Optimala förutsättningar

Igår så testade jag att skjuta lite under tuffa förhållanden med en opålitlig vind. Idag så var det dags att göra tvärtom, att skjuta under perfekta förhållanden i princip helt utan vind. Förutom detta så använde jag vägda diaboler samt sköt bara 20 skott i varje fyllning, alltså precis i vapnets sweetspot.

Först ut blev 25 uppmätta meter:

   Genomsnitt 8.25 mm

Som synes så har CZ200T en bakgrund som matchvapen på hobbynivå och precisionen av speglar tydligt detta, därav min motvilja att skjuta på kortare avstånd än 30 meter då det är tråkigt med måltavlor som bara ger hål-i-hål.

Nästa tavla blev uppmätta 50 meter:

   Genomsnitt: 20.50 mm

Även här gick det ganska bra men man ser att på detta avstånd så är man många gånger mer beroende av gynnsamma vindförhållanden. Notera också min flyer på träffbild två, minsta lilla avvikelse på ett sådant avstånd ger ordentlig spridning på träffarna. Hade man bara haft rätt väder så är det nog frågan om man egentligen hade behövt ett kraftfullare vapen överhuvudtaget, jag har full förståelse för att britterna älskar kaliber 177 i kombination med dagens PCP. Tysta, vettig projektilbana ut till runt 50 meter, lagom med kraft och luftsnåla - vad mera kan man egentligen önska?

Stor vs liten

Idag hade vi en typiskt blåsig dag här ute vid havsbandet på västkusten. Som regel så är de flesta dagar här ungefär på detta sätt, förutom på våren då det är ännu mera blåsigt. Lugnaste tiden är faktiskt senvintern, innan vintern har gått över till vår. Fenomenet har med närheten till havet och skillnaderna mellan varm och kall luft att göra.

Nåväl..

I många länder, inte minst England, så brukar man tala sig varm för kaliber 177 som jaktvapen. Då man där oftast skjuter rena huvudskott så räcker den klena kalibern gott för ändamålet rent energimässigt och kalibern blir förhållandevis flackskjutande även vid måttliga 15-16 joule, som är deras maximala effektgräns utan vapenlicens.

Även om de flesta luftvapenjägare i England, klokt nog, försöker hålla sig på avstånd inom 15-25 meter för huvudparten av sin jakt så brukar man generellt mena att ut till 40 meter är en lämplig skottlängd under jakt med ett vapen på 12 fpe, förutsatt goda förhållanden.

Idag var det inte så goda förhållande, utan snarast normala och därför tänkte jag testa för att se vad man kan hitta för skillnad mellan ett 12 fpe 177 vapen samt ett, för tuffa yttre omständigheter, optimalt vapen på just uppmätta 40 meter.

Jag sköt därför båda vapnen sida vid sida, först fem skott med vapen 1 och därefter fem skott med vapen 2 osv. Detta för att fånga så lika vindförhållanden som möjligt. Först ut referenstavlan med 8.44 gn JSB Exact med 770 fps Vo som genomsnitt:

Som synes så ligger vinden på åt höger..

Totalt så blev det 13 träffar och 7 missar av 20 skott, alltså 65% träffar. Man kan tydligt se hur utspridda missarna är i förhållande till riktpunkterna.

Jämförelsevapnet blev min FX Airguns Elite som spottar ut 25.40 gn JSB med en genomsnittlig Vo runt 930 fps:

   Minsann, några missar här också...

På kaliber 25 så kan man se betydligt mer sammanhållna träffbilder, vinden till trots. Det blev 15 träffar och 5 missar vilket betyder 75% träffsannolikhet. Notera dock att tätheten av träffarna gör att missarna känns en smula förtretliga.

Riktpunkterna är i båda fallen 1 tum, alltså 25.40 mm och borde motsvara skallen på en duva eller en kanin. Något som också är väldigt påtagligt, förutom förutsägbarheten hos kaliber 25, är skillnaderna i flykt och anslagsljud, detta trots att projektilfånget bara utgjordes av en vanlig gräsmatta. Lilla kaliber 177 är otroligt tyst att skjuta med och efteråt syns det knappt var diabolerna har slagit ner.

När man däremot har dundrat loss med kaliber 25 så ser träffarna i gräsmattan ut som utslagsplatsen för en misslyckad golfare. Hade jag jagat med min Elite så tror jag ärligt talat att jag hade skippat det där med huvudskott överlag, blotta diametern och kraften hos kvarttummaren hade lätt skickat in vilket för luftvapenjakt lämpligt villebråd som helst i evigheten..

Andrahandsvärde

  Diana 65 i ypperligt skick, ligger på Blocket nu för 6500 kr!

