The American Icon

Vacker och klassisk.

Precis som med vapen i allmänhet så finns det även vissa luftvapen som är väldigt typiska för sin nationalitet. Liksom att bygelrepetern och i synnerhet Winchester är typiskt för USA så gäller även detta för pumpgevär och speciellt då Sheridans modeller.

Företaget Sheridan Pneumatics grundades av Ivar Robert Krauss, mera känd som Bob Kraus, och hans gode vän Ed Wackerhagen. Redan 1947 producerade man sitt första luftgevär och luftgevär av den grundkonstruktionen tillverkas faktiskt än idag. Först så var man inne på att kalla sitt företag för ”Kraus & Wackerhagen Company” men man insåg fort att ett sådant udda namn kanske inte var helt perfekt. Lösningen blev att kalla verksamheten för ”The Sheridan Pneumatics” efter Sheridan Street, en gata belägen mellan de båda herrarnas bostäder och som de ständigt åkte fram och tillbaka på under utvecklingen av vapnet i deras båda garage.

Efter lite trevande försök med de påkostade och dyra modellerna A samt B så blev modell C en stor succé. Priset på modell C sattes till $19.95 vilket var avsevärt billigare än de $56 och $43 som modell A/B betingade varpå försäljningen tog fart.

Reklam för Sheridan ifrån 1960-talet.

Mellan åren 1947 och 1977 så var Sheridan Pneumatics ett eget företag beläget i Racine, Wisconsin men därefter blev verksamheten uppköpt av konkurrenten Benjamin som i sin tur slukades av jätten Crosman 1992. Idag är därför det klassiska fabrikatet Sheridan bara en liten del av Crosmans stora portfölj av varumärken och konstruktionen har blivit allt mera lik Benjamin.

Vapnet

Sheridans klassiska modell C är ett pneumatiskt pumpgevär som laddas med komprimerad luft vilken skytten själv skapar igenom ett inbyggt pumphandtag som upprepade gånger förs ut och in 90 grader ifrån vapenkroppen igenom en hävarm dold i förstocken. Man kan alltså på detta sätt själv reglera slagkraften hos vapnet samtidigt som den är oberoende av yttre drivkällor som Co2-patroner, dykartuber eller externa handpumpar. Konstruktionen är i princip fullständigt rekylfri vilket ger en mycket god teknisk egenprecision, till skillnad ifrån konventionella fjäderluftgevär.

Sheridans egen ammunition, trashcans i mitten och till vänster.

Ammunitionen

En ovanlig detalj med Sheridans vapen är att de alltid tillverkas bara med kaliber .200 vilket motsvarar 5.05 mm. Förutom den uppenbara fördelen av att vara enda producent av en så udda kaliber så hade man även kontroll över kvalitén på ammunitionen och kunde på det sättet vara helt säker på att kunderna bara använde rätt ammunition för optimalt resultat.

Projektilerna var inte diaboler i egentlig mening utan hade en cylindrisk form med en liten kant längst ner och en vagt spetsig topp. Sheridan själva kallade dem för Bantam Pellets medan ägarnas mer vanvördiga benämning blev Trash Can Pellets beroende på dess design snarlik den hos en amerikansk soptunna. Vikten på dessa var i sitt första utförande 15.60 grains vilket var mycket tungt för sin kaliber. Fördelen var en bra BC och en ypperlig SD.

Prestanda

Med Sheridans egen ammunition så visade tidiga tester hos exempelvis American Rifleman att ett Sheridan C klarade 150 mps med två pumptag, ungefär lagom för skytte över sisådär 10 meter inomhus i källaren. Precisionen var då hål-i-hål med en duktig skytt.

Fördubblade man antalet pumptag så hade man lite drygt 180 mps vilket i manualen ansågs lämpligt för skytte ut mot 30 yards. De flesta klarade då att efter lite träning hålla träffbilderna runt en tum med fem skott. Laddade man dubbelt upp igen, fulla åtta pumptag, vilket var maximalt, så skickade vapnet av sina projektiler med ca 220 mps och då hade man rejält med kraft ända ut mot 50-60 yards.

Om inte detta var nog så kom det ganska tidigt ut små företag, inte sällan drivna av entusiaster själva, som trimmade vidare på den i grunden mycket goda konstruktionen. Mest kända av dessa var McMurry & Sons vars legendariska Steroid Tune gav utgångshastigheter upp mot 280 mps vid fjorton pumptag och med ypperlig precision. Inte sällan så kunde dessa vapen med de optiska riktmedel som började komma på 1960-talet ge samtida rimfire som 22LR en jämn match under vindstilla förhållanden även på så långa avstånd som 100 yards.

I Sverige

På grund av omfattande tjuvjakt med gamla Excellentgevär så hamnade pumpgevär tillsammans med kolsyrevapen under licensplikt 1974 och inte innan 1992 så fick vi en lagstiftning som tillät innehav av pumpvapen utan licens under de vanliga reglerna för luftvapen. Detta betyder att pumpgevär är mycket ovanliga i Sverige och de flesta som förekommer är antingen äldre än 1974, då de får innehas fritt av dess förste ägare, eller vapen som ligger på licens, nästan alltid då målskyttelicens eftersom skyddsjakt i Sverige kräver minst kaliber 22.

