Airpang

Alla inlägg under februari 2010

Av Johnny Ottosson - 19 februari 2010 14:00


Brocock Contour

 

     

En liten läcker bössa. 



Brocock, som mest är kända för sin serie av numera i England förbjudna luftpatronsvapen, har sedan en tid tillbaka en liten rolig bössa i sitt sortiment - Contour. Till skillnad ifrån nära konkurrenten Ultra ifrån BSA så är Contour baserad på en luftpistol (Aim-X) istället för ett förkortat luftgevär (Hornet).


Formatet är mycket kompakt med en längd om blott 69 cm och en vikt på enbart 1700 gram. Enligt tillverkaren så klarar den 20 skott på fullpower (kaliber 22) och erbjuder 60 respektive 75 skott hos licensfria 10 joule med kaliber 177 respektive 22. Precisionen håller sedvanlig PCP-kvalité och pipan kommer ifrån Walther.


Här är en mätning med 16.00 gn JSB Jumbo Exact:


655
653
661
666
665
668
669
671
668
668
669
664
664
661
653
676
674
670
668
651


Genomsnitt: 665 fps
Min 651 fps
Max 676 fps
Spridning 25 fps

  

I övrigt så är det helt konventionell konstruktion, singleskott med anspänning via en dragknopp längst bak på mekanismen. Leverantör i Sverige är Hurricane som begär 5695 kr och alternativet är en privatimport ifrån exempelvis England där priset ligger runt £350.

ANNONS
Av Johnny Ottosson - 19 februari 2010 10:00


Long Distance Delivery


Allt fler jägare med luftvapen har succesivt börjat gå över till kaliber 25 i takt med att sortimentet av diaboler i den här kalibern växer samt att allt fler PCP börjar erbjudas i den stora kvattumskalibern.


Just tillgången till vapen som klarar att skicka av klumpar med över 25 grains i mer än 250 mps gör - i kombination med kaliber 25s generellt höga BC - att den här kalibern sannolikt kommer att bli det absolut första valet för många jägare vid jakt efter större mål på, för luftvapen, mycket långa avstånd.


En hare fälld på 109 meters avstånd med ett kaliber 25 PCP.


Långa avstånd är utomordentligt svåra med luftvapen och största försiktighet måste iaktas vid skott mot levande mål eftersom marginalerna blir oerhört små dessa avstånd. Trots BC uppåt 0.040 och hastigheter över 250 mps så är diaboler alltid oerhört sidvindskänsliga, vilket ställer stora krav på både vapen och skytt.


Kaliber 25 gör dock det bästa av saken eftersom den har en rad tekniska fördelar över den äldre favoriten, kaliber 22:


- Högre vikt, som regel 50 procent högre - i vissa fall dubbla vikten

- Högre BC, som regel minst 20 procent högre

- Större skotthål i målet, som regel minst 15 procent större


Allt detta hjälper naturligtvis till för att underlätta framgångsrik jakt på långa avstånd och trots att man i exempelvis England ofta har en helt annan syn på saken. Där brukar den generella tumregeln vara att man får 75 yards maximal räckvidd hos ett PCP på FAC jämfört med 40 yards hos deras licensfria vapen - räknat som kaliber 22. Istället lägger man stor vikt vid fieldcraft, alltså förmågan att kräla diskret så nära målet som möjligt för att kunna träffa målet i huvudet så att en säker fällning garanteras.


Vad man missar är naturligtvis att större anslagsenergier och främst grövre kalibrar också gör att de vitala träffzonerna blir avsevärt större. Om man inte skjuter 12 ft/lbs så behöver man alltså följdaktligen inte längre träffa målet just i huvudet för att fälla direkt på platsen. Haren på bilden ovan sköts exempelvis rakt i bröstkorgen (skotthålet syns tydligt på bilden ovan) och diabolen drog rakt igenom densamma - med god marginal.




Ifrån 62 joule ME så återstår det vid 109 meter hela 177 mps och 31 joule...

Ser vi på den terminala ballistiken så levererar diabolen ett TKO om 0.64 och det kan jämföras med ett .22 PCP som ger 280 mps med 16 grains vilket betyder TKO om 0.46 - bara vid mynningen...