Jag har funderat lite runt andrahandsvärde, vad är egentligen rimligt?

Tänk att ni kunde köpa en Volvo 240 Turbo i absolut nyskick med 1000 mil på mätaren, försiktigt sommarkörd och sakkunnigt underhållen igenom decennierna av en intresserad entusiast. Nu kan man tycka lite vad man vill om 240 som bil men den sparsamt tillverkade prestandaversionen, knappt 7000 ex, hade naturligtvis varit skyhögt mycket högre värderad i detta utmärkta skick nu trettio år senare än dess mer vardagliga varianter.

Frågan är om den hade varit värd 300.000 kr, den summa som man får hosta upp för en nutida motsvarighet?

Knappast troligt, eller hur? Men när det gäller luftvapen så är detta tänkande tyvärr ganska vidspritt vilket man då och då kan se exempel på. Tanken kom över mig tidigare i morse när jag läste en annons på en riktigt fin .22 Webley FX2000 SDL som utlovades hålla i princip nyskick och för vilken man begärde 6500 kr, inklusive en handpump från tidigt 2000-tal och ett skräpsikte. Vapnet var licenspliktigt.

Nu är inte syftet att förstöra just den här annonsörens marknadsmöjligheter men någonstans måste man stanna upp och fundera över vad som känns rimligt.

Till att börja med så har inte alla kunder möjlighet att få ut licens och detta innebär att kundkretsen är smalare (färre tänkbara köpare), sådant påverkar normalt prisbilden nedåt. En relativt ny eller nyrenoverad handpump brukar kosta 500-1000 kr (nypris drygt 1500 kr), pumparna har dock en tendens att haverera och behöva renoveras regelbundet, både på grund av ålder och användande. Värdet på en 10-12 år gammal handpump med okänd historia är därför någonstans mellan 0-500 kronor eftersom det finns gott om nyare och dokumenterat fräscha pumpar att hitta för under tusenlappen. Ett noname 4x32 kikarsikte är i princip värdelöst idag, tyvärr.

Återstår gör då själva vapnet. På sin tid (2001-2003 någonstans) så kostade detta vapen (som licensfritt, märk väl) runt 7500 kr. Visserligen så var 7500 kr mera värt för 12 år sedan än idag men det rör sig inte om några enorma förändringar.

Slutligen så har marknaden förändrats enormt. FX2000 var på den tiden ett av de absolut bästa PCP man kunde köpa men idag så finns det många bättre vapen som till och med nysäljs för lägre summor. Man kan köpa en totalt tekniskt överlägsen FX Airguns Royale (250 cc, syntetstock) för 7000 kr. Tyvärr så får man inte en valnötsstock men man får helshroud, fartomställare, en bättre konstruktion och betydligt bättre prestanda.

Då måste man alltså fundera lite på saken ur kundens perspektiv, vad hade kunden valt? Antingen en 12 år gammal FX2000 eller en splitt ny Royale 200, där skillnaden i pris ligger på 1000 kr till nackdel för det 12 år nyare och fabriksnya vapnet med en helt modern konstruktion. Den som köper nytt kan dessutom välja om vapnet ska ligga på licens eller inte, en valmöjlighet som inte finns hos det begagnade vapnet i alla län.

Som samlarobjekt då? Det är ju ändå en FX2000 som vi talar om, en milstolpe i historien som man inte längre kan köpa nu. Förvisso, men samlarvapen ska då helst vara lite speciella och inte bara ett vapen i mängden, jmfr Volvo ovan. Hade det rört sig om en extremt vacker stock i kombination med ett lågt serienummer (under 1000, gärna under 500) samt full dokumentation tillsammans med broschyrer och originalkartong etc så kan det handla om ett samlarvapen men inte ännu, fortfarande så är fina begagnade FX2000 på tok för vanliga. Ge den 10-15 eller 20 år till så handlar det om ett samlarvapen, förutsatt ovanstående.

Samma princip gäller med fjädermatchvapen, typ Dianat på bilden ovan. De har under de senaste åren ökat ordentligt i värde eftersom de används till HFT/FT med stora framgångar. Detta gäller dock inte Diana och därför kan inte Dianan surfa på detta faktum. Det är FWB 300 som har det riktiga suget där, speciellt versionen Junior som är enklare att kånka runt på i skog och mark. En Diana 65 är dessutom inte speciellt ovanlig, its a run of the mill. Vill man ha ett Giss samlarvapen så kan man nog i första hand försöka hitta en ovanligare 72 eller en tidig 60.