Idag kan man dock fritt köpa licensfria pumpgevär som Sheridan och även fabriksnya sådana om de bara stryps ner under gränsen för licensfri anslagsenergi som är 10 joule vid fyra meter ifrån mynningen. Specialiserade luftvapenhandlare som exempelvis Hurricane i småländska Vittsjö kan hjälpa till med detta samt även sälja ostrypta vapen mot licens.

Modeller/versioner

Normalt så förekommer Sheridan i två versioner med endera förnicklad eller blånerad finish. De benämns då Silver Streak eller Blue Streak och är förutom utseendet helt likvärdiga. Totalt så har man tillverkat tre olika generationer av dessa vapen och de särskiljs normalt ifrån varann med hjälp av säkringens utformning. Drivkällan är förvisso i princip identisk men design och mindre detaljer skiljer, liksom samlarvärdet.

Den första generationen tillverkades mellan 1949 och 1963 och kännetecknas av en kolvhalsplacerad greppsäkring, kallad Hold-Down. Efterföljaren mellan 1964 till 1977 hade en annan säkring med två knappar på varje sida av kolvhalsen, kallad Rocker detta då det egentligen är ett enda reglage som vaggas höger eller vänster när vapnet säkras/osäkras. Slutligen sedan 1977 och till dagens exemplar så har man en säkring som kallas Push-Pull och som är placerad i varbygeln, snarlik exempelvis Ruger 10/22.

Den första generationen ifrån 1950-talet är populär som samlarvapen och i synnerhet då som Silver Streak. Skälet till detta är att dessa vapen är förhållandevis billiga samtidigt som de håller kanonkvalité och har ofta mycket vackra valnötstockar. Riktigt fina exemplar börjar nu bli ovanliga och priserna stiger. Den förnicklade finishen är dock svår att restaurera samtidigt som många tidigare ägare inte gillade konstruktionen av säkringen och då modifierade den.

Än kan man göra fynd av oanvända vintagevapen.

En Silver Streak ifrån 1950-talet med omodifierad säkring, fint stockträ, perfekt förnickling samt alla tillbehör som instruktionsbok och leveranskartong är idag  ett mycket attraktivt samlarobjekt.

Den andra generationen och i synnerhet 1960-talsvapnen är den perfekta mixen mellan veteranvapen och effektivt fungerande bruksvapen. De är eleganta, klassiska och har ännu inte samma samlarvärde som föregående generation. Jag har själv ett exemplar ifrån 1970 som är mitt absoluta favoritvapen i frågan om pumpgevär. Kvalitén är hög, slitstyrkan ypperlig och den här generationen tål hård trimning utan att svika.

Den tredje generationen har en mycket kantigare formgivning med en klossigare förstock samtidigt som pumparmen och vissa andra detaljer är klenare konstruerade, här har inblandningen av Benjamins komponenter blivit påtaglig. Varbygeln är också grövre tillyxad och ytbehandlingen på hela vapnet är sämre. Vissa modeller har också haft tillverkningstekniska problem som exempelvis separering i lödningen mellan pipa och tub.

Att äga och bruka.

Min gode vän Tim McMurry på Mac1 Airguns brukar alltid säga att en Sheridan håller hur länge som helst bara inte ägarna sköter dem fel eller ännu värre – försöker meka med dem. Sheridans ÄR precis lika svårskruvade som ryktet gör gällande och ett antal speciella verktyg, unika för vapnet samt en hel del know-how erfodras. En Sheridan är ungefär som en gammal Citroen, en snurrig blandning mellan genialitet och vansinne.

Unikt jämfört med övriga luftvapen är att pipan och tuben (chassiet) är konstruerat av mässing samt att många delar är lödda ihop. Själva vapenventilen är exempelvis fastlödd inuti vapentuben och kan inte demonteras utan allt mekande med ventilen måste ske utifrån vapnet med speciella verktyg, långa som paraplyspröt. Fördelen med detta är i och för sig att ventilen aldrig kan läcka mellan tubens insida och själva ventilen, inte helt ovanligt på andra pumpvapen. De modeller som inte har detaljer som exempelvis sikten etc fastlödda har istället komponenterna fastskruvade med väldigt udda skruvar, så kallade Bristolskruv och dessutom inte metriska sådana.

Artikelförfattaren skjuter tävlar i Hunting Field Target med en bössa från 1970.

En annan egenhet med Sheridans är svårigheten att montera kikarsikte på en konventionell plats, ovanpå lådan. För att effektivt kunna pumpa vapnet så bör skytten hålla den ena handen över lådan och pipans början med ena handen och längst ner på pumparmen/förstocken med den andra – kvar blir därför ingen plats för kikarsikte. Många ägare löser detta igenom att använda kiksikte alternativt öppna riktmedel eller ett lågförstorande kikarsikte i s.k Scoutmontage, alltså kikarsiktet placerat på pipan ovanför förstocken. Kikarsiktet sitter då på baser som kläms om pipan, ingen perfekt men dock fungerande lösning.

