Pionjärerna

Idag ska vi bekanta oss lite med de verkliga pionjärerna till dagens luftvapenhobby. Dessa var de första entusiasterna som importerade riktiga och påkostade luftvapen till USA och som grundade konceptet med Adult Airguns som en helt ny form av hobby. Det var inte tavelskyttar och de var inte heller vanliga amerikanska pumpgevärsanvändare med luftvapnen som kompliment till sina krutvapen utan detta var den första generationen som införskaffade dyra luftvapen ifrån Europa och som utvecklade mycket av det som vi idag anser som självklara delar av hobbyn.

Air Rifle Headquarters katalog 1964

Två av de absoluta förgrundsfigurerna var en pastor ifrån Grantsville West Virginia vid namn Robert Law som sålde egenimporterade luftvapen på avbetalning ifrån sin verksamhet Air Rifle Headquarters. Den andre var en tekniker vid namn Ladd Fanta (1920-1997) som jobbade åt NASA i rymdindustrins barndom och som skapade modern fjädervapentuning i tid då den vanlige amerikanske luftvapenspekulanten inte sällan frågade hur många gånger han skulle pumpa sin nya HW35.

Robert Law skapade det koncept som Robert Beeman sedan skulle fullända och som innebar genomslaget för vår typ av luftvapen i USA. Utan den stora amerikanska marknaden så hade luftvapenmarknaden av idag tveklöst varit mycket smalare med ett betydligt mindre utbud och med klart färre innovationer.

Ladd Fanta var den store teknikern i den smala krets av entusiaster som på 1960-talet intresserade sig för den här typen av luftvapen och han var mera känd då än den gänglige ynglingen vid namn James Maccari som ett decennium senare började sin idag världskända verksamhet. Hans lilla gunshop - Fanta Air Rifles - låg i Kalifonien och blev också snabbt ett Mecka för entusiasterna.

Utbudet under den här epoken var helt annat än idag. Storsäljare var Weihrauch 35, 50 & 55, diverse Dianor (främst m/27)  samt Bavaria/BSF sålda under Wischos varumärke med modellerna 54/55. Speciellt många fler modeller fanns inte för de som önskade en produkt med hög kvalité ifrån dåvarande Västtyskland.

Robert Law började popularisera användandet av kikarsikte till luftvapen, vilket var ett stort steg mot dagens moderna luftvapenanvändande. BSA och en del andra tillverkare hade visserligen redan i slutet av 1950-talet tillverkat luftvapen med kilbaser för optiska riktmedel men de allra flesta använde dessa främst för olika typer av diopters eller andra former av kiksikten. Trots att kikarsikten, då som nu, var billigare i USA än Europa så gick inriktningen mot kikarsikte trögt eftersom de flesta skyttar använde öppna riktmedel i första hand. Kikarsikten brukades mest för krutskytte på väldigt långa avstånd.

Roberts guider var de första som uppmärksammade entusiasterna på den unika dubbelverkande rekylen hos fjäderluftvapen som raskt förstörde de förhållandevis klena och på den tiden relativt dyra kikarsikten som egentligen var avsedda för krutvapen. Man får inte glömma att dåtidens billiga kikarsikte (typ Weaver K4) kostade nästan som ett bättre gevär men var ändå avsevärt sämre än ett kikarsikte för 500 kr ifrån dagens kinasortiment, i synnerhet när det gällde tåligheten mot dubbelverkande rekyl. Här visade Robert, igenom egen erfarenhet, vilka kikarsikten som skulle köpas och vilka som skulle undvikas. Samma sak gällde även med fästen för kikarsikten, som också var dåligt anpassade till fjäderluftvapen och betydligt sämre tillverkade än dagens frästa fästen.

Ladd Fanta, som också skrev ett flertal lysande artiklar, var mera mekaniskt intresserad och han var pionjär på att utveckla pistongpackningar av olika syntetmaterial. Hans Dry-Slide blev snabbt ett begrepp och han var i detta avseende till och med före luftvapentillverkarna i den tekniska utvecklingen.

Fram till 1970-talet så var ju pistongpackningarna, som bekant, tillverkade av naturmaterial, som exempelvis läder. Detta var ett bra och ändamålsenligt material om det bara hade korrekt smörjning. Var packningen för torr så gav vapnet ingen effekt och om den var för välsmord så dieslade vapnet lätt eftersom dåtidens smöjmedel lättare antändes. Fantas nya syntetpackningar var självsmörjande (glatta av materialkvalitén) samt betydligt mindre känsliga för smörjmängder/kvalitéer.

Rätt kompression gav högre effekter ur befintliga vapen samt större jämnhet ifrån skott till skott vilket i sin tur borgade för bättre praktisk precision.

