En trimmad Lonestar

  

Ägare: Glenn Shrank, byggare Mike T.

En bekant i USA har låtit preparera sin Lonestar till en helt ny nivå av prestanda, utan att använda en regulator. Här har han lyckats få bra med kraft men ändå kunnat behålla en angenämt låg spridning över hela registret.

Här är utfallet med 25.40 gn JSB King:

1. 980 fps
2. 986 fps
3. 983 fps
4. 989 fps
5. 996 fps
6. 1000 fps
7. 1008 fps
8. 1016 fps
9. 1015 fps
10.1011 fps
11.1004 fps
12.995 fps
13.983 fps
14 974 fps

Genomsnitt 995 fps vilket motsvarar 56 ft/lbs.

Notera också att att han försett bössan med en rejäl 1.00 tum grov shroud och en depinger. Totallängden har ökat med 12 cm på grund av shrouden.

 

Era of the Hornet

Efter problematiken med de udda Spitfire/Firebird så behövde BSA en riktig storsäljare och JB hade en typ av modulkoncept att erbjuda som lösning på problemet. Han hade noga lyssnat av marknaden och skissat på ett vapen som precis erbjöd det som han trodde att entusiasterna efterfrågade. Det skulle bli ett kompakt vapen med konventionell design, en kort friliggande pipa, ett unikt omladdningssystem riktat specifikt mot luftvapenjägarna samt som en extra knorr av lyx - en regulator.

BSA var lite skeptiska till idén med det okonventionella omladdningssystemet och tvekade på om regulatordelen skulle kunde verkställas till ett rimligt pris och i efterhand så kan man bara konstatera att dessa två invändningar skulle sedan visa sig vara helt korrekta med facit i handen.

  

BSA Hornet - första vapnet i BSAs familj av storsäljande PCP.

Under hösten 2003 lanserades så den helt nya modellen med benämningen Hornet (bålgetingen), med sin subline - "sting 'em with a Hornet". Hela marknadsföringen dröp av lustiga och ibland lite krystade förkortningar. Vapnet hade SLC, DLL, en "safety damped QF" samt "LS trigger system"- inte att förglömma paradnummret - MMC.

Den kanske mest udda delen av Hornet var just det som BSA kallade för MMC - Micro Movement Cocking. Systemet byggde på att man kunde anspänna hammarfjädern helt oberoende av hur matarpinnen och diabolladdningen utfördes. Anspänningen sköttes av en knopp längst fram under lufttuben och knoppen pressades sedan bakåt varvid vapnets hammarfjäder spändes. En smart detalj var att om detta inträffade samtidigt som avtryckaren var intryckt så var processen helt ljudlös. Vapnet kunde dessutom avspännas på omvänt sätt, även detta helt ljudlöst.

Själva diabolladdningen sköttes av Drop Lever Loading (DLL) som var ett system lånat ifrån Sharps gamla Innova. Man tryckte helt enkelt på en liten spak vid mekanismens högersida och då hoppade matarpinnens bakdel ut ur mekanismen igenom en fjäderbelastning. Nu kunde man ladda en diabol och slutligen så stängde man matarpinnen igenom att trycka in den i blocket igen. Luftvapenjägarna lärde sig fort att man lätt kunde trycka ner spaken samtidigt som man fångade upp bakdelen med tummen på en och samma hand och då blev hanteringen helt ljudlös utan fjäderklicket när matarpinnen hoppade ut.

Luftleveransen skedde sedan med hjälp av Super Light Compact (SLC) regulator, en förenklad och bantad variant av cigarregulatorn ifrån SuperTen. Avtrycket styrdes av ett fullt justerbart tvåstegsavtryck kallat Low Stress Trigger System.

För att luftfyllningen skulle fungera smidigt under fältmässiga förhållanden så doldes fyllhålet under en konformad gängad skyddshuv. Under densamma så fanns en Quickfill av modernaste sort. Slutligen så toppades anrättningen av BSAs helt nya SAS, Sound Attenuation System - en helt ny typ av ljuddämpare, då marknadens bästa.

Man hade nu ett toppmodernt PCP som kunde leverera över 100 skott på 12 ft/lbs med kaliber 22 ifrån en inbyggd tub med bara 75 cc och det till en spridning av under 15 fps om systemet laddades till fulla 232 Bar. Högt tryck och små tuber var ju sedan länge JBs signum.

Den slutliga coup de grace var priset - man lade Hornet på £299.

Med bara £50 över Spitfire och samma pengar som för en Firebird så dog dessa modeller i samma ögonblick som när Hornet lanserades. Hornet sålde direkt väldigt bra och följdes upp under 2004 med en multishotmodell där man lånade magasinsystemet ifrån SuperTen. BSA lyssnade dock av marknaden noga och förutom önskemål om ett magasinsystem så fanns de en del som tyckte att bössan kändes främmande komplex samt lite för allround med tanke på att den delvis lanserades som en jaktmaskin. Vissa klagade även på priset samt ytterligare några hade svårt att förlika sig med det udda MMC-systemet.

BSA var som alltid lyhörda och vidarebefodrade inputen till JB som fick försöka lösa kundernas önskemål på bästa tänkbara sätt. Faktum är att JB redan tidigare hade skissat lite på en mer kompromisslös jaktbössa men funnit den som kanske en liten smula för extrem för serietillverkning, i synnerhet då BSA begärde en kassako snarare än en kul udda bössa ifrån JBs egen experimentavdelning.

Lite förenklat kan man säga att den nya bössan var en Hornet men utan regulatorn, den var dessutom kortare, lättare och billigare. Hela konstruktionen var totalt genomsyrad av användningsändamålet, jakt efter kanin och liknande ifrån ett trångt utrymme som exempelvis en bil eller ett gömsle. Detta vapen blev mer ett personligt vapen för JB än ett simpelt beställningsarbete, faktum är att prototypen hade JB skissat på redan under 1980-talet som en kulbössa för eget bruk.  

BSAs dundersuccé - Ultra.

Under 2005 så lanserades därför BSAs helt nya Ultra. Här fanns mycket av Hornet men i ett ännu mer naturligt paket. Nya Ultra var snabbare till axeln och kändes snabbt som ett med skytten, det var ett vapen lika hemtamt för ägaren som ett par väl ingångna Ecco-skor. Tack vare den superkorta pipan på bara 12 tum så var hanteringen av Ultran blixtsnabb och konstruktionen var ergonomiskt sett helt perfekt. MMC-systemet fungerade dessutom ännu bättre på Ultra än hos Hornet då länkaget var kortare på grund av den kortare lufttuben, blott 50 cc stor.

