Fynd på datorn

Beeman C1 med Beeman SS-1  

Idag rensade jag lite på datorn och hittade lite gamla foton som jag letade efter till tidigare inlägg. Här ovan har vi en C1 som egentligen skulle ha varit huvudbild på inlägget om just Beeman C1.

Thomas Kalle Kallanders klassiska TX200 Mk I snr 30XX

Här är en bild som skulle varit med i inlägget om träffen i Hova 2001. Kallander hade med sig sin TX i en underbart vacker lönnstock, fotot gör inte skapelsen rättvisa. En av de vackraste stockar som jag har sett. Systemet (själva vapnet) var dessutom högpolerat så jag trodde det var kromat..

Kalle köpte bössan när den kom ut (1992) och skjuter fortfarande med den på varje träff, senaste gången jag såg honom med den var i Onsala våren 2010.

En Air Arms S200 Tactical

Här en cool bössa byggd av en kille i England. Rätt så spännande i all sin enkelhet.

En Axsor i B&M Modifications Ltd customstock 1997

Till artikeln om Axsorn så skulle customstocken ovan varit med, de gjorde faktiskt rätt fräcka stockar ganska mycket före sin egen tid...

Pang eller plupp ?

Ingen brutal skillnad precis, på 25-30 meter

Idag så ska vi kolla lite på kaliber 22 jämfört med kaliber 177. Varför väljer alla kaliber 177 på den här effekten och hur mycket "sämre" är egentligen kaliber 22 när man enbart skjuter på lagligt licensfria 10 joule?

De vapen som jag själv har mest erfarenhet av i båda kalibrarna är Weihrauch HW30S, ett ypperligt litet fjädervapen och ett av de bästa fjäderluftgevär som någonsin har tillverkats.

HW30S ger dock onormalt mycket effekt som 22 - hela 150 mps.

Just HW30S är lite udda eftersom den, trots att det är ett fjädervapen, vanligtvis ger absolut mest effekt med kaliber 22. En vanlig 177 HW30S brukar ge ca 180-190 mps där motsvarande kaliber 22 ger 150-155 mps, alltså ett drygt joule mera.

Räknar man en tum (25.40 mm) som önskat träffområde i höjdled så kan vi se att kaliber 177 kommer in till den zonen vid 9 yards (enligt diagramet ovan), detta är då lite längre bort än kaliber 22 som kommer in vid 6 yards.

Ingången i zonen vinner alltså kaliber 22 med 3 yards marginal.

Båda kalibrarnas diaboler går inom zonen och först faller kaliber 22 ut, vid 27 yards. Den klenare kaliber 177 faller ut först vid 30 yards.

Utgången ur zonen vinner alltså kaliber 177 med 3 yards marginal.

Summa summarum kan man säga att så länge man skjuter inom 27 yards, alltså 25 meter så vinner kaliber 22 eftersom den får ett bredare register inom träffzonen. Skjuter man däremot bortom dessa 25 meter så vinner kaliber 177 då den blir mera flackskjutande.

Vilken är då "bäst"?

Det beror ju på hur man skjuter. Som jag ser saken så brukar de flesta skyttar skjuta vapen på 10J inom 25 meter snarare än bortom och då är naturligtvis kaliber 22 ett mycket bra alternativ, förutsatt att man tycker att ammunitionens högre kostnad är värd fördelen av mer lätthanterliga (fysiskt sett större) diaboler.

Skjuter man däremot 30-50 meter så tror jag att man blir mera nöjd med den billigare kalibern 177 som vinner på längre avstånd.

Skjuter man HFT så finns ju de flesta målen inom 30 meter, visserligen så får man med kaliber 22 räkna med att "förlora" ett par mål bortom 30 meter men samtidigt så har man också en fördel av de mycket närstående 5-8 metersmålen som förbluffande många skjuter bom på.

Så, sammanfattningsvis, låt inte fördomarna dominera era tankar, våga pröva en 10J som ligger med kaliber 22 - det tycker jag den är väl värd.

I blåsten..

Genomsnitt: 23.44 mm

Jag har nog aldrig hatat blåst så mycket som när jag började nonstop skjuta PCP med mindre än 10J på 50 meter. Studera bara den ovanstående tavlan, de 6 första träffbilderna sköts i växlande vind och gav 20-37 mm, vilket inte är speciellt bra. Så jag gjorde lite annat en stund och vips så blev det vindstilla.