Lite grovt så kan man alltså säga att ett sådan 25 PCP levererar nära 40 procent mera dödande kraft vid 109 meter än vad ett 22 PCP enligt ovan klarar vid mynningen.

Kaliber 25 ger med andra ord ordentligt mycket mer marginal än vad man först tror jämfört med de klenare kalibrarna. I morgon så ska vi kolla lite mera runt terminal ballistik och se hur man kan jämföra olika vapens möjligheter mot varann med hjälp av till exempel TKO.

ANNONS
Av Johnny Ottosson - 19 februari 2010 06:54


Bättre Hatsan ?

 

  


Hatsan modell 99 är nu Hatsans senaste fjädervapen som dessutom siktar in sig på entusiaster som är intresserade och villiga att betala för en lite mera påkostad konstruktion.


Förutom en riktig valnötsstock och en vit spacer till bakkappan så finns det en rad mindre men omtänksamma detaljer i själva konstruktionen, exempelvis ett piplås precis som HW35/Webley Omega samt Anschutz 335 och dessutom en ny typ av mera påkostad kilbas.


  

Piplås som måste lossas varje gång man spänner vapnet.


Även de inre komponenterna ska vara framställda med en betydligt bättre passning för att minska mekaniskt slammer och ge en snabbare locktime. Såvitt jag förstår så är dock avtryckarmekanismen densamma, vilket troligtvis fortfarande innebär att den mår bra av egna förbättringar.


  

Ny typ av kilbas för fler alternativ av fästen.


Tyvärr har jag inte sett något pris på vapnet ännu men en attraktiv prissättning tillsammans med väl fungerande detaljlösningar, inte minst med finish och passform skulle kunna göra modellen attraktiv även för seriösa luftvapenskyttar som normalt inte befattar sig med detta fabrikats fjädervapen.

Av Johnny Ottosson - 18 februari 2010 11:00


Bra luftvapentidningar !

 

Om man bortser ifrån den numera ganska usla tidningarna Airgun World och Airgunner så har det funnits ett flertal, vanligtvis amerikanska, tidningar som igenom åren har avhandlat luftvapenintresset på ett mycket bra sätt.


När jag skrev artikeln om jakt efter istappar i förrgår så kom idén upp att lista de bästa av dessa tidningar, till gagn för den entusiast som vill spåra upp och börja samla på dem via exempelvis Ebay.


  

Jakt med Weihrauchs luftgevär 1969..


Först på plan med en regelbunden utgivning av ett luftvapenmagasin var Robert Law som ägde och drev numera legendariska Air Rifle Headquarters i västra Virginia. Han hade redan 1963 börjat importera fina fjäderluftvapen ifrån Europa och insåg behovet av en bra kanal för att kunna berätta om sina produkter samt beskriva charmen med just dessa påkostade och förhållandvis dyra luftvapen.


Mellan 1963 till 1981 så gav han ut Air Rifle Monthly en gång i månaden med reportage, artiklar och granskningar av vad som var nytt och spännande hos hobbyn. Formatet var 6 x 9 tum och publikationen innehöll 16-25 sidor. En stor del av innehållet bestod av reparation/service ("stripguides") över olika fjäderluftvapen. Det tidigaste kända nummret är ifrån julen 1964.


Robert Beeman såg och lärde, varpå han följde samma koncept med sina Beeman Catalogues och dessa fick ett betydligt större genomslag. Katalogerna var en bra mix mellan reklam, produktinformation och relevant allroundinformation runt luftvapen och dessa användning. Totalt körde Beeman 23 st kataloger mellan 1974 till 1992. Klart läsvärda.


  


Näste aktör ut var Airguns News and Report som kom ut oktober 1985 och som slutligen utvecklades till American Airgunner. Den innehöll 60 välskrivna sidor och brukade också ha 3-4 mer djuplodande tester av olika luftvapenmodeller. Tidningen gick upp i American Airgunner 1988.


