Lite träffbilder

Stora öppna ytor krävs för skytte på långt håll.

Gerry Courtade från USA har nu ordnat lite träffbilder ifrån sin nya FX Airguns Royale 400. Detta är onekligen mycket spännande eftersom Fredrik (Axelsson) håller modellen högt samtidigt som inga ägare i Sverige har velat uppge varken vad vapnet presterar i form av spridning eller träffbilder?!

Uppenbarligen så beror detta lyckligtvis inte på att modellen presterar dåligt utan kanske snarare på att den i Sverige antingen köps av köpare som inte förmår att utnyttja möjligheterna hos vapnet eller helt enkelt sådana ägare som finns och verkar i skuggorna utanför den etablerade forumsvärlden.

Exakt hur många Royale som har sålts vet jag inte så en tredje teori kan ju vara att den säljer trögt eller har andra skäl till sin anonymitet på marknaden.

Synd, då modellen verkar vara en pärla på lite längre avstånd och en riktig rival till BSA. Låt oss nu också hoppas att den även kommer att erbjudas med kaliber 25 framöver, då det numera finns så många bra diaboler på gång eller under utveckling till den här kalibern.

Två riktigt fina tavlor på 100 yards (91 meter).

Tryckfallskompensatorer

Vi känner idag mest igen dem under namnet regulatorer men den äldre benämningen tryckfallskompensator var ganska vanligt förekommande under slutet av 1980- och början av 1990-talet när PCP tekniken började spridas.

Idag ska vi titta lite på vad en regulator är och vad den gör.

För enkelhetens skull så kommer jag i detta inlägg att utgå ifrån att läsaren har en del basala grundkunskaper om hur ett vanligt PCP med självregulerande system fungerar, typ exempelvis en FX Airguns Typhoon.

Här är en sprängskiss på principen till hur en enkel regulator är konstruerad:

Regulatorn är en mekanism som avskiljer en högtrycksdel ifrån en lågtrycksdel.

Man kan enkelt säga att regulatorn till sin princip fungerar ungefär som en sluss. Den mäter ut en given mängd luft ifrån förrådet (tuben) och använder bara den mängden för att avlossa skottet. Övrig luft som finns i tuben berörs inte mer än att trycket sjunker lite för varje mängd luft som regulatorn tar ut.

Ventilen som öppnar den utmätta luften till transferport/pipa/diabol är alltså inte i direktkontakt med tubens luft som på ett självregulerande vapen.

Om vi kollar på bilden ovan: När skottet går så försvinner luft ifrån den högra delen (Low Pressure Constant). När detta sker finns det inget som bromsar regulatorfjädern (Pistong Spring (inuti) Chamber) ifrån att fjädra ut. Då öppnas ventilporten (One Way Valve) till den vänstra högtrycksdelen.

Högtryckt luft flödar därefter in igenom kanalen (Air Pressure to second reservoir) och vidare till lågtrycksdelen.

När lågtrycksdelen åter blir trycksatt så tvingar trycket fjädern (Piston Spring) att komprimeras varpå ventilen till högtrycksdelen (One Way Valve) stängs och ingen mer luft tas mera ur högtrycksdelen innan nästa skott går och lågtrycksdelen ännu en gång töms.

Igenom att med en justering (bricka etc) förändra storleken (volymen) hos lågtrycksdelen (Low Pressure Constant) så kan man styra hur mycket effekt som vapnet ger. Stor volym ger hög effekt och viceversa.

Så....det var ju inte så avancerat...?

Regulatorn till en S200 (den guldfärgade prylen).

Men, vad ger då regulatorn för fördelar och nackdelar..?

Regulatorn har tre stora nackdelar; den kostar pengar, den har en benägenhet att krångla och den begränsar hur mycket effekt man kan ta ur vapnet.

Regulatorn har även tre stora fördelar; den ger låg spridning ifrån skott till skott, den ger fler skott på en fyllning med luft och den ökar den praktiska precisionen.