Snabbt som ögat kutade jag iväg för att skjuta återstående tre träffbilder i det absolut vindstilla vädret, resultatet lät inte vänta på sig - två träffbilder på 10 mm! Sedan blåste det till igen, ett skott hamnade rätt och resten steg uppåt i takt med medvinden...

Det är oerhört frustrerande och fascinerande att skjuta med så svaga vapen på så långa avstånd, jag upphör aldrig att förvånas över hur mycket vinden förstör för skyttet om man inte är vaksam på att skjuta i precis rätt - vindstilla - läge.

Ifrån forumsvärlden så rapporterar Tomaz att han har kommit i besittning av ett modifierat Hatsan AT-44 med 9 cm längre pipa samt en matchande längre tub. Naturligtvis så blev jag direkt mycket nyfiken eftersom jag själv har en Lonestar och är väldigt intresserad av långhållskytte även med dessa lite grövre kalibrar.

Anslagsenergin verkar vara lite högre än vad jag skjuter med mitt BSA, ca 10 joule upp, men precisionen var faktiskt än mera imponerande. Att skjuta snitt på 21.77 mm vid 45 skott under växlande vind med en Hatsan är beundransvärt och förutom skytten så ligger sannolikt förklaringen i den grova kalibern. Även den Hatsan AT-44 som Sandstig ägde i vintras och som jag sköt en hel del med (se vintertestet) var imponerande i fråga om precision.

Trots att många entusiaster för kaliber 22 gnäller och gnyr så måste jag än en gång upprepa - kaliber 25 är helt klart kung när det gäller skytte över längre avstånd, i synnerhet under besvärliga förhållanden.

Hatten av för Tomaz och en spännande tråd, bästa enskilda träffbild blev för övrigt 6 mm!

På LuftvapenInfo så har man också börjat bli imponerad över precisionen hos kaliber 25 och även där är det Hatsan som används. En deltagare tappade hakan över 37 mm på 100 meter och vederbörande bör nog därför medtaga nya kalsonger när han får se vad riktiga premiumvapen presterar på samma distans. Redan idag har ju den gode Sandstig skjutit 33 mm redan med kaliber 22 och när de nya ST-piporna kommer med kaliber 25 så förväntar sig åtminstonde jag själv riktiga stordåd.

Apropå bra praktisk precision så har Dan levererat med besked tack vare sin Independence och förundrad över detta så lade han ut följande inlägg:

http://www.network54.com/Forum/79537/message/1278806453/Hallelujah+holy+cow%21+Indy+%40+100+I%27m+a+believer

Fyra grupper om 5 skott i rad på 100 yards (93 meter) vilka gav ett genomsnitt av 0.67 inch! Detta betyder 17.08 mm i genomsnitt på 20 skott i följd.

Det ska bli mycket spännande o se vad kaliber 25 som ST-pipa klarar av under motsvarande omständigheter, vågar man tro på 20 skott under 10 mm på 100 yards? Redan nu så skjuter Dan 8.03 mm som bästa grupp på 5 skott i följd vid 100 yards. Med en bättre kaliber som tål vinden på ett helt annat sätt så borde man kunna klämma in 15 skott till inom ett 2 mm större genomsnitt.

Oavsett om man skjuter 10J och 177 eller 75J och kaliber 25 så visst är det en underbar teknisk tid som vi lever i just nu? Det ska bli mycket spännande att följa med in i framtiden framöver..

Rapport ifrån skogens mörker..

Magnifika 15.50 mm på 100 meter med 22 Royale..

Den gode Sandstig har tydligen isolerat sig långt bortom all ära och redbarhet i ett primitivt skogstorp och med en trädkramare som ända sällskap, förutom då sin Royale förstås. Naturligt nog så har han alltså tillbringat mycket tid med bössan och detta har uppenbarligen givit resultat för ett uppsluppet MMS ramlade ner under kvällen med ovanstående tavla.

Vad sägs om 15.50 mm för 5 skott i följd på 100 meter..?

Bra skjutet säger jag och jag blir naturligtvis ännu mera nyfiken på vad ett sådant vapen kommer att prestera med den ballistiskt sett ännu bättre kaliber 25. Man kan utan tvekan understryka att de nya ST-piporna har blivit en succé men desto större är då den frustrerande väntan på kvarttumskalibern som verkligen kommer att göra både  drivkällan  och skytten rättvisa.

Vågar vi tro på regelbundna och repeterbara träffbilder under 25 mm för 100 meter med ST-pipan i kaliber 25?

Detta ska bli spännande att följa....