  



Då jag skrev en del om just American Airgunner i förrgår så hoppar jag raskt över den i dagens inlägg och då hamnar vi hos US Airgun. Detta var också en rejäl publikation av hög kvalité och utan 90 procent annonser och samma reportage om och om igen som dagens brittiska magasin. Här gällde samma upplägg som föregångarna med 60 välskrivna sidor varav 3-4 vapentester. Tidningen trycktes lite oregelbundet mellan juli 1993 till mars 2001. Vissa nummer kom varje månad, andra varannan månad osv. Alltid lite svårt att veta när man kunde förvänta nästa nummer med andra ord, speciellt som att ett nummer kunde påannonseras som "...i augustis nummer har vi.." varpå nästa nummer de facto kom i oktober..


  


Samtidigt så rullade Tom Gaylord, en av mina personliga favoriter som luftvapenskribenter, ut sin The Airgun Letter - den kanske mest kända tidningen. Lite lustigt är att Tom och Edith, som drev tidningen, snabbt växlade över till Internet och med Brad Taylor så skapade de tillsammans det första riktiga luftvapenforumet. Detta togs sedan över av James Kitching på ny plats under namnet Yellow Forum ända tills denne satte en revolver mot tinningen 2004 och därmed lämnade över ansvaret till Steve, som driver det nu. Tidningen The Airgun Letter hade bara 8-16 sidor men dessa var väldig väl författade. Här handlade det mera om referensbibliotek snarare än nyhetsförmedling om man nu kan gradera innehållet på sådant sätt. Verksamhetstiden löpte mellan 1994 till 2002 och totalt blev det 99 nummer.


  





När Gaylord växlade över till Internet och lade ner pappersversionen av The Airgun Letter så fylldes snabbt tomrummet av Airgun Illustrated. Detta var en grovt tjock tidning på 110 sidor med fullt färgtryck och glansigt omslagspapper, fullt värdigt vilken facktidskrift som helst. Av och till skrev Gaylord även i den här men de stora driftskostnaderna gjorde att den här påkostade tidningen gick i graven redan 2004.

Av Johnny Ottosson - 17 februari 2010 10:30


Feinwerkbau - del 1


En de namnkunnigaste och kanske den mest respekterade tillverkaren av luftvapen i Tyskland ligger i Obendorf och har under senare år specialiserat sig på extrema tävlingsvapen för skytte på den absolut högsta nivån. Idag ska vi titta lite närmare på Feinwerkbau.

  



Vad många inte vet är att Feinwerkbau bara är ett varumärke som ägs av företaget Westinger & Altenburger. Idag är detta relativt okänt men när någon omnämner Feinwerkbau eller förkortningen FWB så förstår de flesta skytteintresserade vilket vapen det handlar om. Tillsammans med Anchutz och Walther så har FWB ett genuint gott rykte och en vida erkänd respekt för innovativa konstruktioner och mycket hög kvalité.




Feinwerkbau grundades av två tyska ingenjörer, Ernst Altenburger och Karl Westinger, som från början var kollegor på Mauserwerke, dåtida tysklands absolut största vapentillverkare. Efter andra världskriget så föll Mauserwerke i Neckar under fransk kontroll och all vapentillverkning förbjöds. Lösningen för de två driftiga och arbetslösa ingenjörerna blev att börja tillverka andra varor och man började producera en lång rad udda varor, allt från leksaker till köksredskap. Varumärket blev då Feinwerkbau och firman registrerades under april 1949.

Deras simpla produkter fick fort ett erkännande för hög kvalité, någon som alltid har varit FWBs ledord, och det dröjde inte länge innan man fick börja tillverka mer avancerade produkter på allmän begäran. För att hålla verksamheten flytande så gjorde man därför jobb efter jobb på beställning ifrån olika kunder, ibland de mer kända sakerna kan nämnas hålkortsmaskiner till IBM samt mekaniska räknemaskiner.

Så, slutligen 1951 så återskapades det tyska skytteförbundet och året därpå så fick man äntligen tillstånd att börja tillverka vapen igen eftersom förbudet mot tillverkningen av räfflade pipor försvann.