Nu ska vi titta mer på dessa egenskaper i tur och ordning:

1. En regulator kostar från tusenlappen och uppåt om den är serietillverkad och om man köper den som reservdel/uppgradering. En customtillverkad regulator brukar betinga ifrån 2000 kr och uppåt. Det är rätt mycket arbete med att beräkna och designa en regulator, den består av ett antal smådelar och dessa tar sin lilla stund att framställa. Dessutom bör tillverkaren också räkna in en ekonomisk marginal för regulatorer som inte fungerar riktigt.

2. En regulator kommer att krångla. Lika säkert som att barn väljer röd saft framför gul så kommer en regulatorägare att få meka eller uppleva stillestånd. Regulatorer arbetar med mycket fina toleranser och är betydligt mer känsliga för driftstörningar än vanliga självregulerande system. Dålig kvalité på luften (fukt, smuts etc) är ett säkert recept på problem. Packningarna tar också ofta stryk och inte minst på högtrycksdelen eftersom de flesta regulatorvapen brukar fyllas till högre systemtryck än motsvarande självregulerande vapen. Min personliga uppfattning är att regulatorer passar bäst hos vapen som har vapenventilen inuti tuben (typ S200, Typhoon etc) före vapen som har inbyggda ventiler (Hornet, FX2000 etc). Anledningen till detta är att den dagen då regulatorn behöver servas och krånglar så kan man på de förstnämnda vapnen enkelt skruva loss tuben och ersätta med en vanlig standardtub och sedan fortsätta att bruka vapnet, det går inte på vapen av den andra konstruktionstypen.

3. Ett bekymmer på vapen som ger hög effekt är att regulatorn stryper den maximala möjligheten till att få ut så hög effekt som möjligt ur vapnet. Skälet till detta är att regulatorn är beroende av en skillnad mellan hög och lågtryck för att fungera. Börjar lågtrycksdelen bli en högtrycksdel så funkar inte regulatorn. De bästa regulatorerna på marknaden (från FX Airguns) klarar för närvarande att ge 26-28 ft/lbs ur en 22 PCP och detta är riktigt bra. Vill man ha mera effekt så får man satsa på ett självregulerande vapen istället.

En S200 Mk III med regulator.

Nu fördelarna - det är mycket roligare och trevligare..

1. Spridningen blir låg. En bra justerad regulator levererar spridningar på enkelsiffriga fps med närmast maskinlik precision i synbarligen ändlösa serier. Låg spridning är viktigt för optimal teknisk egenprecision hos vapnet och även i förlängningen för bra praktisk precision när skytten är med och gör sin del rätt.

2. Regulatorn snålar på luften och använder inte onödigt mycket luft utan bara precis exakt den mängden som lågtrycksdelen rymmer. Volymen på lågtrycksdelen kan enkelt justeras in till att ge precis så mycket luft som vapnet i övrigt, med beaktande av piplängd/volym etc, kräver.

Ett exempel är min S200; som original så ger den 120 skott mellan 190-100 Bar, detta betyder 0.75 Bar/skott och då får jag en spridning på max 25 fps (vilket är acceptabelt men inte bra). Vill jag ha en spridning på maximalt 20 fps så får jag bara 100 st skott.

Med en regulator monterad så får jag (i detta exempel) en något större tubvolym (regulatorn är ihopbyggd med en tubförlängare) - 134 cc mot original 122 cc. Men den intressanta delen blir registret: Jag kan nu ladda 210 Bar och fortfarande köra ner till 100 Bar och detta ger då 240 skott (motsv. 220 skott med tubvolymökningen borträknad) - med max 10 fps spridning!

En bra regulator ger normalt (vid 10J) en förbrukning på 0.5 Bar/skott vilket är ungefär hälften (1.00 Bar/skott) av ett bra självregulerande system.

Effektkurva hos en 177 UK bössa, reg resp utan reg.

3. Regulatorn är mycket gynnsam för den praktiska precisionen av en lång rad skäl. Bortsett ifrån den psykologiska effekten av att skytten vet att han har optimal spridningsförutsättning så innebär regulatorn att en klenare hammarfjäder/lättare hammare kan användas vilket ger mindre massarörelse ("rekyl") hos vapnet.

Är då regulatorn något för mig? Tja, jag har funderat lite fram och tillbaka och visst är jag nyfiken på att testa konceptet i praktiken. Jag har haft lite kontakt med Simon Trench i England som tillverkar regulatorer åt 200-serien och han har även gjort en serie speciella regulatorer för PCP pistoler där England har en gräns på 6.00 ft/lbs. En sådan regulator borde passa helt perfekt för min CZ200.