Ammunitionen med kaliber .200 är udda i Sverige om än vanligare både i England och USA. En ask diaboler är inte precis något man köper i närmaste Jaktiabutik utan man blir hänvisad till ett fåtal renodlade luftvapenspecialister såvida man inte vill importera sin ammunition själv. Runt 15 olika sorter produceras för närvarande och ytterligare 5-6 stycken har funnits men är nu nedlagda. Mitt eget vapen skjuter bäst med HN Field Target & Trophy, JSB Exact samt Logun Penetrator och dessa tre sorter är alltid bra att börja sina tester med om man köper en Sheridan då de flesta gevär går bra eller bäst med någon av dessa.

Bortser man ifrån dessa aspekter så får man ett i Sverige ganska udda och väldigt roligt luftgevär med ordentlig slagkraft, till priset av en hel del pumpande. Konstruktionen är 60 år gammal och det gör dem onekligen väldigt imponerande för vad hade egentligen konkurrenterna att erbjuda för modeller som kunde matcha en Sheridan anno 1949?

Sheridan C – år från år

1949

Silver Streak blir den första modellen som kom i den då helt nya C-serien.

1951

Förstocken monteras till spännarmen med pins istället för skruvar

1952

Detta år kommer den blånerade versionen - Blue Streak och ett Williams kiksikte blir tillval direkt ifrån fabriken, mot pristillägg. Kornsiktet får en rundad profil men är fortfarande av den lite kortare typen.

1956

Det bakre siktet lödas inte längre fast på fabriken utan skruvas på plats med en skruv på vardera sidan av pipan efter att vapnet är färdigmonterat och ytbehandlat.

1960

Nu kommer en bredare varbygel och den monteras i stocken med en skruv och en nit istället för tidigare med två skruvar. Ett par år senare så blir det två nitar, ingen bra lösning.

1961

Här sker en hel del förändringar, repeterhandtaget blir päronformat och hålborras i ändan precis som Winchester M/70. Matarpinnen får en O-ring och tätar effektivare än bara igenom sin passform. Repeterhandtaget sprintas dessutom fast i matarpinnen istället för den tidigare skruven. Slutligen så blir det första fästet för kikarsikte tillval.

1963

Säkringen ändras ifrån hold-down till rocker, den första handguarden (plastskydd för vänsterhanden när man pumpar) kommer. De två första åren är den av brun plast, sedan svart plast. Vapen originalutrustade med kiksikte får lite längre handguard eftersom de saknar konventionellt bakre sikte.

1964

Kornsiktet får en räfflad ramp och förlängs till en tums totallängd. Sheridan börjar märka sina vapen med datumbaserade serienummer. Bokstaven anger tillverkningsmånad och siffrorna baklänges ger produktionsåret (Ex A0791 = Januari 1970).

1967

Lite större kikarsikte börjar bli populärt på luftgevär och kunderna klagar över repeterhandtagets form. Böjningen på handtaget ökas därför till 45 grader. Lådan som tidigare har haft längsgående räfflor upptill (crew cut reciever) får dessa slopade men lådan behåller sin kantiga form (flat top reciever).

1970

Matarpinnen och repeterhandtaget svetsas ihop till en enda enhet.

1971

Det bakre siktet får klämfäste med kilar istället för det äldre skruvfästet. Nu kommer även vänstervapen och det hellånga kikarsiktesfästet ifrån 1961 ersätts med ett tvådelat eftersom det äldre fästet tenderade att ge separation mellan pipan och tuben när ägarna drog fast det för hårt.

1972

Repeterhandtagets kula får ett djupare hål av okänd anledning, detta skulle dock visa sig ge problem framöver. Nu kommer de första löpande individunika serienumren.

1975

Stora produktionstekniska bekymmer. Det större hålet i repeterhandtagets kula gör att den smala matarpinnen ifrån andra exemplar fastnar i de större hålen under tumlingen då vapnets delar tillverkas. Stora klumpar av matarpinnar bildas i maskinen och personalen får ägna en hel del tid att reda ut trasslet med ihopklumpade repeterhandtag. Produktionen minskar och ledningen beslutar på en söndag i all hast att inga fler repeterhandtag ska hålborras.

1977

Sheridan förvärvas av Benjamin och “benjaminförvandlingen” påbörjas igenom att den dyra nickelfinishen hos Silver Streak ersätts med en billigare matt lite sträv lack.

1978

Lådan lånas ifrån Benjamin och den tidigare släta men kantiga lådan ersätts av en rundad låda (round top reciever). Även Blue Streak får vidkännas en enklare lackerad finish istället för sin tidigare så vackra krämiga blånering.

1979

Kornsiktet förenklas, den ljusreflexdämpande räfflingen försvinner och kornfoten förkortas. Vapnets pipa blir en tum längre då Benjamins pipverktyg börjar användas i produktionen.

1984

Lådan förborras nu direkt vid fabrik för kiksikte oavsett om vapnet levereras med kiksikte eller inte.

1991

Crosman Corp förvärvar Benjamin/Sheridan Inc och den klassiska C-modellen förvandlas till dagens version med Crosmans avtryckarsystem etc.

BSA Airsporter Stutzen

BSA har ända sedan 1947 tillverkat Airsporter i en lång serie med olika Mark. Det hela började med Mk I och produktionen löpte till den slutliga Mk VII som faktiskt nysåldes ända till 2002 på vissa marknader.

