Airpang

Alla inlägg under februari 2010

Av Johnny Ottosson - 22 februari 2010 10:00


 

"Vad är rimligt pris på den här bössan..?"





Den frågan får jag ofta och den stämmer faktiskt till eftertanke ibland. Varför är vissa vapen så överprisade och varför är andra modeller i princip värdelösa, trots att de kanske redan ifrån början hade exakt samma pris i butiken?


Vad avgör alltså vad ett begagnat luftvapen egentligen är värt? Jag brukar säga att "inget vapen är mera värt än vad någon är beredd att betala för det" men innebörden av detta är oftast väldigt växlande och inte sällan helt ologisk.


Generellt sett så finns det dock ett antal gemensamma variabler som till viss del reglerar värdet på ett begagnat luftvapen. Idag ska jag lista de 10 mest vanliga variablerna som avgör värdet på ett begagnat vapen. Dessa är som följer;


1. Prestanda

Slagkraft säljer, så enkelt är det. Detta gäller i synnerhet på annonssidor som exempelvis Blocket där det finns en bredare krets av kunder som inte är lika etablerade i luftvapenhobbyn. För dessa kunder så är som regel effekt, utgångshastighet och anslagsenergi de primära försäljningsargumenten. Enligt denna princip så är kaliber 22 och kaliber 25 som regel mera attraktivt än kaliber 177. Dock så brukar kaliber 20 anses mindre attraktivt eftersom den här typen av spekulanter har svårt att hitta ammunition som passar den här uddakalibern och förmår inte heller att uppskatta dess specifika fördelar i termer av extern ballistik etc. Ju kraftfullare vapnet är desto mera attraktiv blir en grövre kaliber. Dock så är kalibern även intressant hos mer seriösa luftvapenköpare men då är det ofta knutet till vapenmodellen. En Feinwerkbau Sport är alltså bra mycket mera begärlig med kaliber 177 än kaliber 22 och en Webley Patriot ska bara vara med kaliber 25 och blir direkt trögsåld som 177.

2. Skick

Luftvapen kan ha helt varierande skick, ifrån nyskick till rena ras som borde skrotas snarare än att säljas. En tumregel är att desto dyrare och mera udda modellen är desto viktigare är skicket. En kund på en Gamo 400 är mera benägen att acceptera lite repor än köparen av en Theoben SLR. På motsvarande sätt så sänks värdet mera av finishskador hos dyrare vapen än hos billigare. Skador i form av tryckmärken på en valnötsstock är enkla att reparera till perfekt resultat och sänker priset förhållandevis lite medan djupa hack i metallen på en blånerad och exponerad yta kan sänka värdet ordentligt eller till och med få spekulanten att avböja köp i jakt på ett fräschare exemplar. Glöm inte att ett vapen har ett helt annat emotionellt värde för köparen än exempelvis en motorsåg. Skicket är utan tvekan väldigt viktigt.

3. Tillgänglighet

Unika och ovanliga vapen i små serier är normalt mera värdefulla än vanligare modeller men notera att detta behöver inte per automatik innebära att de blir enklare att sälja - ofta är det paradoxalt nog tvärtom. De är alltså väldigt värdefulla för "rätt" köpare men trögsålda till kunder i gemen som inte förstår charmen med den udda typen. Ett exempel på detta är Crosman Trapmaster som jag vet åtminstonde en stor entusiast som med glädje hade betalat stora summor för medan de flesta andra köpare sannolikt skulle avfärda den som en förväxt udda amerikansk BB-gun och värdera därefter. Tillgänglighet är också mycket regional. En Sheridan C9 är värdefull i Sverige eftersom den är så ovanlig medan den i USA har en betydligt lägre status, det omvända gäller för vapen som Gamo 126.