En S200-baserad PCP pistol på 6.00 ft/lbs.

Polisens postproblem..

Som ni säkert känner till så ska Posten lägga ner sin Företagscenter vilket betyder att man inte längre transporterar skjutvapen. En polischef som interjuvades om detta tyckte om utvecklingen eftersom det "alltid innebär en risk för samhället när skjutvapen transporteras".

Men...

Nu kan plötsligt inte Polisen själva transportera sina vapen ifrån stationerna till SKL i Linköping för undersökning/destruktion.

Länk: http://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/article6596574.ab

När ett ärende brådskar så får alltså en polisbil tas ur tjänst och två poliser får åka bud till Linköping med bagaget fullt av skjutvapen.

Rationellt, eller hur...?

Som man ropar får man svar..

Stillhet.

Har ni märkt hur mycket ljusare det har börjat bli nu på eftermiddagarna? Som det ser ut nu så går solen ner först efter klockan 17 och nu rycker de ljusare kvällarna framåt med stormsteg. Om bara en månad (11/3) så går solen ner efter klockan 18 och då kan man börja skjuta även på vardagskvällarna, efter jobbet.

Ser vi två månader framåt (11/4) så har vi solnedgången först kvart över åtta !!

Nu ligger emellertid snön vit och tjock utanför huset, en riktigt grov vargavinter vars likhet vi här på västkusten får gå mer än tjugo år tillbaka i tiden (1987) för att uppleva. Idag var det emellertid helt stilla ute och räknar man tillfällen med helt, perfekt och totalt vindstilla förhållanden så är dessa faktiskt inte helt lätt räknade, oavsett säsong eller årstid. Detta är nackdelen med att bo granne med världshavet bara ett par hundra meter bort.

Ett sådant gott tillfälle för skytte kan man hursomhelst inte förspilla så raskt riggade jag upp mina två mål för CZ, som vanligt 30 respektive 50 meter och med JSB RS.

Lugnt väder är recept för framgång..

Utfallet:

Grupp 1 - 15 mm

Grupp 2 - 19 mm

Grupp 3 - 13 mm

Grupp 4 - 10 mm

Grupp 5 - 8 mm

Genomsnitt av ovanstående: 13.00 mm

Den tavlan kändes inte alls dum, en av de klart bättre då tidigare grupper har mätt 14.40, 14.60, 12.40, 16.60 respektive 13.00 mm.

Nu var det dags för 50 meter, ett avstånd där vindförhållanden är klart mer betydelsefulla än på 30 meter när det rör sig om vapen som nätt och jämnt ger 8 joule ur pipan.

En riktigt bra samling..

Även här blev jag mycket nöjd. Visserligen så toppade jag inte lästa gruppstorlek med träffbild nummer 9 men alla grupperna var väl samlade och detta är svårt att lyckas med när man har så här måttligt med effekt. Bästa gruppen blev 17 mm och den sämsta dubbelt så stor - 34 mm. Genomsnittet för hela tavlan blev 25.78 mm så målet om under 25 mm hägrar fortfarande - liksom bästa grupp på avståndet som är 13 mm.

Mera Leupold !

Så, du har noterat att många entusiaster använder Leupold EFR och du har därför blivit lite nyfiken på Leupolds sortiment av kikarsikten. Snabbt inser du dock att Leupold har det största sortimentet av alla tillverkare på antalet modeller och versioner på sina kikarsikte så någon form av guide över vilka modeller som är lämpliga för just luftskytte kanske vore på sin plats?

Feinwerkbau 300 Sporter med Leupold 3-9/33 EFR.

Varför Leupold, kanske man ska börja? Visst har Leupold ett enastående gott rykte för rekyltåligheten men många av dagens mer kostbara luftvapen är ju normalt helt rekylfria, i egenskap av PCP. Svaret ligger nog lite i att man kombinerar många goda egenskaper i ett enda kikarsikte med sin framgångsrika EFR-serie.