Ventilsystemet var självregulerande utan separat regulator vilket gjorde vapnet betydligt enklare att meka med och även driftsäkrare i långa loppet. Priset sattes till mycket attraktiva £239 vilket var i rena rama budgetklassen. Enbart Falcons enklaste bössor samt S200-serien ifrån Air Arms kunde konkurrera i det prisläget. Här fick man dock ett BSA för dessa pengar och kombinationen av varumärke, en ny modern design samt priset gjorde direkt Ultra till en storsäljare och det tog inte lång tid innan Ultran såldes betydligt bättre än Hornet. Ett tag runt sommaren 2006 när jag köpte min egen Ultra var det till och med väntetid på dem då BSA inte kunde möta efterfrågan tillräckligt fort.

Nu har Ultran succesivt byggts ut till en hel familj av olika versioner igenom åren. Man kan köpa den med tre olika stockar (valnöt, bok och syntet) samt med standardpipa eller shroudad pipa. Därtill så finns den som enkelskott eller multishot (magasin). Räcker inte den valfriheten så kan man dessutom välja ifrån en lång rad av tillbehör ifrån eftermarknaden, där finns customstockar, kompletta avtryckarsystem och regulatorer mm. Många monterar dessutom längre pipor och/eller längre lufttuber ifrån övriga modeller i BSAs stora sortiment.  

BSA Scorpion, en Hornet utan regulator och med normal repetering.

 

Efter succén med Ultra så var det dags att beta av nästa klagomål hos kunderna, de som önskade ett konventionellt repeterhandtag istället för MMC-systemet. Man tog helt enkelt en vanlig Hornet, skippade regulatorn och monterade dit ett normalt repeterhandtag. Tomrummet för reglaget till MMC fyllde man med en rembygeldubb och den kompletterades då även med en motsvarande dubb under kolven. Prismässigt så placerade man den mellan Ultran och Hornet. Under 2007, två år efter Scorpions introduktion, så följde man upp den med en T10-version som helt enkelt var en multishot med 10-skotts magasin av SuperTen-typ.

Samtidigt som man skissade på Ultran så hördes det allt kraftigare önskemål ifrån USA om en starkare bössa än Hornet. USA var och är ju som bekant världens viktigaste luftvapenmarknad igenom sin generösa lagstiftning och sin stora och överlag mycket vapenintresserade befolkning. Hornet var fin, men dyr på amerikansk mark, dessutom så gav den dåligt med effekt på grund av regulatorn, kort pipa samt tillhörande liten lufttub. Här ville man ha en enklare och billigare bössa, liksom Ultran, fast med rejält med effekt.

  

BSAs USA-special i sitt första utförande - Techstar.

 

Lösningen blev en förlängd Ultra. Ingen regulator, en 18 tum pipa istället för Ultrans 12 tum och Hornets 14 tum. Man monterade en lång 100 cc tub istället för småtuberna hos systermodellerna och slutligen öppna riktmedel eftersom detta var populärt och efterfrågat i USA. Stocken var en skäligen enkel historia av bok som faktiskt liknade en Supersport lite grann. Många gillade kanske inte den låga kolvkammen samt dess nakna design utan nätskärningar men med tanke på att priset var mycket attraktivt så accepterade kunderna koncepet utan knot. För blott $369 så fick man vid introduktionen en riktig rökare som pumpade ut mer än 35 ft/lbs ifrån kaliber 22 - den enda valbara kalibern. Just kalibern blev lite av problemet för modellen, kunderna älskade tanken bakom Techstar men ville ha en bättre stock samt en grövre kaliber, de var till och med beredda att betala lite mera för att erhålla detta.

På den tiden det begav sig så snackade jag förresten med en amerikan som köpte en av de första Techstar som landade i USA. Han fick den levererad till sitt jobb på ett stort kontor och i skydd av kontorslandskapets skärmar så packade han upp bössan för att testa den. Tyvärr var hans erfarenhet av luftvapen begränsad till ett BB-gun av typen Red Ryder under barndomen på 1970-talet. Det första han gjorde var att ladda in en 22 Baracuda och prövade sedan bössan i sin papperskorg(!), och som kulfång använde han ett par ihopknycklade A4-papper...

Den brutala knallen av 38 ft/lbs fick kollegorna runt omkring att rycka upp i givakt samtidigt som diabolen åt sig igenom både A4-papper som kulfång likväl som själva papperskorgen av plast och vidare ner igenom golvet. Diabolen rök ner till våningen under och slog rakt ner i en tjockskärm som man hade till datorerna på den tiden. Skärmen som var påslagen detonerade i ett moln av glas varpå kollegan framför den omgående behövde ett par nya kallingar. Kontorets security ryckte ut i tron om att det hade inträffat en "riktig" skottlossning och resten av den dagen fick min vän tillbringa i förhör.

Efter att Techstar hade rullat på några år så presenterades det till 2007 en efterföljare med precis de egenskaper som köparna i USA hade efterfrågat - kaliber 25 och en snyggare stock - modellen kom att kallas för Lonestar.

  

Lonestar, efterföljaren till Techstar, här en 22 med kort pipa.

 

Den stora grejen med Lonestar var naturligtvis kaliber 25 som omgående sköt upp effekten ifrån Techstars drivkälla till runt 45 ft/lbs. Den snyggare stocken blev också mycket uppskattad av köparna varvid Techstar lades ner i tysthet. Då köparna i USA uppenbarligen var betalningsvilliga så skräddarsydde man snabbt en mer påkostad Lonestar för USA marknaden, den utrustades med full shroud samt det vanliga 10-skotts magasinet och fick namnet BSA Western. Tyvärr blev det inte mer än ett handfull prototyper av modellen innan den ersattes av Sportsman, en Western utan shroud. Just rättsläget med shroud var en smula oklart och därför gick man på Sportsman istället.

  

En Lonestar med magasin - Sportsman HV (High Velocity).

 

Efter att ha säkrat inkomsterna med Hornet, skapat en volymprodukt med Ultran, mättat USA-marknaden med diverse magnumbössor och även tystat kritikerna med Scorpion så fanns det bara en uppgift kvar - att ersätta SuperTen.

SuperTen var gammal och dyr att tillverka, den sålde seegt och hade haft en hel del strul igenom åren. Lösningen blev att använda Hornets modulsystem även för S10s efterföljare. Man utrustade alltså en Hornet Multishot med buddybottle framtill samt shroud och en vacker stock. Sedan fick den modellen ersätta S10 mer eller mindre direkt - det man inte hade räknat med var dock S10s förbannelse..

