surt. Jag lyfter i alla fall på hatten för honom för hans insats var otroligt imponerande med tanke på omständigheterna och hans vapenval.

Slutsatsen av tävlingen blev att jag känner att till nästa år så ska jag satsa lite mera. Eftersom jag har licens på Ultran så ska jag köra den som huvudsakligt tävlingsvapen eftersom jag gillar idén med 16J-klassen. Det jag ska göra är dock att komplettera den med en tacticalstock som är mer väderokänslig samt har rembyglar. Sedan ska jag sälja av min HW35L (ligger på Tradera nu, fjäderbössor ÄR nog inte min grej ändå) och stället satsa på en "bättre" bössa för PCP 10J. Den bössan ska jag även kunna köra Öppna Riktmedel med så då täcker jag in två klasser med en tredje som tillval. Med de möjligheterna så känns det mera motiverat att åka en lite längre tur för att tävla.

För 2014 så blir målsättningen att skaffa det gröna kortet, en egen rumpkudde, en tävlingslicens och de tidigare nämnda förändringarna på vapenlineupen. Målsättningen blir två tävlingar i Onsala, två hos Laxå och i alla fall en träff längre bort - förhoppningsvis/troligtvis Mörrum, som har lockat mig länge. Två förlorade år ska tas igen, en period när jag har haft stora omställningar i mitt privatliv så att jag har haft svårt att komma åt att koncentrera mig på att tävla.

Återstår nu frågan om vapenval?

PCP, naturligtvis och lika givet kaliber 177 eftersom vapnet ska vara licensfritt på 10J. Ett "tävlingsvapen" med goda justeringsmöjligheter samt bra avtryck. Syntet eller laminatstock, singleskott. Helst lätt och smidigt med möjlighet att montera öppna riktmedel. Prismässigt sett så är jag inte så känslig och det får gärna vara ett lite "udda" vapen (hey, its ME!), annars hade det naturligtvis varit ett bra val med en (tredje) CZ/AA200. Nu har jag dock haft ett par sådana så jag får försöka hålla ögonen öppna efter något annat. Nytt och ovant är ju alltid mer spännande.

Framtiden då?

Jag tror att om vi har fem-sex stabila klubbar som är anslutna och kanske ett femtiotal medlemmar i de största (Onsala, Mörrum) med 25-30 st i de mellanstora (Stockholm, Laxå, Vittsjö) och ett femtontal i de minsta (Falun, Fuxerna) så har vi ändå ett bra underlag för att dra minst ett tjugo- till trettiotal deltagare till varje tävling, runt om i landet. Då har vi en bra bärkraft för att på sikt kunna anordna ett seriöst SM och tillräckligt stora tävlingar för att dra entusiaster över relativt stora sträckor för att delta.

Onsalatävlingen hösten 2013

Segrarbilden

Så, under söndagen så blev det tävling - dessvärre till stor del i hällregn och halvstorm. Trots detta så var det förhållandevis god uppslutning, jag räknade in till runt 15 deltagare där vissa kom ända från Värmland. Största klassen sett till antal deltagare var PCP FP som hade 9 startande. Segrade i den här klassen gjorde Tomaz efter särskjutning mot Hans Norling före tredjeplatstagaren Stefan ("Gubbe") Olsson. När särskjutningen påannonserades så sken Tomaz upp som en sol och gratulerade därefter Hans med ett brett leende till andraplatsen...något som han faktiskt också lyckades gå i hamn med.

Gott självförtroende, eller hur?

Näst största klassen var 10J för fjädervapen och - som alltid - så dominerades den här klassen totalt av gamla semirekylfria matchvapen, 7 av 8 tävlande använde dessa. Enda katten bland hemelinerna var en HW30S. Segraren var Martin Lindfors över Stefan ("Gubbe") Olsson via särskjutning och även tredjeplatsen, som kneps av Martin Williamsson, avgjordes med särskjutning mot Ulf Mauritzson.