Det är sikten som har enastående optiska egenskaper (i relation till sitt pris), de har också ett mycket kompakt format med låg vikt sam en fantastisk hög passning, finish och allmänt övergripande kvalité.

Men om dessa kikarsikten nu är så otroligt bra, varför använder inte alla dessa kikarsikten? Tja, mycket av detta kan förmodligen till stor del förklaras av prisklassen, det billigaste siktet i EFR-serien börjar som listpris i Sverige på 5395 kr och då är det som sagt - en ren instegsmodell.

Till detta så kommer eventuella tillbehör, detta eftersom INGET (förutom en putsduk och en instruktionsbok) medföljer när man köper ett Leupold. Du kanske vill ha ett par linsskydd till ditt kostbara nyförvärv? Leupolds egna har en sanslöst underbar passning och finish - för priset av 625 kr per styck! EFR är dock en lågprisserie, hade man önskat motsvarande linsskydd till den dyrare VX-serien så hade de kostat 1495 kr/styck.

Om man önskar en sunshade så handlar det om 595 kr och eftersom lilla EFR inte har target turrets där man kan justera om rattarna utan att behöva använda skruvmejsel så kan riktiga turrets eftermonterats, för 459 kr/st. Ett litet överdragsskydd kanske också vore trevligt, där klarar man sig undan med blott 300 kr.

Så, en snik-EFR med target turrets och linsskydd åt båda håll landar på 5395 (baspris, kikare) plus 2168 (tillbehör) summa 7563 kr.

Då snackar vi alltså om den absolut enklaste EFR samt de enkla tillbehör som 99 procent av alla tillverkare skickar med sina kikarsikten helt kostnadsfritt.

Börjar man sedan kolla uppåt på stegen mot de lite dyrare modellerna och kanske till och med någon variant som har specialdesignats igenom Leupolds egen CustomShop med exempelvis ett speciellt riktmedel eller guldförgyllda och laseretsade initialer - tja, då kan prisnivån blir ungefär hur häftig som helst.

Tittar man i USA så har Leupold ett gott rykte för möjligheten att ordna exakt precis det en kund önskar. Även de mest bizarra önskemål ordnar fabriken utan knot exempelvis ett rosa sikte med lila blommor....

Tänk dock på att välviljan att fixa vad kunderna än önskar kommer med en prislapp och att den kan bli riktigt spännande om man kryssar flitigt i tillval och konstiga önskemål på deras hemsida.

Nåväl, huset är belånat (ytterligare) och du har slutligen intalat dig själv att det är dags att låta en försvarligt tung sedelbunt byta ägare för att förvärva kikarsiktet med stort K - vilken EFR ska man då välja?

Varför välja just en EFR överhuvudtaget, till att börja med?

Beteckningen EFR (Extended Focus Range) är Leupolds namn på en serie kikarsikte med den egenskapen gemensam att de tillåter ett extremt långt spann av justerbar parallax. Detta betyder att parallaxen kan justeras steglöst mellan 10 meter och till oändligt avstånd. Många av Leupolds övriga kikarsikten som inte är EFR har också justerbar parallax men då är som regel det minsta parallaxfria avståndet 25 eller 40 yards (eller meter, beroende på modell).

Serien EFR är sedan uppdelad på 3 olika modeller, varav två stycken är VX-II och en klassas som VX-III:

- Ultralight 3-9/33 - Gloss/Duplex = 58520

- Rimfire 3-9/33 - Matte/Fine Duplex = 58710

- Target 6.5-20/40 - Matte/Fine Duplex alt Target Dot = 55152 alt 55154

Anm. Nummret efter finish och riktmedel är Leupolds artikelnummer.

Prisläget är som sagt 5395 kr för småmodellerna (USD $379) men den större modellen importeras tyvärr inte regelmässigt till Sverige. Dock så betingar den $750 i USA och borde ha hamnat runt 11.800 kr, givet samma skillnad som de mindre syskonen.

Bortsett ifrån finishen på siktet och önskat riktmedel så är det ingen skillnad på de mindre 3-9 utan där väljer man vad man gillar mest. Jag gick på 58710 eftersom jag ville ha den tunnare Fine Duplex som riktmedel. Bortsett ifrån dessa tvillingmodeller så förekommer det även på begagnatmarknaden en 3-9/33 EFR som ligger i klassen VX-I istället för VX-II men den modellen nysäljs inte längre sedan flera år tillbaka.