Den lite mer ovanliga helstocksmodellen, benämnd Stutzen, var emellertid bara i produktion i sitt klassiska utförande med tvärställd laddtapp mellan 1985-1992. Bortsett ifrån de klassiska modellerna med tvärställd laddtapp så tillverkade BSA också en bättre serie med längsmonterad laddtapp, benämda RB2.

I min ägo har det nu hamnat en Stutzen som var nysåld i Sverige någon gång på sent 1980-tal och mycket talar för att den tillverkades 1988. Egentligen så är det inget vapen som jag har köpt för dess egenvärde utan den ingick i en paketaffär med ett flertal olika luftvapen och jag satte därför omgående ut den bössan tillsammans med några fler av dem på annons.

Dock så kunde jag inte undvika att bekanta mig med den lite mera när den ändå stod i min ägo. Jag har tidigare ägt en annan Airsporter, en samtida kaliber 177 modell Mk VII, som jag förvärvade ifrån Mikael Robertsson för en mycket modest summa pengar för ett par år sedan. Även den bössan var i perfekt skick.

Tyvärr så minns jag den mest med olust - den hade precis alla de negativa särdrag som jag förknippar med Airporter. Den var med andra ord tung, tungladdad, lång och allmänt klunsig. Trots usel effekt (knappt 10 joule) så var den ändå kraftigt rekylerande och svårskjuten som attans med en ebarmligt låg praktisk precision. Till detta får man också lägga en värdelöst kort kilbas som krävde ett dyrt specialfäste, ett mycket primitivt avtryckarsystem samt en enormt omständig design att demontera, serva och remontera.

Aldrig mera en Airsporter - sedan får britterna hylla den hur mycket som helst..

Nu har emellertid ett par år förflutit och den här Stutzen börjar tilltala mig mer och mer, trots att jag aldrig egentligen har gillat helstockade vapen. Jag beslöt mig därför att ändå ge den en chans. Med en vapenrem monterad så såg den faktiskt lite business ut och visst är den egentligen rätt vacker? Mera brittiskt än såhär blir nog inte ett luftvapen egentligen, såvida det inte handlar om en Webley Senior ifrån 1930-talet.

Trots tyngden så balanserar vapnet bra, den faller naturligt till axeln och känns stadig och bekväm men med rätt mycket framtyngd. Troligtvis så hade en äldre jägare, van vid långpipiga gamla Husqvarnor från anno dazumal, uppskattat detta högt och berömt den för en vuxen studsarkänsla eller något annat tarvligt.

Liksom Webley Tracker så är detta ett vapen som gör sig vacker som samlarklenod, en bössa som pryder sin plats i ett viktorianskt vapengalleri på den lokala puben brevid den stora öppna stockvedsbrasan. Mycket av vapnets charm är inte bara designen utan också känslan av workmanship. Det här är ett vapen som kostade bra mycket mer att producera än vad det genererade som intäkter till BSA, vilka formligen blödde ut kapital på tidigt 1980-tal innan de blev köpta av spanska Gamo 1986 och därmed räddade ifrån nedläggning.

Mekaniken känns rejäl, fjärran ifrån Meteors pressade och stansade plåtbitar. Blåneringen är underbar och står inte en äldre Webley långt efter. Omtanken hos alla detaljer är högst otidsenlig och det inte bara på grund av dess handinslipade laddtapp. Detta är helt enkelt industriproduktion långt innan kostnadsjagande ekonomer hade något att säga till om vid vapentillverkningen. Vi talar alltså på sätt och vis om en dinosaurie, på gott och ont, som utgör den sista länken i en mycket lång kedja vilken går ända tillbaka till Jeffersons patent anno 1907.

Så, om vi matchar upp den mot preferenserna i dagens luftvapenvärld, hur står den sig då? Är det en evergreen som ingen kan röra, typ Morgan Eight eller handlar det mera om en bajsbrun Austin Allegro, som ingen ännu idag kan förstå varför någon kom på idén att tillverka?

Jag börjar i källaren och laddar upp lite för att köra några olika sorters diaboler igenom kronografen. Först ut blir Crosman Premiers eftersom de har en lagom vikt för kaliber 22 samt inte är orimligt tunga för en vintage fjäderbössa. Avtrycket är förvisso tungt, men förbluffande rent och när skottet går är rekylen klart märkbar fast helt utan twaaang - en positiv överraskning.

Resultatet blev i genomsnitt av 10 skott 533 fps (162 mps) vilket betyder 9.00 ft/lbs eller 12.20 joule.

Kanske lite lågt men man måste också komma ihåg att oavsett vad diverse skenbart kunniga påstår så var aldrig dessa vapen speciellt kraftfulla. Liksom att i princip vilken liten miljöbil som helst klarar 160 km/h på rak väg år 2010 så var det en stor och magisk gräns även för vassa sportbilar på 1940-talet då Airsporter ursprungligen presenterades. Notera också att efterföljaren (RB-serien) med längsmonterad laddtapp är betydligt kraftfullare (upp till 15 ft/lbs) igenom bland annat en större kompressionvolym inuti vapnet.