BSAs nuvarande flaggskepp, den olycksdrabbade R10.

 

Hos en del entusiaster så skojades det en hel del om nya R10 och risken för barnsjukdomar då S10 hade varit så illa drabbad av sådana i mitten av 1990-talet då PCP-tekniken var ny hos BSA. Att man sedan vågade ta ett så stort steg att man tog bort både S10 och även Hornet (!) för att ersätta båda med nyförvärvet. Horneten, som var grundplattformen för hela framgångssagan, hade ironiskt nog blivit utkonkurrerad av sina egna syskon och ansågs nu överflödig. Ville man ha en regulator så fick man alltså satsa på R10 eller köpa en lös ifrån eftermarknaden för montering själv. Givetvis så sket allt sig, precis som det var upplagt för. Alla möjliga (och ibland omöjliga) fel drabbade nya R10 varpå entusiasterna började grymta allt högre. BSAs fans i USA ville ha en highpower-version men BSA vågade inte skicka någon innan problemen var lösta i England så även på andra sidan Atlanten klagade många över R10 trots att modellen inte ens hade kommit dit.

Nu, efter något år, ska dock problemen vara lösta och enligt BSA så ska R10 hålla god och därmed hög BSA-kvalité. Huruvida R10 verkligen kan vara ett bra val eller inte ska vi kolla lite närmare på i nästa del av följetången.

Då ska vi se över sortimentet ifrån svenskt perspektiv, vi ska se vilka modeller som kostar vad och var man hittar dem. Vi ska även titta lite på hur man förändrar effekten på dem och vilka fallgropar (förutom rent juridiska) som man kan råka ut för där..

 

BSA - tidiga PCP

 

En kort serie i tre delar om BSA och deras PCP. Del ett handlar om bakgrunden och de tidiga mindre lyckade modellerna. Del två avhandlar dagens framgångssaga och slutligen i del tre så ska vi gå igenom BSAs nuvarande sortiment av PCP och ta del av några köpråd för den som är spekulant på sitt första PCP ifrån detta traditionstyngda fabrikat.

Birmingham Small Arms är ett mycket välkänt varumärke inom vapenvärlden där deras krutvapen och inte minst deras luftvapen är väl bekanta och högt respekterade över hela den kända världen. Historiken är lång och gedigen där rötterna finns ända ner till Krimkriget på 1850-talet men där luftvapen först kom med in i bilden vid sekelskiftet till 1900-talet. Det vi ska kolla närmare på idag är inte deras gedigna produktion i största allmänhet utan enbart deras olika PCP.

Ska man tala om BSAs olika PCP så måste man även nämna mannen bakom dem, den alltid lika innovative John Bowkett (f.1949). Denne John Bowkett (allmänt känd som JB) har faktiskt designat varenda en av BSAs PCP ända sedan den första modellen, BSA SuperTen, introducerades 1995. Innan dess så kunde man se en del drag av BSAs framtida modeller som enskilda hobbyprojekt av JB vilka han publicerade under vinjetten "The Bowkett File" i Airgun World. Mest känt är kanske hans Superkarbin från 1988 som nästan har ett identiskt utseende med den sentida BSA Ultra.

  

.355 Bowkett

Förutom frilansjobbet på Airgun World så var JB också inblandad i konstruktionen av Titans luftvapen (föregångaren till Falcon Pneumatic) samt tillverkade även en egen serie udda dunderbössor med kaliber 9.00 mm, kallade 355 Bowkett Expedition Rifle.

Lite grovt sagt så har det hittils funnts 3 olika lineups (plattformar) för PCP hos BSA under dess 15 år långa historia. Först var det SuperTen (S10) som fanns i tre olika Mark mellan 1996-2009, därefter Spitfire/Firebird-serien som utseendemässigt imiterade konventionella fjädervapen, och slutligen den mest framgångsrika serien - Hornet.

  

SuperTen - överst Mk II och nederst Mk III

I Sverige så är S10 relativt ovanlig eftersom de var dyra och hade ett lite udda utseende, åtminstonde Mk I med sin lustigt utformade förstock. Under 1999 så kom dock Mk II med en betydligt bättre formgivning varvid försäljningen tog fart ordentligt. Klassiska Mk II ersattes tyvärr med en amerikaniserad version, benämnd Mk III under 2005, varpå utseendet ännu en gång tog en sväng åt det värre. På grund av priset och konkurrensen med Theobens Rapid-serie så blev aldrig S10 någon hit och därtill så var de även komplicerat konstruerade och hade en hel del driftstörningar, inte minst med krånglande magasinsystem.

Relativt tidigt under produktionen av S10 så stod det alltså klart att trenden med PCP skulle växa sig större och större succesivt samt att det fanns ett intresse för ett billigare PCP ifrån BSA än den kostbara S10.

  

BSA Spitfire

När BSA hade kommit till insikt om detta så stämde man träff med John Bowkett för att höra hans synpunkter. Han visade då ett klart udda projekt som han hade roat sig med för privat räkning. Detta vapen var i grund och botten en BSA Supersport men med en PCP mekanism inbyggd. John brukade skoja med vänner och bekant och imponera på dem med den här bössan som naturligtvis var imponerande lättskjuten för att vara ett "fjädervapen". Dock så gillade BSA vad de såg så en regelrätt serieproduktion drog igång 1999 och modellen kallades för Spitfire.

  

Den här mässingsporten hittar man inte på en Supersport..

Förutom en Mk I och en Mk II så fanns även Spitfire i två helt olika men synbarligen identiska utförande - High Fill (HF) respektive Standard Fill (SF). Först ut var SF som hade en mycket liten behållare och som regelbundet behövde toppas upp ifrån en vanlig 200 cc buddybottle, den hade normalt kraft för runt 15-20 skott. Därefter utvecklades HF som var ett konventionellt PCP med en (relativt sett) större tub som gav upp till 60 skott på en fyllning men som kunde direktfyllas ifrån ett fyllkit istället för att gå omvägen runt en buddybottle. Poängen med SF var att man med en buddybottle i fickan lätt kunde få över 200 skott utan att behöva ett fyllkit, man toppade bara upp vapnet vid behov. En smidig och portabel lösning som dock aldrig slog an hos köparna trots att vapnet introducerades komplett i ett så kallat "Spitkit", som innehöll vapnet, en buddybottle samt kikarsiktesfästen till då mycket prisvärda £249.

