Säkerhet

På LuftvapenInfo så går det just nu en intressant diskussion om vapensäkerhet och säker vapenhantering på våra tävlingar. Hedrande nog så har undertecknad framhållits som ett gott exempel på detta och då ämnet är både angeläget och berör oss alla så tänkte jag delge några reflektioner runt detta.

När det gäller brytvapen så är det hela ganska enkelt, man färdas mellan stationerna med vapnet brutet. Luftgevär på tävling eller hagelgevär på jakt spelar ingen roll - ett brutet vapen är ett säkert vapen. Detta brukar de flesta vapenkunniga utan större omsvep hålla med om.

Knepigare blir det på vapen där man inte kan ta ur slutstycket eller på något annat visuellt sätt kan visa omgivningen att vapnet är ofarligt. Min egen lösning på detta är att konsekvent röra mig eller stå med vapnets mynning riktad uppåt, både av säkerhetsskäl och för att signalera ofarlighet med vapnet.

En del människor vill komplettera eller ersätta dessa beteenden med olika tekniska föremål, allt från konventionella plastpluppar till mer fantasifulla uppfinningar som exempelvis blindpluggar som skruvas fast på den gänga som de flesta PCP har längst fram på mynningen.

Själv är jag skeptisk, är man bara helt konsekvent till att alltid ha pipan riktad uppåt samt inga fingrar i varbygeln så ska ingen extern säkring eller fysiskt tillbehör behövas.

Varför då just uppåt med pipan, en del förespråkar ju nedåt?

Jag har själv alltid valt uppåt eftersom jag inte vill skjuta mig själv i foten, eller någon annan heller för den sakens skull. Likaledes så kan ett skott i marken, med ett kraftfullare vapen än luftvapen, orsaka splitter 360 grader runt anslagsplatsen. Vidare så är det lättare att hålla bössan ifrån att slå i saker samtidigt som man hela tiden har varbygeln framför ögonen och kan påminnas sig om att den är tom på fingrar eller andra kroppsdelar.

Något som jag dock ser mer besvärande, än att man kan vara oense om uppåt eller neråt på pipan, är en del deltagares beteenden inför själva skottet. Förhoppningsvis så är det ju få som de facto slarvar så gravt att man travar omkring mellan stationerna med ett skarpladdat vapen. Däremot så är det inte helt ovanligt att se en deltagare som först laddar upp sitt vapen och sedan därefter börjar försöka hitta en bra skjutställning igenom ett antal mer eller mindre akrobatiska manövrar. Detta då medan denne har sitt skjutredo vapen i famnen, förhoppningsvis någorlunda riktad åt målet.

Med tanke på att vi skjuter i slänter, inte sällan fuktiga sådan, eller ibland stenar, rötter och undervegetation så är det lätt hänt att man snavar och står på näsan. Detta då både vid förflyttning i skog och mark likväl som vid själva skjutstationen. Vad som kan ske om man med yviga rörelser försöker återfå balansen med ett skjutredo vapen i högsta hugg och kanske även med fingret på avtryckaren kan man lätt föreställa sig.

Man kan naturligtvis tycka att detta känns långsökt men jag har själv sett en tävlingsdeltargare som i sin iver att nå över en skymmande gren sträckte sig så till den milda grad att han föll raklång som en fura rakt framåt samtidigt som han vägrade flytta någon av fötterna ifrån stationsplattan.

Denne fick sedan ägna sig åt att viska igenom sin pipa med en lång smal gren i hopp om att åtminstonde hyfsat kunna avlägsa en del av omgivningens jord och lera ifrån mynningen.

Kallast var nog annars skjutledaren då, vi hade faktiskt sådana som hängde med varje skjutgäng från station till station, som krasst konstaterade; -"helmiss 0 poäng, skottlängd 2 meter", helt utan att röra en min för övrigt...

Anmärkningsvärt nog så berör inte vårt regelverk detta i någon större utsträckning, där stadgas det bara att vapnet enbart får vara laddat när det ska skjutas vilket ger utrymme för tolkningar. Personligen så hade jag nog helst sett att man tog som vana att ladda/spänna sitt vapen när man väl hade hittat önskad skjutposition, detta snarare än i det ögonblick man travar fram mot plattan för att därefter börja välja eller åla runt..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  En ammunitionstest!   Klassiska Baracuda med tre olika vikter och betydligt bättre burk.     När jag köpte min gamla BSA Ultra på sommaren 2006 så betalade jag £249 vilket kompletterades med £89 för kikarsiktet och ytterligare 2 x £4...

  Brno nummer 5 Ett vackert vapen, bara stål och trä dessutom.   Även denna gång så kommer temat att vara rimfire/”salongsgevär”/småviltstudsare/kantantänt/22LR eller vad man nu egentligen vill kalla den här vapengruppen. Jag har...

  På dryga distanser...   Att skjuta över 40 meter med 177/8J är en utmaning utomhus. Idag blev det en sväng till huset och eftersom det var någorlunda vindstilla så tog jag min lilla Crosman 1701 Bullpup - i allt väsentligt drivlinan av e...

Skön söndag!   Idag blev det en sväng runt de nya domänerna. Även den här helgen så kunde jag inte motstå frestelsen att åter igen ta med min gamla BSA ut till huset för lite skytte över 40 meter. Man kan alltså säga att förra helgen g...

    Plastic fantastic!     Syntetstockar har blivit allt mer populära! Syntetstockar är numera nästan mer talrika än stockar av trä eller laminat och i takt med behoven av bättre lönsamhet, liksom rådande designtrender för skjutvapen, ...