Nu laddade jag om till riktigt lätta diaboler, RWS Hobby om blott 11.90 grains. Lätta diaboler brukar ju, som bekant, gynna svaga till medelstarka fjädervapen och det var med spänning som jag stod på tröskeln till att utröna och detta även var fallet för den här gamla pjäsen.

Resultatet blev i genomsnitt av 10 skott 618 fps (188 mps) vilket betyder 10.00 ft/lbs eller 13.70 joule.

Visserligen så har aldrig den här bössan varit öppnad tidigare, såvitt jag kan se, men resultat får nog anses som ganska representativt och ungefär jämt med en exempelvis en normal Webley Tracker, kanske marginellt över.

Nu väntar jag bara på helgen då jag ska pröva precisionen i verkligheten utomhus, såvida inte någon hugad spekulant köper min bössa innan dess..

PS. Ni som gillade Lonestar tidigare i bloggen, här kommer en kul film om modellen: http://www.airgunsofarizona.com/Vids/BSALoneStarH.wmv ,glöm inte att kolla på Colaburken på slutet...

Min dykarflaska - del två...

Framsidan av min kran.

Som ni säkert har läst tidigare i bloggen så hade jag ett haveri inuti min kran på dykarflaskan sedan i mitten av förra veckan. Överlag så är ju detta retfullt men ännu mer störande var det faktum att en firma försökte utnyttja situationen igenom att bedriva ockerverksamhet över min olycka.

Hursomhelst så finns det bra firmor också och nästa företag i dykarsvängen var betydligt mer seriösa och trivsamma att ha o göra med. Efter att ha skickat ett foto till dem på min kran så konstaterade de snabbt att jag inte ens behövde skicka upp flaskan till dem utan att jag själv skulle kunna reparera den på plats, bara med hjälp av lite nya reservdelar.

Viktigt är alltså att man böjar med att fastslå vilken kran det är som man har då det kan skilja en hel del mellan olika kranar. Det enklaste sättet att veta detta är att fota kranen och be någon som kan mycket om kranar att identifiera den. Som alltid så är det bra att fota framsida, baksida samt eventuella märkningar, förutom dagens första bild ovan så skickade jag även in följande två bilder:

Baksidan av min kran. 

Märkningen på min kran som underlättar identifieringen.

Efter att ha erhållit mina foto så kunde reparatören kostatera att kranen var en Poseidon J-kran vilket var en mycket enkel krantyp att serva och reparera själv. Vidare så kunde han direkt ur minnet berätta vilka saker som fanns inuti och i vilken ordning de ska vara monterade. Jag fick då i uppgift att demontera och studera delarna på egen hand för att återkomma med en beställning av erfoderliga reservdelar beroende på vad som var sönder inuti.

NOTERA - MEKA INTE MED KRANAR TILL DYKARFLASKOR UTAN ATT HA KONSULTERAT EXPERTIS PÅ OMRÅDET INNAN. SLARV VID HANTERINGEN AV 300 BAR TRYCKLUFT KAN VARA DIREKT LIVSFARLIGT. VAR 100 PROCENT SÄKER PÅ ATT FLASKAN ÄR TOM PÅ LUFT INNAN DU DEMONTERAR EN DYKARKRAN.

Efter att ha skruvat isär kranen så hittade jag följande saker inuti:

Innehållet i en Poseidon J-kran.

Delarna är ifrån nedre delen höger sida följande:

1. Låsmutter, lossas med en insexnyckel

2. Låsfjäder, sitter under låsmuttern

3. Kranhandtaget, låsmuttern sitter i mitten av densamma

4. Spindelenhet med kronmutter (se mer mer nedan)

5. Plunger

Övre raden ifrån höger till vänster; plungerpackning, fem fragment av plungern samt sidoserviceskruven med tillhörande insexnyckel. Sidoserviceskruven i monterat skick framgår av den första bilden i dagens blogg. Själva plungern består av en skålformad detalj i mässing vars öppning vetter nedåt och innehåller en packning som hålls fast av plungerns skål.

En misshandlad plunger samt en plungerpackning.

Så, varför hade då min kran havererat, vad var själva orsaken till att det rasar ut små mässingsfragment så fort jag vänder på flaskan under demonteringen? Den frågan var tydligen mycket enkel att svara på, reparatören med mer än tre decenniers erfarenhet av ämnet berättade att 9 av 10 kranar går sönder av ett och samma skäl - ägarna/användarna drar åt dem för hårt. Vidare så berättade han att om kranen inte är trycktätt stängd enbart med kraften ifrån två fingerspetsar så kan man aldrig stänga den lufttätt överhuvudtaget.

Med andra ord - less is more...

Självfallet så hade jag, liksom alla andra, dragit för hårt. Reparatören berättade att detta iofs är helt naturligt då de flesta människor spontant känner att tryckluft uppfattas som en smula farligt och då känns det psykologiskt rätt att dra åt hårt - vilket man ju varken behöver eller ska göra..

Hanteras däremot kranen på rätt sätt så havererar dessa kranar ytterst sällan.