  

Fylling av HF-modellen

Då en del köpare var tveksamma till brytvapentypen av PCP så lanserade BSA en utveckling av de båda Spitfire-versionerna under 2001, den mycket underskattade BSA Firebird. Den modellen hade en längsmonterad roterande laddtapp lånad ifrån gamla fjäderbössan Superstar samt en kort underspännararm som spände upp hammarfjädern. En unik detalj var att vapnet levererades med två pipor, en som kaliber 177 och en som kaliber 22. Dessa hade då olika längd och var precis avstämda för att ligga rätt under 12 ft/lbs i relation till vapnets drivkälla. Modellen blev ännu mer svårsåld än Spitfire och lades ner ganska raskt, redan 2003.

  

Den roterande laddtappen lånade man från Superstar

Nu stod BSA inför ett vägval, det var klart att Spitfire inte sålde bra och behövde fasas ut oväntat tidigt, samtidigt som Firebird inte direkt lyfte försäljningen för Spitfire. Dessutom så hade S10 nu fått tuff konkurrens när Theoben precis presenterade sin Rapid Mk II. Denna hade ju regulator vilket deras Mk I saknade och som BSA erbjöd som konkurrensfördel med S10. Det var därför rimligt o tro att S10 skulle tappa försäljning samtidigt som Spitfire/Firebird med sina udda detaljer inte kunde hålla uppe sin försäljning tillräckligt länge för ett naturligt generationsbyte. Till råga på allt så visade alla tecken på att PCP var ett allt mer stigande segement inom luftvapenvärlden.

En allt större andel av alla försålda luftvapen skulle bli PCP framöver och dessa vapen gav också bra mycket bättre marginaler till tillverkaren än fjädervapnen. Alla förstod därför att BSA behövde en killer - en riktigt, riktigt bra produkt med alla möjligheter att bli en rejäl storsäljare och vinstmaskin.

Om inte så var BSAs hela existens i förlängningen hotad, den lokale konkurrenten Webley hade ju ignorerat kravet ifrån marknaden på PCP och började sakta vackla, deras omoderna Raider tilltalade inte längre köparna trots ett lågt pris och den inhyrda modellen FX2000 ifrån Sverige skulle framöver marknadsföras i eget namn.

De båda ärovördiga och gedigna företagen skulle därför komma att resonera helt olika runt om frågan huruvida ett PCP borde ingå som en bärande del av tillverkarens sortiment eller inte. BSA valde en väg - o Webley en helt annan...

Alltid lika kul..!!

Idag sköt jag lite Lonestar i det klara kalla vädret. Som vanligt var det 50 meter med Baracuda och jag är mer än nöjd med utfallet. Det verkar som att Lonestar går ofattbart jämnt och fint på långa distanser, även vid lite eller ojämn sidvind. Faktum är att jag har inget annat vapen som så pålitligt levererar så små och jämna träffbilder på 50 meter som just den här bössan.

  

50 meter är en barnlek med den här bössan, trots 4x förstoring o budgetsikte.

 

Det kommer att bli mycket spännande när mitt nya kikarsikte anländer så att jag kan skifta över 6-24/42 till Lonestar för att utforska rejält mycket längre distanser med den här bössan. Varje ruta på måltavlan är 25 mm som sida och den röda riktpunkten är även den 25 mm i diameter, alltså som en svensk enkrona.

  

Closeup på ovanstående tavla - träffbilden mäter 8.00 mm för 5 skott.

 

 

Ballistisk Kofficient

Idag ska vi titta lite på något som många finner väldigt mystiskt och svårt att överblicka nämligen den ballistiska kofficienten hos diaboler. För att undvika allför djuplodande matematiska utläggningar och för att kunna hålla inlägget på en begriplig och praktisk användbar nivå så kommer jag därför medvetet att utelämna vissa mindre detaljer som jag inte betraktar relevanta för luftvapenbruk. Ballistisk kofficient (förkortat BC) kan lätt bli en hel (och mycket komplicerad) vetenskap i sig självt - flera stora bokverk är faktiskt författade enbart i det här ämnet.

Ballistisk kofficient är per definition en kropps (diabols) förmåga att passera lufthavet (luften) med minsta möjliga hastighetsförlust. Det betyder att en hög BC är fördelaktigt och en låg BC är negativt.

Ballistisk kofficient är ett värde som man räknar fram matematiskt igenom ta diabolens sektionella densitet dividerat med diabolens formfaktor.

Den sektionella densiteten (förkortat SD) räknas i sin tur fram igenom diabolens vikt i grains dividerat med 7000 (det går 7000 grains på ett pound) därefter så multipliceras detta med diabolens diameter gånger diabolens diameter.

Alltså:  (vikten/7000) x (diametern x diametern) = SD

Så långt är det inte speciellt krångligt, en vanlig miniräknare sköter lätt om detta och vikten på en diabol kan man enkelt få fram med en bra våg. Nu kommer vi till formfaktorn.

Formfaktorn är CD (= Cofficient of Drag) dividerat med ett givet värde.

Öhhh...?  Jaha...?

Vad betyder då detta? Jo, formfaktorn kan man säga är okänd och den divideras med ett värde som vanligtvis sätts till 1 (ett). Det är därför man får noll komma någonting som BC. Detta relativa värde gör att man kan relatera ett erhållet värde till någon form av referenspunkt för att förstå om värdet är bra eller dåligt och i så fall relaterat till vad. Den springande (svåra) punkten (delen) är att ange ett rättvist värde för CD.

Här finns inget givet svar i en enskild beräkning utan CD måste anges i rimlig relation till övriga projektiler inom det aktuella intervallet.

Det praktiska sättet som man löser detta är att man provskjuter intensivt på olika avstånd och sedan relaterar man resultaten med erfarenheter av andra skjutningar med andra projektiler under så identiska omständigheter som möjligt. Därefter så ger man projektilen ett värde för CD och sedan är beräkningarna relativt enkla att genomföra.

De allra flesta hobbyskyttar löser BC problematiken igenom att man använder värden som lånas av entusiaster som har engagerat sig i frågan och som har dragit personliga slutsatser därav. Det näst bästa alternativet är att använda värden givna ifrån ballistikprogram (som exempelvis Chairgun) etc.

Det som är viktigt att tänka på är att värden för BC aldrig är statiska utan ständigt föränderliga, relativt nykommande produkter på marknaden.

Då BC för en enskild diabol anges relativt övriga diaboler på marknaden så förändras som regel diabolens BC när det tillkommer en bättre produkt på marknaden varvid den tidigare så bra diabolens BC plötsligt sjunker (försämras).

