Tragik och dumhet

   Vanligtvis så brukar jag inte beröra krutvapen i min blogg men när det gäller övergripande omständigheter som är gemensamma för allt skytte - i detta fall säkerhet - så gör jag ett undantag. Alla har säkert hört om den tragiska händelsen igår då en grabb olovandes hade lånat faderns skjutvapen och snavade med ett gevär som han hade laddat varpå en kula avfyrades som dessutom råkade träffa hans egen farmor varpå hon avled.

   Kvällstidningarna vädrar naturligtvis nyhetsvärde och kör en ganska rejäl artikel om ämnet, både Aftonbladet och Expressen.

   Lika sant som att de direkt kastar sig över händelsen, lika sant är tyvärr att artiklarna kommer att innehålla sakfel och dåliga vinklingar av såväl skyttesporten som skjutvapen i allmänhet.

   Vi börjar med Aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7499151.ab

   Fadern ägde tydligen inte mindre än två stycken "salongsgevär". Bara detta är anmärkningsvärt eftersom salongsgevär inte är lagliga att använda till jakt utan enbart för avlivning. Licensgivningen för den här typen av vapen är dessutom mycket restriktiv så det är därför högst osannolikt att någon skulle erhålla licens för två stycken vapen som bara kan användas till ett så begränsat ändamål som just avlivning.

   Självfallet så var vapnet inte ett salongsgevär utan en småviltstudsare.

   Varför använder man då termen "salongsgevär"? Antingen av ren okunnighet, precis som man inte kan skilja mellan en revolver och en pistol i vanliga nyhetsreportage, eller är det kanske bara en ren journalistisk vinkling bara för att förklenliggöra vapnet och därmed förtydliga twisten att något faktiskt råkade ha så stor otur att man blev ihjälskjuten av vapnet, vilket då underförstått utmålas som extremt klent?

   Sedan drar man in en Sten Christofferson som utmålas som "vapenexpert" på tidningen Svensk Jakt. För de som inte känner till saken så är Svensk Jakt en tidskrift som ägs och drivs av Svenska Jägarförbundet vilka i sin tur arbetade hårt för att förbjuda vapen med kaliber 22 LR överhuvudtaget men som bara lyckades just med salongsgevären.

   Christofferson tar till orda:

   "– Salongsgevär, eller klass 4-studsare som det också kallas, är ett vapen som du inte ens får jaga hare med. Det används bland annat till jakt på ripa och kråka. För att en människa ska dö av en kula krävs en direkt träff i huvud eller hals."

   Här blir man mörkrädd. Att man av juridiska skäl inte får jaga en hare med 22 LR beror inte på att den saknar kapacitet för detta utan enbart på att Svenska Jägarförbundet aktivt har motarbetat att hare ska klassas ner till klass IV.

   Som de flesta känner till så dödar 22 LR utan vidare alla djurslag som finns i de svenska klasserna III och IV. I USA brukar man som en tumregel säga att 22 LR är etiskt försvarbar för kroppsträffar mot djur som väger 20 lbs (alltså drygt 9 kg). Vid rena huvudskott så kan man etiskt försvarbart dubbla den här gränsen och många är de rådjur som har fällts med 22 LR i de svenska skogarna igenom åren.

   Rent tekniskt sett, om man lämnar det som är etiskt försvarbart, så går det även utmärkt att skjuta älg med 22 LR och i extremfallen så har även elefant och björn dödats på platsen av denna mycket lilla men förbluffande potenta patron.

   Sanningen är den att en människa som träffas i bålen av 22 LR måste ha akut läkarvård per omgående för att överleva. Tar träffen i huvudet eller någon stor pulsåder (som Christoffersson korrekt medger) så är döden ofta omedelbar, vilket inte minst det här fallet tydligt visar. Jämfört med grövre kulvapenkalibrar så är behovet av snabb vård dock lägre för 22 LR vid träff i armar och ben jämfört med tyngre kalibrar vars projektiler skapar större vävnadsskador (snabbare utblödning).

   Tidningen Expressen (som är liberal, inte socialistisk) har av naturliga skäl en sakligare rapportering av händelsen även om man också ger luft åt fördomsfulla människor i sitt reportage: http://gt.expressen.se/nyheter/1.2071298/12-aring-skot-sin-farmor-grannarna-i-chock

   Här nämns inte kalibern överhuvudtaget, den är ju egentligen oviktig, dessutom så talar man inte om "salongsgevär" utan benämner istället vapnet för vad det är - ett gevär.