Begagnatpriserna varierar, jag betalade själv 3500 kr för min 58710 som då var fabriksny i kartong (felköp) och det kändes som ett riktigt bra pris. Den ersatte då en äldre VX-I på samma tema som jag sålde för 2000 kr. Man kan även privatimportera kikarsikten direkt ifrån USA men lagligheten och lönsamheten med detta är numera tyvärr högst tveksam. Bättre då att importera ifrån England, som ligger inom EU. Min favoritleverantör på optik där är www.opticswarehouse.com och de saluför stora 6.5-20 EFR för £710 samt de båda mindre för £330. Räknar man på frakten så bör dessa sikten på svensk mark hamna runt 4200 kr respektive 8700 kr - här finns pengar att tjäna.

För att hålla ordning på virrvarret av modeller i Leupolds sortiment så är de flesta sikten indelade till VX eller FX. Det hela är egentligen mycket enkelt med FX som Fixed (fast) förstoring och VX som Variable (justerbar) förstoring. De romerska sifforna bakom respektive FX eller VX berättar sedan om modellens utrustningsnivå som standard ifrån fabrik. En VX-II har då "bättre" optik än en VX-I men enklare än en VX-III. Likaså motsvarar finesserna och utrustningen hos en VX-III precis de som man kan hitta hos en FX-III, förutom då naturligtvis möjligheten att välja förstoringsgrad.

Den enklaste VX-I förekommer inte längre hos EFR men då den kan påträffas som begagnad så ska jag även ta med den i jämförelsen mellan de olika varianterna.

VX-III EFR har ordentliga turrets.

Rattarna:

VX-I = rheostatjustering, som instrumentbelysningen på en bil, helt steglös

VX-II = 1/4 klickjustering via skruvmejsel/mynt etc, justerbar skala

VX-III = riktiga target turrets som kan justeras (nollas) med fingerkraft, täckhuvar

Linserna:

VX-I = Standard Coating, ett lager med behandling på samtliga linser

VX-II = Multicoat 4, med 4 olika skikt på alla linser för bästa ljusgenomsläpp

VX-III = Diamondcoat, tidigare Index Matched Lens System

Här genomgår just nu III-serien en förändring. Tidigare så hade man Index Matched Lens System som gav 98 procent ljusgenomsläpp, detta har nu kompletterats med ett hårdare och mera reptåligt ytskikt ifrån Mk-4 seriens militära kikarsikten för att ge bättre tålighet under dammiga och smutsiga förhållanden.

Min högst subjektiva åsikt om de olika linserna hit och dit, bortom Leupolds fikonspråk, är att II-serien är fruktansvärt bra. Visst märker man att III-serien är bättre om man kollar i den och jämfört sida vid sida men inte SÅ mycket bättre som prislappen ger vid handen. Talar vi sedan om prislägen över 10.000 kr och den optiska kvalitén är allena avgörande för köp så finns det även många mycket bra konkurrenter ifrån tillverkarna i Europa. Att I-seriens linser utgick hos EFR ska vi nog vara glada över. Visst är det fortfarande bra saker men skillnaden mot II-serien är ordentlig och när jag hade testat en II-EFR så åkte min gamla I-EFR ut till försäljning per omgående. Fast, visst - hittar man en fin begagnad 3-9/33 EFR VX-I för typ 2000 kr så skåpar den lätt ut de flesta nya kikarsikten i samma prisklass. Det är ju trots allt ändå en Leupold som vi talar om.

Varför ska man då köpa ett kikarsikte för minst 5000 kr?

