CZ200T med kameran monterad

Här kommer en kort video som tydligt visar hur viktigt det är med bra optik när man filmar med en kikarsikteskamera. Till skillnad ifrån vad man lätt kan tro så beror det klapprande lätet i bakgrunden inte på att jag fryser och hackar tänder utan på att servomotorn till objektivet hela tiden jobbar fram och tillbaka för att ge bästa tänkbara bild. Tyvärr så är den ändå inte speciellt bra, troligtvis så är inte optiken tillräckligt transparant utan kameran justerar helt tiden om skärpan mot okularet på kikarsiktet istället för mot målet.

Likaså är skakningarna/vibrationerna inget som finns i verkligheten utan troligtvis ett resultat av att kamerans objektiv hela tiden åker fram och tillbaka vilket får kameran att vibrera. Allting förstärks ju ordentligt igenom förstoringseffekten hos optiken. Ingen av dessa fenomen märker jag med min Leupold eller Night Stream. Kikarsiktet vid filmningen idag var mitt Tasco Varmint II 6-18/42Ao, som annars är ett mycket bra och prisvärt kikarsikte. Inställnignen var x20 och avståndet 30 meter.

Skogshuggarens film

Som vanligt så har Skogshuggaren gjort en helt suverän film om lördagens tävling nere i Onsala. Bara att luta sig bakåt och avnjuta:

Dagens Upload

Idag så ska vi se på två arga konkurrenter som lanserades nästan exakt samtidigt. Dessa båda vapen var main features i AGW för januari år 2000. Air Arms hade sålt sin 300-serie under ett par år nu och det stod klart att för 2000-talet så räcker det inte med enkelskott utan man måste ha ett magasinsystem. BSA hade det med S10, Theoben hade det med Rapid 7, till och med Falcon, rest i resterna efter Titan, hade det på sin Raptor-serie. För Webleys del så hade Axsor-serien varit populär, trots sitt pris - med magasin så magasin var en prioritet för Air Arms runt sekelskiftet.

http://i1220.photobucket.com/albums/dd445/Airpang/IMG_2106.jpg

Notera att Air Arms inte bara knuffar för sitt nya vapen utan även för den helt nya typen av diaboler. På den här tiden så ville nämligen tillverkarna till varje pris bygga varumärke och själva stå som "avsändare" till de produkter som marknaden gillade, inte ett ord fick alltså nämnas om att den då okände tillverkaren JSB ifrån ett gammalt kommunistland tillverkade dessa superba diaboler. Projektiler som sedemera visade sig sopa gatan med de tidigare kungarna, RWS Superdome och inte minst Crosman Premiers.

Årets stora nyhet...

Som man ser av annonsen ovan så nämns det inte ett ljud om något företag i Sverige som tillverkar det nya vapnet, detta var en väl förborgad hemlighet. Vid den här tiden så var de flesta entusiaster i England fullkomligt övertygade om att det var Webley själva som hade snickrat ihop Axsorn och dess nya efterträdare inom sin egen verksamhet. Bara de som var kända i branchen förstod att det var något lurt. Stor nyhet vid denna tidpunkt var manometern, något som varken BSA eller Theoben kunde visa ens på sina toppmodeller.

Det nya vapnet annonserades flitigt i den dåvarande fackpressen med stora helsidesannonser som denna:

http://i1220.photobucket.com/albums/dd445/Airpang/IMG_2105.jpg

Resultat Onsala

Idag har resultaten äntligen kommit ut på FT Sveriges hemsida. Den stora klassen PCP FP hade 16 st deltagare varav 11 st sköt vapen ifrån FX Airguns. Dessa placerade sig på platserna 1-7 med en icke-FX först på åttonde plats. Vi hade 0 deltagare med kaliber 177 eller kaliber 20, det finns däremot 14 st med kaliber 22 och 2 st med kaliber 25. Förutom diverse FX så fanns det 1 st Theoben och 4 st Logun Axsor.