På 1950-talet så regerade Carl Walthers produkter skyttetävlingarna i Tyskland och även större delen av Europa. Walthers Modell 53 och sedemera 55 var banornas okrönta kungar och fabriken i Ulm spottade fram det ena världsmästarvapnet efter det andra.

En som retade sig på Walthers totala dominans och som trodde sig kunna skapa något ännu bättre var Walther Gehmann (ingen relation till Carl Walther) som var en känd tävlingsskytt under 1930-talet och sedemera vapenutvecklare på Mauserwerke. Han kände Ernst Altenburger ifrån jobbet på Mauser och visste att de båda herrarna bakom Feinwerkbau var duktiga ingenjörer med stor kunskap om vapentillverkning. Kanske de tillsammans kunde göra verklighet av hans dröm om ett luftgevär mäktigt nog att knäcka Carl Walthers självpåtagna ensamrätt om världens bästa luftvapen?

Den svaga punkten hos Wathers vapen var att de hade brytpipa, något som vid frekvent skjutande gav precisionsproblem igenom rent slitage. Medvetenheten om detta hade också en psykologisk effekt på Walthers skyttar som kände till problemet. Alla ville därför skjuta med så nya vapen som möjligt för att hålla sina resultat på toppen. Tyvärr så hade materialbristen under det första decenniet direkt efter kriget skapat en marknad för mindre bra material och detta ihop med den höga efterfrågan (tillverkningstakten) hos Walther gjorde att bristerna hos konstruktionen med brytpipa inte bara var en myt utan ett verkligt bekymmer. Walther var dock måttligt snabba på att försöka fixa saken då de ju inte kunde se någon konkurrent på samma nivå samtidigt som man oavsett vilket fortsatte att vinna alla stora tävlingar.

Efter några års påtryckningar så presenterade Walther 1959 slutligen med buller och bång sin första sidospännare - modell 220. Problemet med detta var att samma år kom Feinwerkbaus helt nya sidospännare, modell 100, till Walthers stora förvåning. Till råga på allt så knep Feiwerkbau dessutom det prestigefulla tyska mästerskapet redan samma år - 1961. Knappt hade Walther hämtat sig ifrån detta innan Feiwerkbau så att säga hade hittat formen och lanserat den banbrytande modell 150 under 1963.

Två saker stod direkt klara - brytpipans period var över och utan semirekylfrihet så kan man inte längre räkna med framskjutna placeringar i större mästerskap.

  

Feinwerkbau 150 - sista modellen 1968.


Walthers svar - modell 250 - samt Feinwerkbau 150 hade nu skrivit om kartan för matchvapnens kungaklass och en ny era hade skapats. Fakum var att dessa båda vapen var så oerhört mycket bättre än den tidigare generationen så man var tvungen att ifrån UIT (nuvarande ISSF) göra nya bestämmelser om mindre måltavlor för att inte även högst mediokra skyttar skulle skjuta fullt.

Den semirekylfria konstruktionsprincipen med mekaniken upphängd i en "släde" inuti stocken så att mekaniken kunde rekylera fritt utan att störa skytten började man även tillämpa på luftpistoler där den blev en om möjligt ännu större succé. Modellen LP 65 blev snabbt den i princip enda luftpistolen på marknaden som man kunde använda om man ville vinna ett större mästerskap. Fenwerkbau hade lyckats att både sätta sig själva på kartan och dessutom rita om densamma, detta bara under ett knappt decennium.

  

Feinwerkbaus mästerliga modell 65


Walther satt emellertid inte sysslolösa, handsken ifrån Feinwerkbau var kastad och Walther skissade i hemlighet på nästa stig i utveckligen av matchgevären.

Målsättningen var att "göra en Feinwerkbau" - att ur skuggorna komma fram med en killer som med bred marginal kunde ockupera förstaplatsen på all världens tävlingar. Men för att lyckas med detta så måste man tänka helt nyskapande och dessutom satsa på en helt ny avancerad teknologi.

Feinwerbau hade under tiden fullt upp i USA där man med hjälp av Robert Beeman skapade goda pengar på ett sidoprojekt så garden var nere, Walther var revanchsugen och banan sopad för nästa match mellan de två stora konkurrenterna..