   Expressen poängterar också en mycket viktig sak:

"Att någon kommer över nyckeln till skåpet betyder inte automatiskt att man brustit i uppsikt"

   Detta är oerhört viktigt att ha klart för sig, det finns ingen inventeringsplikt för vapenskåpet varje morgon och ingen vapenägare kan ju gardera sig för att en familjemedlem kliver upp mitt i natten, stjäl nyckeln, tar ut ett vapen som göms och sedan återbördar nyckeln innan vapenägaren vaknar.

   Bortser man ifrån uttalanden ifrån okunniga grannar som teatraliskt förfasar sig över det inträffade så är Expressen mycket saklig:

"Nu är jag glad att vi inte håller på med skjutvapen i vår familj" 

"..det känns hemskt att en del barn tydligen har tillgång till gevär.."

Vad hade då kunnat förhindra olyckan, vad kan man konstruktivt göra för att förhindra att motsvarande kan inträffa i framtiden? Det är detta som man hade kunnat vässa artikeln med för att skapa ett mervärde, snarare än rena spekulationer från utomstående.

Hade exempelvis någon förolyckats igenom en drukningsolycka så hade man knappast förfasat sig över det oansvariga av att vistas nära vatten utan då hade man istället givit en faktaruta med sjövett.

Samma sak måste naturligtvis även ske med skjutvapen. Var sonen ute på egen jakt för att han inte fick följa med sin fader när denne var ute? Uppenbarligen brast grabben i säker vapenhantering som förflyttade sig med ett laddat, uppspänt och osäkrat vapen, här kanske man kunde börja tipsa om bra vapenvett?

Har man vapen i sitt hus så är det ju högst rimligt att övriga familjemedlemmar åtminstonde känner till de grundläggande säkerhetsreglerna; Four rules of Gun safety, Jeff Cooper:

All guns are always loaded. Even if they are not, treat them as if they are.

Många tankar om tuber

Det absolut hetaste samtalsämnet just nu verkar vara tuber, deras material och hållbarhet. Idag fick jag ett flertal samtal om just detta. Första samtalet var dock ifrån den alltid så godmodige Grimmer som ringde upp för att leverera en lång rad svordomar..!?

Lyckligtvis så var det inte jag eller min blogg som hade frammanat dessa okvädningsord utan Nicklas hade tyvärr lyckats trampa på en geting i samma ögonblick som telefonen kopplade upp samtalet! Han ville sälja en bössa och förhörde sig lite om var som var bäst att göra detta. Jag rekomenderade Airgun som har lite mer kunniga entusiaster och därmed bättre köpare än LuftvapenInfo med tanke på att det inte var ett regelrätt nybörjarvapen som skulle avyttras.

Nästa kille på tråden tror jag kom från Dalarna (?), han hade i alla fall en obekgriplig lite sjungande dialekt och var mycket oroad över rostrisken i sin Hatsantub. Jag rådde honom att demontera tuben för att studera den eller kontakta Fondprodukter ifall han inte kunde/ville göra det själv. Bara bra om de får lite djupare kännedom om de produkter som de själva saluför tänkte jag.

Så ringde Fredrik (Axelsson), han var naturligtvis också intresserad av diskussionen om tuberna och tog själv del i den på Airgun under gårdagen. Vad som då tyvärr inte framgick var att även flaskorna (alltså 400 & 500 cc-tuberna) är eloxerade inuti. Samtliga tuber ifrån FX Airguns är alltså av aluminium och eloxerade för att hålla högsta tänkbara kvalité. Tuberna är tryckta till 900-1000 Bar med hydraulisk olja och har därför en säkerhetsmarginal på x4.

Skulle man överfylla en sådan tub så är det första som sker att O-ringarna pressas ur sina säten och trycket pyser ut, detta sker runt 300 Bar för en oskadad och korrekt monterad tub. Även gamla FX2000 har sin tub av hög kvalité och den är dessutom försedd med ett sprängbleck, något som sedan visade sig vara overkill eftersom O-ringarna ändå gav vika vid ett onormalt högt tryck. FX Airguns anger ingen bortre tidsgräns för livslängden på sina tuber, de tappar tydligen som mest 20 procent av sin styrka av sträckning men detta ligger gott och väl inom säkerhetsmarginalen på x4.

Slutligen så fick jag ett MMS av Sandstig som troligtvis ligger i buskarna någonstans mitt i landet och skjuter för glatta livet. Jag misstänker att han hade en ny måltavla att presentera så det ska bli spännande o se vad han har presterat när han får ordning på sin mottagning.