Vann gjorde Urban Priman efter särskjutning mot Thomas Kallander, tredje platsen erövrade PO Olausson med en åldersdigen men välskjutande FX2000. Själv hamnade jag på plats 11 och den gode Sandstig placerade sig på retfulla plats 4.

Nästa stora klass var PCP 10J med även där 16 st deltagare. Här var dominansen för FX Airguns inte alls lika stor, totalt 9 st av detta fabrikat med en FX Airguns Independence på plats 5 som bästa placering. Segrade gjorde Niklas Guttman med en Weihrauch HW100 följd av Dan Bratthagen med sin välskjutande antikvitet, en Air Arms Pro Target och tredje pris knep Fredrik Gross med sin välkända och uppenbarligen väldigt dugliga Hatsan AT-44. Min egen placering blev blygsamma plats nummer 11, inget vidare resultat.

Den tredje klassen var Fjädervapen 10J som attraherade 15 st tävlanden. Som vanligt så domineras den här klassen totalt av Feinwerkbau 300 och man kan utan överdrift säga att något annat vapen har ingen chans till en topplacering i den här klassen. Plats 1-5 erövrades av modell 300 med en modell 150 på plats 6 och en ytterligare en modell 300 på plats 7. Först på plats 8 kunde man hitta en icke FWB med Henrik Hagmans BSA Lightning XL. Bästa rekylerande vapen i fjäderklassen.

Segrade gjorde Hans Norling följd av Stefan Olsson med Dan Bratthagen på plats tre. Själv tog jag plats 10 vilket hade varit bronsplats om vi inte hade haft rekylfria vapen i fjäderklassen..

Klassen Öppna Riktmedel är mycket populär och där deltog denna gång 9 deltagare, tyvärr så hann jag själv inte gå den klassen då jag slösade bort tiden med att gå Fjäder 10J. Här vann Martin Lindfors, följd av Keijo Strid varpå den gode Sandstig tog bronsplats med lånad HW80 från Lindfors.

Slutligen så hade vi den döende klassen om fjädervapen över 10J. Här fanns 3 st deltagare så deltagaren på sista plats i klassen var åtminstonde garanterad bronset. Segrade gjorde Thomas Kallander med Urban Primans Diana 56. Urban själv tog tredje plats och andraplatsen tillföll Martin Lindfors.

Sammanfattningsvis så var det lika hög klass på tävlingen denna gång som det alltid är när Onsala LGK arrangerar. Trevlig stämning, mycket skytte och en hel del spännande vapen. Riktigt goda muffins rapporterades det ifrån den alltid lika välfyllda husvagnsrestaurangen. Licenskravet som många gnällde och kommenterade över på diverse forum innan vårtävlingen var helt bortblåst denna gång. Att ha licens på ett tillståndspliktigt vapen anses fullständigt självklart efter bara en säsong, precis som det ska vara. Jag hörde överhuvudtaget ingen som kommeterade någonting alls runt detta, varken positivt eller negativt. Detta moment sågs precis lika naturligt som att inte gå ut på skjutbanan när andra redan skjuter.

Något som dock är värt att fundera över ännu en gång är AGs beslut om gruppindelningar, en rent regelteknisk frågeställning. Min personliga uppfattning är att klassen Fjäder 10J är fullständigt åt helvete!

Resultatlistan talar sitt tydliga språk, hade FWB-300 gänget skjutit mot PCP 10J (vilket de borde) så hade topp tre resultaten räckt till silver, brons och tredjeplats i kamp mot totalt rekylfria PCP! Så bra skjuter dessa vapen.

Att ställa upp mot den här typen av rena matchvapen med vanliga rekylerande Diana, BSA eller HW är totalt meningslöst. Som det är nu så skjuter hälften av alla i Fjäder 10J rekylfria matchvapen och tar därför normalt alla placeringar 1-8.