I nästa del så ska vi titta lite på Sport-serien ifrån Feinwerkbau samtidigt som vi ska följa de båda antagonisternas kamp om herraväldet i tävlingshallarna - o förresten, vad pysslade Anschutz med under tiden...?

Av Johnny Ottosson - 16 februari 2010 10:00


 

På Jakt efter Istappar



Alla känner ju till Airgun World och Airgunner men nästan alla som har läst dem har ofta ställt sig frågan - finns det inget bättre..?


  

American Airgunner


Det gör det, eller rättare sagt, det gjorde det. En av mina favoriter är tidningen American Airgunner. Detta är tyvärr en ganska okänd tidning som bara utgavs mellan åren 1988 till 1992. Mitt tidigaste nummer är nummer 4 från 1988 som är märkt med "Fall" (höst). Den är också märkt med Vol. 3 (år 3).


Den direkta föregångaren hette Airgun News and World Report och en viss förvirring runt American Airgunner finns eftersom man räknade in föregångarens utgivningar i sin egen kronologi. Första nummret för American Airgunner var alltså nummer 1 volym (år) 3.


  

Beeman annonserade friskt i den här tidningen.


När skribenterna citerade tidigare nummer så blev det alltså lätt fel och detta ställde till det ytterligare med uppgiften att hålla ordning på vilka nummer som var utgivna när. Sista nummret var emellertid Spring/June 1992.


Tidningen var svart/vit och innehåll 50 sidor med reportage och artiklar av mycket hög kvalité. Man lyckades också fånga tidsandan mycket bra och idag, efter runt 20 år sedan man köpte dem nya, så är det en riktig nostalgitripp att läsa dem.


  

Beemans diaboler, inklusive den idag så eftersökta Silver Jet.



Dan Streeter som var editor (redaktör?) hade den goda smaken att engagera en ny förmåga vid namn Jess Galan som "technical advisor" och han stod för de absolut bästa artiklarna. Sedemera så kom han också att göra ett namn runt sig igenom de utmärkta Airgun Digest.


En annan kul detalj var att man snabbt fångade upp Field Target scenen och gjorde en del reportage om stjärnor på uppgång som Nick Jenkinson osv.


Men varför just den här frossan i nostalgi just idag? Jo, på våra två forum här i Sverige så har vi under de senaste dagarna diskuterat förträffligheten i att använda luftvapen till att skjuta bort istappar och ett reportage om just detta läste jag faktiskt i American Airgunner redan under slutet av 1980-talet.


  

Jakt efter istappar med Co2-revolver.


Just den är typen av kul reportage var också kännetecknande för tidningen och speciellt uppskattad var deras show & tell på reportagesidan i tävlingen om vem som hade skjutit den största råttan med luftgevär - The Godzilla Rat Contest. Tävlingen vanns slutligen av unge David Kline från San Antonio, Texas, som fällde en 14 tum lång jätteråtta med sin .20 Beeman R1 och Silver Jet pellet från Beeman.



Av Johnny Ottosson - 15 februari 2010 11:00


 

Vad krävs...?



Många gånger så får man frågan om luftvapnet X duger för att skjuta djuret Y. Som regel så är nästan alla dessa frågeställningar knutna till någon form av olaglig händelse, inte sällan att oönskade djur skjuts med vapen som egentligen inte är juridiskt sett godkända för ändamålet eller då andra puzzelbitar saknas för att jakten som sådan ska anses vara helt laglig här i Sverige.


I andra länder gäller dock andra regler och en del länder har inget regelverk alls, eller åtminstonde inget detaljerat regelverk på samma sätt som Sverige. För att på något sätt ge kunderna en känsla för vad som är rimligt eller inte så utarbetade Robert Beeman en gång på 1970-talet lite allmänna riktlinjer och dessa har under åren publicerats och citeras i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Ursprungligen så var de publicerade i hans årliga katalog, vilken förutom allmän reklam över hans produkter även gav den nyblivne luftvapenägaren en hel del råd och tips om alla möjliga situationer där luftvapen kunde tänkas användas.