För de som inte ville/kunde konvertera sina vapen till syntetpackningar så saluförde Fanta även egenkomponerade smörjmedel till läderpackningarna som var avsevärt bättre än den mineraloljebaserade symaskinsoljan som de flesta entusiaster tidigare hade varit hänvisade till. Hans Pellet Chamber Lube för läderpackingar kopierades sedan av Beeman och fanns fortfarande i produktion till för bara ett par år sedan.

Mycket av storheten med Fanta var att han själv rev många vapen för att studera och sätta sig in i deras konstruktion. Han började sedan tillverka egna guider till slagfjädrarna och insåg ett en tight guide, till viss gräns, är att föredra och att det minskar det mekaniska slamret. Likaså började han smeta underredsmassa ("body") på slagfjädern för att minska dess vibrationer. En kund frågade då om det var tjära ("tar") som han använde eller vadå? Jovisst, sade Fanta och saluförde sedan underedsmassa i småförpackningar som Mainspring Tar.

Förutom dessa färdigheter så var Fanta en duktig skribent och hade en god talang för att uttrycka sig medryckande i text, där tycker jag definitivt att han var ett strå vassare än Robert Law.

Air Rifle Headquarters var en liten importverksamhet och Robert hade ingen ambition att den förändra saken. Han annonserade sparsamt, främst i Popular Mechanics, där han körde frimärksstora annonser. Ville entusiasterna sedan fråga om något eller bara prata luftvapen så var dessa mer än välkomna att ringa. Han var social och gillade att umgås med de andra entusiasterna.

Robert Beeman - han var av en helt annan kaliber. Beeman var en säljare, först och främst alltid en säljare. Visst gillade han helhjärtat luftvapen men han hade också en intutiv känsla för business. På detta sätt uppfattades han av omvärlden som väldigt amerikansk.

"What Beeman did was take the merchandising of airguns out of the hands of hardware store owners and hobby businessmen and define it as a legimate recreation industry in America. Some of the credit for this goes to Robert Law, as well, for he was first to implement the vision of adult airguns in this country. But, where Law eventually left the business for other pursuits Beeman executed his idea completely."

Tom Gaylord - Beeman R1, Supermagnum Air Rifle

Robert Law var spirituellt intresserad och såg högre värden i livet än materiella ting, han var varmt troende och för honom så var luftvapen bara en hobby. Beeman däremot, han hade en vision om att bli en self-made man och skapa ett luftvapenimperium där alla vapen bar hans eget namn.

Egentligen så var Robert Beeman en marinbiolog ifrån grunden och hade ingen affärsmässig bakgrund men han var inteligent och förstod att kunskap ifrån andra försäljningssammanhang även kunde tillämpas på luftvapen, som då var en helt orörd marknad.

Snabbt så såg han till att ta kontakt med och besöka Diana, Feinwerkbau, Webley & Scott samt Weihrauch under en europaresa 1972. Där förklarade han att han var villig att lägga en stor order på massor av vapen om han fick ensamrätt att saluföra deras vapen i USA. Webley såg inget att förlora och accepterade, Feinwerkabau likaså. Weihrauch blev entusiastiska medan Diana vara mera tveksamma. Alla accepterade dock, med vissa förebehåll, och Air Rifle Headquarters fick därför direkt motvind igenom sämre priser än Beeman.

Beeman körde snabbt vidare, bössor skickades ut till vapenskribenter för att generera reportage. Annonser lades ut i massor av olika tidningar för att skapa publicitet. Namnet "Beeman" lanserades hårt för att köparna inte skulle behöva tänka på de svåruttalade originalnamnen som dessutom (mindre än 30 år efter kriget) lät otrevligt germanska.

Vapnen kallades för Adult Airguns för att skilja dem ifrån BB-guns och släppa asociationen med barn eller leksaksvapen. Ofta exponerades vapnen ihop med andra dyra finmekaniska precisionsprodukter som fickur och liknande. Varumärket trummades in stenhårt, konceptet med en påkostad katalog som Air Rifles Headquarters hade lanserat utvecklades till perfektion med fina fyrfärgstryck och ännu bättre information samt riktigt bra fotografier.

Vapnen följdes upp med diaboler i påkostade färgkodade metallburkar, en färg för varje kaliber. Alla diaboler fick fräcka namn och klara funktioner som förklarades på ett pedagogiskt sätt i katalogen. Kikarsikten köptes in ifrån Hakko och såldes som Beeman Blue Ribbon (jmfr Leupold Golden Ring, alla Leupold har ju guldring på objektivet). Beeman körde en blå färgring och satte den på okularet istället. Han trummade hårt in vikten av justerbar parallax, vilket hans sikten hade men som de flesta andra konkurrenter saknade. Detta så att kunderna inte kunde köpte ett olämpligt sikte av annat fabrikat. Han myntade uttrycket Spring Gun Rated för att särskilja hans sikten ifrån konkurrenternas, vilka inte var byggda för den unika dubbelverkande rekylen ifrån fjäderluftgevär.