Tredje klassen i storlek efter antal deltagare blev PCP10J med segrande Hans Norling via särskjutning mot Lasse Laursen, de båda framför Ulf Mauritzon. Totalt så mönstrade den här klassen in 7 tävlanden.

Efter dessa tre huvudklasser så kom sedan småklasserna med färre antal deltagare, exempelvis 4 stycken hos Int PCP 16J där Tomaz vann tämligen överlägset framför undertecknad som i sin tur vann en särskjutning framför Peter Vilhemsson. I klassen Öppna Riktmedel så tillät man även pistol och vinnaren av totalt fyra deltagare blev Martin Lindfors före Peter Vilhemsson och Nicklas Guttman.

Två klasser hade två deltagare vardera; Junior respektive Fjäder Int 16J. I den förstnämnda vann Axel Kronqvist före Emil Larsson och i den sistnämnda vann Torbjörn Gustavsson över Roland Nilsson. Slutligen så fanns det en klass som bara hade en enda deltagare och sist i den klassen kom Martin Lindfors som allena sköt Fjäder FP.

Sammanfattningsvis så var det, som vanligt, en mycket proffigt anordnad tävling av Onsala Luftgevärsklubb. Det märks att det är ett rutinerat gäng som är vana vid att arrangera tävlingar av hög kvalité. Trots det usla vädret så var stämningen mycket god och av den senaste tidens diskussioner på olika forum runt sportskyttekort och tävlingslicens märkes det inte mycket. Troligtvis så var en stor del av besökarna denna dag ifrån "den hårda kärnan" och som därför inte såg något problem med att vår hobby sakta förvandlas till en seriös och välorganiserad verksamhet. Det enda jag hörde runt detta ämne var rent praktiska frågeställningar om var man hittar en examinör och liknande.

Tittar man på klasserna så är Fjäder 16-45 joule en fullkomligt stendöd klass, en trend som vi har sett de senaste åren och som nu är tydligare än någonsin. När man började kontrollera licenerna så försvann helt enkelt de stora fjäderkanonerna ifrån touren. Detta är en klass som man med fördel kan avskaffa.

I klasserna för Int 16J så var det flera deltagare med som använde 10J-vapen och - som trots detta handikapp - sköt utomordentligt bra. Personligen så skulle jag lätt kunna tänka mig att man körde en ihop alla dessa klasser. Ser man på resultaten så skjuter de tre bästa i PCP 10J ungefär lika bra (22, 22 & 20p) som deras motsvarigheter på 10J fjäder (18, 18 & 17p). Räknar man om poängen från Int 16J så var motsvarande resultat 24, 21, 21p (PCP) och 21, 18p (Fjäder). De som särskilde sig var PCP FP som jämförelsevis hade 27, 27 & 26p.

En sådan layout skulle då vara Int 16J (oavsett fjäder eller PCP, för alla vapen 0-16J) samt en klass för full effekt.

Flera forum?

När jag berättade att Airgun hade utgått ifrån Airpangs länkarkiv så fanns det faktiskt en deltagare som reagerade på detta och undrade om jag måntro kunde tänkas vara mot tanken på mångfald i forumsvärlden. Så är naturligtvis inte fallet, jag är alltid positiv till mångfald - det skapar dynamik och hjälper oss att dela våra erfarenheter så att vi kan växa som människor.

Däremot så finns det inget skäl att länka till ett specifikt forum om detta forum står helt stilla och i bästa fall får en enskaka post varannan dag. Alltså, jag ser gärna fler forum men uppenbarligen så verkar de svenska entusiasterna rata just Airgun som numera bara har en bråkdel av trafiken som man hittar hos LuftvapenInfo.

Om nu någon till äventyrs undrar ifall jag har någon speciell relation till LuftvapenInfo eftersom jag ensidigt förespråkar just detta forum så är svaret på detta - jag är bannad där.

Exakt varför vet jag inte, men det spelar ingen roll.

Doe prövar FTP

Frågan är om den håller ihop över tid bara...?