Likaså kan värdet för BC variera beroende på om samma diabol skjuts av ett fjädervapen (snabb projektilacceleration) eller ett PCP (långsam projektilacceleration) liksom av den hastighet som med vilken diabolen avlossas. Diaboler med bra formgivning gynnas som regel av hög utgångshastighet där diaboler med en sämre formgivning missgynnas - även om BC förändras i båda fallen.

Hur löser jag själv problemen med BC...?

Om man betänker att BC är färskvara så får den som använder äldre ballistikprogram se upp då deras BC som regel är orättvist bra, jämfört med dagens produktutbud. Samma sak gäller när man studerar äldre tester (typ Straightshooters) där värden kan vara föråldrade. Bortsett ifrån detta så tillkommer ofta nya rön som förändrar förutsättningarna ytterligare. Ett exempel på detta är att många numera tillskriver sidvindsstabiliteten en större betydelse i beräkningen av en projektils BC. Detta har då gynnat tyngre diaboler och grövre kalibrar.

Jag brukar lyssna av de entusiaster som jag vet har stora kunskaper om ämnet, sådana som själva testar fram egna BC och publicerar dem på de ledande forumen. Deras värde jämför jag sedan med tester och förgivna värden hos ballistikprogram för att överväga vilket värde jag känner känns mest rättvist.

En mycket bra sida för detta ändamål är AirgunExpo som har en tabell vilken ständigt uppdateras med nytt material ifrån exempelvis Harry Fuller, Steve NC och andra ledande experter på området.

Länk till tabellen: http://www.airgunexpo.com/airgundb/pellet.cfm

Den här tabellen är alltid ett säkert kort att använda som referens vid diskussioner med andra entusiaster världen över, tabellen är som sådan allmänt känd och respekterad som up-to-date med de senaste värdena.

Ytterligare en sak som är värd att beakta är det faktum att BC varierar med det omgivande lufttrycket, den som exempelvis skjuter på höga höjder får normalt sett bättre BC än de som skjuter närmare havsnivån eftersom luften är tunnare högre upp. Detta kompenseras dock till viss del av att kraftkällan (vapnet) tappar en hel del av sin kraft på höga höjder.

Slutligen så varierar som regel BC under projektilens färd mot målet, BC för en diabol blir därför alltid ett förväntat genomsnitt. Ett enkelt sätt att konstatera detta är att provskjuta en diabol och exempelvis konstatera skillnader i utgångshastighet med 5-10 fps vid mynningen för att sedan notera skillnader på kanske 25-30 fps nere vid 30-40 meters avstånd. Uppstår det fenomenet så är det ett tydligt tecken på att diabolen wobblar eller på annat sätt beter sig konstigt under färden.

En del kikarsikten kommer som bekant med 1 tum mellanrör (25.40 mm) och en del kommer med 30 mm rör, även andra storlekar förekommer men dessa är då mycket ovanliga numera.

Den givna frågan är givetvis om det grövre röret är bättre och om det är bättre - hur mycket bättre är det då?

Ibland så kan man träffa en försäljare eller en skyttekunnig kamrat som kan klämma ur sig något om det ger bättre ljusgenomsläpp och är stryktåligare men i övrigt så förefaller det saknas argument för det grövre röret. Nackdelarna är dock uppenbara, ett mindre urval av (ofta dyrare) fästen samt en högre vikt. I fråga om optik så ger alltid en lins mindre distraktion i mitten av sitt spektrum, oavsett storlek.

  

Effekten av detta kan man lätt se hos ett högförstorande kikarsikte då det där är enklare att se suddigheterna i perferin av siktbilden jämfört med i dess centrum. Ett sätt att lösa detta är då att använda en lins med större diameter. Desto större total diameter, desto större blir ju den klara delen av dess centrum som skytten använder i praktiken.

Ett problem för köparen är dock att alla kikarsiktestillverkare inte använder det grövre röret till att montera en större lins utan bara har ett grövre rör för att tilltala köparna.

Innan vi går vidare med mer om kikarsikte så måste vi börja med att titta lite på det mänskliga ögat.

  

Strukturen i däggdjursögon är uppbyggd med uppgiften att fokusera ljus på näthinnan. Alla delar som ljuset färdas genom innan det når näthinnan är glasklart genomskinliga för att förhindra en förlust i ljusstyrka innan det når näthinnan. Hornhinnan i kombination med linsen ser till att ljusstrålarna fokuseras på näthinnan. Ljuset orsakar kemiska förändringar i de ljuskänsliga cellerna i näthinnan, som aktiveras och skickar nervimpulser till hjärnan.

Ljuset, som kommer in i ögat via ett yttre medium såsom luft eller vatten, passerar först hornhinnan och vidare in i den främre ögonkammaren. Hornhinnan, som är rundad, står för den huvudsakliga (2/3) brytningen av ljuset. Den främre ögonkammaren är fylld med kammarvätska, en helt klar vätska som till sin sammansättning liknar blodserum. Trycket från kammarvätskan spänner ut hornhinnan så att den blir helt konvex, vilket är nödvändigt för att ljuset ska samlas på linsen. Den främre ögonkammaren avgränsas bakåt av iris, en ring av i huvudsak lucker bindväv och stråk av glatt muskulatur. I iris finns gott om melanocyter, som producerar färgämnet melanin. Mängden melanin avgör ögonfärgen.

Mitt i iris finns ett hål, pupillen. Pupillens storlek regleras av en ringmuskel (m. sphincter pupillae) och ett radialt muskelstråk (m. dilator pupillae). Pupillen fungerar som bländaren på en kamera, och ser till att ljusnivån i ögat hålls konstant. Om för mycket ljus släpps in skulle näthinnan skadas, och om för lite ljus släpps in ser ögat inget. Innanför irisen finns den bakre ögonkammaren. Denna begränsas bakåt av linsen, en konvex, fjädrande skiva som fokuserar ljuset på näthinnan. Innan ljuset når näthinnan måste det ta sig genom glaskroppen, en geléartad struktur som fyller ut ögats insida. Glaskroppens uppgift är framförallt att stadga upp ögat, utan att bryta ljuset.

Linsen är via tunna trådar fäst vid utskott i corpus ciliaris, som omsluter den ringformiga ciliarmuskeln. För att se ett föremål som befinner sig långt borta, slappnar ciliarmuskeln av och får större diameter, vilket leder till att linsen dras ut och blir plattare. När cilarismuskeln drar ihop sig fjädrar linsen tillbaka till en tjockare, mer konvex form. När vi åldras, förlorar linsen gradvis sin förmåga att fjädra tillbaka, och det leder till att det blir svårt att fokusera på näraliggande föremål. Det finns flera brytningsfel som kommer av hornhinnan och linsens form, och från ögats längd, till exempel översynthet, närsynthet, och astigmatism.