Boken om Luftgevär

Boken Luftgevär av Anders L Dahlman

Idag ska vi titta lite på ett lästips inför sommarens lata dagar. Dagens bok heter kort och gott Luftgevär och är författad av Anders L Dahlman. Boken utgavs 1993 av ICA-Förlaget och är sedan länge utgången i tryck. Det positiva är dock att man lyckades sälja in den till landets bibliotek varpå man enkelt kan låna ett exemplar. Biblioteken kan nämligen rekvirera en bok ifrån andra bibliotek ifall det lokala biblioteket inte har den. Jag har själv läst boken på Stenungsunds Statsbibliotek så om inte annat så kan man alltså beställa den därifrån.

Boken är totalt på 95 sidor och rikt illustrerad med foton i färg och teckningar i svart/vitt. Innehållsmässigt så täcker den de flesta aspekter av luftvapenhobbyn, allt ifrån skyddsjakt till Field Target. Tonvikten ligger dock nästan helt och hållet på fjäderluftgevär och dagens dominerande form av luftvapen (PCP) nämns bara som hastigast i förbifarten. Just detta kan man se som bokens stora tillkortakommanden - den är oerhört kraftigt föråldrad på många sätt..

Fördelen med detta är att den erbjuder en rejäl nostalgitripp för oss som var med redan på den tiden.

Fjädervapen avhandlas desto grundligare. En teknisk analys av deras konstruktionsprinciper liksom dess utvecklingshistoria avhandlas ingående, liksom dess tekniska prestandapotensialer. En del vapen (Webley Tracker, div BSA osv) avhandlas mera ingående då de var sin tids storsäljare och tänkbara vapenval för den samtida läsaren. Idag mera udda och numera rena samlarobjekt rannsakas likväl, exempelvis Anschutz 335, Sharp Innova och liknande.

En trevlig och lättläst bok

Överlag så är boken mycket lättläst och helt klart huvudsakligen riktad åt nybörjaren på ett mycket tillgängligt och pedagogiskt sätt. Innehållet tål även med 2010-talets mått mätt en kritisk granskning på ren fakta även om man på en del ställen presenterar sanningar i ett förenklat skick utan djupare teknisk analys. Vissa slutsatser, om än korrekta, förklaras dock ett lite tveksamt sätt. Exempel på detta är när man förklarar att kaliber 22 generellt sett är mindre sidvindskänslig än kaliber 177 med hänvisning till kaliberns större tyngd, snarare än dess vanligtvis bättre BC.

Med tanke på att boken är författad långt innan Internets tidevarv så är dock faktahalten förvånansvärt hög och korrekt, författaren har dock baserat de flesta av sina utsagor på logik och egen personlig erfarenhet snarare än på mattematiska beräkningar. Detta gäller i synnerhet när ämnet är skyddsjakt med luftgevär, det kapitel som jag tycker ger absolut störst behållning igenom dess tidlöshet.

Kapitlet om skyddsjakt är långt och ingående, det märks att just detta ämnet ligger författaren personligen extra varmt om hjärtat. Olika arter presenteras ingående liksom hur man lurar dem inom skotthåll och var man skjuter den för att de ska falla direkt på platsen. Även terminal ballistik (skottverkan) diskuteras i detalj och den informationen är även idag allmängiltig.

Hela boken genomsyras dock av 1980-talets luftvapenvärld och tidigare. Anders berättar fascinerad om hur Field Targetskyttar i England med "sina högpresterande Field Target-gevär kan skjuta serier om 5 skott ner mot 6 mm - på 50 meter!", något som idag, med dagens PCP är vardagsmat.

Full av entusiasm så delar författaren med sig av upplevelsen av att skjuta ringduvor på 60 meter och idka prickskytte mot grankottar bortom 80 meter med ett Sportsmatch GC-2, ett vapen som han andäktigt utnämner till världens bästa luftgevär. Den typen av prestanda finns dock hos i princip nästan vilket fullpower PCP som helst i dessa dagar, föga anade han att den tekniska utvecklingen på bara några få år skulle springa förbi hans vildaste drömmar...

Idag har vi semiautomatiska PCP som spottar ut 16 skott på några få sekunder inom ytan av ett frimärke på 50 meter, vi har pumpvapen (Independence) som med ett enda pumptag kan ge 16J något som han av rent fysiska skäl förklarade vara helt omöjligt med kunskap av dåtidens SSP. Den komplicerade och kostnadskrävande logistiken som krävs för att få ett "reservoargevär" (hans benämning på PCP) att fungera är idag vardagsmat, i princip alla die hard entuisaster av idag har inte bara ett utan oftast ett flertal PCP i sin ägo.