Tja varför inte? Allt beror ju lite på hur mycket man skjuter och hur mycket pengar man vill spendera på sin hobby. Har man ekonomin för saken så är det bara att gratulera, bättre kikarsikte är svårt att hitta för mindre pengar. Med ett EFR så slipper man sitta och fundera över om man hade varit mera nöjd ifall man istället hade köpt en X av fabrikat Y. Den sinnesfriden kan ju vara värd lite också. Sedan vet man ju inte den verkliga kostnaden förrens man avyttrar siktet. Ett Leupold har alltid ett bra andrahandsvärde och om man köper ett EFR, som jag gjorde med min VX-I, för 3500 kr och sedan använder det under 5 år för att slutligen sälja det för 2000 kr - är det då en dålig affär? Jag har svårt att se det så, speciellt med tanke på att jag var ypperligt nöjd och stolt över det under hela min ägartid. Hellre 1500 kr på ett sådant ägande under 5 år än ett nytt kinasikte som kostar 1500 kr fabriksnytt och är värdelöst 5 år senare. Betänk också skillnaden i optik och ägarglädje mellan dessa två alternativ under perioden.

För helt oavsett det rent praktiska värdet av faktiskt sett bättre optik och kvalité så ska man inte heller underskatta den subjektiva ägandeglädjen. När man ser en poll på de ledande forumen om vilket kikarsikte ägarna tycker bäst om och man sedan kan notera hur den ene namnkunnige gurun efter den andre räcker upp handen för just en EFR - ja, då vet man att man minsann inte heller själv är helt fel ute...

Dags för sifferexercis

Idag ska vi titta lite på vårt vapeninnehav här i Sverige, detta är alltid intressant helt oavsett om det handlar om bara luftvapen eller alla vapen som helhet.

I Sverige så hade vi under året 2005 följande vapen bokförda som civilt legala:

* 2 032 000 st licenspliktiga föremål registrerade, av dessa:

* 959 000 st kulvapen

* 726 000 st hagelvapen

* 122 000 st kombivapen

* 88 000 st pistoler

* 55 000 st revolvrar

* 3014 st helautomatiska vapen

* 78 000 övrigt (pipor, armborst, luftgevär etc)

Allt detta ovanstående ägs av 656 000 st licensinnehavare.

Vad gör då våra vänner på Tillståndsenheterna, de måste väl ha fullt upp att hanterara dessa mängder med föremål? Jotack, den administrationen är en tung och omfattande apparat. Faktum är att RPS budgeterade för samma år (2005) totalt 140 st årsarbetstider för ändamålet. Denna tid ägnades åt 53 000 stycken vanliga licensansökningar, vilket är ungefär hälften av resursern. Övrig tid pysslade man med kontroll av handlare, registervård och hantering av dödsbo.

Åt det andra hållet gick det för 14 973 st vapen som skrotades ut ur registren igenom Polisens försorg, den förkrossande delen gamla dödsbovapen.

Övriga vapen som försvinner då, hur många vapen stjäls igentligen och vilka vapen stjäl tjuvarna?

Totat så stals det 2 216 stycken licenspliktiga vapen år 2005, anmälda till Polisen.

Utav dessa vapen så kan vi vidare läsa ut att följande vapentyper var drabbade:

* Kulgevär - 1057 st (47.50 procent)

* Hagelgevär - 778 st (35 procent)

* Pistoler - 241 st (11 procent)

* Revolvrar - 111 st (5 procent)

* Helautomatvapen - 4 st (0.25 procent)

* Övriga vapen - 5 st (0.25 procent)

Att kulgevär och hagelgevär dominerar är kanske inte så konstigt. Vid ett inbrott hos en normal vapeninnehavare, vilket normalt är en jägare, så torde ju tjuven i första hand stöta på just dessa två vapentyper eftersom de är de absolut vanligaste vapnen. Pistoler däremot har en oroande statistik, dessa vapen måste man rimligtvis lokalisera innan ett inbrott då sannolikheten är liten att man hittar en pistol i ett vapenskåp hos en slumpmässigt vald vapeninnehavare.

Trots att pistoler bara är 4 procent av alla vapen så förekommer de hos 11 procent av alla vapenstölder ifrån legala ägare.

Eftersom luftvapen är ihopklumpade med fler betydligt mer vanligt förekommande vapensorter ( främst växelsatser, lösa pipor mm) så är det svårt att veta exakt hur stor del av de 78 000 föremål som ryms under Övrigt som verkligen är licenspliktiga luftvapen men en gissning kan ju vara att totalt en femtedel består av vapentyperna harpunvapen, luftvapen och armborst..?