Åtminstonde två andra deltagare jag tävlade med hade konstaterat precis samma sak och fastslog att det var bättre att tävla med fjäderbössan i klassen Öppna Riktmedel än Fjäder 10J då man inte använde ett rent matchvapen för 10M.

Troligtvis så har vi en hel del av förklaringen till populariteten hos klassen Öppna Riktmedel i detta faktum, man kör den klassen eftersom man ändå inte har en chans i sin riktiga 10J-klass.

Klassen för fjäder över 10J börjar bli allt mer uppenbart meningslös i takt med att antalet deltagare sjunker till pallplatsantal. Med ett par, tre deltagare så är det frågan om det är rimligt att ha en separat klass för dessa.

Det kanske är dags att köra en klass för rekylerande fjädervapen, oavsett effekt, samt en för rekylfria fjädervapen, oavsett effekt?

Detta snarare än att slaviskt följa licensgränserna för tävlingsgruppindelningen.

Lågprisprodukter...

En kille i USA skulle öppna sin en månad gamla Marauder för att installera en depinger varpå han gjorde följande intressanta upptäckt:

   Delar av godset har fallit bort, sk "pitting"...

Själva ventilkroppen var inte speciellt vacker och en hel del av godset hade fallit bort. Resultatet syns tydligt på fotot här ovan.

   Smuts fastnar på de inre komponenterna när laddluften inte är absolut ren..

 En kille på Yellow Forum hade en intressant teori om hur det kommer sig att ventilkroppen har drabbats av pitting:

"Im guessing the tube was not netutralized after the dip in the Phosphate tank

It is a critical step in the Parkerizing process and if not properly done traces of the Caustic Salts used in the finishing bath remain embedded in the finish to raise serious hell under the right conditions.

Trace Caustic salts will devour Aluminum and even pit up stainless badly
like I stated his isn't the first set of pix to be posted on this regarding damaged pressure tubes and guts from the Marauder

I know this from long past experience going back to my teens when I was blasting junker pistols and phosphating them in my parent's basement had a few bad screwups where I didn't boil out the salts and ended up with rust deep inside slides or frames a few weeks later

Crosman has a long history with hot tank bluing but only began Phosphate with the Marauder, it's a bit different process due to the nature of the salts involved.
I can't blame any end user for this, in my opinion this is yet a further example of quite poor QC in a critical pressure bearing component"

Här har vi lite av pudelns kärna tror jag, man tillverkar och saluför en lågpriskomponent för att ytterligare lite mera pengar, på bekostnad av slutanvändarens säkerhet. Ibland så får jag frågan vilket vapen som är bäst när spekulanten väljer mellan en Hatsan och en Crosman, mitt svar brukar då anses både snobbigt och elitistiskt när jag kort och gott svarar - ingen av dem.

Skälet till detta är helt enkelt att båda dessa tillverkare bygger extrema lågprisvapen där man konsekvent använder usla materialval samtidigt som man saknar en stor del av den kompetens, den tillverkningstekniska erfarenhet, som krävs för att säkert kunna konstruera tryckluftsvapen.

Behärskar man inte detta, då ska man fortsätta att ägna sig åt hagelgevär (Hatsan) eller Co2-vapen (Crosman), ty en vacker dag så kommer en olycka att inträffa och då sannolikt med förbud eller inskränkningar ifrån myndighetshåll.

Använder man ett lågprisvapen med ståltub så MÅSTE man kontrollera tuben regelbundet och i synnerhet om man har använt en handpump. Handpumpar och ståltuber ÄR ingen bra kombination, helt oavsett hur bra pump man än använder, inklusive FXs pumpar. Använd i första hand bara ren tryckluft och välj vapen som använder andra material i tuberna än vanligt stål. Om ni sedan väljer rostfritt stål som HW eller aluminium som Theoben spelar ingen roll - använd bara inte vanligt stål. Förutom det rent livsfarliga aspekterna så är det ju inte speciellt kul när ens vapen ser ut på följande sätt:

   Blånering är en usel rostskyddsmetod..