4. Kultstatus

Ett mera subtilt begrepp. Vissa vapen kan vara tekniskt sett usla men de besitter ändå en karisma eller ett rykte som trots allt gör dem oerhört begärliga och överprisade. Paradexemplet på detta är en Webley Tracker som ofta betingar ett bra mycket högre pris än exempelvis en Weihrauch HW50S trots att den sistnämnda på alla tänkbara sätt är totalt tekniskt överlägsen. Vissa vapen är både tekniskt sett bra (Air Arms Pro Elite) eller åtmionstonde acceptabla (Beeman C1) och har dessutom kultstatus - då skenar priserna. Men, som sagt, ett vapen behöver absolut inte vara bra bara för att ha kultstatus.

5. Mode

Vapen som det talas om blir attraktiva och ger ett högre värde. En modell som ständigt är med i diskussioner på forum och liknande och som i enad kör lovprisas får ett högre värde än ett vapen som kanske förvisso förekommer lika ofta men som nedsablas. Notera dock att bedömningen inte per automatik måste vara rättvis, många bra modeller har blivit brutalt sågade och osäljbara eftersom en enad forumsvärld har ställt sig kallsinniga och pratat bort spekulanter ifrån köp.

6. Tekniska egenskaper

Bra vapen har ett bättre värde än dåliga. Vapen med rykte om att krångla, exempelvis PCP som ständigt läcker och dessutom är bökiga att meka med blir mindre attraktiva än vapen som bara går och går utan att krångla. Vapen som är svårskjutna eller krävande kan lite orättvist hamna på skuggsidan med låga värden på grund av detta, trots att de kanske med rätt skytt kan prestera väl så bra. Om modellen har en bra backup ifrån en medveten, generös och ödmjuk tillverkare så behöver dock inte mindre krångel vara ett bekymmer, exempelvis det ständigt krånglande manometrarna hos FX Airguns. Det omvända gäller naturligtvis också, om delar är omöjliga att hitta, har långa leveranstider och kostar skjortan så är få köpare lika köpsugna över modellen.

7. Eftermarknaden

Vapen där det finns mängder med tillbehör, både ifrån vapentillverkaren och ifrån fristående tillverkare är ofta mera attraktiva än vapen utan dessa möjligheter. Kombineras en stor eftermarknad med en karismatisk konstruktion så kan ryktet övergå till en veritabel kultbildning med horder av fans som formligen dyrkar modellen. Paradexemplet ifrån krutvärden är Rugers magnifika guldägg modell 1022 men både FX Airguns och BSA är mycket duktiga på detta. Köparen kan handla i trygghet eftersom vapnet alltid kan förändras, uppgraderas eller rent av byggas om till en helt annan modell. Bra exempel på detta är Cyclone-serien ifrån FX Airguns.

8. Legal status

Ibland så kan en mindre genomtänkt lagstiftning helt förändra prisbilden på ett vapen. Exempel på detta är en 22 BSA Supersport som är bra mycket mera attraktiv och värdefull om den är tillverkad innan 1992 än efter. Här finns även licensstatusen, vapen på licens är alltid väldigt mycket mindre värda än vapen som är licenfria. Detta hänger naturligtvis ihop med det faktum att det i Sverige är väldigt mycket svårare att få tag på en legal vapenlicens än på ett skjutvapen som kräver den.

9. Utrustningen

Ett fint PCP med plastkolv får ett helt annat värde än motsvarande vapen med en enastående högklassad valnötsstock. Rätt utförande på vapnet är alltså viktigt för dess värde och riktigt konstiga utrustningskombinationer kan sänka värdet rejält. Exempel på detta är FX2000, endera som SDL eller med dess bisarra plaststock. Här finns även tuning, bra tuning av kända smeder med etablerade komponenter höjer värdet där hemmamekande av nybörjare sänker (om vapnet ens överlever).

10. Tidigare ägare

Tidigare ägare kan också påverka värdet. Är säljaren känd som en pedant och som alltid brukar sälja vapen med skick klart bättre än vad köparen förväntar sig så värderas dennes vapen upp medan det omvända gäller om säljaren är känd som en klantig hemmamekare som brukar förvara sina vapen i redskapsboden. Är ägaren rent av berömd så kan priset också öka, exempelvis Handlaren Xs privata gamla vapen med av honom utvald stock etc.