Omkring glaskroppen finns tre lager av vävnad. Senhinnan (sclera) är den yttersta. Den ger ögat dess vita färg. Den består av bindväv innehållande bland annat fibrin, och fungerar som ett skydd för ögat. Åderhinnan, som ligger innanför den, innehåller bland annat kapillärer som levererar syre och näring till näthinnans celler, och fraktar bort restprodukter. Näthinnan innehåller inga egna blodkärl. Melanocyter i åderhinnan ger det inre ögat dess mörka färg som förhindrar att det bildas störande reflektioner i ögat. Längst in mot glaskroppen finns näthinnan, som innehåller pigmentepitel (med melanin) de ljuskänsliga tapparna och stavarna samt nerver.

För att maximera ljusabsorptionen är näthinnan slät. Den har dock två punkter som är annorlunda: blinda fläcken, den punkt där synnerven går in, och gula fläcken (fovea centralis), som finns i ögats brännpunkt och är en liten grop klädd enbart med tappar.

När ljuset har passerat genom pupillen, linsen och glaskroppen träffar det slutligen näthinnan där det sedan omvandlas till nervsignaler och synintrycken skickas vidare med respektive ögas synnerv.

Vid synnervskorsningen hos människan korsar 50% och 50% korsar inte. Pupillcentrum, den del av hjärnan som styr pupillernas rörelser, får således lika nervsignaler av båda ögonen och skickar även ut lika signaler till båda ögonen.

Därför har en människa vars ena öga träffas av starkt ljus och det andra knappt av något ljus alls fortfarande lika stora pupillöppningar i båda ögonen.

Hos t.ex fiskar har man istället en total korsning, och hos kaniner korsar 90% av synnerven och 10% inte, d.v.s varje hjärnhalva hos kaninen får således input från huvudsakligen ett öga, likaså pupillcentrum. Om man belyser ett öga hos en kanin så får man i det ögat en pupillsammandragning medan det andra ögat knappt påverkas alls.

Hos katter har man 60% korsning och 40% okorsade och därför ser man en skillnad i pupillstorleken när ljuset kommer från sidan. Dessutom är pupillen hos kattdjur inte röd som hos oss. Det beror på att katten har en stratum lucidum, ett skikt i den bakre delen av näthinnan som reflekterar ljuset så att man ser mera i mörket (katter är ju nattdjur) genom att synreceptorerna kan registrera även det reflekterade ljuset.

Eftersom näthinnans funktion är att registrera det infallande ljuset, ungefär som filmen i en kamera, måste näthinnan vara mörk.

I ett friskt öga där inga sjukliga grumligheter förekommer (t ex gråstarr) så absorberas omkring 99.95% av allt ljus som faller in genom pupillen. Endast en halv promille reflekteras tillbaka ut genom pupillen och då främst den röda delen av ljuset. I normalfallet är ljuset som passerar ut genom pupillen så svagt och så spritt att pupillen ser svart ut.

Ett intressant specialfall är om man från avstånd lyser med en lampa rakt in i ögat och samtidigt tittar på ögat från samma håll. Till exempel som när man tar ett porträtt med en blixt monterad nära kameraobjektivet. Vad som händer då är att allt ljus bryts samman till en enda liten punkt på näthinnan och, till en liten del, reflekteras tillbaks från den lilla punkten.

När det reflekterade ljuset sedan passerar ut genom ögat kommer det att brytas ihop så att det kommer tillbaks i precis samma riktning som det kom ifrån. Även fast den totala mängden reflekterat ljus fortfarande bara är en halv promille så kommer det att vara förhållandevis mycket ljus i just den riktningen som lampan var placerad. Det är därför som pupillerna blir röda på bilder om man använder en stark blixt placerad nära kameraobjektivet.

Storleken på den mänskliga pupillen varieras efter behov men den maximala storleken bestäms för de flesta av åldern. En ung person kan uppnå en pupillstorlek på 7 mm.

I starkare ljus drar pupillen ihop sig betydligt, vilket kan inverka när du t ex ser månen. Tag gärna själv reda på din egen mörkerpupill! Ett enkelt sätt är att klippa en remsa av svart papper, en cm bred som bredast och avsmalnande till ett par mm i andra änden. Titta på en avlägsen ljuspunkt (t ex gatlykta) och håll remsan framför ditt observationsöga. Flytta remsan tills du hittar det smalaste stället som helt kan släcka ut ljuset, gör ett veck på remsan här och mät bredden (när du är i ljuset igen).

Stavarna är mycket ljuskänsliga, vilket gör att de fungerar även i mörker. Det är de här cellerna som gör att människor och djur kan se i exempelvis månljus. Dock kan de inte skilja mellan olika färger, och de har dålig synskärpa (det vill säga de har svårt att skilja på detaljer). Det är därför som saker verkar få mindre färg, ju mörkare omgivningen blir.

Tapparna å andra sidan ger hög synskärpa under goda ljusförhållanden. Ju tätare tapparna sitter, ju högre blir synskärpan. Olika sorters tappceller reagerar också på olika färger (våglängder av ljus), vilket gör dessa ansvariga för en organisms färgseende.

Hos däggdjur och fåglar med god syn finns det ofta ett eller flera områden i ögats näthinna med extra mycket tappar. Hos människan (och en del andra djur) finns denna i en rund, lite tunnare fördjupning av näthinnan. Denna grop kallas för gula fläcken eller fovea (fullständigt latinskt namn: fovea centralis, centrala gropen) och sitter rakt bakom linsen. En del djur har en horisontellt formad fovea vilket gör att deras detaljseende fungerar bra längs med hela horisonten. Många fåglar har två foveor som även innehåller mycket fler tappar än hos exempelvis människan och som därmed ger dem ytterligare skarpare syn.

Eftersom tapparna behöver mycket ljus för att fungera optimalt blir det problem för exempelvis astronomer, då de inte kan se på ljussvaga stjärnor med ögats vanliga fokus, där ljuset inte är tillräckligt för att stimulera tapparna. Därför betraktar ofta astronomer stjärnorna genom "ögonvrån" (genom att titta lite bredvid), där andelen ljuskänsligare stavar är högre.