Dessa kataloger är numera samlarobjekt och ganska eftersöka hos entusiasterna eftersom de har ett stort nostalgiskt värde, många är ju de skyttar som fick sin första kontakt med luftvapen just igenom hans påkostade kataloger. Kapitlet som behandlade luftvapenjakt hade titeln Field Use of an Airgun och det är detta kapitel som vi ska kolla lite närmare på i dagens inlägg.


Det man måste hålla i minnet är att tankarna utvecklades utifrån vad Beeman själv ansåg etiskt rimligt och inga hänsynstagande finns naturligtvis till vad byråkrater i Sverige tycker om saken ungefär 30 år senare. Texten och resonemangen i dagens inlägg måste alltså beaktas i dess historiska kontext och betraktas som rent hypotetiska tankebanor utifrån vår egen lagstiftning.



Den berömda tabellen som låg till grund för kapitlet om luftvapenjakt.

 

Mycket av tankarna var centrerade runt tabellen ovan. Den tog upp de vanligaste vapnen ur Beemans dåvarande sortiment. Ska man översätta dessa vapen till moderna motsvarigheter så har vi ungefär följande:


HW30 = Weihrauch HW30, dock utan Rekord avtryckarsystem

HW50 = Gamla Weihrauch HW50, inte dagens HW50S utan med plåtbakstycke

R7 = Motsvarar närmast en mera påkostad modell av dagens HW30S

R8 = Gamla HW50 men med Rekord avtryckarsystem och plåtbakstycke

RX-I = Första versionen av HW90 med Elite avtryck fast utan laminatstock

R1 = HW80

R10 = HW85, en något mindre version av HW80, sedan ersatt av R9 (HW-95)

Kodiak = Första versionen av Webley Patriot (från 1993)

Match Rifle = Här menar man underförstått främst den egna FWB 300


Tabellen ovan var tagen ifrån den sista Beeman-katalogen, de tidigare utgåvorna hade exempelvis inte med Kodiak utan upptog HW77 etc.

Något som förbryllade många var att den gode Beeman tog upp "match rifle" med tanke på att 10 meters tavelgevär ger väldigt låg effekt. Detta stämde inte riktigt med den amerikanska uppfattningen om ett lämpligt vapen för luftvapenjakt.

De få som jagade med luftvapen i USA under 1960/1970-talet använde i allmänhet rekyfria multistroke pneumatics vilka levererade både hög effekt och rimligt vettig precision med tanke på effektuttaget. Fjäderluftvapen var däremot något helt annat. Beeman visste mycket väl att hög effekt normalt är kontraproduktivt för hög skjutbarhet och god praktisk precision hos ett fjädervapen samtidigt som det faktiskt inte behövs så mycket energi för att fälla de djur som är aktuella för rimligt luftvapenbruk.

Problemet för hans del var dock marknadens förväntningar, köparna ville ha minst samma effekt som exempelvis en Sheridan Blue Streak helt oavsett om detta egentligen var på tok för hög effekt eller inte. Effekt, eller rättare sagt angiven projektilhastighet, var det som sålde vapnen - oavsett vad Beeman tyckte.

Hans markering i katalogerna var då att ange rätt låga värden för vad som krävdes för att fälla ett givet djurslag samtidigt som han regelbundet återkom i texter och tabeller till "a scoped match rifle" när olika jaktsituationer beskrevs.

Den något observante läsaren som så att säga kunde läsa mellan raderna förstod då vad Beeman egentligen ansåg och detta samtidigt som Beeman inte i klartext påstod att allmänheten köpare hade fel i sin jakt på hög effekt.

Likaså angav han alltid mycket små träffzoner hos djurslagen och tryckte på att den kommande jägaren skulle öva ordentligt, helst fristående, och regelbundet klara hans precisionsmål innan verklig jakt skulle börja bedrivas.

Konsekvensen blev då att många skyttar slet sitt hår över de omöjliga "kraven" och detta bromsade sannolikt till stor del de flesta hetsporrarna lite till eftertanke. Om vi läser tabellen ovan så inser nog var och en att det krävdes sin man för att fristånde träffa 9 av 10 skott på 40 yards inom 1.30 inch med en Beeman Kodiak (Webley Patriot). Klarade man detta så kände man sitt vapen och kunde då jaga exempelvis hare (angiven träffzon 1.00-1.50 inch) på detta avstånd. Avsevärt svårare än vad man tror..