ANNONS
Av Johnny Ottosson - 21 februari 2010 21:58


Telefonproblem !


En del av er ringer mig ibland, vilket är mycket trevligt. Jag har en mobiltelefon som jag använder för detta ändamål och nu byter jag ifrån Telia kontantkort till Tele2 abonnemang och omportningen skulle ske idag.


Dessvärre funkade inte detta och nu är jag utan mobil.


I morgon så ska jag ringa Tele2 för att försöka lösa problemet men tills dess så är jag därför utan mobil. Jag vet att jag tidigare hade SMS-kontakt med Sandstig så om jag inte har svarat på eventuella inkommande SMS under kvällen så vet du nu varför.


Om någon har missat nummret (finns i presentationen på bloggen) så är detta 076-1183648 och ni är alltid välkommna att ringa mellan 10-19, vardagar.



ANNONS
Av Johnny Ottosson - 21 februari 2010 14:09


Nytt forum ?


Jag tänkte kolla lite vad intresset är för att starta ett nytt forum nu när Airgun är borta. Anser ni att LuftvapenInfo fyller funktionen tillräckligt bra så att det inte behövs något mera forum? Vilken nivå av engagemang har ni och vad kan ni vara beredda att delta med? Då LuftvapenInfo av naturliga skäl inte vill upplåta en tråd åt att diskutera det här ämnet (antar jag) så ger jag därför det här blogginlägget för saken. Använd alltså kommentarsfältet och ge DIN åsikt om frågan. Antalet kommentarer är satta som unlimited så vill man föra en dialog runt saken så är det bara att köra på.


  

Av Johnny Ottosson - 21 februari 2010 10:00


Pionjärerna

 

Idag ska vi bekanta oss lite med de verkliga pionjärerna till dagens luftvapenhobby. Dessa var de första entusiasterna som importerade riktiga och påkostade luftvapen till USA och som grundade konceptet med Adult Airguns som en helt ny form av hobby. Det var inte tavelskyttar och de var inte heller vanliga amerikanska pumpgevärsanvändare med luftvapnen som kompliment till sina krutvapen utan detta var den första generationen som införskaffade dyra luftvapen ifrån Europa och som utvecklade mycket av det som vi idag anser som självklara delar av hobbyn.


  

Air Rifle Headquarters katalog 1964

 

Två av de absoluta förgrundsfigurerna var en pastor ifrån Grantsville West Virginia vid namn Robert Law som sålde egenimporterade luftvapen på avbetalning ifrån sin verksamhet Air Rifle Headquarters. Den andre var en tekniker vid namn Ladd Fanta (1920-1997) som jobbade åt NASA i rymdindustrins barndom och som skapade modern fjädervapentuning i tid då den vanlige amerikanske luftvapenspekulanten inte sällan frågade hur många gånger han skulle pumpa sin nya HW35.


Robert Law skapade det koncept som Robert Beeman sedan skulle fullända och som innebar genomslaget för vår typ av luftvapen i USA. Utan den stora amerikanska marknaden så hade luftvapenmarknaden av idag tveklöst varit mycket smalare med ett betydligt mindre utbud och med klart färre innovationer.

Ladd Fanta var den store teknikern i den smala krets av entusiaster som på 1960-talet intresserade sig för den här typen av luftvapen och han var mera känd då än den gänglige ynglingen vid namn James Maccari som ett decennium senare började sin idag världskända verksamhet. Hans lilla gunshop - Fanta Air Rifles - låg i Kalifonien och blev också snabbt ett Mecka för entusiasterna.

Utbudet under den här epoken var helt annat än idag. Storsäljare var Weihrauch 35, 50 & 55, diverse Dianor (främst m/27)  samt Bavaria/BSF sålda under Wischos varumärke med modellerna 54/55. Speciellt många fler modeller fanns inte för de som önskade en produkt med hög kvalité ifrån dåvarande Västtyskland.