Så visst lever vi på många sätt i en betydligt bättre luftvapenvärld idag än den tid han porträtterar i sin nu 18 år gamla bok. Trots att han inte nämner moderna påfund som vapenlicenser och vapenskåp överhuvudtaget så behöver vi i gengäld aldrig fundera över omladdningstider hos våra vapen, ty dagens vapen är nästan alla "self-loading", alltså försedda med magasin. Detta var inte bara en udda nyhet på SLR-88 ifrån Theoben utan en finess som idag finns på i princip alla dagens luftvapen...

Slutligen, försök komma över en möjlighet att läsa boken, om ni inte har gjort det tidigare. Det är en underhållande bok på många sätt och en spännande spegel in till en tid som sedan länge är försvunnen...

Så typiskt

Genomsnitt: 20.00 mm

Tavlor som den ovan är mycket störande, här hade jag jämnt flyt på 15-20 mm vilket kan borga för nytt personbästa och sedan så förstör två tavlor hela utfallet.

Hade jag exempelvis skjutit 20 mm istället för 36 mm på den ena så hade resultatet blivit 18.22 mm och om både 36 och 31 mm hade varit 20 mm så hade utfallet istället ramlat ner på 17.00 mm.

Nu är det bara två dagar kvar (fredag & lördag) innan jag ska ha semester en vecka och då blir det förhoppningsvis mera tid över att skjuta och skriva...

In Cyberspace

En företeelse som de flesta luftvapenfantaster förr eller senare kommer i kontakt med är luftvapenforum. Forum fungerar som den naturliga knytpunkten för entusiasterna där man kan träffas, talas vid och utbyta idéer. För nybörjarna så är forumen oerhört viktiga eftersom Internet i vår tid är den snabbaste och effektivaste metoden att vinna ny kunskap.

Mängder av forum startas ständigt upp men många av dem faller också ifrån, förr eller senare. Endast ett litet fåtal forum förblir i drift under längre tid och de som klarar ett decennium med bibehållen popularitet kan man ofta räkna på ena handens fingrar. Många känner sig alltså kallade att starta forum men få har visat sig vara utvalda för att klara av att hantera uppgiften i långa loppet.

Jag har själv varit med på de flesta större forum som har varit i drift under längre perioder och jag skapade på tidigt 2000-tal det hittils största svenska forumet - Airgun. Under de 12-13 år som jag har rumsterat runt i den digitala luftvapenvärlden så har jag hunnit lära mig en hel del saker och även gjort en del intressanta observationer så dagens tema för bloggen blir en mycket komprimerad sammanfattning av detta, en Luftvapenforum för Dummies helt enkelt.

Så, vad krävs? Hurdant är receptet för ett framgångsrikt luftvapenforum och vilka fallgropar finns det på vägen? Hur ser en framgångsrik strategi ut i verkligheten?

Först och främst så måste man ha en forumsvärd, i dagligt tal en Administratör (Admin). Denne är ofta men behöver inte alltid även vara ägaren till forumet. Han är dock portalfiguren och den mest framträdande deltagaren som alla andra kan identifiera och sätta i samband med forumet. Alltså en person som förkroppsligar själva forumet och är dess ytterste representant, motsvarande en VD i ett privat större företag om man nu ska dra till med en liknelse.

Denne individ måste till att börja med vara en luftvapenentusiast av rang. Han bör inte bara vara allmänt intresserad utan snarare en person som lever och dör för sin hobby. Denna obetvingliga drivkraft av entusiasm är ett absolut måste eftersom sysslan är oerhört krävande och slitsam, inte minst i tid räknat. Han är garanten för att forumet alltid finns kvar och är öppet med en välkomnande attityd mot alla och envar. Förutom en terriers envishet så besitter han sannolikt också en ängels tålamod samt stora diplomatiska kvalitéer.

Den som vill starta ett forum måste alltså antingen själv uppfylla dessa krav eller kunna rekrytera någon som är kvalificerad för saken. Räkna kallt med att den sysslan i effektiva termer tar minst 2-3 timmars tid varje dag, vecka efter vecka, månad efter månad och år efter år. Hela tiden med samma glädje för ämnet och ivriga lust att driva på forumet med nya inlägg och kreativa entusiasmerande trådar som lockar deltagarna till delaktighet i god sämja.