Om skytten däremot kom över en av dåtidens match rifle (sannolikt en FWB 300) så var plötsligt målet om 0.90 inch på 30 yards inte speciellt svårt och en ny värld uppenbarade sig.

Hög effekt var alltså långt från alltid av godo när det gällde fjäderdrivna jaktluftvapen.

Slutligen så brukade Beeman, i spalten över allmänna köpråd för luftvapenspekulanten avsluta med följande fras:

 

"You will spend more time holding and carrying your airguns than shooting them - so get guns that are a joy to hold and look at, in addition to performing long and well! "Just as good as.." or "almost the same as..."  are lines leading to reduced enjoyment, reduced performance,  reduced durability and life,  and reduced long term value!"

Robert Beeman.



Hur var det då med effektbehoven? Robert Beeman var inte den ende som funderade över hur mycket som egentligen krävdes och divese andra namnkunniga profiler ifrån denna tid gjorde ungefär samtidigt samma iaktagelse - less is more.

Jess Ian Galan skrev i Airgun Digest om att ett 600 fps (180 ps) luftvapen med kaliber 177 duger gott till all typ av jakt där luftvapen kan vara aktuellt och förevisade glatt en vildkanin som hade fått en diabol skjuten rakt igenom hela bröstkorgen ifrån en .177 Beeman R7.

I England så drev John Darling (aka The Hunter) en frågespalt hos tidningen Airgunner där en läsare ville höra hans personliga åsikt om BASCs ståndpunkt att ett jaktgevär måste ha "minst 11 ft/lbs ME". Han berättade då att den vitala träffzonen (huvudet) hos en kanin hade samma storlek som glödlampan till en ugn och att den dessutom var ungefär lika svår att ha sönder med ett luftgevär.

Detta blev sedan ett av Darlings mest citerade påståenden och liknelsen om en glödlampa tände sannolikt ett ljus (!) hos många entusiaster som ansåg att sina 10 ft/lbs inte dög någonting till. Många är de små glödlampor som efter detta blev offrade som övningsmål ute på gräsmattorna i England.

Feinwerkbaus berömda annons..

 

Detta uttalande tog även generalagenten för Feinwerkbau fasta på och såg snabbt möjligheten att få ut lite tävlingsvapen till jaktfantasterna i England varpå ovanstånde, lite lätt surrealistiska, annons blev verklighet. I annonsen berättades det om hur en medelgod skytt ("average shot") under 2 timmar fällde 40 stycken vildkaniner tack vare sitt tysta vapen med dess ypperliga precision. För säkerhets skull så garderade man sig också i annonsen igenom att rabbla upp alla FWBs framstånde placeringar i diverse formella tävlingsgrenar..?! Ett vapen för alla sorts skyttar kanske var det konsensus som AGI ville att läsaren skulle konkludera.

Av Johnny Ottosson - 14 februari 2010 15:44


Bruksanvisningar


Bruksanvisningar brukar vara ett kärt samtalsämne hos luftvapenentusiaster och anledningen till detta är inte sällan att de är bortom alla gränser usla.


Här kommer ett riktigt fint exempel på detta, läs och njut av översättningen..


  

Vapnets kvalité i övrigt stod helt i proportion till översättningen...

Presentation


Välkommen till bloggen om Luftgevär. Detta är portalen till luftvapenvärlden i Sverige. Här finns alla nyheter om luftvapen samt länkar så att man kan gå vidare till alla sidor i Sverige som intresserar luftvapenentusiaster.

Fråga mig

861 besvarade frågor

Omröstning

Är Airpang en meningsfull del av din luftvapenhobby som tillför dig nytta?
 Ja, oundgänglig
 Ja, bra och nyttig
 Tja, kul men inte mer
 Nej, slöläser bara ibland
 Nej, kommer aldrig mer att besöka

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

Besöksstatistik

AirPang Gästbok


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se