Robert Law började popularisera användandet av kikarsikte till luftvapen, vilket var ett stort steg mot dagens moderna luftvapenanvändande. BSA och en del andra tillverkare hade visserligen redan i slutet av 1950-talet tillverkat luftvapen med kilbaser för optiska riktmedel men de allra flesta använde dessa främst för olika typer av diopters eller andra former av kiksikten. Trots att kikarsikten, då som nu, var billigare i USA än Europa så gick inriktningen mot kikarsikte trögt eftersom de flesta skyttar använde öppna riktmedel i första hand. Kikarsikten brukades mest för krutskytte på väldigt långa avstånd.

Roberts guider var de första som uppmärksammade entusiasterna på den unika dubbelverkande rekylen hos fjäderluftvapen som raskt förstörde de förhållandevis klena och på den tiden relativt dyra kikarsikten som egentligen var avsedda för krutvapen. Man får inte glömma att dåtidens billiga kikarsikte (typ Weaver K4) kostade nästan som ett bättre gevär men var ändå avsevärt sämre än ett kikarsikte för 500 kr ifrån dagens kinasortiment, i synnerhet när det gällde tåligheten mot dubbelverkande rekyl. Här visade Robert, igenom egen erfarenhet, vilka kikarsikten som skulle köpas och vilka som skulle undvikas. Samma sak gällde även med fästen för kikarsikten, som också var dåligt anpassade till fjäderluftvapen och betydligt sämre tillverkade än dagens frästa fästen.

Ladd Fanta, som också skrev ett flertal lysande artiklar, var mera mekaniskt intresserad och han var pionjär på att utveckla pistongpackningar av olika syntetmaterial. Hans Dry-Slide blev snabbt ett begrepp och han var i detta avseende till och med före luftvapentillverkarna i den tekniska utvecklingen.

Fram till 1970-talet så var ju pistongpackningarna, som bekant, tillverkade av naturmaterial, som exempelvis läder. Detta var ett bra och ändamålsenligt material om det bara hade korrekt smörjning. Var packningen för torr så gav vapnet ingen effekt och om den var för välsmord så dieslade vapnet lätt eftersom dåtidens smöjmedel lättare antändes. Fantas nya syntetpackningar var självsmörjande (glatta av materialkvalitén) samt betydligt mindre känsliga för smörjmängder/kvalitéer.

Rätt kompression gav högre effekter ur befintliga vapen samt större jämnhet ifrån skott till skott vilket i sin tur borgade för bättre praktisk precision.

För de som inte ville/kunde konvertera sina vapen till syntetpackningar så saluförde Fanta även egenkomponerade smörjmedel till läderpackningarna som var avsevärt bättre än den mineraloljebaserade symaskinsoljan som de flesta entusiaster tidigare hade varit hänvisade till. Hans Pellet Chamber Lube för läderpackingar kopierades sedan av Beeman och fanns fortfarande i produktion till för bara ett par år sedan.

Mycket av storheten med Fanta var att han själv rev många vapen för att studera och sätta sig in i deras konstruktion. Han började sedan tillverka egna guider till slagfjädrarna och insåg ett en tight guide, till viss gräns, är att föredra och att det minskar det mekaniska slamret. Likaså började han smeta underredsmassa ("body") på slagfjädern för att minska dess vibrationer. En kund frågade då om det var tjära ("tar") som han använde eller vadå? Jovisst, sade Fanta och saluförde sedan underedsmassa i småförpackningar som Mainspring Tar.

Förutom dessa färdigheter så var Fanta en duktig skribent och hade en god talang för att uttrycka sig medryckande i text, där tycker jag definitivt att han var ett strå vassare än Robert Law.

Air Rifle Headquarters var en liten importverksamhet och Robert hade ingen ambition att den förändra saken. Han annonserade sparsamt, främst i Popular Mechanics, där han körde frimärksstora annonser. Ville entusiasterna sedan fråga om något eller bara prata luftvapen så var dessa mer än välkomna att ringa. Han var social och gillade att umgås med de andra entusiasterna.