Betänk följande; den aktör som köper en pall med Hatsan AT-44 betalar en knappt tusenlapp per exemplar, vad tror ni då att ett sådant vapen har kostat att tillverka? Hur mycket tror ni att trycktuben, som ska säkra över 200 Bar, kostar?

Ingenting är gratis och någonstans måste man skära kostnader.

En Marauder kostar 3200 kr helt ny i USA, ifrån detta ska återförsäljaren och tillverkaren också ha sin marginal, sannolikt så är vi inte långt ifrån 1500 kr även här i ren tillverkningskostnad. Naturligtvis blir kvalitén och komponentkostnaden därefter.

En bra säker märkeskomponent, en trycktub ifrån Luxfer (används av FX, Theoben, Daystate etc), kostar minst 900 kr netto om en större tillverkare köper ett rejält parti. Hur påkostad tror ni att ett sådant kärl är jämfört med ett som ingår i en konstruktion där hela vapnet kostar nära nog lika mycket?

Personligen så tycker jag det är trist att tjata om detta men då få andra gör det så måste jag tyvärr repetera mig jämnt och ständigt. Köp precis vilket vapen ni önskar men tillse att det håller en acceptabel minsta säkerhetsstandard. Det finns ingen CE-märkning på PCP, det finns ingen oberoende part som skyddar er mot usla konstruktioner på marknaden. Det är bara tillverkarens, ibland rymliga, samvete och ert eget sunda förnuft som kan motverka framtida olyckor.

Undvik handpumpar, använd aldrig handpumpar till vapen med ståltuber och undvik i möjligaste mån vapen som har ståltuber.

!!   Showtime  !!

I morgon så är det äntligen dags, hösttävlingen i Skytteviken går av stapeln när Onsala LGK har sin sista tävling för säsongen. Väderprognoserna talar om 10-15 grader, soliga första timmar och sedan tilltalande molnighet, lyckligtvis utan regn. Vinden utspås bli 3-6 m/s. Goda men inte helt perfekta förhållanden med andra ord.

Själv så ska jag köra 22 Royale 400 i klassen för PCP full effekt, för klassen 10J så blir det min CZ200T (som är till salu!). Dessutom så tänkte jag köra min Diana 24 både med kikarsikte för klassen 10J och utan kikarsikte för klassen Öppna Riktmedel, alltså totalt 4 olika klasser. Det ska bli jättekul, därtill första gången jag kör Royale istället för BSA Ultra i fullpower. Detta är något som jag naturligtvis hoppas ska ge betydligt bättre placeringar.

Ni som ännu inte har bestämt er, ta nu möjligheten om ni kan att sluta upp för att besöka tävlingen. Massor av intressanta vapen finns på plats för beskådan och provskjutning, mängder av trevliga människor, lite swapmeet och många luftvapendiskussioner. Välkomna till en riktigt trevlig dag!

Kaliberprestanda med 10 joule

Idag fick jag en mycket intressant fråga om prestandan hos HW30S i lite olika kalibrar. Gemensamt för HW30S är att modellen ger rätt så exakt 10J men med möjligtvis en liten edge åt kaliber 22. Denna lilla pärla tenderar nämligen till att vara ett av få fjäderluftvapen som är något mera effektiv med kaliber 22 än de mindre kalibrarna.

I min beräkning så har jag kalkylerat med följande:

Kaliber 177 - JSB Exact, 8.44 gn och Vo om 640 fps (194 mps) = 10.40 joule

Kaliber 22 - Crosman Premiers 14.30 gn och Vo om 493 fps (150 mps) = 10.45 joule

I verkligenheten så är dock de flesta HW30S något svagare och jag skulle tro att majoriteten av exemplaren ligger runt 9.00-9.50 joule vid mynningen snarare än runt 10.50 joule. Däremot så är min erfarenhet att de flesta 22 HW30S faktiskt ligger runt 10.50 joule och därmed betydligt närmare licensgränsen än den mindre kalibern.