Nästa steg är att hitta Moderatorer, ju färre desto bättre. Här gäller verkligen kvalité framför kvantitet. Det idealiska antalet är 0 st men detta är praktiskt svårt att lösa då inte ens den mest ihärdige Admin kan ligga online 24 timmar nonstop dygnet runt. De man hittar dugliga för sysslan är oerhört värdefulla och bör därför behandlas därefter, räkna med att en vettig Moderator håller 3-4 år i bästa fall då deras syssla också är mycket tidskrävande. Ett bra knep är att regelbundet muta dem med förmåner ifrån sponsorer och liknande för att hålla uppe humöret och engagemanget. Kom ihåg att det är alltid bättre att slacka en Moderator som har det pressat utanför verksamheten (privatliv etc) än att byta ut denne i onödan. Moderatorer bör belastas så lite som möjligt för att hålla så länge som möjligt. Välj bara människor som man känner väl, har träffat personligen ett flertal gånger och som man känner förtroende för.

Den viktigaste deltagargruppen förutom Moderatorerna är primärdeltagarna, vanligtvis kallade Team eller Crew. Detta är den hårda kärnan av entusiaster som alltid, eller nästan alltid, kommer att finnas runt hobbyn i en eller annan form.

Tänk på att 20 procent av deltagarna står för 80 procent av inläggen!

Primärdeltagarna är den verkliga motorn i forumet och de som fyller forumet med substans. De känner ofta varann personligen och umgås inte sällan frekvent privat bortom forumet i verkligheten. Deras absoluta favoritplats är arenan för Off Topic.

Att ha en bra arena för Off Topic är alltså oerhört viktigt!

Det är här väldigt många inlägg hamnar och det är ofta den arenan som lockar flest andra deltagare till återbesök. Faktum är att det finns forum med så bra offtopic-arenor att det kommer deltagare till forumet som egentligen inte alls är intresserade av forumets huvudämne utan bara läser och frekventerar offtopic eftersom man uppskattar miljön och stämningen samt alla underhållande trådar om skilda ämnen. Därhelst fordon, husdjur och andra allmängiltiga ämnen diskuteras så kommer det alltid att finnas deltagare villiga att posta.

Inga nya trådar eller posts betyder mindre besökare och ett forum som självdör!

Då primärdeltagarna ofta umgås utanför forumet och som regel är drivande människor så uppstår ofta fraktioner mellan dessa. Ett enkelt knep för att skapa enighet och uppslutning runt forumet är därför att skapa en egen unik arena för dessa. Den arenan är oftast dold för andra vanliga deltagare vilket ger primärdeltagarna en känsla av exklusivitet och samhörighet med forumet som helhet. En sådan arena som inte är öppen utåt lyder vanligtvis inte under forumets vanliga förhållningsregler för de ordinära deltagarna utan innehåller oftast ämnen som inte är tillåtna för en bredare publik. Exempel på detta kan vara olovliga trimningar(-tips), illegal jakt (-berättelser) samt köp & sälj för produkter som av rent juridiska skäl inte kan torgföras öppet, exempelvis svarta ljuddämpare och liknande.

Då alla sitter i samma gryta så brukar detta fungera mycket bra, deltagarna känner varann, de litar på varann och inte minst på varandras tystnad varpå inget slipper utanför väggarna. Man tiger alltså tillsammans och det här tysta samförståndet skapar ett kitt som håller ihop gruppen och i förlängningen även forumet. Ur gruppen så kan man med fördel också rekrytera ut lämpliga Moderatorer.

Nu är manegen krattad, allt är redo. Vi har Admin, Moderatorer samt Primärdeltagare, i nästa del så ska vi se lite på hur man blandar piskor med morötter för att få vanliga deltagare att röra sig åt rätt håll...

Typhoontrassel

Min tredje och sista Typhoon.....någonsin...

Idag är det fem år sedan jag tog ut min första licens för ett PCP och valet föll på en Typhoon. Den modellen var verkligen i ropet under mitten av 2000-talet och alla skulle ha en sådan, både som seriöst vapen och som skruvarobjekt - o skruva det fick man göra minsann....

Den första Typhoonen köpte jag med plaststock och den lackerades tämligen omgående grön med hjälp av en sprejbruk med bättringsfärg till en gammal ärtgrön Datsun. Kikarsiktet var ett stort och uselt BSA Optics.

Den bössan försvann i en bytesaffär med Bosse W men ersattes av en splitt ny som jag tog ut på licens. Även den hade kaliber 177.  

Min nya Typhoon på licens, med stabilisator..