Robert Beeman - han var av en helt annan kaliber. Beeman var en säljare, först och främst alltid en säljare. Visst gillade han helhjärtat luftvapen men han hade också en intutiv känsla för business. På detta sätt uppfattades han av omvärlden som väldigt amerikansk.


 

"What Beeman did was take the merchandising of airguns out of the hands of hardware store owners and hobby businessmen and define it as a legimate recreation industry in America. Some of the credit for this goes to Robert Law, as well, for he was first to implement the vision of adult airguns in this country. But, where Law eventually left the business for other pursuits Beeman executed his idea completely."

Tom Gaylord - Beeman R1, Supermagnum Air Rifle





Robert Law var spirituellt intresserad och såg högre värden i livet än materiella ting, han var varmt troende och för honom så var luftvapen bara en hobby. Beeman däremot, han hade en vision om att bli en self-made man och skapa ett luftvapenimperium där alla vapen bar hans eget namn.

Egentligen så var Robert Beeman en marinbiolog ifrån grunden och hade ingen affärsmässig bakgrund men han var inteligent och förstod att kunskap ifrån andra försäljningssammanhang även kunde tillämpas på luftvapen, som då var en helt orörd marknad.

Snabbt så såg han till att ta kontakt med och besöka Diana, Feinwerkbau, Webley & Scott samt Weihrauch under en europaresa 1972. Där förklarade han att han var villig att lägga en stor order på massor av vapen om han fick ensamrätt att saluföra deras vapen i USA. Webley såg inget att förlora och accepterade, Feinwerkabau likaså. Weihrauch blev entusiastiska medan Diana vara mera tveksamma. Alla accepterade dock, med vissa förebehåll, och Air Rifle Headquarters fick därför direkt motvind igenom sämre priser än Beeman.

Beeman körde snabbt vidare, bössor skickades ut till vapenskribenter för att generera reportage. Annonser lades ut i massor av olika tidningar för att skapa publicitet. Namnet "Beeman" lanserades hårt för att köparna inte skulle behöva tänka på de svåruttalade originalnamnen som dessutom (mindre än 30 år efter kriget) lät otrevligt germanska.

Vapnen kallades för Adult Airguns för att skilja dem ifrån BB-guns och släppa asociationen med barn eller leksaksvapen. Ofta exponerades vapnen ihop med andra dyra finmekaniska precisionsprodukter som fickur och liknande. Varumärket trummades in stenhårt, konceptet med en påkostad katalog som Air Rifles Headquarters hade lanserat utvecklades till perfektion med fina fyrfärgstryck och ännu bättre information samt riktigt bra fotografier.

Vapnen följdes upp med diaboler i påkostade färgkodade metallburkar, en färg för varje kaliber. Alla diaboler fick fräcka namn och klara funktioner som förklarades på ett pedagogiskt sätt i katalogen. Kikarsikten köptes in ifrån Hakko och såldes som Beeman Blue Ribbon (jmfr Leupold Golden Ring, alla Leupold har ju guldring på objektivet). Beeman körde en blå färgring och satte den på okularet istället. Han trummade hårt in vikten av justerbar parallax, vilket hans sikten hade men som de flesta andra konkurrenter saknade. Detta så att kunderna inte kunde köpte ett olämpligt sikte av annat fabrikat. Han myntade uttrycket Spring Gun Rated för att särskilja hans sikten ifrån konkurrenternas, vilka inte var byggda för den unika dubbelverkande rekylen ifrån fjäderluftgevär.

Vill kunden ha något utöver det vanliga? Självklart. Detta löste Beeman igenom att skapa Lazerserien, vanliga vapen som blueprintades direkt av Beeman själva för att motverka hemmajobb som inte genererade inkomster för Beeman.