Vad som hade hänt var alltså att jag drog åt kranen för hårt och då tvingade spindeln ner plungern i botten varpå plungern pressades åt sidan varvid plungerns skåldel vidgades tills dess att packningen släppte och kanterna sprack.

Den demonterbara spindeln inuti kranen.

Själva spindeln är också demonterbar och består av ett flertal olika delar. Ifrån höger till vänster på bilden ovan så ser vi först en teflonpackning, sedan en O-ring och därefter kronmuttern som också har en O-ring runt sitt säte. Ej med på bild är ännu en liten teflonbricka som sitter inut kronmutterns fot, innanför gängorna på bilden ovan. Slutligen så har spindelns botten en packning som syns nästan längst till vänster.

Nu har jag beställt ett gäng packningar och O-ringar till kranen, en så kallad renoveringssats vilken upptar alla de slitagedelar som byts på kranen vid en helrenovering. Exakt hur stor summan blir vet jag inte i skrivande stund men de sade att jag inte lär bli ruinerad vilket känns betryggande och dessutom sannolikt bra mycket mindre än de 2300 kr som den första affären begärde för en ny kran...

Precisionstest Lonestar

Idag hade jag besök av den alltid så gemytlige Anders Sandstig (aka Lilla Grusvägen) som med glädje och stor entusiasm bistod mig med att utröna precisionen hos min nya bössa. Vi värmde så smått upp med 40 meter där vi testade såväl JSB King som HN Baracuda..

Sandstig började med ovanstående tavla på 40 meter, den mäter 30 mm och är skjuten med JSB King. Alla tavlor är för övrigt skjutna med ett Daisy Powerline 4/32 sikte i prisklassen under 500 kr, detta då det var det enda sikte jag hade tillgängligt för stunden.

Nästa tavla för Sandstig var ovanstående också skjutet på 40 meter men denna gång med Baracudan, en diabol som min Lonestar verkar tycka bra mycket bättre om än JSB King, vilken för övrigt har fått ett mycket gott rykte den senaste tiden. Träffbilden för den här tavlan mäter 19 mm.

Nu tog jag över bössan och levererade ovanstående tavla, också den på 40 meter, träffbilden här mäter 14 mm och man kunde tydligt se kulfånget darra av kraften hos träffarna. Ammunitionen var Baracuda.

Sandstig igen, behöver jag tillägga att han gillade bössan, som testar 50 meter, notera att han kör samma inställning och riktpunkt som för 40 meter ovan. Inte illa för första tavlan på 50 meter med x4 kikarsikte i en bössa som han var helt obekant med innan dagens övningar. Träffbilden blev 24 mm med bästa 4 träffar om bara 7 mm - han var lika förvånad som jag över detta..skjutet med Baracuda.

Här körde jag på 50 meter med fem skott Baracuda, lite sämre än Sandstigs fina tavla ovan men ändå helt acceptabelt med en träffbild om 19 mm. Ska sanningen fram så var detta faktiskt alla de tavlor som vi sköt tillsammans med Lonestar den här klara, vackra men duktigt kalla vinterdagen.

Vi var båda överraskade av den goda precisionen ifrån bössan givet ovana huttrande skyttar med budget x4 kikarsikte och inte minst det faktum att bössan pumpade ut över 60 joule i varje skott med tillhörande rekyl och dån.

Den skata, kaja och inte minst duva som hamnar inom 50-60 meter ifrån det här vapnet bör nog hålla en mycket låg profil. Precisionen räcker till och blir över och när man sedan betänker att bössan har kvar över 30 joule ända ut till bortom 60 meter...

Faktum är att projektilbanan blir ungefär likvärdig som en JSB runt 280 mps trots att Baracudan bara hamnar på 250 mps i detta lägsta läge. Räknar man en träffzon på 1.00" (25.40 mm, en enkrona) så går diabolen in i zonen vid 7 meter, når första zero vid 10 meter och går sedan över zonen mellan 15-35 meter med ett överslag om max 20 mm vid 25 meter. Därefter så ligger den inom zonen vid 36 till 42 meter med primär zero vid 40 meter (tillika inskjutningsavstånd). Därefter droppar den så att den hamnar -47 mm vid 50 meter, -75 mm vid 55 meter och -110 mm vid 60 meter.

Prestandatest !

 "If hunting is your game, the Lonestar is the rifle for you! This high power rifle will deliver accurate shots at longer ranges than most airguns in its class. This PCP air rifle is designed to shoot alongside rimfire rifles and in most cases will do so with better accuracy! Plus, it is the first BSA PCP to be available in .25 calibre"

Så, då var det dags att köra Lonestaren i kronografen för att se vad den kan leverera IRL. Airguns of Arizona talar om 38 ft/lbs samtidigt som en del uppgifter på forum talar om mitten 900 med 31 grains Baracuda och överljudande JSB King..?! Behöver jag tillägga att det var med spänning som jag laddade upp de första skotten, ammo of choice var just Baracudan på 31 grains. En dunderknall och en rejäl muzzleflip senare så noterade jag förstummad att det här var inga 50 joule precis!? Utfallet blev följande:

854

857

849

850

841

833

825

811

789

758

Snacka om dalande spridning (99 fps) men effekten var det minsann inget fel på - 68 joule !!