Det skulle då innebära ca 16.000 stycken sådana vapen - varav det stjäls 5 stycken varje år, alternativt 1 styck om man räknar bort 4/5 för lösa pipor etc.

Konsensus är dock att stöld av licenspliktiga luftvapen är otroligt ovanligt och det är därför anmärkningsvärt att man ändå ställer precis samma krav vad gäller förvaringen när det handlar om ett luftvapen som en automatpistol.

Personligen så är jag dock för att alla vapen förvaras i vapenskåp och själv hade jag skåp långt innan jag behövde det på grund av licenserna men det är viktigt o veta att statistiskt sett så finns det inget skäl för detta i frågan om tillgrepp här i Sverige.

Nu ska vi gå iväg till en helt annan kategori som kanske är ännu mera intressant - beslag! Polisen beslagtar ju med jämna mellanrum vapen som av olika anledningar betraktas som illegala. Hur ser det ut där, hur många luftgevär hamnar i beslag, till exempel för att de ligger över 10 joule och ägaren saknar licens?

År 2005 så tog Polisen i beslag totalt 1417 st skjutvapen av diverse olika anledningar. Utav dessa vapen så var följande;

* Kulgevär - 302 st (21.50 procent)

* Hagelgevär - 241 st (17 procent)

* Pistoler - 613 st (43 procent)

* Revolvrar - 189 st (13.50 procent)

* Helautomatvapen - 45 st (3 procent)

* Övriga vapen (ex luftvapen) - 27 st (2 procent)

Åter igen så är det enhandseldvapnen som sticker ut - 56.50 procent av alla beslagtagna vapen är sådana. Eftersom vapentypen är relativt ovanligt i mängden av legalt innehav så torde den stora mängden beslag bero på att det tillkommer mängder med just dessa vapentyper ifrån utlandet samt att dessa vapentyper särdeles ofta är populära och vanliga hos de tyngre kriminella som Polisen regelbundet bearbetat med tillslag och razzior.

Luftvapen då? Tja, ingen vet - av den goda anledningen att beslag av luftvapen är otroligt ovanliga. Räknar vi att de flesta av Övriga vapen (ovan) är luftvapen, detta då det känns mera sannolikt att Polisen stöter på och beslagtar ett luftgevär snarare än ett armbort eller ett harpungevär i samband med våldsdåd, så kanske vi kan räkna 25 beslagtagna vapen per år som är luftgevär?

Räknar vi 25 beslagtagna av antagna 16.000 licenspliktiga så är det inte speciellt många, räknar vi sedan ifrån hela mängden luftvapen i Sverige så talar vi promille. Jag antar att det är mera sannolikt att Polisen fångar ett luftvapen utan licens som beslagtas än ett som ägaren har legal licens på. Detta eftersom licensfria luftvapen är långt många fler än de som ligger på legala papper. Säg att vi kanske har en miljon luftvapen i landet, då är 25 beslagtagna bössor i princip omätbara i procent räknat.

Tullverket då? Hur duktiga är de på att hitta illegala vapen i olika försändelser?

Under 2005 så lyckades man lagföra 26 stycken vapen som togs vid 16 olika tillfällen. Exakt hur många paket, containers och liknande som kommer in till Sverige på ett kalenderår har jag inte en aning om men förmodligen så rör det sig om stora mängder, kanske miljoner? I alla dessa så lyckades tullen hitta 26 vapen.

Sista året innan vi gick med i EU (1994) så var man dock bara maginellt effektivare, då tog man 31 stycken vapen...

Hur ofta blir en medborgare lagförd för brott mot vapenlagen?

Under 2005 så fällde våra domstolar totalt 4344 stycken individer för brott mot vapenlagen (ex olaga vapeninnehav). I frågan om jaktvapen så handlade det om 422 stycken. Den absoluta lejonparten av de som fälls är alltså gravt kriminella figurer som vid arresteringen redan har då mycket på meritlistan att vapenbrottet bara blir en parantes. Det är mycket sällan en åtalad överklagar ett brott mot vapenlagen när det inte gäller ett jaktvapen. Vapenbrottet är då som regel det mindre brottet och skyldigheten tenderar att vara grov och odiskutabel.