När pengarna ramlade in så var nästa steg att själv designa vapen som var unika för Beeman, exempel på detta är R1 och C1 vilka skapades av Beeman och stockmakaren Gary Goudy. Beeman var offensiv och aktiv, han använde telemarketing och alla tänkbara sätt att sälja sina varor och bygga sitt varumärke. Fungerade en försäljningsteknik bra, oavsett om det var för bilar eller dasspapper, så använde Beeman den.

Konkurrenter och samarbetspartners manövrerade han effektivt ut om samarbetet inte fungerade. Ett klassiskt exempel på detta var när Diana ville lämna samarbetet med Beeman som de ansåg urvattnade deras eget varumärke. Dianawerke förnyade inte avtalet med Beeman utan satsade på en egenägd generalagentur - dessutom så sänkte man priserna dramatiskt för att konkurrera ut Beemans HW och Webley-vapen, som var volymfabrikaten hos Beeman.

Beemans lösning? Han höjde priset överlag med 10 procent, pengarna gick direkt in till en reklamkampanj som kallades "Tap the Cap" och som uppmuntrade köparna att knacka med fingernageln på bakstycket till luftgeväret för att känna vilken kvalié som vapnet hade. Inspirationen var naturligtvis "lyssna-på-dörrklangen" testet som hos bilköparen alltså. Var det ett rejält maskinellt bearbetat bakstycke av solid metall så hade vapnet ordentlig kvalié och var då prisvärt. Hade det däremot bara tunn metallplåt så var vapnet leksaksmässigt ("toygun") och inte värt att förslösa pengarna över.

"Are you ready for an Adult Airgun? - Tap the Cap!"

Behöver jag tillägga att Diana hade tunna plåtbakstycken som lät ungefär som när man klämmer ihop en tom colaburk så fort man petade på dem? Beemans R-series med stora R1 i spetsen hade däremot gängade bakstycken som närmast liknade låstapparna hos ett kassavalv. Introduktionen av New Line för Diana kom liksom av sig, vapnen gav dålig maginal på grund av de låga kundpriset och eftersom försäljningen vek så kunde man inte heller ta igen detta på stora volymer. För Diana blev det fem förlorade år innan 48/52 kom ut och gav bärighet för fabrikatet ännu en gång på den stora USA-marknaden. Beeman lät man bli att bråka med framöver.

Överlag så skapade Beeman luftvapenhobbyn till vad den är idag. Han grundade ett mycket välskött och finansiellt utomordentligt starkt företag med branchens absolut starkaste varumärke. Epitetet "Beeman Quality" blev en garant för en högre nivå av produkter som många konkurrenter avundades. Förvåningen var därför stor när han 1993 lämnade verksamheten igenom att sälja företaget till S/R Industri som därefter ägde och succesivt bröt ner Beemans varumärke till vad det är idag - ett av många amerikanska företag som precis i dagarna har förvärvats av koncerner i Kina, fjärran ifrån Law och Beeman visioner om luftvapen i USA.

Av Johnny Ottosson - 21 februari 2010 09:21


All time high

 

Igår hade bloggen imponerande 133 st unika besökare, vilket är rekord. Sannolikt så har detta med Airguns försvinnande att göra samt motviljan att diskutera anledningen till detta på LuftvapenInfo. Jag tackar naturligtvis för förtroendet att få vara en lämplig samtalsarena runt detta ämne.


  

Av Johnny Ottosson - 20 februari 2010 22:43


Nytt på bloggen !


Nu finns det en ny typ av besöksräknare nere till vänster på bloggen. Avdelningen heter Flag Counter och räknar antalet besökare ifrån respektive land.

Av Johnny Ottosson - 20 februari 2010 10:00

Terminal Ballistik

 

 

  

John Taylor 1904-1969

 



Prestanda har alltid intresserat luftvapenskyttar. Många är säkert de som exempelvis har funderat lite runt hur dödande luftvapnet är som jaktredskap räknat. Sannolikt så är det kanske inte så många entusiaster som funderar över detta som ens är intresserade av att skjuta något levande mål överhuvudtaget med sitt vapen..