Diskussionen om tuberna

Dagens blogg om tuberna har skapat mycket diskussion både i Sverige och USA. Ifrån en bekant på Yellow Forum så har jag fått följande kommentar till saken, alltså den rostiga tuben från en MRod.

"I own a compressor company and work with high pressure air. My opinion is that is a time bomb with an unknown fuse. It will kill people. Real simple. That gun was only a few months old, what happens when all of those bombs get 5 years old? 8? 10 years old? You put it under pressure the fuse is lit. Those materials are not of good quality or not treated right. There is no excuse for a nearly new tube to be corroded like that. You know it is not good and rust gets worse with time. I have been inside airguns over 20 years old and NEVER seen anything like that.
What about the end caps? Those are corroding. When an end cap or air tube fail you have a bomb or a missle. either way it can not turn out good. I can not believe something like that was Made in America."

Bruce Dodson
AireTex Compressors
(214)402-5574 Mobile
(817)633-5505 Office
www.airetex.com

Hur länge lever din tub...?

Den rostiga insidan av en årsgammal Marauder.  

Vilket material har trycktuben i ditt vapen, är det stål eller aluminium? Alla tuber som är tillverkade av stål rostar. Det hela är bara en tidsfråga innan rosten har ätit upp så mycket av tubens gods att man måste kassera tuben för att motverka risken för en olycka då en tub helt enkelt briserar.

Vilka tidsintervall handlar det om? Mycket få PCP som används idag är äldre än 10 år, de äldsta är dock bortåt 20 år gamla. Ännu är olyckor med rostiga kärl ovanliga men risken ökar för varje år som passerar i takt med att vapnen blir äldre.

Vad säger tillverkarna?

BSA har gjort följande uttalande på sin hemsida under FAQ:

"How often should my buddy bottle be tested?
The first Supertens were sold with a steel bottle with rounded base, these should no longer be used and anyone with this type of bottle should replace it with a new aluminium bottle. Aluminium bottles without a PI * mark on them should be tested after five years of date of manufacture, bottles with the π mark should be tested after ten years. For details of how to have a bottle tested contact Luxfer Gases +44 (0)115 980 3800 or Midland Diving Centre +44 (0)116 212 4262."

Anm. Alltså, kärl av stål som är äldre än 10 år (SuperTens ståltuber) ska inte användas överhuvudtaget. Kärl av aluminium ska testas efter fem eller tio år.

En buddybottle från BSA.

Daystate: Här fastslår man att tuben bör testas efter 10 år från tillverkningen.

Air Arms: Här har man följande uttalande på sin hemsida:

"If compressed air is being used other then from a diving shop, the inside of the cylinder should be inspected for corrosion at least annually."

"In any avent the cylinder should be inspected every two or three years depending upon usage"

Anm. Med andra ord, den som handpumpar måste kolla sin Air Arms varje år. Använder man dykartub så ska man kontrollera efter 2-3 år.

Weihrauch: HW har en ganska utförlig beskrivning över tuberna, exemplarisk för övriga tillverkare att efterfölja, ur dessa saxar jag följande:

"Never use a air cylinder longer then 10 years"

"Never use a air cylinder above +70c or below -20c"

Sammanfattningsvis så måste vi alltså som användare av den här vapentypen vara vaksamma på vilka tuber vi använder, hur vi använder dem och kanske viktigast av allt - hur länge vi använder dem.

Skillnaderna i livslängd är alltså markanta beroende på tillverkarens valda kvalité av utgångsmaterial när det gäller tubtillverkningen. De tillverkare som använder billiga hydraulrör av skäligen enkel sort (ex Air Arms) får kolla tuberna ofta (varje år) medan tillverkare som kör med högre kvalité (ex Weihrauch) inte behöver kolla dem alls utan enbart ersätta dem med en ny efter 10 års tjänst.

Riktiga lågpristillverkare som Hatsan och Crosman (Benjamin) anger inget alls och där kan man själv dra sina slutsatser. När en etablerad tillverkare med gott rykte och lågprisvapen anger varje år, hur ofta tror ni då att ni bör kolla exempelvis en Hatsan?

För att illustrera skillnaden så har jag kollat lite priser på materialen för att tillverka en tub. De bästa aluminiumtuberna kostar runt 500 kr att tillverka. På detta så har tillverkaren och återförsäljaren sin marginal och sedan tillkommer moms. Utpriset till kund blir då 1300-1500 kr. Livslängd ca 10 år.