Saknas sedan bruksvärdet för vanligt entusiastbruk samt ett verkligt samlarvärde så finns det i princip inget skäl att betala 6500 kr för ett 20 år gammalt tyskt matchgevär, hur tekniskt bra och högkvalitativt det än råkar vara. En samlare hade valt något annat, direkt ifrån Tyskland och en luftskyttefantast hade sannolikt letat vidare efter en FWB och kanske nappat på den 300 som just nu också ligger ute på Blocket, med 2800 kr som begärt pris. Alternativet kan ju vara rätt så många andra PCP och i princip vilket fabriksnytt fjädervapen som helst för samma summa.

Tänk alltså till en gång extra innan ni köper och säljer, vad är rimligt? Det är inte så kul att av bara farten köpa en bössa, exempelvis låst av en licens, för 6000 kr och sedan inse att man kanske aldrig mer får större summor för den än 2500 kr den gången den ska säljas nästa gång...

En interview med Tony Belas

Riktigt fina vapen....

Daystates VD, den kände entusiasten Tony Belas, interviewas här för Airgun TV om lite av Daystates nya produkter. Tony, som är en mycket duktig och trevlig kille, har sedan tidigare ett förflutet hos bland andra Webley & Scott.

Hur fort går den...?

Känner ni igen frågan? Den brukar handlare få höra till leda och inte sällan brukar den vara en del av öppningsfraserna när entusiaster träffas sinsemellan. Alla vill väl ha ett vapen med hög utgångshastighet, eller hur?

Ibland blir diskussionen fördjupad och brukar landa i ett konsensus om att runt 1050 fps blir den yttersta gränsen innan ljudvallens närvaro börjar göra sig allt för tydligt påmind.

Slutligen så brukar de flesta lite uppgivet konstatera att 800-900 fps brukar vara lagom, kanske uppåt 950-1000 fps om det kniper men sällan brukar någon eftersträva en hastighet under 800 fps.

Det få människor brukar fråga sig är det omvända - hur långsamt kan den gå?

Detta är jag själv lite nyfiken på, alltså vad är den lägsta meningsfulla hastighet man kan ha på sitt luftvapen vid "normalt" rekreativt skytte? Ofta hör man uttalanden i stil med "kaliber 25 med 10 joule är fullständigt meningslöst", men är detta verkligen fallet? Är en diabol med kaliber 25 med hastighet X verkligen sämre än en diabol med kaliber 177 och samma hastighet?

Verkar den här kurvan okej för er...? 

Jag har roat mig att kolla lite över saken i Chairgun samt mätt lite olika ytor där jag brukar skjuta. Studera kurvan ovan, den visar en projektil som går rakt på målet (inom en enkrona) vid avstånd mellan 4 till 21 meter. Jämför jag detta med de olika ställen där jag kan skjuta (på jobbet, inomhus hemma etc) så är 20 meter ett relativt långt avstånd. Normalt så tycker man att 20 meter är ganska kort men om man ställer en liten tändsticksask etc på marken och sedan studerar den på 20 verkliga meters avstånd så nog ser den ganska liten ut?

Jag skulle vilja påstå att man kan skjuta meningsfullt på 20 meters avstånd och om man kan hålla med om detta så finns belöningen i det faktum att man enkelt kan hitta betydligt fler platser att skjuta på än om det begärda avståndet är 30 eller 40 meter. Detta är en aktuell fråga inte minst nu när vintern är i antågande och man kanske har färre möjligheter att skjuta utomhus.

Vad gäller vapnet så innebär en låg hastighet vinster i form av mindre rekyl (fjädervapen) alternativt mindre luftförbrukning (PCP) samt en lägre ljudnivå och mindre krav på projektilfången.

Så, hade ni varit nöjda med ovanstående projektilbana?

Bygelrepeter Bullpup

Udda och intressant konstruktion... 

I dagarna så har Hatsan visat sin nya bullpup, en minst sagt säregen konstruktion. Visserligen så är kärnan gammal skåpmat i form av BT-65, alltså ett nutida derivat av den femton år gamla Webley Axsor i form av en turktillverkad kopia, men en del av konstruktionen ger onekligen sken av eget nytänkande.

Vad sägs om en bygelrepeter bullpup, den enda som jag känner till på marknaden minsann.

Vapnet repeteras alltså med en bygel, precis som Winchester och Marlins klassiska cowboybössor, men utseendet i övrigt är lite tactical och dessutom konfigurerat som en klassisk bullpup. Liksom övriga bullpups så får man ett mycket kompakt och kort vapen trots lång piplängd och mekanismen är densamma i övrigt som nu välkända BT-65. Glädjande nog så har man äntligen shroudat vapnet, återstår gör bara att se om det är en legalt hållbar shroud i Sverige eller bara en förtäckt ljuddämpare.