   Kaliber 177

Den lite mer flackskjutande kaliber 177 håller inom en enkrona på höjden (25.40 mm) mellan 6.8 till 30.7 meter om den är inskjuten optimalt, alltså på 27 meters avstånd. Vi har alltså bara till att hålla rakt på under en sträcka av 23.90 meter.

Kaliber 22   
 

Med kaliber 22 så fungerar kalibern inom samma enkrona i höjd mellan 5.3 till 24.0 meter, ett avstånd av 18.70 meter. Optimalt inskjutningsavstånd var då 21 meter.

Vad kan man då dra för slutsatser av detta?

Som synes så är skillnaden i praktiken rätt så exakt 10 meter när det gäller räckvidden. Räkna med 30 meter på kaliber 177 och 20 meter på kaliber 22. En annan skillnad är att den grövre kalibern även fungerar bra på extremt korta avstånd, där är skillnaden 1.50 meter till fördel för kaliber 22.

Skjuter man på korta avstånd så minskar de negativa effekterna av långsam bantid ("låg utgångshastighet"), energibehållningen är bättre och sidvindsstabilitetet bättre.

Det är emellertid en oomtvistad sanning att kaliber 177 vid denna effekt är klart mera flackskjutande på längre och/eller okända avstånd, alternativt så får man acceptera en kortare räckvidd (se ovan).

Hur är det då med energibehållningen på längre avstånd?

10 meter - kaliber 177 = 9.24 joule, kaliber 22 = 9.45 joule 

20 meter - kaliber 177 = 8.20 joule, kaliber 22 = 8.55 joule

30 meter - kaliber 177 = 7.28 joule, kaliber 22 = 7.74 joule

Som vi ser så är skillnaden inte enormt stor, kaliber 22 har i denna hastighet inte tillräckligt bra BC (0.025) i relation till kaliber 177 (0.021) då farten är för låg, skillnaden är ju trots allt 40 mps. I högre hastigheter så tenderar grövre kalibrar att öka sin BC proportionellt sett mer än de klenare kalibrarna.

Nästa steg är den teoretiskt dödande förmågan på levande mål, Taylor Knock Out Factor (TKOF), där kan vi se följande:

10 meter - kaliber 177 = 0.13, kaliber 22 = 0.22

20 meter - kaliber 177 = 0.12, kaliber 22 = 0.20

30 meter - kaliber 177 = 0.12, kaliber 22 = 0.19

Här finns en markant skillnad, det är den här effekten som tillsammans med projektilbanans utformning som utgör de riktigt stora praktiska skillnaderna mellan de båda kalibrarna. Lika överlägsen som kaliber 177 är för en flack projektilbana, lika överlägsen är kaliber 22 när man ska leverera momentum till målet.

I praktiken så utgör resultaten TKOF skillnaden mellan en påskjuten vattenfylld läskedrycksburk som bara får två små hål och läcker jämfört med en som slungas bort metervis i en kaskad av vatten. Likaså är skillnaden lika påtaglig mellan kajan som snabbt flyger bort och den som likt träffad av en blixt i huvudet säckar ihop på skottplatsen.

Vilken kaliber är då bäst?

Detta beror på skyttens önskemål och förutsättningar. För den som max skjuter på 20 meter så spelar det ingen praktisk roll, där har kaliber 22 räckvidd nog. Ammunitionen blir billigare men bökigare att ladda. Skjuter man på 30-40 meter så är kaliber 177 ett bättre val, så länge man inte plinkar eller riktar vapnet mot levande varelser - där funkar kaliber 22 bättre, förutsatt att skytten träffar med den krokigare projektilbanan etc.