Med dryga 50 ft/lbs direkt oskruvad ur kartongen så är det kanske inte konstigt att spridningen faller med en gång, att skicka av över 30 grains med mer än 260 mps kostar onekligen luft. En sådan effektkurva är jag emellertid inte intresserad av så det blev till att justera ner effekten igenom att släppa på hammarfjäderns anspänning. Själva hammarfjädern var för övrigt en rejäl pjäs, den klart grövsta hammarfjäder som jag varit i kontakt med...

En hammarfjäder som nästan hade fungerat som drivfjäder i en fjäderluftpistol..

Bakstycket var en helt annan konstruktion än min Ultra, här satt det en tvådelad bricka inuti det fingängade bakstycket och den fungerade som justermån för fjädern. Ultran har en platta med en insexskruv istället vilken trycker på hammarfjädern via en bricka mellan bakstycket och hammarfjädern. Lonestar har den här lustiga brickan och hammarfjädern vilar då på brickans yttre kanter, en skum konstruktion.

En rejäl justermån återstod utåt..

Här kom ännu en överraskning justermånen utåt var rejäl och därför skulle man utan vidare kunna ta ner effekten ordentligt men den riktigt udda delen fanns på den motsatta sidan:

Även här fanns det en ordentlig justermån..

Hammarfjädern hade minst lika lång justermån inåt?!? Detta hade jag inte räknat med. Man kan alltså ta ut bra mycket mera effekt än knappt 70 joule om man så önskar bara igenom att ställa upp hammarfjädern ytterligare! Nu förstod jag bättre var uppgifterna om överljud kom ifrån, här har olika entusiaster helt enkelt justerat upp ytterligare över fabrikens specifikationer.

Efter att ha avlägsnat lite Loctite så kunde jag ställa om brickan och sköt då ut den så långt det gick, jämns med bakstyckets yttre kant. Då blev resultatet följande, fortfarande med Baracudan:

805

815

815

820

818

824

820

817

810

813

806

799

780

780

754

Spridning 70 fps, 10 bästa skotten 19 fps och genomsnitt 815 fps (248 mps) vilket gav 46 ft/lbs och 62 joule. Visserligen bättre men det är bara 10 dugliga skott på den serien. Tyvärr så kan jag inte justera vapnet lägre, detta är det absolut lägsta effektläge som vapnet ger original ifrån fabriken. Ska jag lägre (vilket är målsättningen) så måste jag uppenbarligen testa en annan hammarfjäder och mixtra mera med vapnets setup. Målbilden blir 45 joule och 30 skott inom 20 fps.

För skojs skull så körde jag även en test av nya JSB King på det här effektläget:

867

870

872

876

873

878

873

878

876

869

853

852

846

835

832

818

Här blev spridningen 60 fps med 9 fps spridning hos de 10 första skotten. Genomsnittet av dessa blev 873 fps (266 mps) vilket ger 58 joule (43 ft/lbs).

I väntan på en annan hammarfjäder och lite research på hur jag ska tämja besten så blir det till att känna lite på precisionen i morgon. Då ramlar Liten Grusväg över och med ett nymonterat sikte på Lonestaren så ska den få mangla kulfång med eftertryck.

BSA Lonestar

Idag har jag bekantat mig med min nya bössa och gissa hur trist det var...hehe..?

Här är den nya bössan ihop med sitt mindre syskon, min gamla BSA Ultra har kaliber 22 och den nya Lonestar har kaliber 25. Det är alltid lika skoj att packa upp ett nytt vapen och i synnerhet ett som man har väntat lite på.

Som den skarpögde kan se så är detta en ganska gammal bössa, tillverkad redan 2007 vilket tydligt syns på den pressade nätskärningen, dagens Lonestar har samma typ av laserskärning som min gamla Ultra - vilken faktiskt var första modellen som fick detta redan 2004.

En klart snyggare skärning tycker jag. En annan sak som avslöjar min bössa som väldigt gammal är dess låga serienummer, löpnummret i serienumret är 220.

Om möjligt ännu fulare är pressningen på pistolgreppet men notera dock rembyglarna som faktiskt är original på tidiga vapen.

Här är den aktuella produktionsmodellen som en jämförelse, med samma typ av laserskärning som min Ultra. Även stockformen skiljer sig en hel del.

Teknikens under

Idag testade jag att föra över lite foto ifrån min nya mobil via Bluetooth till datorn för att sedan lägga in dem här i bloggen. Det var sannerligen rätt mycket tekniska prövningar för mig på en och samma dag. Jag brukar inte direkt gilla tekniska nymodigheter så det var en prövning att lära mig både bloggprogram, Bluetooth-prylen samt den nya mobilen nästan på en gång.

Dock så tänkte jag ta tillfället i akt och förevisa er min vinterskjutplats. Det förhåller sig nämligen så att jag hatar att frysa ungefär lika mycket som jag älskar att skjuta så lösningen vintertid på våra breddgrader blir därför att skjuta innefrån huset och utåt.

Givetvis så passade jag på att beställa extra breda fönsterbrädor när vi bytte fönster på övervåningen. Därtill så blev det naturliga fönstervalet stora fönster som viks uppåt/utåt ungefär som en gammal garagebort, det ger ett litet tak utåt och ett ypperligt skydd mot retfulla inskvättande regndroppar.