Men liksom att man kan fundera lite över hur fort ens bil kan köra - utan att för den sakens skull pröva detta - så kan man ju även filosofera lite runt kapaciteten hos sitt vapen och dess prestanda i dessa rent hypotetiska tankegångar.


Visserligen så kan man enkelt jämföra utgångshastighet och anslagsenergi hos olika vapen men det känns ändå inte som att man kommer sanningen så mycket närmare på det sättet. Nästa problem är också möjligheten till jämförelse, två vapen kan ju ha identisk anslagsenergi men helt olika kalibrar och utgångshastigheter - vilken är då den mest dödande av dessa?


En man som funderade mycket runt detta, fast i den lite större skalan, var en jägare vid namn John Taylor. Han föddes 1904 i Dublin, Irland men kände redan som ung lockelsen till äventyr varpå han reste till mörkaste Afrika för att ägna sig åt storviltsjakt. På den tiden var Afrika verkligen den mörka kontinenten långt bort ifrån all tänkbar civilisation och Taylor kunde ostört ägna sig åt månadslånga safaris långt ut i ödemarken där ingen vit man tidigare hade satt sin fot.


Syftet med verksamheten var idag föga rumsren, målsättningen var helt enkelt att fälla så många elefanter som möjligt eftersom elfenben var en attraktiv och värdefull handelsvara. Under mellankrigstiden så var viltstammarna i Afrika fortfarande stora och även de största däggdjuren mycket talrika då lokalbefolkningen med sin enkla beväpning inte kunde jaga dem på ett lika effektivt sätt som europeerna.


Taylor var dessutom mycket intresserad av vapen och skytte så han kombinerade därför nytta med nöje och prövade alla möjliga och omöjliga kalibrar och laddningar på sina villebråd. Under mer än 30 år i Afrikas ödemark så fällde han över 1000 elefanter, företrädelsevis stora tjurar, i syfte att komma över det värdefulla elfenbenet.


Favoritkalibern var .375 Holland & Holland Magnum och han sköt över 5000 skott med den kraftfulla och hårt rekylerande elefantkalibern. Totalt fällde han bara med den kalibern över 100 elefanter, fler än 400 afrikanska bufflar samt mängder med mindre vilt kom kom ivägen, exempelvis lejon, flodhästar och noshörningar.


De långa kvällarna framför lägerelden ägnade han åt att skriva, främst böcker om skytte, vapen och handladdning samt sina praktiska iaktagelser och erfarenheter av detsamma. Totalt blev det ett flertal böcker och detta är de mest kända:


  • Big Game and Big Game Rifles
  • African Rifles and Cartridges
  • Maneaters and Marauders
  • Shadows of Shame
  • Pondoro: Last of the Ivory Hunters

  • Privat hade han dock lite missflyt och lyckades bli misstänkt för att vara homosexuell, något som var rent kriminellt både i Afrika och England på den här tiden. Konsekvensen av detta vara att han blev svartlistad och tillbringade sina sista år i ensamhet och fattigdom.


    Hursomhelst...


    Ett av de arv som han lämnade efter sig var beräkningen för Taylor Knockout Faktor, en mattematisk beräkningsformel som gör att man kan jämföra den dödande effekten mellan olika kalibrar mot varann. Nu är naturligtvis inte den gode Taylor den ende som har varit ute på dessa tankebanor men det unika med just hans formel är att den är baserad på bruket av solida projektiler, vilket gör den rimligt användbar för luftvapenbruk.


    För den som önskar handräkna så är formeln följande:


    Diameter (som inch) x Projektilvikt (som grains) x Hastighet (som fps) / 7000


    Exempel: 0.22 x 16 x 920 = 3238.4 / 7000 = 0.4626 (typiskt PCP)

     

    Om man inte är intresserad av att handräkna alla värden så kan man enkelt använda ett ballistikprogram. Vårt kända och populära Chairgun har exempelvis en ruta speciellt för TKOF som automatiskt räknar ut korrekt värde.