De enklaste tuberna av hydraulrör kostar runt 45-50 kr att tillverka. På detta har tillverkaren och återförsäljaren sin marginal och sedan tillkommer naturligtvis även här momsen. Utpriset till kund blir då 700-750 kr. Livslängd 1-2 år.

Varför då skriva ett inlägg om detta? Jo, förutom risken att någon blir skadad av en briserande tub så finns det alltid en risk att en olycka även utomlands får konsekvenser i fråga om den internationella lagstiftningen för trycklufthanteringen. Dödas någon så finns det risk för åtstramningar i lagstiftningen som gör våra vapen dyrare eller minskar vårt utbud eftersom tillverkaren får restriktioner och dyrare tillverkningskostnader.

Likaså bör man alltid tänka till när man förvärvar sitt vapen. Köper man ett vapen med inbyggd tub som exempelvis mina egna BSA (Ultra och Lonestar) så får man vara beredd på att antingen acceptera en större teoretisk olycksrisk igenom att trots allt använda dem när de är äldre än 10 år eller så får man ta kostnaden av ett mera omfattande arbete med att demontera och eventuellt ersätta själva stommen i vapnet när tidsgränsen infaller.

På detta sätt så är vapen med demonterbar lufttub ett smartare val.

Oavsett vilket så ska man alltid vara medveten om riskerna och de dolda konstnader som vapenägandet kan föra med sig i fråga om tuberna. Ska man byta tub varje eller vartannat år för att vara på den säkra sidan så blir vapenägandet mycket dyrt i långa loppet, även om tuben i sig själv bara kostar hälften av en bra tub som klarar 10 år.

Woodwork II

Färdig..!!

Efter att ha ägnat fyra effektiva timmar åt projektet och ungefär ett dygns torktid för betsen så är kolven nu färdig till slut. Här kommer lite bilder på slutresultatet som det ser ut idag efter en gångs betsning.

Kolven i det format som den hade under arbetet.

En closeup.

Ifrån en annan vinkel..

Riktig närbild på ett mindre lyckat parti..

Min Dremel 300 samt ett antal slipstift.

För att kunna genomföra arbetet så använde jag en roterande slip, i detta fall en original Dremel av modellen 300. Jag hade också en flexibel expansionsaxel som gjorde arbetet mera lättmanövrerat. Det enda slipstift som jag använde ifrån satsen ovan var kantstiftet (tredje ifrån höger), det som ser ut som en flatnosdiabol längst upp.

Herdins Lackbets i Grafitsvart kulör.

Själva arbetet var inte så svårt men tidskrävande om man vill få det bra. Svårast var att göra konturlinjerna mellan de område man vill bearbeta och det som man vill behålla intakt. Jag använde original slipstift nummer 107 ifrån Dremels eget sortiment för det här arbetet. Det slipstiftet kostade 29 kr och förbrukades under arbetets gång då det blev märkbart mycket slöare på slutet.

Betsen som jag använde var Herdins Lackbets i Grafitsvart kulör. Den torkar snabbt på ytan men det krävs sannolikt ytterligare något/-ra dygn innan den torkar även i själva fördjupningarna. Där glänser betsen fortfarande och ger ett glittrande intryck som kommer att försvinna succesivt i takt med att betsen torkar helt torr. Burken med bets betingade 83 kr.

Snart ska det bli skjuta av igen..

Woodwork !

Lacken avfräst.

De senaste dagarna har jag ägnat åt mitt stockprojekt. Jag har länge varit nyfiken på strippling och hur man gör det själv bara med hjälp av endera en spik och hammare eller med ett slipstift i en Dremel.

Sagt och gjort, jag mekade igång min gamla Dremel, köpt ett nytt slipstift för 29 kr och skred till verket. Först så markerade jag upp vad jag ville behålla och inte med hjälp av en tuschpenna. Sedan satte jag fast tjock skyddstejp (silvertejp) över de ytor som fanns i närheten ifall man råkade slinta. Därefter så var det bara till att börja fräsa. Först så fräste jag bara bort lacken, se fotot ovan.

Halva pistolgreppet stripplat.

Nu återstod (bara) att köra själva stripplingen. Mitt slipstift var 2.40 mm i diameter och jag tryckte in det till halva sin diameter, därefter gjorde jag ett nytt nedslag osv.. Inte speciellt svårt men ganska långtråkigt och tidsödande.