Både tappar och stavar är alltså känsliga för ljus, men för ljus av olika frekvenser. De innehåller båda ett pigmenterat ljusreceptor-protein, som i stavarna heter rhodopsin, i tapparna iodopsin. Både tappar och stavars ljusreceptorprotein består av en proteindel (stavar: opsin, tappar: fotodopsin), som är associerad med retinal, som inte är ett protein utan syntetiseras från vitamin A i näthinnans pigmentepitel. Processen som ljusreceptorproteinerna genomgår är likartade - när proteinet utsätts för elektromagnetisk strålning av en särskild våglängd och intensitet (det vill säga ljus inom det synliga spektret) bryts retinalet ned från sin normala konfiguration (11-cis-retinal) till en isoform (transretinal). Retinalen släpper också från opsinet/fotodopsinet. Denna process startar en signalväg som stänger jonkanaler i cellmembranet vilket förorsakar en impuls som så småningom når hjärnans syncentrum.

I närmare detalj fungerar rhodopsinet/iodopsinet i princip som en så kallad G-protein-kopplad receptor, vars aktivering leder till att ett enzym, cGMP-fosfodiesteras, börjar omvandla signalmolekylen cGMP till 5'-GMP. Då cGMP behövs för öppning natriumkanalerna leder spjälkning till stängning vilket ger en hyperpolarisering av cellen. Denna hyperpolarisering leder till att utsöndringen av neurotransmittorer till synapsen avbryts. Detta kan verka bakvänt, men i näthinnans fotoreceptorer har neurotransmittorerna en inhiberande effekt på synapsen och utsöndras normalt konstant. Att de slutar utsöndras leder på så sätt till aktivering av synapsen.

Flera sensoriska celler är kopplade till samma bipolära nervcell, som sedan är kopplad till en enda ganglie (nervknut) som skickar informationen vidare till syncentrat. Men tapparna i fovea är ofta kopplade individuellt till de bipolära cellerna och behöver sällan dela ganglie. Ju flera sensoriska celler som delar ganglie desto mindre skarp blir bilden från den delen av näthinnan.

  

Enligt den trikromatiska färgteorin uttyds färger genom att iodopsinet i tapparna finns i olika varianter. En typ bryts ner av den specifika ljusvåglängd som kommer från rött ljus, en från grönt ljus och en från blått ljus, medan den fjärde typen av tappar är känslig för ultraviolett ljus. Människan och andra högre utvecklade apor har tre typer av tappar som främst reagerar på blått, grönt och rött. De flesta andra däggdjur har två typer av tappar som främst regarera på blått och grönt medan fåglar har fyra typer av tappar så att de förutom blått, grönt och rött också kan se ultraviolett ljus. Sköldpaddor har sex olika typer av tappar. Om alla tre typer stimuleras lika mycket, ser man vitt, och om ingen stimuleras ser man svart. Oftast stimuleras de olika typerna olika mycket, vilket leder till att man ser olika färger. De tre färgerna kallas primärfärger. Om man blandar två av dem får man sekundärfärger, och blandar man två sekundärfärger får man tertiärfärger, och så vidare. Felfunktion hos någon av tapptyperna ledar till olika grad av färgblindhet. För rovfåglarna blir det mer komplicerat men detta lämnar vi därhän.

  

Åter till nyttan av kikarsiktets dimensioner. Ifrån Jägarexamen så känner vi igen att utgångspupillens storlek beräknas ifrån objektivdiametern dividerat med förstoringsgraden.

Exempel: Ett kikarsikte har objektivdiameter på 40 mm och en förstoring på 6 gånger, utträdespupillen bilr då 40/6 = 6.66 mm. Hade objektivdiametern istället varit 50 mm med samma förstoring så hade vi hamnat på 8.30 mm - alltså en högre diameter än vad ögat överhuvudtaget kan utnyttja.

Som referens kan anges att ett dagsikte bör ligga runt 3 mm, ett vaksikte (gryning/skymning) bör ligga på 4 mm och ett nattsikte på över 5 mm. Dock - en större utträdespupill än vad individens öga klarar av är i praktiken meningslöst. Om vi nu tittar på ett kikarsikte med 50 mm objektivdiameter och 16 gångers förstoring så ger den en utträdespupill på bara 3.12 mm, den nivån av förstoring fungerar alltså bäst för skytte i rent dagsljus.

Sammanfattningsvis: Vill man skjuta när det är annat än rent dagsljus, då tjänar man på stor objektivdiameter och låg förstoring. Vill man ha en stor förstoring så är däremot inte en stor objektivdiameter lika nödvändig.

 Hos alla kikarsikten så är utgångsmaterialet ett så kallat kronglas (crown glass), ett speciellt klarglas med lägsta tänkbara dispersion (= låg brytningsindex), tillverkat av borosilikat (en typ av glas med lägsta tänkbara termiska expansionsegenskaper (= inte temperaturkänsligt, "stabilt"). Det är detta som gör att kikarsiktet rent fysiskt tål belastningar som exempelvis rekyl under skiftande yttre temperaturförhållanden samtidigt som det utgör ett ypperligt underlag för olika ytbehandlingar.

Själva ytbehandlingarna ("coatings") består av kiseldioxid i olika lager ("layers") vars syfte är att minska oönskade reflektioner samt förhindra att glasets egen transparans åldras och därmed mattas. Det bästa materialet för dessa ytbehandlingar är faktiskt en specifik typ av fluorplaster men dessa är mycket svåra att fästa beständigt på glas om inte glaset i sig självt håller högsta tänkbara kvalité (=dyrt). Bortsett ifrån dessa kemiskt specialsydda plaster så är det näst bästa alternativet magnesiumflorid (MgF2), som inte kräver lika bra grundglas för att fästa ordentligt.

Om linser och dess ytbehandlingar så kan man skriva spaltmeter men en mycket grovt förenklad schematisk beskrivning av processens grundkoncept är att man belägger glaset med olika ytskikt som ändrar ljusets brytningsvinkel och därmed absorberar ljuset ifrån reflexen. Kruxet är bara att om det ena ytskiktet blockerar bort ljuset ifrån reflektionen så förvränger det samtidigt även det ljus som skapar den bild som vi vill se inuti i kikarsiktet. Därför måste man lägga till en så att säga kontraproduktiv beläggning vars uppgift är att återblockera den goda effekten av den första beläggningen, i syfte att återställa bilden så mycket som möjligt utan att reflektionen återkommer. Sedan fortsätter man att varva beläggningarna mot varann på samma sätt tills dess att reflektionerna är så blygsamma som möjligt samtidigt som bilden inuti kikarsiktet är så bra som möjligt. Ju fler behandlingar desto dyrare sikte och desto bättre optiska egenskaper.