Man måste med andra ord väga fördelarna mot nackdelarna för respektive kaliber och sedan sätta egenskaperna i relation till sitt eget tänkta användningssätt. Därför finns det inget rätt och fel i den här diskussionen, som jag ser saken. Individens behov och användningsområde är det som får styra vilken kaliber som blir det mest lyckade köpet.

Hur kort kan en Royale/Elite bli o vilken ska man välja...?

Ovanstående fråga fick jag tidigare under gårdagen och det visade sig att frågeställaren hade övervägt att införskaffa en Royale med kaliber 25 men blivit lite tveksam till vapnets längd, det är ju onekligen ett ganska långt vapen.

Nu finns det tyvärr ingen genväg, vill man ha hög effekt så måste man ha en lång pipa och vill man ha en hyfsat diskret ljudnivå så måste man ha en lång shroud.

Men frågan man måste ställa sig är ju vad som egentligen är "tillräckligt"? Mitt första PCP ifrån FX Airguns var en FX2000 och den gav 28 fpe med 32 skott ifrån 202 cc. Nuvarande Elite ger 50 fpe med 90 skott från 500cc, nog borde jag kanske kunna undvara lite prestanda för att få ner totallängden en bit?

Till att börja med så är ett 500cc vapen med 600 mm pipa totalt 119 cm långt.

Byter man ifrån 500cc till 400cc tub så vinner man 70 mm längd, detta betyder att shrouden kan skjutas tillbaka precis lika långt och pipan kan därmed också göras 70 mm kortare. Då har vi en piplängd på 530 mm och en totallängd av 112 cm.

Trots denna förkortning så har vi fortfarande full shroud och ljudnivån borde bara bli obetydligt högre, på grund av den kortare pipan. Den mindre tuben betyder dock att man faller ner på runt 60-65 skott (med regulator) och effekten bör också falla lite. En tubregel är ca 10 fps hastighetsförlust för varje inch kortare pipa, här hade det alltså handlat om -30 fps, räknat med medeltunga diaboler för kalibern. I klartext så borde detta innebära 890 fps istället för 920 fps med JSB Kings (25.40 gn). Detta innebär en anslagsenergi av 45 fpe (65 joule).

Ska man nu ner ytterligare i längd så måste man manipulera shroden och därmed acceptera en succesivt stigande ljudnivå. Originalshrouden för kaliber 25 är hela 350 mm lång, att jämföra med kaliber 177/22 som blott har 220 mm.

Skiftar man shroud så kan man alltså direkt minska totallängden drastiskt, med 130 mm. Det blir från 112 cm ner till karbinmässiga 99 cm. Piplängden blir dock oförändrad men frågan är hur mycket mer vapnet låter med ett så kort shroudrör monterat? Sannolikt en hel del..

En mellanväg kan vara att tillverka ett mellanlångt shroudrör, alltså kanske någonstans runt 260-270 mm. Då hade vapnet blivit 103-104 cm långt. Det hade onekligen varit intressant att jämföra olika piplängder och shroudrörslängder för att mäta fram den optimala balansen mellan längd, ljudnivå och effekt.

Vanliga 400 Royale/Elite med kaliber 22 är ju i grund och botten framtagen för runt 30 fpe energi och 50 skott på en fyllning. Ökar man effekten minst 10 fpe med en grövre kaliber så kan man nog räkna med att shroudröret inte räcker. Därav att 500 Royale/Elite fick ett så groteskt mycket längre shroudrör.

Dock så ska sägas att min egen kaliber 25 är betydligt tystare än min kaliber 22, trots nära 20 fpe högre effekt. Givet detta så skulle jag nog inte vilja ha ett kortare shroudrör än original för kaliber 25. Att däremot tappa 5 eller 10 fpe det kan jag lätt leva med och den mindre 400cc tuben gör onekligen vapnet bra mycket mindre än den större 500cc tuben. Ljudnivån däremot, den skulle jag inte vilja förändra - det är oerhört bekvämt med ett tystskjutande vapen..

Så, ska ni konfigurera er egen Royale/Elite så kan ovanstående resonemang vara intressant att fundera över.