    Igenom att kunna räkna ut TKOF (Taylor Knock Out Factor) så kan man alltså enkelt besvara populära frågor som exempelvis:


    Om jag skjuter en 7.90 gn CPL med 300 mps, dödar den då bättre än en 16 gn JSB med 180 mps?


    Hur fort måste min 31 gn 25 Baracuda gå för att ge samma TKOF som en 22 PCP som skjuter 16 gn JSB med 280 mps?


    Det som är viktigt att komma ihåg är att TKOF rent mattematiskt sett premierar projektiler/kalibrar som är stora i diametern samt har tunga projektiler med relativt måttlig fart. Det är nämligen dessa kalibar som även i verkligheten har visat sig besitta de mest optimala egenskaperna för att vara framgångrika i fält.


    Mina egna vapen?


    CZ200T (kaliber 177, 7.30 grains, 610 fps) = 0.113

    BSA Ultra (kaliber 22, 21.10 grains, 630 fps) = 0.418

    BSA Lonestar (kaliber 25, 30.90 grains, 820 fps) = 0.904


    Ruger 1022 (kaliber 22, 40.00 grains, 1050 fps) = 1.32


    Testa gärna själva att räkna era egna vapen, det är en ganska kul sysselsättning..

    Av Johnny Ottosson - 19 februari 2010 23:03


    Airgun

    2004-2010


    Som ni säkert har läst på Airgun så har forumet från och med idag blivit nedlagt. Dessvärre så var nedläggningen sedan länge förväntad då intresset för forumet under en längre period hade dalat. Forum har dessvärre en tendens till att uppstå, drivas, stagnera och dö, även om Airgun var ovanligt långlivat.


      



    Detta är en del av den naturliga livscykeln. Det som återstår och det som verkligen är värdefullt är de intersociala relationerna som odlas på forumen under deras livstid. Människor som möter varann, kontakter som etableras och vänskap som skapas är det bestående arvet av ett framgångsikt forums livslängd.


    Vad händer nu..?


    Detta återstår att se, som regel brukar alltid ett nytt forum uppstå ur askan ifrån det gamla och detta kan mycket väl ske här också, om intresse för saken finns. Tills detta sker så finns Airpang till tjänst som en knutpunkt för kontakterna som man kanske har förlorat igenom Airguns, för många, abrupta försvinnande.


    Jag har kontakt med många entusiaster och jag vet att åtminstonde hälften av de stadiga besökarna ifrån Airgun också läser Airpang så förutsättningarna för att lösa den uppgiften känns mycket goda.


    Vill ni bidra till detta?


    Maila ert Airgun-namn tillsammans med önskade kontaktuppgifter (ex mail) till Airpang på 5ottosson@telia.com så kommer jag att skapa en matrikel till bloggen.


    Den kommer dock inte att vara offentlig utan om Kalle söker Pelle så frågar jag Pelle först om jag ska ge Kalle hans kontaktuppgifter osv.


    På detta sätt hoppas jag att vi ska kunna hålla kontakten med varann och kunna avsluta påbörjade affärer och andra projekt även om Airguns PM-funktion hastigt försvann ikväll.



    Presentation


    Välkommen till bloggen om Luftgevär. Detta är portalen till luftvapenvärlden i Sverige. Här finns alla nyheter om luftvapen samt länkar så att man kan gå vidare till alla sidor i Sverige som intresserar luftvapenentusiaster.

    Fråga mig

    861 besvarade frågor

    Omröstning

    Är Airpang en meningsfull del av din luftvapenhobby som tillför dig nytta?
     Ja, oundgänglig
     Ja, bra och nyttig
     Tja, kul men inte mer
     Nej, slöläser bara ibland
     Nej, kommer aldrig mer att besöka

    Tidigare år

    Sök i bloggen

    Senaste inläggen

    Senaste kommentarerna

    Kategorier

    Arkiv

    Länkar

    Besöksstatistik

    AirPang Gästbok


    Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se