Så, vad vill jag då ha sagt med dagens inlägg - bara ett perverst bollande med siffror hit och dit? Konsensus som jag ser saken är att luftvapen absolut inte är något samhällsproblem, helt oavsett vad media eller andra kan drista sig att tycka. All tillgänglig statistik visar på att luftvapen är exemplariska skjutvapen ur ett samhällsperspektiv och vi hade alla mycket att tjäna om exempelvis alla krutpistolskyttar började skjuta luftpistol istället.

Med detta inget ont sagt om krutvapenskyttarna men de har nog betydligt fler skäl att oroa sig över sin skytteforms framtid än vad vi har över vår. Luftvapen är och förblir det kloka vapenvalet för alla parter och det ligger solklart i samhällets eget intresse att främja intresset för just luftvapen.

Ett intressant inlägg !

Jag vill bara lite kort flagga för ett intressant inlägg som Harry just gjorde på YellowForum om skytte på 200 yards.

Länk: http://www.network54.com/Forum/79537/message/1265721221/Experiment-+BC+changes%2C++with+range+and-+or+time+of+flight+and-+or+velocity.+Long.

Notera fotot som är taget mot målet 200 yards bort - det är rätt lååångt det...

Likaså är det nog inte kul att bli träffad ens på det avståndet då projektilen har kvar nästan 15 ft/lbs med kaliber 25.

British...

BSA Improved model D - tillverkad 1909.

Då jag vet att många med mig gillar och uppskattar äldre brittiska luftvapen så ska vi idag titta lite på BSAs tidiga vapen. Luftgevär hos BSA började med förvärvet av Lincon Jefferies patent på Air Rifle ifrån oktober 1905 och originalmodellen följde man sedan upp med Improved model B som ramlade ut på marknaden ett par år senare. Modell B är idag ganska ovanlig men dess efterträdare - model D - blev däremot genomslagsmodellen för BSAs luftgevär.

Anledningen till att BSA fick en sådan flygande start med sitt vapen var att sporten Bell Shooting precis hade börjat få genomslag och den verksamheten växte till enorma proportioner på bara ett fåtal år och med detta även efterfrågan på bra redskap - alltså bra gevär.

Här är en länk till en spännande artikel om den här skjutformen: http://www.localhistory.scit.wlv.ac.uk/articles/belltarget/bt01.htm

Eftersom man inte hade något krig för stunden och den övriga vapenproduktionen därför vispade på tomgång så var den stora efterfrågan på luftvapen naturligtvis välkommen för BSA som snabbt såg till att mata marknaden med mängder av olika modeller. Det fanns olika stockar, olika piplängder och mängder av versioner på riktmedel, avtryckare etc. Man började redan direkt att erbjuda tre olika kalibrar, 177, 22 och 25 - vilka benämnes No 1 Bore, No 2 Bore och No 3 Bore.

Notera texten ovanför hålet - "Load" samt "(No) 2 (Bore)".

Hurdana var då dessa forntida vapen med över 100 år på nacken? Jag har själv provskjutit ett dylikt BSA ifrån 1914 och jag vill minnas att det faktiskt också var en model D. En lång och smal bössa som trots sin udda utformade kolv faktiskt var riktigt ergonomiskt vettig att skjuta med, givet att man enbart använde de originalmonterade lågt placerade riktmedlen.

Vackert hantverk.

Till skillnad ifrån senkommande Webleys, som exempelvis den Mk II som jag skrev om i ett tidigare inlägg, så hade dessa BSA rätt så duktigt med kraft. Cylindern var grov och rätt lång vilket tillsammans med en kortare och rakare transferport, jämfört med Webley, gav förutsättningar för ett helt annat flås...

Som ni dessutom kan se av bilderna så är hantverket på dessa massproducerade standardvapen helt enastående med dagens mått mätt, kolla bara blåneringen och kvalitén på valnötstocken.

Improved D var en tidig framgångssaga för BSA och löpte i produktion till 1919 då den efter första världskriget ersattes av modell Standard. Bulken av exemplar tillverkades och såldes dock under perioden 1908-1914. Innan den perioden så var inte produktionen helt optimerad och efter dessa år började första världskriget varpå BSA fick prioritera ner luftvapen till förmån för andra tyngre vapen.