För konturerna (bilder är inte uppladdade ännu) så använde jag ett annat slipstift som var format som ett T där den raka kanten på "slipskivan" var perfekt till själva konturerna så att man får en rak kant mellan den stripplade ytan och de intakta ytorna.

Nu ska jag fortsätta med ännu mera arbete och sedan ska jag betsa ytan..

Vad är detta ?

En ny typ av pipinfästning...?

I USA så har tydligen vissa HW fått ovanstående typ av pipinfästning och en entusiast gissade att man relativt enkelt borde kunna byta pipa inuti pipblocket med hjälp av den här konstruktionen.

Någon här som vet något om detta?

Bra, bättre & bäst ?

Anschutz 64MSR - en mycket välskjutande 22LR

Man kan utan tvekan säga att 2010 är det år som långhållsskytte för luftvapen på allvar har slagit igenom här i Sverige. Vi är nu några få entusiaster även här på hemmaplan som systematiskt ägnar oss åt att regelbundet krympa träffbilderna på riktigt långa avstånd.

Tomaz presterar mycket bra med sin relativt primitiva kaliber 25 Hatsan vilken faktiskt även är utrustad med en Lothar-Waltherpipa men som trots detta presterar internationellt sett mycket fina 15.00 mm som bäst på 100 meter. För 50 meter så har han noterat mycket goda 5.00 mm som bäst och även detta med en 5-skottsgrupp.

Sandstig sitter inte o möglar i sitt ödetorp heller utan skjuter friskt med sin nyompipade Royale. Jakten på perfektion har drivit honom till den fjärde pipan (!) till vapnet då han förutom den usla LW pipan som vapnet levererades med även har haft ett par experimentella ST-pipor monterade. Nu lyder hans personbästa på 15.50 mm vid 100 meter och 5.50 mm för 50 meter. Mycket imponerande inte minst med tanke på handikappet av kaliber 22, vilket är en utmaning vid så dryga avstånd som 100 meter. Nära 2000 skott på första semesterveckan bådar gott..

Jag själv nöjer mig med 50 meter eftersom jag mest skjuter med mitt favoritvapen, CZ200T. Där har jag dock noterat 4.00 mm som bäst på 50 meter men rastar då o då även min .25 Lonestar vilken som bäst har lagt 12 mm på 80 meter. Återstår gör att testa den ordentligt på 100 meter för att se var den faller.

Utomlands så har vi främst Dan vars 22 Independence som bäst har levererat 8.00 (!) mm på 100 yards (93 meter), hans genomsnitt på 4 tavlor (20 skott) blev fantastiska 17.00 mm. Vidare så har vi Harry Fuller vars träffbilder ligger på en helt egen nivå - ännu...

Hursomhelst...

Hur bra är då dessa resultat egentligen? Jag funderade lite på den saken samtidigt som jag bläddrade igenom ett gammal nummer av Vapentidningen. I detta nummer så testade man en 22 LR och ett mycket välskjutande sådant vapen, nämligen Anschutz 64 MSR som är avsedd för Silhouett-skytte. Man kan säga att detta vapen är en typ av hybrid mellan ett rent tävlingsvapen och ett jaktvapen. Vapnet i testet laddades med Eley Tenex - den bästa matchpatronen i Eleys sortiment - och vidare så utrustades bössan med ett högförstorande kikarsikte ifrån Leupold. Skytten och tillika testaren var en känd skribent för tidningen och en erkänt duktig skytt med omfattande tävlingsmeriter i bakgrunden.

Han bedömde vapnet som "oerhört välskjutande" och berättade att den kunde prestera 5-skotts träffbilder på 16.50 mm vid 100 meter. En enstaka grupp klarade faktiskt 8.00 mm men mera normalt var 20-25 mm för detta vapen och denne skytte under de (mycket goda, idealiska?) förhållanden som rådde vid testen..

Med ett sådant perspektiv så förstår man snabbt hur ofattbart bra dagens luftvapen och diaboler egentligen har blivit. För bara några år sedan så hade 35 mm på 100 meter ansetts som mycket bra men i dagens konkurrens så är det knappt ens godkänt om vi jämför med övriga fullpower PCP med kaliber 22.

Skjuter man sedan den ännu effektivare kaliber 25 så hade ett resultat idag runt 30-40 mm varit rätt värdelöst.

Visst är det en fantastisk tid som vi lever i? Åtminstonde så ser jag det så som kommer ihåg det torftiga 1980-talet med gamla usla brittiska fjädervapen i färskt minne..