Till skillnad ifrån den första så krävde den andra en stabilisator för att skjuta bra. Det vapnet var handbyggt av MR på fabriken och sköt ändå ganska bra, förutom störande träffbilder som ständigt flyttade sig. Stocken var dock bortom all kritik, lastpallsfinish inuti och rinndroppar efter bajsbrun lack på utsidan.

Tack o lov så har Typhoon-serien ryckt upp sig betydligt med stockarna sedan dess..

Ett annat problem med detta vapen var att blocket slets ner på rekordtid, repeterhandtaget tog i stocken och rätt som det var så hoppade handtaget upp ur sina två lägen eftersom kanterna på hörnen blev avrundade. Det blocket fick jag kassera, vilket var surt då jag hade det på licens. Lösningen blev att köpa ett nytt block och själv stansa om det till rätt serienummer för att matcha licensen.

Detta nya block borrade jag själv och sedan handbyggde jag personligen vapnet med mycket få delar omodifierade. Kalle Kallander bistod med en riktigt fin stock.

Den tredje Typhoonen med Kallanderstocken i laminat

Förutom pipan ifrån det gamla vapnet så hade jag alltså nytt block, en ny blank 300 mm tub samt modifierat avtryckarsystem ifrån Kallander. Varbygeln var Maccari och hela drivkällan var ombyggd med Cyclonens hammarfjäder, enkelhålsborrad ventil, borttagen backventil i tuben och i princip alla andra trimtrix man kan förvänta sig - den bössan gick som ett spjut...

Med 10.20 gn JSB Heavy så sköt den 1060 fps !! Det är alltså så nära ljudvallen man överhuvudtaget kan komma med dessa tunga klumpar till diaboler. Jag fick 20 skott inom 20 fps spridning med 323 mps som genomsnitt när jag sköt JSBH.

Precisionen var inte att klaga på, den sköt regelbundet under 10 mm på 50 meter.

Trots alla fördelar så satte den höga trimningsgraden sina tydliga spår. Systemtrycket jag körde var 255-200 Bar ungefär så jag kunde skjuta 3-5 fyllningar innan jag sköt ett ventilsäte. På slutet så hade jag en hel liten Jiffybag fylld med nya säten för att byta under skyttets gång. Tung att spänna och med klart märkbar rekyl så började bössan att bli allt mera påfrestande att äga, det utvecklade sig helt enkelt till mera mekande än skjutande så till sist sålde jag den till en snubbe nere i Onsala.

I reteroperspektivet sett så är väl kanske Typhoon inte det bästa vapen som FX Airguns har presterat precis. Lyckligtvis så såldes de till stor del under varumärket Logun i USA och England vilket kanske sparade FXs varumärke lite ifrån att dras i smutsen alltför mycket. Till fördelarna med modellen hör att de är oerhört lättmekade och (om man får ett bra exemplar) oerhört välskjutande.

Steg för steg har man igenom åren förbättrat modellen med klart bättre stockar och bättre gods i blocken. Ventilsätena har blivit hårdare och de tidiga vapnens pipor ifrån Korea erbjuds inte längre. Nackdelen är att priserna också har gått upp, när Typhoonen kom betingade den 3495 kr och idag så kostar motsvarande modell 4250 kr, vilket lägger den rakt mot AA/CZ 200-serien som kostar 4995 kr.

Då är det ändå en enkel plaststock på Typhoon mot en bokstock på 200-serien. Önskar man valnöt på Typhoon så handlar det om 5295 kr vilket ställer den rak mot S400 från Air Arms som med bokstock betingar 5395 kr.

(Alla priser ifrån Hurricane, Vittsjö)

Med tanke på dagens konkurrens så är det nog tur för Typhoon att den är ett vapen ifrån FX Airguns vars eftermarknadsservice allena motiverar en hel del av köpbesluten hos entusiasterna och inte minst nybörjarna. Synen på Typhoon har också förändrats en hel del igenom åren, numera så har den "degraderas" till ett rent nybörjar- och ungdomsvapen och intresset för den hos de etablerade entusiasterna har dämpats betydligt.

Bortsett ifrån Solo som var namnet när den såldes av Logun så har Typhoon även sålts under namnet Tornado, vilket fortfarande sker på en del marknader. Anledningen till detta är att Fredrik hade glömt bort (!) vad han egentligen hade tänkt kalla modellen (Tornado) så han råkade svara Typhoon istället när gravören frågade vad han skulle etsa för namn på blocken varpå man plötsligt fick två namn på samma vapen.