Här ligger min CZ200T upplagd med ett par gamla men nytvättade arbetsbyxor som underlägg och skydd mot den hårda fönsterbrädan. Avståndet ner till målet är 30 meter vilket ifrån det här perspektivet framstår som skrämmande långt när man inte beskådar målen igenom ett kikarsikte.

Här har vi samma vy som ovan men igenom kikarsiktet justerat till 20 gångers förstoring. Här har många timmar avnjutits i lugn ensamhet med bara jag, bössan och tavlorna närvarande - skytte när det är som bäst.

En dag med fullt upp...

Kaliber 177 flankerad av två stycken kaliber 25..

Idag har det varit tight och i morgon så kommer det att vara ännu mera att göra; först ska jag jobba och sedan blir det julfest med jobbet så därför finns det ganska lite utrymme för luftvapen de här två dagarna. Jag hoppas dock kunna ta igen det med råge på söndag och måndag då jag är helt ledig och har en splitt ny bössa att bekanta mig med.

I onsdags så lämnade jag min dykarflaska till Räddningstjänsten här i Stenungsund för fyllning men flaskan gick dessvärre inte att fylla..?!?

Tydligen så hade något gått sönder inuti kranen varpå tuben bara släppte ut luft men vägrade att ta emot luft ifrån kompressorn. Det var inte så mycket att göra än att snopet ta med sig flaskan därifrån och leta rätt på en firma som servar dykarflaskor. Efter att ha Googlat lite så hittade jag en firma och lämnade flaskan där på torsdagen, efter diverse påstötningar så hörde de till sist av sig på fredagen (idag) bara för att berätta den tråkiga nyheten att hela kranen behöver bytas. Att byta kran skulle dock betinga 2300 kr...?!?

Efter att ha konstaterat att de inte skämtade med mig så påtalade jag lite finkänsligt att det var lite i mesta laget, speciellt om man betänker att flaskans marknadsvärde knappast överstiger 2000 kr i dagsläget. Säljaren började då berätta om kostnaden för timpengar, ansvarsförsäkringar för arbete och den allmänna principen om att reservdelar är dyra..

Då ringde jag Tobbe på Hurricane för att konsultera honom om saken, han höll med om att det lät dyrt, min goda uppfostran förbjuder mig att här ordagrannt återge hans bokstavliga uttryck för detta, men han kunde i gengäld tipsa om en annan aktör som vore lämplig för ett sådant jobb.

Firma nummer två kontaktades och där träffade jag en intresserad och trevlig säljare som tystnade av häpnad när jag berättade vad den första firman hade förklarat om min flaska och dess reparationskostnader. Tystnaden efterföljdes av ett gott skratt och sedan förklarade han roat att dessa kranar enkelt ompackas för en summa av högst ett par hundralappar - "frakten hit och dit brukar vara dyrare.."

Då kontaktade jag firma nummer ett för att kolla när de stängde så att jag hann hämta flaskan under dagen, de förklarade dock att de inte hade kvar den..?!?

Flaskan hade de skickat till en filial som tar hand om flaskor som ägarna sannolikt inte kommer att göra anspråk på eftersom de är behäftade med förhållandevis höga reparationskostnader. Nu fanns flaskan plötsligt i en helt annan stad..?!?

Efter en öppenhjärtlig dialog (läs, monolog), sparsam på artighetsfraser och som jag av tidigare nämnda skäl inte kan återge ordagrannt, så förklarade jag mitt akuta intresse av att erhålla min flaska per omgående!

Efter tre timmar så dök flaskan upp via budbil...

Nu är den tömd och emballerad för att åka på långresa via Posten på måndag för att förhoppningsvis vara tillbaka innan julledigheten. Det är ju föga roande att ha nytt PCP efter lång väntan och plötsligt stå utan luftkälla - o den bössan tänker jag inte handpumpa med tanke på tubstorlek, systemtryck och futtigt antal skott per fyllning. Reparatören på firma två verkade helt vara med på noterna -"En J-kran från Poseidon river jag på en kafferast så den ska allt gå i retur samma dag"..

Lättaste diabolen väger drygt 25 grains, för att undvika överljudning..

Apropå bra firmor att ha o göra med så ramlade det ner lite jättediaboler idag, skickade av Hurricane, beställda online via mobil och anlända morgonen efter. Min gode vän Liten Grusväg lovade att bistå med en fräsch luftflaska till måndagens orgie i skytte så på söndag får min (lyckligtvis) fyllda CZ ensamt tillfredställa min lust att skicka bly. I lägen som dessa är det skönt med luftsnåla PCP med massor av skott på en fyllning.

Full size - det blir stora hål..

Dave på Rowan har postat lite special customprylar till min CZ men glömt kollinummer så med lite tur kanske det finns ett litet paket till mig på mitt lokala utlämningsställe. Med detta så är min CZ färdig, i den mån vapen blir det, så nu ska jag flytta focus till mitt nyförvärv istället. Kikarsikte ska planeras och införskaffas, fästen likaså samt naturligtivis en hög tillbehör av mer eller mindre nödvändig art.