Visst är det kul med kaliber 25 och jag skulle definitivt inte vilja byta den mot kaliber 22 men den stora kalibern med sina förhållandevis tunga diaboler kräver mycket effekt för att ge vettig utgångshastighet men med hög effekt kommer också hög ljudnivå och stor luftförbrukning. Dock så räcker en 400cc tub långt, vi kanske ser den som en "liten" tub relativt den större 500cc men rent objektivt sett så är en 400cc tub stor, hur man än räknar. Kombinerar man den med en regulator så får man i princip alltid tillräckligt med skott, oavsett effektnivån.

Med en stor shroud så kan man kosta på sig en kortare pipa för att få ner totallängden, även om man tappar effekt så räcker den och blir över ändå med god marginal.

Ska man sedan välja en Royale eller en Elite? En Royale har två uppenbara skillnader till Elite, den har magasinsmöjlighet och den har en fartomställare. Den sistnämnda finessen är dock kanske inte så användbar för just kaliber 25. Sänker man farten på den så får man en väldigt böjd projektilbana och även om man tar ner hastigheten ordentligt så finns det ändå massor med effekt kvar, för att exempelvis gå igenom ett plåttakt eller annan oönskad bakgrund. För kaliber 22 däremot så är den inte dum alls, dock så använde jag aldrig någonsin fartomställaren på min egen Cyclone på den tiden som det begav sig.

Att kunna använda ett magasin är dock något som betydligt fler köpare uppskattar och förutom möjligheten att skjuta 11 skott nonstop hos kaliber 25 så kan man även ladda enkelskott. Visserligen inte lika smidigt som hos Elite men ändå fullt möjligt. En nackdel för vissa kan emellertid vara att magasinsystemet kräver höga fästen till kikarsiktet för tillräcklig frigång samt att lösa magasin är relativt kostbara med en knapp femhundring styck.

Fartomställare och magasin alltså, inget av detta får köparen av en Elite, men vad erbjuder den här modellen i gengäld, som Royale saknar?

Till att börja med så är Elite oerhört bekväm att ladda, transfertunneln glider fram och tillbaka utan märkbart motstånd, som is på is ungefär. Man behöver inte trycka till och få ett litet motstånd när diabolen laddas som på vapen med konventionell matarpinne. Det känns bra och man förstår direkt att diabolen behandlas väldigt skonsamt. Laddningen sker tystare, i princip ljudlöst, och utrymmet för att ladda är betydligt större, en vidare öppning helt enkelt jämfört med den smalare magasinspringan hos Royale.

Eftersom diabolen inte pressas i kjolen av matarpinnen eller tvingas över en kant till transferporten så behandlas diabolen försiktigare vilket teoretiskt sett ger en högre BC hos diabolen på grund av färre deformationer och imperfektioner när vapnet avfyras. Dessa skillnader kan jag dock inte belägga (ännu) i kalla siffror så dessa fördelar får vi lite hålla inom parantes.

Vad som däremot är enkelt för alla och envar o se är att pipbytet sker suveränt enkelt om någon vill växla mellan två kalibrar eller kanske två olika piplängder. Pipan sitter stadigt med inte mindre än fyra skuvar och pipan kan lossas/återmonteras utan att kikarsiktet behöver demonteras ifrån lådan. Mycket smidigt och fiffigt, även om man kanske sällan använder den här fördelen i praktiken (jämför fartomställaren för Royale).

Fördelarna för Royale kan synas som uppenbara och påtagliga (magasin & omställare) men jag tycker att de som har möjlighet bör klämma på en Elite och ge den modellen en chans. De kvalitéer som jag själv ser hos modellen är svåra att hitta i en broschyr utan de måste upplevas. Det är mycket en fråga om känsla jämfört med Royales mer finessutrustade hårdvara.

Två bra vapen är de dock båda, helt oavsett vilket val man gör...