Det som rent spontant ser lite konstigt ut är bristen på kindstöd, i övrigt så verkar stocken följa linjerna ifrån exempelvis ryska Edgun, som var tidigt ute på marknade med ett high-end PCP som bullpup.

Det ska bli mycket spännande att se om den här modellen kommer att slå...

Vad går att sälja...?

Titt som tätt så dyker det upp intressanta hembyggen som reser frågan om varför inte fabriken direkt tillverkar något liknande själva. I dagarna så har Mikas trevliga Lighthunterbygge baserat på en FX Airguns Royale väckt berättigad uppmärksamhet på de ledande forumen och frågeställningen dyker därför upp åter igen.

Saken är den att en serietillverkande vapenproducent har mer att tänka på än bara vad som är strikt möjligt och roligt att bygga - nämligen vad som dessutom går att sälja och tjäna pengar på.

Men om mängder med folk på forumen tycker att bygget är ballt, då borde det ju rimligen sälja som smör i solsken?

Nä, så enkelt är det faktiskt inte. Det är nämligen så att vad folk gillar och vad folk köper faktiskt förbluffande ofta är helt olika saker, paradoxalt nog.

Kardinalexemplet är faktiskt intresset för korta pipor och även karbinmodeller i allmänhet. De flesta entusiaster tycker att korta gevär är visuellt tilltalande, de är snygga och visst är det dessutom praktiskt med ett lätthanterligt vapen? Men när plånboken väl ska tömmas på kanske 7-9000 kr så köper de ändå ett långpipat vapen.

Varför?

Jo, en kort pipa ger lägre effekt och även om entusiasten inte vill uttala det rakt ut så tenderar man alltid till att köpa efter effekten. Detta ÄR faktiskt inte bara ett nybörjarfenomen, som vi lätt vill tänka oss, utan ett verkligt faktum. All försäljningsstatistik visar tydligt detta, förutom på en enda marknad - England. Där har man ju en effektgräns liksom huggen i sten och där är en effekt över 16 joule i princip helt otänkbar för den normale entusiasten så hela deras föreställningsvärld cirkulerar runt vapen på max 16 joule. Med en så låg och stumt fixerad effektgräns så är inte längre en kort pipa en nackdel utan då kan man börja uppskatta de fördelar som dessa medför.

Det är detta som gör att de flesta tillverkare är skeptiska och försiktiga till att lansera karbinversioner av deras ordinarie produktion. Alla produkter måste naturligtvis sälja och helst sälja bra, annars har de inget berättigande i dagens tuffa konkurrens.

Birchwood Casey

  Interaktiva måltavlor, kan det vara något...?

Den gode herr Rosén på Hurricane hade i dagarna vänligheten att skicka över lite interaktiva måltavlor på min senaste order så idag var det äntligen dags att pröva dessa i praktiken. För de som inte är bekanta med vad interaktiva måltavlor är så består dessa av ett laminerat skikt med självlysande folie under en konventionell målbild på ett självhäftande papper. Man drar alltså loss målbilden som en klisterlapp och när denna blir beskjuten så uppstår det en tydlig visuell markering.

Frågan är bara hur bra det fungerar i praktiken?

Säg Hej till Musse Pigg med näsa som en clown...!

Jag satte upp några klisterlappar på en vanlig 14x14 cm måltavla som jag placerade ut på uppmätta 30 meter för att beskjuta med min CZ200T. Efteråt så hämtade jag in tavlan och kunde konstatera att utfallet blev som följer:

Som synes en rejäl visuell förbättring.. 

Det hela verkar fungera helt utmärkt, bortsett ifrån att klisterlapparna har lite dåligt med klister på baksidan. Likaså måste man vara lite försiktig när man sätter fast lapparna eftersom man annars kan råka gnugga bort själva målytan så att man själv, och inte projektilen, tar fram det självlysande skiktet.

  Det självlysande skiktet förstorar träffytan med cirka 50%, rent visuellt sett..

Den största fördelen som jag ser med den här typen av målmaterial är att de blir väldigt användbara när man filmar en träffbild på längre avstånd, liksom i skymningen eller andra dåliga ljusförhållanden. Det är enkelt att se ungefär var man träffar även på långt avstånd. Trots att träffytan växer, visuellt sett, så kan man ändå relativt enkelt mäta CTC på vanligt sätt.

Likaså fungerar dessa självlysande prickar helt utmärkt om man behöver sätta upp ett improviserat mål, exempelvis klistra på en prick på en gammal diskmaskin, skottkärra eller annat skrot. Åter igen, här hade dock bättre klister varit ytterligare en tillgång.

Prisläget på sådana dekaler är 99 kr för 24 st ark.