Vill kunden ha något utöver det vanliga? Självklart. Detta löste Beeman igenom att skapa Lazerserien, vanliga vapen som blueprintades direkt av Beeman själva för att motverka hemmajobb som inte genererade inkomster för Beeman.

När pengarna ramlade in så var nästa steg att själv designa vapen som var unika för Beeman, exempel på detta är R1 och C1 vilka skapades av Beeman och stockmakaren Gary Goudy. Beeman var offensiv och aktiv, han använde telemarketing och alla tänkbara sätt att sälja sina varor och bygga sitt varumärke. Fungerade en försäljningsteknik bra, oavsett om det var för bilar eller dasspapper, så använde Beeman den.

Konkurrenter och samarbetspartners manövrerade han effektivt ut om samarbetet inte fungerade. Ett klassiskt exempel på detta var när Diana ville lämna samarbetet med Beeman som de ansåg urvattnade deras eget varumärke. Dianawerke förnyade inte avtalet med Beeman utan satsade på en egenägd generalagentur - dessutom så sänkte man priserna dramatiskt för att konkurrera ut Beemans HW och Webley-vapen, som var volymfabrikaten hos Beeman.

Beemans lösning? Han höjde priset överlag med 10 procent, pengarna gick direkt in till en reklamkampanj som kallades "Tap the Cap" och som uppmuntrade köparna att knacka med fingernageln på bakstycket till luftgeväret för att känna vilken kvalié som vapnet hade. Inspirationen var naturligtvis "lyssna-på-dörrklangen" testet som hos bilköparen alltså. Var det ett rejält maskinellt bearbetat bakstycke av solid metall så hade vapnet ordentlig kvalié och var då prisvärt. Hade det däremot bara tunn metallplåt så var vapnet leksaksmässigt ("toygun") och inte värt att förslösa pengarna över.

"Are you ready for an Adult Airgun? - Tap the Cap!"

Behöver jag tillägga att Diana hade tunna plåtbakstycken som lät ungefär som när man klämmer ihop en tom colaburk så fort man petade på dem? Beemans R-series med stora R1 i spetsen hade däremot gängade bakstycken som närmast liknade låstapparna hos ett kassavalv. Introduktionen av New Line för Diana kom liksom av sig, vapnen gav dålig maginal på grund av de låga kundpriset och eftersom försäljningen vek så kunde man inte heller ta igen detta på stora volymer. För Diana blev det fem förlorade år innan 48/52 kom ut och gav bärighet för fabrikatet ännu en gång på den stora USA-marknaden. Beeman lät man bli att bråka med framöver.

Överlag så skapade Beeman luftvapenhobbyn till vad den är idag. Han grundade ett mycket välskött och finansiellt utomordentligt starkt företag med branchens absolut starkaste varumärke. Epitetet "Beeman Quality" blev en garant för en högre nivå av produkter som många konkurrenter avundades. Förvåningen var därför stor när han 1993 lämnade verksamheten igenom att sälja företaget till S/R Industri som därefter ägde och succesivt bröt ner Beemans varumärke till vad det är idag - ett av många amerikanska företag som precis i dagarna har förvärvats av koncerner i Kina, fjärran ifrån Law och Beeman visioner om luftvapen i USA.

 

Grövsten

21 februari 2010 11:07

Intressant och skoj att läsa om detta! Alltid roligt med lite historik...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

  En ammunitionstest!   Klassiska Baracuda med tre olika vikter och betydligt bättre burk.     När jag köpte min gamla BSA Ultra på sommaren 2006 så betalade jag £249 vilket kompletterades med £89 för kikarsiktet och ytterligare 2 x £4...

  Brno nummer 5 Ett vackert vapen, bara stål och trä dessutom.   Även denna gång så kommer temat att vara rimfire/”salongsgevär”/småviltstudsare/kantantänt/22LR eller vad man nu egentligen vill kalla den här vapengruppen. Jag har...

  På dryga distanser...   Att skjuta över 40 meter med 177/8J är en utmaning utomhus. Idag blev det en sväng till huset och eftersom det var någorlunda vindstilla så tog jag min lilla Crosman 1701 Bullpup - i allt väsentligt drivlinan av e...

Skön söndag!   Idag blev det en sväng runt de nya domänerna. Även den här helgen så kunde jag inte motstå frestelsen att åter igen ta med min gamla BSA ut till huset för lite skytte över 40 meter. Man kan alltså säga att förra helgen g...

    Plastic fantastic!     Syntetstockar har blivit allt mer populära! Syntetstockar är numera nästan mer talrika än stockar av trä eller laminat och i takt med behoven av bättre lönsamhet, liksom rådande designtrender för skjutvapen, ...