Beläggningarna har två syften:

1. Att förbättra de akromatiska och apromatiska egenskaperna
2. Att ge en antireflexbehandling för att motverka ströljus i optiken

De akromatiska och apromatiska egenskaperna är mycket viktiga, en akromatisk egenskap är möjligheten för den optiska enheten (kikarsiktet) att korrigera en färgseparation med två färger, på motsvarande sätt så är de apromatiska egenskaperna möjligheten att korrigera en färgseparation med fler färger (vanligtvis 3 stycken). På vanlig hederlig svenska så är det alltså förhållandet mellan svart/vitt (nattetid) och färger (dagtid). Som ni vet så är alla färger en mix av tre basfärger, kolla nog på pixlarna hos en TV så förstår ni läget.

En dålig förmåga innebär att kontrasten mellan exempelvis gråtonerna nattetid eller färgerna dagtid blir dålig och bilden uppfattas inte som speciellt skarp.

Antireflexbehandlingen har till syfte att blockera oönskat ljus inuti optiken och för att göra detta så använder man vanligtvis en mycket tunn beläggning av metalloxid som ångas på linsen under tillverkningen. Beroende på vilken metalloxid som tillverkaren använder så får linsen en distinkt färg. Till exempel så använde Tasco en röd behandling, vilken anses som relativt primitiv och billig. Har optiken både rött och grönt så är detta ett steg bättre och återfinns oftast på Leupold och Burris. Hensolt har en blå behandling som anses väldigt bra liksom Bushnells gula (aka RainGuard).

Riktigt bra optik har som regel en mix av flera olika oxider för att få bästa tänkbara egenskaper, exempel på detta är Leica, Carl Zeiss, Swarovski som kan skimra i alla möjliga färgtoner, beroende på betraktningsvinkel.

Bortsett ifrån materialet av behandlingen så är antalet behandlingar också viktigt. Billiga sikten med Fully Multicoated har bara 2 behandlingar (typ Tasco) medan Leupold II-series och Elite (Bushnell) har 4-5 behandlingar och toppoptik ifrån Tyskland kan ha ända upp till 7-8 behandlingar.

  

Billiga sikten har kanske bara ett enda ytskikt på de linser som ligger utåt, bättre sikten har även ytskikt belagda inåt och de bästa har flera ytskikt på alla ytor.

Slutligen så härdar man glaset med en värmebehandling, det brukar förkortas HT eller stå utskrivet som Heat Treatment, detta minska risken för repor och andra fysiska skador.

Chassiet i siktet är som i de flesta fall ett monorör i aluminium och eftersom röret är fyllt med kvävgas, för att motverka imma, så är alltid ett monorör att föredra men något annat förekommer knappast längre, inte ens i dessa låga prisklasser.

Rören ska vi kolla lite närmare på i den andra delen om kikarsikten i allmänhet.

 

 

Burkskytte XL

Som ni säkert har märkt så är jag road av att skjuta sönder en hel del olika prylar och när man precis har köpt en helt ny bössa så måste man ju givetvis även pröva dess kapacitet för sådana ändamål också. Jag skippade tanken på tvåltest eftersom 60 joule sannolikt skulle kräva en hel storpack med tvål och det hade jag inte tillgång till. Istället så beslöt jag mig för att beskjuta en stadig hundmatsburk.  

Vov - en klassiker från Lantmännen.

Stora krafter kräver stora burkar så istället för CZs kattmatsburkar på 85 gram så blev det en betydligt större pjäs för Lonestar - 980 gram köttigt färs. För att göra saken svårare så beslöt jag mig för att lägga ner burken så att diabolen skulle bli tvungen att gå igenom den hårdare bottenplåten först. Då är det även en större längd blötfoder som måste passeras innan projektilen kan titta ut på andra sidan vid ett eventuellt genomslag.

  

Ligg nu stilla på rygg så att jag kan penetrera dig ordentligt...

För att ytterligare begränsa möjligheten till genomslag så sköt jag på uppmätta 50 meters avstånd, istället för tidigare småburkar på 30 meter med bössan på 10 joule. Den svåra delen är att rikta in burken så att man träffar den vinkelrakt ifrån skjutplatsen så långt borta. Den här gången gick det faktiskt riktigt bra redan vid första försöket, trevligt eftersom jag inte har lust att kuta fram och tillbaka när det är -10 grader kallt...

Som vanligt, o i synnerhet när det är svinkallt, så skjuter jag innefrån mitt hus och ut över min skjutplats eftersom jag inte gillar att frysa. Här kommer ett par bilder som visar den delen av skyttet..

  

Är det riktigt kallt så sticker jag bara ut pipspetsen...

Visst känns det enormt långt? Man tycker inte att 50 meter låter så långt men kan ni själva se burken långt därborta, liggande på brunnslocket? Precis till höger om det grova trädets fot är det. Här kommer ett foto igenom kikarsiktet, ett Daisy Powerline med bara 4 gångers förstoring:

  

Nu kan man lättare se brunnen och den vita måltavlan för inskjutningen.

Jag brukar alltid sätta upp en inskjutningstavla så att jag blir 100 procent säker på att jag träffar mitt tänka mål helt korrekt. Detta är speciellt viktigt när man har växlande temperaturer mellan inomhus och utomhus. Det ska bli mycket spännande att testa Lonestar med ett högförstorande kikarsikte framöver.

Hur gick det då?

Hehehe....

Jotack, första skottet tog helt perfekt, burken rörde sig inte en millimeter och diabolen snärtade bara rakt igenom. Över 200 mps och mer än 40 joule återstod vid träffen borta på 50 meter - det är ungefär vad ett vanligt fullpower 22 PCP ger vid mynningen..

  

Baksidan med utgångshålen.

Eftersom jag hörde prasslet av diabolerna på baksidan om burken så förstod jag direkt att det var genomslag. Därför så sköt jag två låga skott också för att se om dragringen kunde göra någon skillnad - svar; Nej...

  

Trycket i smällen fick locket att öppna sig.

En lustig detalj var att locket släppte längs burkens hela perferi. Troligtvis var det någon form av tryckeffekt som blev orsaken till detta. Det är alltid lika kul att skjuta på sådana här saker. Jag önskar alla entusiaster därute att de någon gång kommer över möjligheten att äga eller skjuta med ett PCP av den här typen, oavsett fabrikat - det är en riktigt (roande) upplevelse, även om man i normala fall inte är så effektglad..